viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 6 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Allt man märker är att det går som en skälvning genom tåget när loket byts ut, som om det vore en kropp som lite ofrivilligt vaknar upp, att klangen i visselpipan kanske är en annan, och att konduktörens “tack” har en annorlunda slängighet. Ja, det är faktiskt allt man märker av gränsen mellan Polen och Tjeckien. Nästan sömlöst tar man sig från det ena landet till det andra.

Och i båda länderna ser man på ena sidan av tåget godsvagnar fyllda till bredden med kol. På andra sidan syns vindkraftverk i horisonten. Ett slags tvärsnitt genom energiförsörjningen i vår samtidshistoria.

Och på båda sidorna av gränsen byggs vägar, akvedukter, broar, tågräls. Till och med husen på båda sidor om gränsen påminner om varandra. Det enda som skiljer lite är kanske att söder om gränsen är gräset något grönare. Eller så är det alltid så, att gräset är grönare på andra sidan Karpaterna.

Och nu rätas det tjeckiska landskapet ut. Det breder välvilligt ut sig längs med horisonterna, och ett gulaktigt sken lägger sig mellan oss och solen vilket gör tillvaron drömskt vacker.

Och innan man vet ordet av befinner man sig i Österrike. Inte ens tåget skälver till vid denna gränsövergång. Gräset förefaller lika grönt som i Tjeckien, vindkraftverken däremot kanske några fler.

Och i horisonten syns Nedre Karpaternas toppiga kullar.

Väl framme i Wien konstaterar jag att allt handlar om musik. På ett eller annat sätt.

Dagens anteckning – 5 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Upp ur Wisła kryper de sista resterna av sommaren. Med sin vita och tunga slöja sveper den in i varje vrå av Kraków. Sträcker ut sig över fälten. Griper girigt efter bergstopparna, men når väl aldrig riktigt dit. Det är dimman, som med sitt mustiga polska tilltal “mgła”, är ett välkänt fenomen i Kraków. Varje höst väller vattenångan upp från den varmare floden Wisła, och täpper till alla platser för utblick.

Eftersom den är så vanligt förekommande har den också sin egen musik. Ja, det är helt sant. Det finns nämligen ett metalband från Kraków som låtit sig uppkallas efter dimman, alltså mgła. Som väl är har jag aldrig hört detta band.

På ukrainska kallas dimma “туман” (tuman), vilket känns ganska väsensskilt från det polska tilltalet. Om “туман” vore ett band skulle det kanske inte vara ett metalband, utan något med anstrykning av folkmusik. Det är i alla fall så jag föreställer mig det.

Ordet “tuman” på polska anspelar faktiskt också ett moln av tät dimma, men har också har en helt annan innebörd, då det anspelar på en person som är lite trögfattad. Kanske lite dimmig, helt enkel. Jag har tyvärr inte lyckats utröna om det polska ordet “mgła” får ukrainarna på andra tankar än just en polsk dimma. En ukrainare, som inte kan polska, inte tänker inte någonting alls om ordet. Eller så tror hen att den polske samtalspartnern försöker säga “могла”, vilket betyder “(hon) kunde”, vilket antagligen inte skapar mycket mer mening än dessa ovidkommande tankar.

—

Fotot är fångat av Jacek Piwowarczyk och föreställer Piłsudski-bron, som förbinder Podgórze med Kraków.

Jacek Piwowarczyk

Källor:
Fotots källa
https://sjp.pwn.pl/slowniki/tuman.html
https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Mg%C5%82a_(zesp%C3%B3%C5%82_muzyczny)

Dagens anteckning – 4 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Vid Wawels fot strävar ett hästekipage fram. Dess hovar hamrar taktfast, enligt hästars rytm, mot kullerstensgatorna. Ur hästarnas näsborrar ryker deras andedräktar. Stora molnpuffar som nästan hotfullt letar sig upp ut ur deras inre, innan andedräktarna upplöses i den fuktiga höstluften.

För ett ögonblick hörs blott hästarnas hovar, deras frustande andetag och vagnens knirrande hjul.

I min tanke slungas jag flera hundra år tillbaka i tiden. Under bråkdelen av en sekund är jag en piga med en hink i vardera hand. På väg mot ett okänt mål. I ekipaget sitter någon med förmögenheter, på väg mot sin praktfulla tillvaro.

Men så plötsligt bryts min tanke. En Bolt-taxi kommer förbi i ljusets hastighet. Några turister kastar sig förskrämda upp på trottoaren, för att släppa fram nutidens ekipage. Ur taxins bakdel kommer också en rök, men sakförhållanden är då en helt annan och vi kan knappast kalla denna rök för andedräkt.

Jag tar mina två väskor, den med datorn och den undervisningsmaterialet, och färdas vidare, mot ett, för de flesta, okänt mål.

Fotot fångat den 18 maj 1935
Fotografen är okänd
Fotots källa.

Dagens anteckning – 3 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hon ser lite trött ut, där hon sitter på en röd resväska. Hennes tår pekar inåt och hon lutar sin haka i sina sammanflätade fingrar. Framför henne brusar bilarna fram på den stora farleden uppkallad efter Maria Konopnicka. På hennes vänstra sida står en lika stor resväska som den hon sitter på, samt en lite mindre resväska avsedd för barn. Ni vet en sådan där resväska i glada färger, med gulliga tecknade djur på, som barn ofta föredrar.

Hon sticker ut, med sin lite uppgivna och rufsiga uppsyn, ty bakom henne råder en helt annan atmosfär. Där syns ett pariserhjul, en förtöjd luftballong som kan ta dig upp för att skåda Kraków från ovan, helgalna gungor som kan både vända upp och ner och ut och in på dig, om det vill sig illa. Ja, här finns massor av sattyg som kan skrämma fram ett skratt hos dig.

Bland de mest beskedliga åkdonen återfinns en liten berg- och dalbana för barn. Och nu kör den runt och runt med en pappa och hans lilla dotter. Det är inte långsökt att tro att de hör ihop med den trötta kvinnan på sin röda resväska. I motsats till kvinnan på resväskan ser pappan extremt road ut. Faktum är att han ser nästan mer road ut än barnet, som med sammanbiten min stirrar målmedvetet framför sig mot en punkt där resan på berg- och dalbanan äntligen (?) tar slut.

Var har den lilla familjen varit, undrar man när man ser dem. Var detta resans mål eller dess oundvikliga slut? Hade de egentligen tänkt sig att åka till Polens största nöjespark Energylandia som ligger i närbelägna staden Zator. (Ja, jag vet, ännu en polsk ort vars namn låter som ett hårdrocksband från sent 1990-tal.)

Nå, dessa frågor får vi aldrig svaret på, för undertecknad trampar snabbt förbi på sin cykel, och börjar egentligen inte tänka på denna scen ur Krakóws vardag förrän långt senare.

(Fotot har, som synes, ingenting med någon av de omnämnda nöjesfälten att göra. Istället får ni titta på mitt nöjesfält – Błonie.)

Dagens anteckning – 2 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Sommaren har under hela oktober kämpat förtvivlat för att besegra den annalkande hösten, men idag förefaller det som om sommaren slutligen fått falla till föga och dra till södra halvklotet. Träden har, med sina starka höstfärger, försökt få sommaren att veta sin plats. Men den har framhärdat att det nog kan vara sommar året runt. Det är inte att undra på att man kan hålla med sommaren. Fast helst då i dess mer gästvänliga skepnad, med temperaturer som aldrig stiger över tjugofem.

Mellan det sedan länge uttorkade vattendraget Młynówka królewska och Wisłas biflöde Rudawa knirkar en ensam cyklist fram över en äng. En råka ackompanjerar cyklisten med sitt karakteristiska knarrande läte.

Det känns inte längre orätt att det slutligen har blivit höst.

Dagens anteckning – 1 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag är det allhelgonadagen i Polen vilket är en röd dag. De flesta polska familjer har haft en hektisk dag, när de har färdats mellan olika kyrkogårdar för att städa och tända ljus på framlidna släktingars gravar, i en ömsint hälsningar till de som bar fram dåtidens nutid. Annars verkar vår santid främst fixerad vid vår tid samt möjligen framtiden, och de döda göre sig icke besvär. Men om man tillhör den lätträknade skara som lyssnar på klassisk musik är de döda liksom ständigt närvarande i livet, och då genom musiken.

Den enda olägenheten med att uppehålla sig så mycket vid döda människors musik, är att man aldrig får tillfälle att träffa dessa frambringare av tonkonst. Till exempel vore det väldigt trevligt att träffa Felix Mendelssohn (1809-1847), denna renässansmänniska som både skrev egen musik, framförde andras, skrev ljuvligt vackra texter och målade fascinerande akvareller. Tänk er en dag med honom!

Och som av lycklig slump har någon skrivit om just en sådan dag! A Day with Felix Mendelssohn Bartholdy, som går att finna gratis på Gutenberg, är skriven av en viss George Sampson. Vem som döljer sig bakom detta namn är inte helt lätt att svara på. Gutenberg uppger att författaren levde mellan 1873-1950, men den referensen är ganska dåligt underbyggd. Den George Sampson som levde under den angivna tiden var litteraturhistoriker, och ovanstående titel går inte att finna bland hans alster. Kanske skrev han verkligen novellen om en dag med Mendelssohn, eller så fanns det månne en annan George Sampson, som verkligen levde på Mendelssohns tid och träffade tonsättaren? Eller är det en efterkonstruktion? Gutenberg är förtegen om dylik information. Ett trevligt litet mysterium.

Nåväl, bokens berättare är en brittisk sångare som söker upp Mendelssohn i hans hem i Leipzig. Under en dag får vi stiga in i Mendelssohns värld där vi får höra typiska musikeranekdoter, diskutera Mendelssohns arbete med att återintroducera den då nästan bortglömda Johann Sebastian Bach på reportoaren, lyssna på valda delar ur Mendelssohns oratorium Elias (Op. 70, MWV A 25), titta på akvareller av Mendelssohn och så vidare och så vidare. Dessutom får vi stifta bekantskap med en energisk och uppspelt Robert Schumann (1910-1856), innan vi fulla av intryck raglar ut från Mendelssohns hem till Leipzig stadsliv.

Vilken upplevelse, eller hur?


Från den inskannade versionen av novellen.