Längst ut på ett vajande grässtrå sitter en syrsa och omsorgsfullt gnider sina antenner med sina långa gängliga framben. Ett tidlöst tidsfördriv, inför en möjlig entonig konsert i solnedgången eller när natten därpå svept sin mörka cape över syrsornas hemvist. När natten inträtt måste man som syrsa vara extra vaksam, och använda sitt enda öra, som för övrigt sitter på magen, för att lyssna efter fladdermösssens vingslag. När de svingar genom luftrummet bör man man falla platt till marken, på syrsors vis.
Kanske sjöng just en sådan här syrsa för Lena Küchler-Silberman, när hon någon gång som liten flicka hade lämnat sitt föräldrahem för att strosa på bergknallen ovanför Wieliczka, som ligger därnere nerbäddad i sin trygga dal.
Lena Küchler-Silberman såg dagens ljus för första gången i Wieliczka för 111 år sedan. Det finns mycket sparsam information om Lena Küchler-Silbermans unga år. Det går varken att uppbåda i vilken skola hon gick, eller var hon bodde i Wieliczka. Vad vi däremot känner till är att hon senare studerade vid det hebreiska gymnasiet i Kraków, och sedermera pedagogik och psykologi innan hon återvände till Wieliczka och gifte sig och fick en dotter.
Man skulle ju önska att Lena Küchler-Silberman därpå skulle ha skänkts ett förutsägbart och ganska händelselöst liv, men tyskarnas ockupation av Polen, och den efterföljande Förintelsen, ville dessvärre annat. Tillsammans med traktens alla judar, spärrades Lena och hennes familj in i gettot i Wieliczka. Enligt Lena Küchler-Silbermans vittnesbörd ska hennes dotter ha rykts ifrån henne under denna tid. Trots den bottenlösa sorg som åsamkats henne, lyckades Lena Küchler-Silberman uppbringa styrka och kunde mirakulöst fly ut ur gettot i Wieliczka till Warszawa.
Lena Küchler-Silberman levde under falsk identitet i Warszawa, och kunde således röra sig ganska fritt i staden. Det innebar att hon även kunde bistå med att ta förnödenheter till alla som internerats i Warszawas getto, och det var vid ett av dessa uppdrag som hon satte sitt avtryck i historien. En dag i juni 1942, upptäckte hon ett ensamt spädbarn som låg ovanpå sin döda mamma. Skärrad av åsynen av det ensamma och dödsdömda barnet, beslutade Lena Küchler-Silberman att fjärma barnet från dess utsatta plats. Med barnet bokstavligen instoppad under kappan lyckades hon smuggla barnet förbi Gestapo och ut ur gettot. Väl på andra sidan gick hon till en kloster, som efter viss övertalning, beslöt att ta sig an barnet.
Resten är, skulle man kunna säga, historia. Lena Küchler-Silberman skulle under åren för Förintelsen, rädda hundratals barn.
Det fanns många kvinnor med Lena Küchler-Silbermans mod under Förintelsen. De kallas av forskare och levnadstecknare för “surrogatmammor“. Kvinnor, som med risk för sina egna liv, räddade försvarslösa barn undan en annars säker undergång. Lena Küchler-Silberman fortsatte sitt arbete för barnen även efter Förintelsen, då återvände hon till Kraków, och kunde med den judiska församlingens hjälp inrätta ett hem i Zakopane för föräldralösa judiska barn. Från Zakopane tog sig Lena Küchler-Silberman och alla hennes skyddslingar senare vidare till Israel, som de anlände till 1949. Tio år senare utkom hon med boken Mina hundra barn, där hon beskriver sina uppleva under Förintelsen, samt resan till Israel. Boken blev en enorm succé, och filmatiserades 1987, samma år som Lena Küchler-Silberman gick ur tiden.
Tystnaden bryts av att syrsan beslutat sig för att sjunga sin entoniga sång, trots att skymningen ännu kan dra benen efter sig ytterligare några timmar innan den ska gå till sitt arbetspass. Och nog är det så att den sjunger så som syrsorna gjorde för Lena Küchler-Silberman, när hon som liten, och ovetande om vad som väntade henne, kanske gick en promenad uppför denna kulle. Där borta i horisonten, bortom Wieliczka, kunde hon nog också skönja hur Kraków breder ut sig i sitt böljande landskap.
Lena Küchler-Silberman 1945.
Utsikten mot Kraków.