viewpoint-east.org

Det engelska ordet “expatriate” har i sin förkortade form, expat, även rört sig in i svenska språket, och är nog nästan helt vedertaget. Ordet härstammar egentligen från latin, där “ex” står för “ut ur” eller “från”, och “patria” i sin tur står för “hemland”, eller “fosterland”. Om man är expat arbetar och bor man således i ett annat land än hemlandet.

Någon annan betydelse av begreppet finns inte. Men bara vissa kan kallas för expat. Många andra, som bor och arbetar i annat land än hemlandet, kallas migranter, emigranter eller flyktingar. Ty det förefaller förhålla sig så att man enbart kan bli kallad för expat om man kommer från ett välbärgat land, och flyttar till ett mindre välbärgat dito. Det är därav inte troligt att det går att kalla en romsk tiggare utanför ICA för “expat”, även om denne bor i Sverige och faktiskt utför ett arbete (som dock vissa anser vara förkastligt).

Det som förenar alla expats kan sägas vara att de flyttat utomlands trots att de inte har blivit tvingade av några ekonomiska, ekologiska eller politiska skäl. Ibland uppger vissa av dem att det är av politiska skäl de flyttat från sina hemländer, men de är inte tvingades, eller drivits på flykt. De kan kanske liknas lite vid August Strindberg, som också flyttade från Sverige för en tid, enär han var förbannad på sitt hemland. Fast de flesta av dessa Strindberg-liknande expats skriver dock inga litterära storverk, för att förmedla sin självpåtagna exkludering. De gnäller möjligen på sociala medier, dock utan att dessa skriverier innehar några som helst litterära kvaliteter.

Det finns hemsnickrade studier hur en expat upplever sin tillvaro, eller sitt tillstånd, i det nya landet. Enligt dessa “studier” går alla expats genom olika stadier. Först genomgår man en fas som närmast kan liknas vid en förälskelse. Man slukar allt som det nya landet ger. Men det nya hemlandet sätter sig ofta på tvären, och trilskas, och är nämligen inte alls lika förälskad, och fortgår sitt liv precis som det gjort tidigare. Av någon outgrundlig anledning blir expaten beklämd, och denne börjar se på landet med skeptisism. Ibland går det så långt att vår expat börjar hata det nya hemlandet och flyttar därifrån. Om man ändå lyckas övertyga sig att stanna, landar man i nästa fas. Vi kan kalla den “den realistiska fasen”, ty vår expat har då resignerat, och helt enkelt accepterar sakernas tillstånd som de är. Man skulle ju kunna mena att det är förhållandevis bisarrt att alla expat inte bestämmer sig för att skippa första och andra fasen, och gå direkt till fas tre. Men det kanske ligger i många expats natur, ty många av dem tror att de är Guds gåva till mänskligheten, och därför inte klarar av att bara ta sakernas tillstånd som de är.

Min egen erfarenhet är att det ändå är bäst att försöka flyta med, trots att det ibland skvalpar betänkligt. Jag har inte heller genomgåtts dessa faser så som beskrivits ovan. I Ukraina gjorde jag en kanske helt asymmetrisk resa, som inte passar i några expat-mönster. Först var jag skeptisk, sedan blev vi som ett gammalt strävsamt par. Vana vid varandra, och med respekt för våra olikheter. Här i Polen är jag dock ny, och något strävsamt par har vi inte ännu blivit. Troligen befinner jag mig fortfarande i ett stadie där jag avvaktande, lite misstroget, men ändock nyfiket, studerar Polen, ett land som på det hela taget förvisso är något svårare att komma om i än Ukraina. Men det kan ju också vara resultatet av jag ännu inte riktigt vet om jag är del av det som pågår här. Vilket leder till ett slags självvalt utanförskap. I ett sådant utanförskap är det lätt att dra slutsatsen att människors sammanbitna uppsyn (vilket polackerna för övrigt är experter på) illustrerar ett ointresse för sina medmänniskor.

Men häromdagen kom den slutsatsen på skam. Efter ett nesligt fall från stillastående cykel, låg jag plötsligt på trottoaren och gned mitt knä. Om jag hade varit i Sverige hade det nog tagit en stund innan någon kom till min undsättning. (Främst beroende på att det är så långt mellan folk, att vi inte är så vana att kasta oss över främmande som sitter på trottoarer och gnider sina knän.) Till min stora förvåning stannade den första bilen som kom förbi. “Har Pani trillat?” frågade bilisten, och såg seriöst oroad ut. Jag fick snabbt intyga att det nog inte var så farligt ändå. Trots att jag låg på trottoaren. Han såg inte särdeles övertygad ut, och brummade motvilligt därifrån.

Nästa anhalt var ett apotek, där planen var att införskaffa sårtvätt. Kvinnan på apoteket talade i telefon när jag slog upp dörren. Eftersom hon talade i telefon beslutade jag mig för att försöka söka mig fram till någon sårtvätt på egen hand. Innan jag visste ordet av var kvinnan färdig med sitt samtal, och började bistå mig med massor av olika preparat för sårtvätt och medel som kunde lindra blåmärken. Hon verkade veta sin sak, och köpte helt enkelt det hon föreslog. När jag skulle linka ut med mina inköp, lyfte hon luren och fortsatte där hon var. Hon hade alltså släppt det hon hade för händer och hjälpt mig. Omtumlad av hennes handling linkade jag ut igen.

Det är vid sådana tillfällen av engagemang och samröre, som man inser att begreppet expat är riktar sig åt fel håll. Fokus borde ligga på “in”, snarare än “ut ur”. Vilket också kan förklara varför jag själv aldrig nedlåtit mig till att kalla mig expat. Min livsresa och mitt boende har alltid handlat om ingångar, snarare än utvägar. Och det torde också stå klart att jag i och med denna upplevelse nu också befinner mig i en ny fas. Vi har helt enkelt rört oss något närmare varandra, jag och Polen.