En vän till mig, som tillika är en oförtröttligt förkämpe för poesin, skrev efter Nobelkommittén hade tillkännagett Nobelpriset i litteratur, att intresset för poesin tydligen har falnat. Han må ha rätt. Ty det är inte ofta jag läser eller hör fanfarer till denna ypperliga konstform. Och det är mycket sällsynt att jag själv ägnar mig åt dylika bifall.
Ikväll vill jag ändå sona för att jag så sällan lyfter fram poesin. Och jag gör det genom att publicera en dikt av av de bästa polska poeterna – och därtill nobelpristagare – Czesław Miłosz. Dikten Gåvan skrevs 1971 i Berkeley.
Miłosz föddes i Litauen 1911, och åsåg både första och andra världskriget. Han överlevde andra världskriget genom att fly till en liten by utanför Kraków. Efter kriget verkade han som polsk diplomat, men hoppades av och flyttade sedemera till USA. Men hans kärlek till hemlandet och hans modersmål levde alltid starkt med honom. Under 1990-talet återvände han till Polen, och slog sig ner i Kraków, där han gick ur tiden 2004.
Hans poesi äger ett enkelt språk, nästan vardagligt. Det förefaller ibland som om hans strofer bara är något som sagts i förbifarten. Och kanske är det därför som de ofta känns så träffande. Som om det var något sagt eller nedtecknat av en själv.
För några dagar sedan avtäcktes en hyllning till honom i Kraków. På en trappa, som leder ner till den alltid så glittrande floden Wisła, kan man läsa dikten Gåvan.
Gåvan av Czesław Miłosz
En dag så full av lycka.
Arbetade i trädgården, dimman lyfte tidigt.
Kolibrierna stod stilla över kaprifolens blom.
Det fanns på jorden inte en sak som jag ville äga.
Jag visste inte någon värd att avundas.
Vad ont som hänt hade jag glömt.
Skämdes inte för tanken att vara den jag alltid varit.
Kände i kroppen ingen smärta.
När jag rätade på ryggen såg jag blå hav och segel.
(I översättning av Nils Åke Nilsson)
Dar
Dzień taki szczęśliwy.
Mgła opadła wcześnie, pracowałem w ogrodzie.
Kolibry przystawały nad kwiatem kaprifolium.
Nie było na ziemi rzeczy, którą chciałbym mieć.
Nie znałem nikogo, komu warto byłoby zazdrościć.
Co przydarzyło się złego, zapomniałem.
Nie wstydziłem się myśleć, że byłem kim jestem.
Nie czułem w ciele żadnego bólu.
Prostując się, widziałem niebieskie morze i żagle.
