Ordningspolis. Om man är född och uppvuxen i Sverige lär man fått det med modersmjölken, eller möjligtvis i lingonsylten till köttbullarna. Vi är mycket bra på det där, att genom små förmaningar rätta in varandra i leden. Och det funkar. Det värsta vi vet är när någon påpekar att man gör något som ligger utanför ramen för det som anses accepterat.

Själv har jag i Sverige ofta råkat göra något som stör ordningen. Som när jag hängde tvätt väl synligt på balkongen. En granne ringde på min dörr och förklarade att “så gjorde vi inte i det här området”. Tvätten skapade tydligen oreda i ordningen då det skulle kunna se ut som om det bodde fattigt folk i området. Eller utlänningar. Det sista sades så där lågt, i fall det skulle dyka upp ytterligare en ordningspolis som menade att det sista var ett uttryck för rasism. Nu var det ändå så att jag var den där andra ordningspolisen, men av någon anledning vågade den rösten inte riktigt stämma upp och protestera. Jag gjorde som man sa till mig, och tog ner tvätten. Trots att jag tyckte skälen var märkliga, stötande och föga övertygande.

En annan gång råkade jag helt planerat cykla på trottoaren. En äldre man, och tillika ordningspolis, gick till angrepp med sin käpp. Jag flög av cykeln, men trots mina skrubbsår menade han att det var befogat. Man cyklar inte på trottoaren, menade han. Ingen ingrep, och jag utgick från att mitt lilla snedsprång från reglerna var av sådan karaktär att jag faktiskt fick skylla mig själv.

Det finns så många fler exempel där jag brutit mot verkliga eller fullkomligt fiktiva regler. Men det som alltid inträffat är att någon varit där och påpekat mitt felaktiga agerande. “Sköt dig själv och skit i andra”, är inte en devis vi svenskar lever efter.

Eftersom jag själv inlemmats i det svenska samhället har jag en tendens att själv bli en ordningspolis. Jag ägnar väldigt mycket tid åt att fungera på vad andra gör, hur de gör det och hur jag ska kunna rätta in dem i leden. Kanske har ändå Lena Nyman rätt i Släpp fångerne loss det är vår…

När jag nu bor i Ukraina erfar jag alltför ofta hur den här delen av min personlighet, något som nästan alla svenskar bär med sig, hamnar på total kollisionskurs med min omgivning. Ordningspolisen här är införskaffad på ett helt annat sätt. Det som stöts och blöts och gruffas om är visserligen saker som skulle kunna falla inom ramen för sådant vi svenskar inordnar oss med. Men oftast ser själva inordningen helt annorlunda ut. Här handlar det ofta om små detaljer, som jag som utlänning lätt slipper igenom. Det är dessutom så att en ordningspolis alltid får svar på tal. Även riktiga poliser får svar på tal. Svar på tal kan man ge även om man har uppenbart fel. Det är helt enkelt okej att tjafsa. Och tjafsa gör man. Långa haranger, till höres helt oändliga. (Jag lämnar ofta scenen före domen fallit.)

Jag har fortfarande, trots att det är fullkomlig malplacerat, haft en liten ordningspolis inom mig som bråkat om. Nå, inte är jag den som står på trottoaren och gastar efter alla cyklister som trängs med oss fotgängare, men inombords skriker jag en svavelosande utgjutelse. Tillika gormar jag inombords varje gång min granne häller ut överbliven stekolja ut från balkongen. Men utgjutelsen är tyst.

Det är möjligt att det beror på att jag är utlänning. Att jag känner att jag inte riktigt vet vilken som är ordningen, och därför tvekar. Kanske är det ändå ok att cykla på trottoaren? Och varför skulle det vara fel att hiva ut stekoljan från balkongen? Egentligen är ju ingenting helt fel. Möjligtvis opraktiskt, men för den sakens skull inte helt fel. För vilken cyklist kan överleva mer än några minuter i den lvivianska trafiken? Och oljan kletar ju fast i rören och då blir det stopp för oss alla!

Sedan har jag också börjat uppskatta friheten. För exakt så är det. Mindre ordningspolisande ger mer frihet. Att det blir lite rörigt är faktiskt bara ganska uppfriskande.

Och man får så mycket tid över till annat. Som att fungera på hur sakerna förhåller sig, istället för att fundera över hur sakernas tillstånd ska ändrad så att de följer ordningen.

Så nu sitter jag här och funderar på hur jag lämpligast pensionerar ordningspolisen inom mig. Det är inte lätt. Men nu har det gått flera minuter sedan som jag till exempel senast retade upp mig på cyklisterna på trottoarerna. Eller det där med oljan…

Snart blir jag kanske en helt normal Lvivian. Jag borde kanske köpa mig en cykel och cykla på trottoaren. Gata upp och gata ner. Men redan imorgon ska jag hälla ut stekoljan från balkongen… där jag, enligt lviviansk ordning, hänger min tvätt.

Tvätten hänger faktiskt bäst på balkongen. Och ovanför ser ni en cykel som annars brukas på trottoaren.