Pariserhjulets korgar hänger som metallknoppar, i väntan på en avlägsen vår. Då de kan slå ut i blom och snurra runt sin ensidiga axel.
Barnen åker kälke. Sådana där av metall. Det ser både farligt och romantiskt ut på samma gång.
Två svartvita katter gömmer sig bland radiobilarna. I en tröstlös väntan på mat, värme, omsorg.
En man tittar misstänksamt ut från sin vaktkur.
En liten cockerspanielvalp springer som besatt av inre demoner efter ett barn som jollrar i en pulka.
Ett gäng polska ungdomar försöker ta sig förbi mig. “Vibatje” (ursäkta) säger de med en liten polskknorr på slutet som får mig att för ett ögonblick att tro att det är en fråga.
Träden har klätt sig i vitt. Grenarnas vackra snöformationer vägrar att fastna på bild.
På sina ställen är staden lågmäld.
Vid ett övergångsställe stannar en marsjutka upp för att släppa förbi mig. Förvånat halkar jag snabbt fram på kullersten över på andra sidan. Jag vinkar ett tack. Han svarar inte.
På min gård piper talgoxarna och blåmesarna. Har de slut frön i fågelmataren, månntro?
Kosma tittar ut i hallen när jag äntrar lägenhet.
