Ödet. Jag tror inte på sådant. Allt är tillfälligheter. Eller slump. Ödet finns bara i våra huvuden för att försöka skapa ordning i den oreda verkligheten nystar till oss. Men det är ändå så att ibland förundras jag över att slumpen, eller tillfälligheterna, går så linjärt och samstämmigt i en och samma riktning. I mitt fall är det förintelsen.
Sedan barnsben har jag fått lära mig namnet på det som skulle krossa det Europa som fanns då. Hemma talades det om det. Säkert inte mer än i andra familjer, men så där genomsnittligt. Pappa, som är klarinettist, har alltid haft ett särskilt gott öga till den judiska kulturen. Inte så underligt, då hans instrument ofta hörs i judiska folkmusik. Det är därför inte heller så märkligt att förintelsen ofta kom upp som samtalsämne. I skolan fick vi läsa om det, och jag åkte till och med till Auschwitz. Jag har därför getts alla möjligheter att förstå vidden av förintelsen. Så det är faktiskt märkligt att jag först nu förstår det som egentligen inte går att förstå.
Och att jag förstår är för att jag nu dagligen måste konfronteras med förintelsen. Var jag än vänder mig finns den där. Nej, det är inte ödet. Det är mina intressen som förflyttat sig. Förintelsen har alltid varit där den är. Jag har bara rört mig närmare den.
Centraleuropa blev sig aldrig mer likt efter förintelsen. Mitt intresseområde ligger nu här, därför möter jag dagligen människor som mördats i något koncentrationsläger, eller i någon massaker. Jag möter dem i texter, i konsten, i arkitekturen, i teatern och givetvis i musiken.
Pavel Haas är ett sådant möte jag hade nyligen. Det var när jag varit på Kurant i Kraków som jag hittade en CD med tjeckisk stråkmusik. Tjeckien är tyvärr för mig fortfarande ett dunkelt land gömt i min egen okunskap. Endast befolkad av några ensamma individer. Bland de vackra kompositionerna på CDn fann jag Haas komposition “Étude” (Studie) från 1943. Verket skrev han som fånge på Theresienstadt. Dit hade han kommit redan 1941. Att någon kan skriva något så vackert, när man omges av död, ondska, förintelse… “Det är kanske det enda vapen vi har”, tänker jag (möjligen enfaldigt), “för oss som inte vill (eller för de som vill men inte kan) höja ett gevär mot någon annan, att skapa skönhet när allt omkring är ett vrålande ondskefullt monster.”
Pavel Haas är bara en av alla de möten jag gjort under senare tid. Möten som fått mig att förstå vad förintelsen verkligen innebar. Vilket oläkbart sår det är i det centraleuropeiska medvetandet.
På Kurant.
CDn där vi möttes.