Först såg jag dem väl inte. De fanns där som en fond av de gångna tider som omsluter oss i Lviv. Jag fascinerandes nog i begynnelsen mer av deras äldre släktingar. Jag lät mig lockas av hur de åmade och krullade sig för min syn. Men de hade ju förstås inte något med Diana att göra. För det är något alldeles speciellt med Dianas alster. Och trots att hennes alster inte finns här i Lviv, svävar grogrunden till hennes inspiration över de bröder och systrar som finns här.
Jag ska inte tala i tungor, utan upplysa er om att jag syftar på de funktionalistiska byggnader som du finner bortom Lvivs turistmättade stråk. Som mjuka kuber, med små älskvärda detaljer, skiljer deras själar ut sig från andra byggnader i Lviv.
Diana Reiter, född 6 november 1902 i Drohobytj, var en av Polens första kvinnliga arkitekter. Hon utexaminerades på Lwóws tekniska universitet, Polytekniska som den än idag kallas. Där måste det ha funnits en speciell teori om hur husen skulle gestalta sig. En teori som hon således tog med sig till Kraków.
Där verkade hon tills den dag nazisterna tågade in i Kraków. Fram till deras maktövertagande bidrog hon till att rita flera vackra exempel på funktionalistisk arkitektur. Men med nazisterna var hennes yrkesbana slut. Hon sattes i det ökända, och tillika groteskt grymma, koncentrationslägret Płaszów, som låg strax bortom Krakóws centrum. Hon hade kanske hamnat i glömskans dunkla rum, om det inte vore för att hennes pedantiska uppfattning om arkitektur, och hennes uppriktiga mod, gjort henne känd för eftervärlden. I lägret påpekade hon nämligen för lägerchefen att barackerna var undermåligt byggda. Ett påstående som ledde till hennes omedelbara avrättning. Det här skedde troligen 1943.
Händelsen är så grym och ett mycket gott bevis på nazisternas skoninglöshet. Så gott bevis att den passar i en film. Och i en sådan har hon också återuppstått. I filmen Schindler’s list återges händelsen, så som vittnen har redogjort för den.
Ni som kommer till Kraków kan se hennes byggnader på exempelvis ul. Beliny-Prażmowskiego 26, som ligger i samma kvarter som det ukrainska konsulatet. Jag, däremot, kan i Lviv vandra runt bland de byggnader vars anda gjorde hennes arkitektoniska tankar så vackra och fascinerande.
Inte Dianas verk, men i hennes anda.
Jag hittade information om henne på en skärmutställning i Kraków. Det kändes märkligt hemtamt att se hennes alster. Lviv och Kraków är ett syskonpar. Så otroligt lika, men ändå fullkomligt olika.