viewpoint-east.org

(Läsningstid: 4 minuter)

Imorgon kommer kanske tystnaden lägra sig över delar av Ukrainas internet. Ett virus, som hotar att slå ut ettornas och nollornas dans på nätet, ska då aktiveras. Det är i alla fall det många varnar för. Avsändare av detta supervirus är tydligen okänt, men då det tydligen ska rikta in sig på främst Ukraina, tror i alla fall jag mig veta vem det är som ligger bakom. Exakt, farbror Putin i sitt stenslott i Moskva.

Det är inte tu tal om att det inte vore extremt opraktiskt, och till och med förödande, om superviruset slår till som befaras. Hela serverparker kan slås ut. Nå, om vi ska tro domedagsprofeterna. Själv har jag plockat ut lite extra pengar från bankomaten, men frånsett det har jag inte gjort något särskilt. Jo, jag håller just nu på att fylla en balja med vatten. Vatten vore ju eländigt att vara utan. Men å andra sidan undrar jag hur pass datoriserat vårt vattensystem är, från tidigt 1900-tal, som det är.

Men oavsett vad som händer imorgon, så lär det inte bli helt tyst i Ukraina. Jag upphör aldrig att förtjusas över ukrainarnas extrema förmåga att prata om praktiskt taget ingenting, utan att för den delen bli tråkiga eller ens långrandiga. När ett samtalsämne gått i däck, uppstår ett annat, utan vare sig extrem ansträngning eller vedermöda. Samtalsämnet bara matrialiserar sig i luftrummet mellan de språkande, redo att böjas, vridas och bändas till att det är nästan uttömt. Då matrialiserar sig genast nästa samtalsämne och så vidare.

Under en resa till Busk förra året förklarade min dåvarande kollega, Julia Petriv, hur det förhåller sig. Det är ukrainarnas rädsla för tomma ytor. Om man sitter på ett kafé, eller på en buss, kan man tydligt se hennes teori besannas. Man får verkligen leta efter en tom yta utan information. Detsamma gäller kläder, främst hos den äldre generationen. Det är inte mycket på det sättet du nu föreställer dig. Nej, det handlar om hur man fyller ytorna. Jag kan omöjligt bekläda det i ord, men det är fyllt med information utan att för den delen vara tjatigt. Jag är ganska övertygad om att bara ukrainare kan förena mycket information utan bli prålig. Det är en konst som bara behärskas här.

Således beklagar jag mig inte. Jag har lärt mig att älska detta lika mycket som om jag vore en del av det själv. (Och förvisso är jag kanske en del av detta redan, då min skrivklåda tycks handla om att jag inte klarar av att ha någonting osagt trots att jag själv inte riktigt vet vad som sagts. Eller inte sagts. Plötsligt matrialiseras ett omåttligt tvång att skriva detta, eller möjligtvis något annat detta.)

Men det finns tillfällen jag skulle vilja ta den ukrainska rädslan för tomma ytor ordentligt i örat. Det är när man applåderar mellan satserna. Det är ett fullkomligt oförlåtligt uttryck för tomma ytor-fobin. Under kvällens konsert tillät jag mig själv att vilseledas för någon sekund. Trots att jag mycket väl vet att Franz Schuberts nionde symfoni har fyra satser. Till min förskräckelse insåg jag att jag applåderade då jag tyckte att det kändes orättvist mot den tredje satsen. Varför ska det nödvändigtvis vara tyst efter den stackaren? Som är så härligt vågig och slingrig? Tack och lov var jag (givetvis) inte ensam om att slå handflatorna mot varandra, men mitt asketiska svenska jag skrek ett riktigt Edvard Munch-skrik. “Vad tar du dig till, människa? Har du alldeles ukrainifierats?”, skrek mitt svenska jag.

Tydligen har jag det, för bara efter några sekunder hade jag förlåtit mig själv och helt glömt bort denna fadäs. Ty även om man har häftigt humör här, så är saken ganska snart glömd.

Så även om vi tillfälligtvis kommer tystna imorgon, så kan jag lova att vi kommer pladdrande på som ingenting har hänt, eller just för att det hänt.

Men det där med att applådera mellan satserna är en styggelse jag måste vänja mig av med. I synnerhet då det stör musikerna, som ikväll spelade så ljuvligt som linden doftade på vägen hem från filharmonin.

Imorgon ska jag praktisera min vägran att assimilera mig. Men då i denna vackra byggnad, Lvivs Orgelsal. Nå, i alla fall då det gäller att applådera mellan satserna.