“Fast spriten är bättre” – rapport från Malmö
Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags: Malmö, Sverige, Ukraina
Min vän från Mariupol tittar ner i en vattenpöl som pryder kajen längst ut på piren i Västra hamnen. “Jag lovar! Det här är den första pölen jag sett sedan jag kom till Skandinavien”, insisterar han. “Jag känner mig helt handfallen. Hur interagerar man med en sådan här?”
Det är klart att vi förstår att det är en överdrift, men det är lätt att förstå vad han menar. Skillnaden mellan Ukraina och den skandinaviska vardagen är avgrundsdjup. Eller rättare sagt, det är svårt att förstå att de båda samsas på samma kontinent.
När jag anlände till Sverige, för min årliga sommarvistelse i landet, slogs jag av alla jämna ytor. Alla rundade hörn. Jag slogs helt enkelt av hur bra svenskarna har det. Och det var genom kontrasten mot den vardag som jag har i Ukraina som jag såg det tydligare än jag någonsin sett det. Men i de svenska landskapen dyker ansikten upp. Ansikten som vittnar om förskräckliga upplevelser. Människor som har flytt undan ohyggliga situationer. Deras själar bär livslånga ärr. Jag frågar mig om inte alla tillrättalagda ytor och rundade hörn faktiskt skaver mer mot en sådan trasig själ, än de lindrar.
“Undrar om man blir mer kreativ av att växa upp här?”, min vän från Mariupol snurrar runt sin egen axel när han granskar Västra hamnens bostadsområde. Han menar att i Mariupols betonggrå förorter är det svårt att tänka kreativt. Jag påpekar att det är svårt att tänka fritt bland alla kommersiella måsten, som jag kan utläsa bland bostadsområdets invånare.
Vi fortsätter vår promenad och hamnar vid Möllan. Min vän från Mariupol berättar att han föregående natt gått på gatorna häromkring, och chockats av fattigdomen och den tröstlösa situationen. Chockats eftersom den var så oväntad. Här hade han språkat med en man, som sa att det enda jag såg fram emot mellan jobbvarven var alkoholen. “Ungefär som i Mariupol,” säger min vän.
“Fast spriten är bättre, och rännstenen något grundare” säger jag, före vi skiljs åt. Nästa gång vi ses är på en annan frontlinje, för att låna ord av Timbuktu. En annan frontlinje, på en annan metanivå. Långt borta, men ändå mycket närmare än du tror.
Plats för hund.
