viewpoint-east.org

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag står på gatan Radziwiłłowska i centrala Kraków, ett stenkast från tågstationen, och tittar in i ett skyltfönster till en liten kvartersbutik. Den tycks vilja göra gällande att den funnits här en tid, ty både skyltningen och butikens insida känns märkbart ålderstigna. Trots sitt åldrade utseende känns den allt annat än dammig. Jag skulle snarare vilja karaktärisera den som vördnardsvärd, så som en äldre kvinna eller man med väldigt mycket erfarenhet och klokhet.

När jag står där och tittar in genom fönstret till denna relik, tänker jag att det var nog hit som den kedjerökande poeten Wisława Szymborska gick och köpte sina cigaretter. Och det tordes ha varit många gånger om dagen, enär hon rökte praktiskt taget hela tiden. Om inte mina bristfälliga polska kunskaper stod i vägen för min nyfikenhet i denna fråga, hade jag givetvis gått in och undersökt hur det förhåller sig i detta mycket viktiga spörsmål. En av de första frågorna jag hade frågat skulle ha varit om de hade söndagsöppet på hennes tid. För var skulle hon annars gå om hennes fingrar letade sig fram till den sista giftpinnen i paketet?

Det här med söndagsöppet är annars en politisk het potatis här i Polen. Nå, het och het, jag vet inte det. Men det är en fråga som krakowiter gärna tar upp om man samtalar med dem om ditt och datt. Första frågan de tar upp är den dåliga luften. Den andra frågan är det här med söndagsöppet… Eller vi borde kanske snarare säga söndagsstängt, ty under 2020 får affärerna bara hålla öppet sju söndagar.

Det var fackförbundet Solidaritet (Solidarność) som först väckte frågan om söndagsstängt. De ville göra så för att ge deras medlemmar utökade möjligt att få vara lediga tillsammans med sina familjer. 2017 infördes därför en lag som innebär att affärerna, och i synnerhet de stora kedjorna, måste hålla stängt. För varje år har det blivit färre söndagar som affärerna får vara öppna. I Polen kryllar det annars av butiker som har öppet dygnet runt, men således inte längre på söndagar. Det finns de som uppriktigt uppskattar lagen om söndagsstängt. Det finns också de som innerligt avskyr den. Andelen personer som är skeptiska till att affärerna är stängda nästan alla söndagar har ökat i takt med att de söndagsstängda söndagar ökat. Men de flesta är ändå positiva till att affärerna är stängda någon söndag i månaden.

När jag flyttade hit fasade jag för de söndagar som innebär att affärerna måste hålla stängt, men jag har märkt att det inte alls är så opraktiskt som jag trodde att jag skulle tycka. Faktum är att jag inte en enda söndagsstängd söndag haft problem med att hitta det jag behöver. De affärskedjor som får hålla öppet kan alltid tillgodose mina olika önskemål. Det är till och med så att jag faktiskt upplever en slags befrielse. Jag slipper helt enkelt gå och shoppa kläder, heminredningsprylar eller möbler.

Men det kan ändå bli så att ni i framtiden kommer att få höra min stämma klaga över de söndagsstängda affärerna. Lagen kan nämligen utökas, och även gälla de matvarubutiker jag nyttjar om söndagarna. Solidaritet vill nämligen få genom en förstärkning av lagen, och i skrivande stund vet jag faktiskt inte hur framgångsrika de är i sin lömska plan. Om de lyckas kommer även de snabbköp, som ofta varit min livlina till en lyckad middag, vara stängda.

För mig skulle detta visserligen inte innebära några större problem. Jag jobbar så att vissa vardagar är lediga från undervisning. Det betyder att jag kan gå och uträtta mina ärenden dessa dagar. Men för de andra, som sitter ihoptryckta och instängda på kontor från tidig morgon till sen kväll varje vardag, ja, för dem är det inte lika enkelt att välja.

Det blev jag varse för en tid sedan när jag gick in på köpcentret Galeria Krakowska på en lördagkväll. Stämningen var långt ifrån gemytlig. Det var ett slags panikartat shoppade jag aldrig skådat tidigare. Inte ens dagarna före jul i Femman i Göteborg kan överträffa den panik jag skådade på Galeria Krakowska den där lördagskvällen. Familjer med skrikande och dödströtta barn, halvsprang mellan affärerna. Föräldrarna såg milt sagt ut att vara nära den död barnen trodde sig redan äntrat. Det hela var oerhört sorgligt och nästan smärtsamt att se. Jag insåg då plötsligt hur privilegierad jag är, som helt kan välja bort att trängas. Men de flesta i Polen har det verkligen inte så förspänt.

Och det är inte bara de stressade barnfamiljerna, som måste göra alla sina inköp på lördagen, som knorrar. Många butikskedjor flaggar med att de har fått en negativ omsättning. Lika så är det många mindre butiker som klagar, då de får svårt att få slantarna att räcka till. Utgifterna, som hyran, har ju inte gått ner. I gengäld har många butikskedjor höjt priserna, för att kompensera uteblivna intäkter. Vilket ju drabbar de familjer som Solidaritet vill värna om. Och till och med kyrkorna knorrar, ty färre kommer till gudstjänsten på söndagarna. Underligt, kanske du tänker, men förklaringen är mycket enkel. Tidigare gick familjerna i kyrkan och tog sedan en sväng till något köpcentrum. När de senare nu är stängda, ser man ingen mening med att gå ut över huvud taget. Inget ont som inte för något gott med sig, skrockar nu ateisten.

Men visst är det ändå möjligt att familjerna får mer tid över tillsammans, men man kan ju fråga sig till vilket pris. Och jag kan inte låta bli att undra hur Wisława Szymborska hade kommenterat det hela. Kanske med någon av hennes underfundiga dikter, eller så bara med en svavelosande, syrlig och mycket röksugen kommentar. Något som alldeles säkert hade gått till eftervärlden.