Rysslands aggressionskrig mot Ukraina – Page 2

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är på tåget från Przemyśl mot Lviv som vi möts. Hon ska hem till sin by utanför Vinnytsia, efter att ha hälsat på dottern med barnbarn. Resan var lång. Hon startade redan kl halv fyra på morgonen. De grät på perrongen, säger hon men tillägger, men jag är inte den som gråter. Jag gråter bara inuti, säger hon och dunkar pekfingret mot sin bröstkorg, som om hon ville väcka någon där inne.

Solen skiner in genom tågfönstret. Färgar allt gyllene gult. Vi sitter tysta en stund och ser hur höstsådden ligger under sitt tunna lager av frost. Vi ser hur dess gröna hårman tittar upp. Lite räddhågset kanske. Hur ska det gå för den, undrar man ju. I år lyser det skyddande snötäcket med sin frånvaro. Den som annars klär allt omkring sig i sin varma vita dräkt.

Det är inte mycket som avslöjar att vi nu befinner oss i Ukraina och inte i Polen. Det skulle vara frånvaron av de futuristiska broarna, och att inga motorvägar syns till. Men tågspåret verkar nytt, för vi skumpar mjukt fram över rälsen. Vårt gamla tåg gnäller tillbaka. Varför så fort, tycks det säga.

Det här kriget, säger hon nu och avsaknaden av fortsättning säger mer än de tänkta orden. Du vet, säger hon efter en stund, i början av kriget så lagade männen i vår by soppa till dem vid fronten. Alla var så ivriga att besegra den där besten i Moskva. Men nu är det annorlunda, fortsätter hon. Alla vuxna män är borta. De är vid fronten. De som lever. Det är så tomt utan dem, säger hon och nu tycks det nästan som om den där gråten ändå kommer fram. Men nej. Hon vänder huvudet mot fönstret.

Jag hoppar av i Lviv. Spårvagnarna gnisslar mig välkommen. Och mitt favoritlejon möter mig i den vackraste av solnedgångar. Färgar himmel rosa, som ett rodnande barn. Lviv tittar lite tveksamt på mig, och säger “Давно не була”. “Det var ett tag sedan.”

(Läsningstid: 2 minuter)

När de kom in förde de med sig en doft av öppen eld, något vagt rökt och frisk luft. Deras bullrande framfart översköljde snart hela lokalen, och på smattrande spanska ropade de fram och åter över våra huvuden på tvätteriet. På deras ärmar satt ukrainska och spanska flaggan fäst med kardborreband.

De öppnade en stor säck och fyllde den största tvättmaskinen till bredden. Vi andra besökare på tvätteriet följde deras framfart med ömsint intresse. Efter ett spanskt meningsutbyte männen emellan stod det klart att de fattades tvättmedel. På bråkdelen av en sekund hade alla besökarna på tvätteriet erbjudit dem hjälp på denna punkt. Spanjorerna tittade på varandra lite förvånt, log generat åt vår iver att hjälpa dem, och fyllde alla tvättmedelsfack med till bredden. Maskinen stånkade på och löddret växte misstänksamt stort, men det bekymrade inte dessa spanska män, enär de hade redan hade lämnat tvätteriet för att uppsöka något för mig okänt.

Det var våren 2022 som jag träffade på dem, dessa spanska volontärer som stred för Ukraina i Rysslands aggressionskrig. De hade antagligen permission, men deras kläder signalerade att de snart skulle vända åter till Ukraina. Jag tror att vi alla på tvätteriet kände samma högaktning inför dem, och deras val att erbjuda sitt eget liv och säkerhet för att skydda någon annan.

Kraków låg ganska öde under denna period, och de enda genomresande man träffade på var ukrainska flyktingar. Med trötta ögon och en doft av resa kom de med sina klädbylten till tvätteriet, och mottogs med samma omtanke och respekt som de spanska volontärerna.

Men det är ändå de spanska volontärerna som etsade djupast spår i mitt minne under de där veckorna våren 2022. Och det jag aldrig kommer att glömma är deras ögon, för även om deras munnar glatt pratade på, utstrålade deras blickar en smärta som man inte möter på gator och torg i ett land med fred. Jag har mött den blicken efter mitt möte med de spanska volontärerna, men jag återkommer ändå ofta i mina tankar till det mötet. Kanske beror det på att det var första gången jag uppfattade den där smärtan. Jag frågar mig var de finns nu, och om de överhuvudtaget finns vid liv. Och hur har det gått för alla de ukrainska militärer som de måste ha mött och stridit med?

viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 17 februari 2025

Dagens anteckning – 15 februari 2025