viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Efter att ha intagit ryggläge under några popplar, som ivrigt släpper sina frö av vitt ludd över nejden, låter jag min blick sträcka ut sig några hundra meter eller mer upp mot den blå himlen. Långt däruppe kan jag följa tunna slöjor av molnformationer. Molntussarna reser över himlen på skiftade höjd och varje liten formation har fått sitt eget fantasieggande namn enligt ett raffinerat utarbetat system. Ovanför mig svävar just nu några tjusiga exemplar av cumulus humilis, eller vackerväderstackmoln som de kallas av oss lekmän. Ytterligare några hundra meter längre upp syns några fjädermoln, vilket indikerar att lugnet nog kan bedra, ty dessa består av iskristaller som lätt kan orsaka våldsamma väderomslag.

Trots formationerna av fjädermoln är synen inte något som framkallar någon oro hos mig. Att titta upp mot den blå himlen, med sina moln, är något som städse skänker mig sinnesfrid.

Men så är det inte för alla.

Bara några mil härifrån, i Ukraina, utgör himlen en ständig källa till oro. Som ett slags bestående orosmoln som man inte kan undfly. Himlen följer ju oss varhelst vi går.

Ty från den ukrainska himlen störtar det oupphörligen ryska drönare och missiler. De störtar in i bostadshus, museer, elverk, fabriker, köpcentrum, skolor, sjukhus. De utraderar liv, lemlästar andra, raserar livsverk och krossar framtidstro för några och berövar andra deras tillit.

Jag tror att det svårt att förstå innebörden av att hysa oro för vad atmosfären ovanför ens huvuden kan bära med sig. Hur naken och försvarslös man känner sig. Kanske förstärks också den känslan av att varje ukrainare vet att människorna bortom deras västra gräns inte alls upplever himlen, med sina små molntussar, som ett hot.

Oc det är en vetskap som ger många ukrainare en förnimmelse av oöverskådlig hjälplöshet och vanmakt.

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är när jag står under ett platanträd i Nowa Huta som Rysslands anfallskrig forcerar vallarna till mitt medvetande och svämmar över mina tankar. Nu är det förvisso så att jag nästan ständigt tänker på det krig som rasar på ukrainsk mark (även om jag sällan skriver om det), men ibland blir det påtagligt av tillsynes helt oförklarliga skäl. Så som när jag står under ett platanträd i Nowa Huta.

Fast egentligen är det inte så oförklarligt varför detta träd för mina tankar till kriget. Orsaken till denna tankeförknippelse går att finna i en allé i Stryskyj park i Lviv.

När jag bodde i Lviv tog jag mig ofta till denna allén, då dess uppenbarelse ingjöt någon slags lugn på min annars ganska oroliga själ. När jag befann mig i allén lyckades jag bättre samla mina tankar. Kanske berodde det på att jag där kunde följa alla människors olika sysslor under träden. Barn som lärde sig cykla. Äldre gummor som muntert diskuterade, vilt gestikulerande, med smittande skratt. Någon som satt och löste korsord och tuggade på pennan eller annan som läste en bok. De förälskade paren som kysstes eller de ensamma som travade förbi. Och så var det de väldiga träden, som med ålderdomlig uppenbarelse med sin flikiga bark, satte segel på mina fantasier förde ut dem över de historiska oceanerna som omger städer som Lviv. Och träden, ja, de var, eller är, just platanträd.

Det var därför inte särskilt egendomligt att jag gick till den där allén när jag besökte Lviv för första gången efter att det fullskaliga anfallskriget hade inletts. Det var en tämligen varm februaridag, med vinterns solstrålar som nyfiket letade sig ner genom de för årstiden nakna grenarna. I allén var det nästan tomt. Inga barn som lärde sig cykla, eller gummor som diskuterade. Ingen som löste korsord eller läste böcker.

Men så fick jag syn på några gestalter som satt på en bänk. De satt som hopkurade, med sina överkroppar lutade framåt, och sina ansikten riktade mot marken. När jag kom närmare såg jag att det rörde sig om tre soldater som satt och skrollade på sina mobiler. Nej, det rörde sig inte värnpliktiga, som man ofta ser i dessa trakter av Lviv, då Militärhögskolan ligger ett stenkast bort. De som satt på bänken var soldater som troligen nyss varit vid fronten. Det syntes, eller gick att erfara, på ett sätt som inte går att beskriva.

Ty plötsligt tittar den ena mannen upp. Han ser inte på mig, utan bort förbi mig mot något som inte finns där i parken, utan bara på hans näthinna. Hans trötta ögon har en slags oidentifierbar glans, inte av tårar, men likaledes som om av tårar.

Och precis då i det ögonblicket var kriget inte längre en berättelse om något avlägset, eller en nyhet som flämtar till i flödet.

För i ett ögonblick var krigets alla faser precis där.

I allén med platanträd.

(Läsningstid: 2 minuter)

En dam med röd, glansig täckjacka går genom Planty med sin hund. Mobilen håller hon mot örat och hennes tankar tycks långt borta, någonstans där rösten ur mobilen finns. Men hunden lever i sitt nu, med nosen tryckt mot stigens kullerstenar, med siktet inställt mot den optimala platsen att lätta sin blåsa. Damen i täckjackan möter en barnfamilj, med en något större modell av hund och med en pappa som för dagen har valt short. En bit härifrån hörs Wawels katedral slå sina dova slag sju gånger.

Allt är så vardagligt och helt befriat från oro och ängslan, men bara några mil härifrån, i Lviv, störtar ryska drönare mot marken, rakt in i hus och med sig sprider de skräck, slår planer och framtidshopp i spillror. Men det är också i sådana här stunder som Lviv visar sin styrka, med sin sammanhållning som motståndskraft och bärkraft.

En nunna cyklar förbi i Planty. Hennes långa kjol (om det nu heter så i nunnornas värld) slingrar sig förrädiskt omkring hennes ben och nunnedoken fladdrar som en osalig ande efter henne. Hon cyklar förbi en grupp brittiska turister på ostadiga ben som med sina mobiler i högsta hugg skrockar förnöjt för det tycks som om Google Maps äntligen har lyckats visat rätt väg till nästa bar där de kan släcka törsten. Mannen längst bak i sällskapet vinglar och fladdar hit och dit. Som en osalig ande, måhända.

Men i Lviv släcker man inte törsten. Man släcker bränder efter ryska drönare. Man sopar man upp glaset från de krossade rutorna. Tröstar någon som förlorat sitt hem. Försöker säga några lugnande ord till varandra.

Klockan i Wawels katedral slår ett slag och förkunnar således att klockan är kvart över sju. Och där kommer damen med den glansiga täckjackan släntrande med hunden i släptåg. Promenaden är tydligen redan över. Kanske är någon kvinna i Lviv ute på kvällspromenad med sin hund i detta nu. Kanske bär hon också en glansig röd täckjacka. Kanske har hon precis talat med någon i mobiltelefonen och försäkrat att allt är bra. Ingen är skadad. Fysiskt vill säga. Kanske går en sådan kvinna just nu i en park i Lviv. Med en liten hund i släptåg.

Ty Lviv ligger ju bara några mil härifrån.

(Läsningstid: 3 minuter)

För 1461 dagar sedan vaknade vi alla upp till en ny värld. Det var nämligen då som Ryssland inledde sitt fullskaliga aggressionskrig mot Ukraina. Anfallet kom dock inte som en blixt från en klarblå himmel. Många av oss hade sedan våren 2014, med en dåres envishet, framhållit att Ryssland skulle anfalla Ukraina. Men trots det, var det som om hela världen togs på sängen.

1461 dagar av dödande och bombande som kunde ha undvikits om europeisk ledare inte hade envisats med att försöka stryka Putin medhårs. Det går förstås inte att backa bandet och göra alla felsteg ogjorda, men man skulle kunna önska lite mindre av skryt från våra ledare, som att “vi står på Ukrainas sida”, en sådan här dag.

På torget Det fria Ukraina (Skwer Wolnej Ukrainy) i Kraków har en hundrahövdad skara samlats kring ukrainska och polska flaggor, som likt människorna tycks huka i duggregnet. Stämningen är dämpad. Talen som hålls, av bland annat den ukrainske generalkonsuln i Kraków samt företrädare från KOD (en förkortning av “Kommittén till försvar för demokratin” som egentligen bildades som en protest mot förra regeringspartiet Lag och rättvisa, men idag spelar en viktig roll i stödet för Ukraina i Polen), kännetecknas inte av självberöm likt våra världsledare. Generalkonsuln skildrar krigets fasor både på fronten och hur de drabbat civilbefolkningen. Företrädaren för KOD lyfter de behov som finns i Ukraina. Men de varmaste applåderna får de båda när de beskriver det enorma stöd som polackerna visade under anfallskrigets första månader. Hur hundratusentals polacker öppnade sina hem för ukrainare som flydde över gränsen. Hur man ordnade med insamling av kläder, barnvagnar, köksgeråd, cyklar, ja, allt som flyktingar kan tänkas behöva. Den polska solidariteten med Ukraina tycktes då vara gränslös. Oändlig.

En sådan uppoffring utsätter också alla samhällen för kolossala påfrestningar. Det är därför inte att undra på att vissa anti-ukrainska sediment nu vädrar morgonluft. Stödet för dessa är antagligen kraftigt överdrivna av de media som söker sensationer i jakt på läsare och reklamintäkter. Men dessvärre är rysk hybridkrigföring inte sen med att utnyttja dylika lägesförändringar. Den skada denna krigföring åstadkommer i form av misstro mellan polacker och ukrainare är inte att underskatta, men man måste inte låta sig styras av den.

Idag bor det mellan 100 000–120 000 ukrainare i Kraków. Det är nästan 20% av stadens invånare. Men till kvällens manifestation på torget Det fria Ukraina kom det alltså blott några hundra. Med viss rätt kan man kan fråga sig varför, men en delförklaring är antagligen att årsdagen av anfallskriget i år inföll på en tisdag. En annan kan vara att vädret inte var särskilt inbjudande och en tredje förklaring är att universitetets omtentaperiod pågår till och med imorgon (de flesta studenter är inte i stan).

Det som däremot kändes oerhört betryggande var att det föreföll var lika många polacker som ukrainare på manifestationen. Och stödet för Ukraina bland Krakóws invånare är stort. Detta fick vi också besked om härförleden när Krakóws nye ärkebiskop, Grzegorz Ryś, annonserade att kollekten under en söndag skulle gå till Ukraina. Krakowiterna samlade då in tre miljoner zloty på en enda dag.

Men på torget Det fria Ukraina ikväll riktades våra tankar kanske främst till alla de som förlorat sina liv, sina älskade, fäder, bröder eller vänner, till de som blivit lemlästade, till alla som förlorat sina hem, till de som inte längre har några arbeten att gå till, och till alla de som förlorat hela sin framtid. Ord väger lätt i sådana sammanhang, med om de inte yttras gör de ännu större skada.