Tag: Rysslands aggressionskrig mot Ukraina

En dam med röd, glansig täckjacka går genom Planty med sin hund. Mobilen håller hon mot örat och hennes tankar tycks långt borta, någonstans där rösten ur mobilen finns. Men hunden lever i sitt nu, med nosen tryckt mot stigens kullerstenar, med siktet inställt mot den optimala platsen att lätta sin blåsa. Damen i täckjackan möter en barnfamilj, med en något större modell av hund och med en pappa som för dagen har valt short. En bit härifrån hörs Wawels katedral slå sina dova slag sju gånger.

Allt är så vardagligt och helt befriat från oro och ängslan, men bara några mil härifrån, i Lviv, störtar ryska drönare mot marken, rakt in i hus och med sig sprider de skräck, slår planer och framtidshopp i spillror. Men det är också i sådana här stunder som Lviv visar sin styrka, med sin sammanhållning som motståndskraft och bärkraft.

En nunna cyklar förbi i Planty. Hennes långa kjol (om det nu heter så i nunnornas värld) slingrar sig förrädiskt omkring hennes ben och nunnedoken fladdrar som en osalig ande efter henne. Hon cyklar förbi en grupp brittiska turister på ostadiga ben som med sina mobiler i högsta hugg skrockar förnöjt för det tycks som om Google Maps äntligen har lyckats visat rätt väg till nästa bar där de kan släcka törsten. Mannen längst bak i sällskapet vinglar och fladdar hit och dit. Som en osalig ande, måhända.

Men i Lviv släcker man inte törsten. Man släcker bränder efter ryska drönare. Man sopar man upp glaset från de krossade rutorna. Tröstar någon som förlorat sitt hem. Försöker säga några lugnande ord till varandra.

Klockan i Wawels katedral slår ett slag och förkunnar således att klockan är kvart över sju. Och där kommer damen med den glansiga täckjackan släntrande med hunden i släptåg. Promenaden är tydligen redan över. Kanske är någon kvinna i Lviv ute på kvällspromenad med sin hund i detta nu. Kanske bär hon också en glansig röd täckjacka. Kanske har hon precis talat med någon i mobiltelefonen och försäkrat att allt är bra. Ingen är skadad. Fysiskt vill säga. Kanske går en sådan kvinna just nu i en park i Lviv. Med en liten hund i släptåg.

Ty Lviv ligger ju bara några mil härifrån.

För 1461 dagar sedan vaknade vi alla upp till en ny värld. Det var nämligen då som Ryssland inledde sitt fullskaliga aggressionskrig mot Ukraina. Anfallet kom dock inte som en blixt från en klarblå himmel. Många av oss hade sedan våren 2014, med en dåres envishet, framhållit att Ryssland skulle anfalla Ukraina. Men trots det, var det som om hela världen togs på sängen.

1461 dagar av dödande och bombande som kunde ha undvikits om europeisk ledare inte hade envisats med att försöka stryka Putin medhårs. Det går förstås inte att backa bandet och göra alla felsteg ogjorda, men man skulle kunna önska lite mindre av skryt från våra ledare, som att “vi står på Ukrainas sida”, en sådan här dag.

På torget Det fria Ukraina (Skwer Wolnej Ukrainy) i Kraków har en hundrahövdad skara samlats kring ukrainska och polska flaggor, som likt människorna tycks huka i duggregnet. Stämningen är dämpad. Talen som hålls, av bland annat den ukrainske generalkonsuln i Kraków samt företrädare från KOD (en förkortning av “Kommittén till försvar för demokratin” som egentligen bildades som en protest mot förra regeringspartiet Lag och rättvisa, men idag spelar en viktig roll i stödet för Ukraina i Polen), kännetecknas inte av självberöm likt våra världsledare. Generalkonsuln skildrar krigets fasor både på fronten och hur de drabbat civilbefolkningen. Företrädaren för KOD lyfter de behov som finns i Ukraina. Men de varmaste applåderna får de båda när de beskriver det enorma stöd som polackerna visade under anfallskrigets första månader. Hur hundratusentals polacker öppnade sina hem för ukrainare som flydde över gränsen. Hur man ordnade med insamling av kläder, barnvagnar, köksgeråd, cyklar, ja, allt som flyktingar kan tänkas behöva. Den polska solidariteten med Ukraina tycktes då vara gränslös. Oändlig.

En sådan uppoffring utsätter också alla samhällen för kolossala påfrestningar. Det är därför inte att undra på att vissa anti-ukrainska sediment nu vädrar morgonluft. Stödet för dessa är antagligen kraftigt överdrivna av de media som söker sensationer i jakt på läsare och reklamintäkter. Men dessvärre är rysk hybridkrigföring inte sen med att utnyttja dylika lägesförändringar. Den skada denna krigföring åstadkommer i form av misstro mellan polacker och ukrainare är inte att underskatta, men man måste inte låta sig styras av den.

Idag bor det mellan 100 000–120 000 ukrainare i Kraków. Det är nästan 20% av stadens invånare. Men till kvällens manifestation på torget Det fria Ukraina kom det alltså blott några hundra. Med viss rätt kan man kan fråga sig varför, men en delförklaring är antagligen att årsdagen av anfallskriget i år inföll på en tisdag. En annan kan vara att vädret inte var särskilt inbjudande och en tredje förklaring är att universitetets omtentaperiod pågår till och med imorgon (de flesta studenter är inte i stan).

Det som däremot kändes oerhört betryggande var att det föreföll var lika många polacker som ukrainare på manifestationen. Och stödet för Ukraina bland Krakóws invånare är stort. Detta fick vi också besked om härförleden när Krakóws nye ärkebiskop, Grzegorz Ryś, annonserade att kollekten under en söndag skulle gå till Ukraina. Krakowiterna samlade då in tre miljoner zloty på en enda dag.

Men på torget Det fria Ukraina ikväll riktades våra tankar kanske främst till alla de som förlorat sina liv, sina älskade, fäder, bröder eller vänner, till de som blivit lemlästade, till alla som förlorat sina hem, till de som inte längre har några arbeten att gå till, och till alla de som förlorat hela sin framtid. Ord väger lätt i sådana sammanhang, med om de inte yttras gör de ännu större skada.