(Läsningstid: 4 minuter)Nedan kan ni ta del av några dikter av Pavlo Tytjyna, Oksana Zabuzjko samt Yanina Ignatenko i översättning av Halyna Michalyk. För mer information om Halyna Michalyks översättningar och övriga arbete besök hennes hemsida Eurolang
—————————-
Pavlo Tytjyna
Översättning till svenska av Halyna Michalyk
еn PLOG
en Vind
Nej inte vinden – en storm!
… Som sönderkrossar, bryter, drar ur marken…
(Det blixtar! Åskar!),
med hjälp av det som gömdes bakom svarta moln,
av miljon miljoner muskulösa armar
som sträcker genom svarta moln …
Rullar på och över. Skruvar sig In i jorden
(så som i städer, som på vägar eller ängar),
går ner i jorden denna plog.
På jorden finns det människor och djur, och gårdar,
på jorden tempel finns och gudar:
infinn dig, infinn dig ovan oss,
Fördöm oss!
Så fanns det folk som gav sig ut på flykten.
Mot grottor, sjöar, skogar.
— Och vilka krafter fanns bakom makten? —
man undrade.
ingen som framförde sång och glädje,
av dem åskådare som vittnade om en
Eldhäst som blåstes bort av vinden—
eldhästen—
en natt —)
Och många vidöppna döda ögon som blev kvar
avspeglade skönheten av den nya dagen!
Ögon.
(1919)
ПЛУГ
Вітер.
Не вітер — буря!
… Трощить, ламає, з землі вириває…
За чорними хмарами
(з блисками! ударами!),
за чорними хмарами мільйон мільйонів мускулястих рук…
Котить. У землю врізає
(чи то місто, дорога, чи луг),
у землю плуг.
А на землі люди, звірі й сади,
а на землі боги і храми:
о пройди, пройди над нами,
розсуди!
Й були такі, що тікали.
В печери, озера, ліси.
— Що ти за сило єси? —
питали.
І ніхто з них не радів, не співав.
(Огняного коня вітер гнав —
огняного коня —
в ночі —)
І тільки їх мертві, розплющені очі
відбили всю красу нового дня!
Очі.
(1919)
—————————-
Oksana Zabuzjko
Översättning till svenska av Halyna Michalyk
Oksana Zabuzjko
Finns det fortfarande människor
som läser dikter ?-
frågade en poet. –
Dikter är inte mer än endast pappershanddukar,
som jag använder att torka mina tårar .
Människor, som tar upp
blöta pappershanddukar, –
det är dem som stannar kvar med den skadade,
medan ambulansen är på väg,
det är dem, som kan giva blommor till
en främmande ensam kvinna –
och gå i väg utan att säga sitt namn,
det är dem, som alltid finner tid för
människor som vandrat vilse,
och för de gamla.
Finns det verkligen sådana människor? –
frågade en poet. –
Då är jag inte en av dem…….
– Невже ще існують люди,
котрі читають вірші? –
спитав поет. –
Бо ж вірші – то тільки паперові серветки,
що слугують мені до промокання сліз.
Люди, котрі підбирають
мокрі паперові серветки, –
це ті самі, що лишаються з потерпілим,
доки не приїде карета «швидкої»,
ті, що можуть подарувати квіти
незнайомій самотній жінці –
і піти собі, так і не назвавшись,
ті, хто завжди має час для заблуканих перехожих
і для старих людей.
Невже ще є такі люди? –
спитав поет. –
Бо я до них не належу
—————————-
Yanina Ignatenko
Översättning till svenska av Halyna Michalyk
Utan namn
Din kropp har lämnat skrynkligt spår
Efter en smutsig natt på min obäddade säng
Så som du glömde det du önskat
Du minns enbart…. Du saknar ensamhet…
Du klättrar över en sopphög
Som hindrar dig ifrån den nya dagen
Du sluter dina trötta ögon i förväg
Innan du hinner vara blind av solen
Du få dig kvävas
när du känner lukten från vardagliga ansikten,
Så att du även glömmer vem du är…
Och väntar, otåligt väntar att få tillbaka natten.
Själv slängas ner
Och hjärta ditt i mörkret krossa
Du känner törst men istället drunknar
av dagens sedeslösa vin,
För att du är din egen fiende….
Du räddar dig inte undan
när du rusar ifrån dig själ
Du skrattar bakom din rygg
Som om du vore ditt eget öde
Du sliter dig i bitar för begären timmar långa
Och för kärlekar….. minuter korta
Без назви
Залишаєш зім”ятий слід свого тіла
На постелі неприбраній брудної ночі
Забуваєш, що ти чогось хотіла
Пам”ятаєш, що ти нікого не хочеш…
Переступиш сміття на порозі деннім
Сонні очі зліпиш, щоб не сліпнути з сонця
задихнешся сморідом лиць буденних
Забуваючи – хто ти…
І чекаєш, не можеш діждати ночі,
Щоб упасти, і розбити серце об морок,
Захлинаєшся, спрагла, в вині пороку,
Бо сама собі ворог…
Не тікаєш, коли біжиш від себе
І смієшся у слід собі, мов причинна
Розриваєш себе на годинні потреби
Й на кохання.. хвилинні
