viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag undrar var de där applåderade entusiasterna tog vägen. De där som Adam Zagajewski skriver om i I andras skönhet. Hur de inte kunde hejda sin uppriktiga glädje över att få vara delaktiga i något så vackert som en konsert på Krakóws filharmoni, och med iver applåderade mellan satserna. Ja, tänker jag, de har nog hittat andra platser att applådera. Kanske har de alla flyttat till Lviv. För i Kraków finns de inte längre kvar.

Fredagens konsert på Krakóws filharmoni är annars något som verkligen lyckas gripa tag i oss på åhörarplats. Konserten inleds med Philip Glass The American Four Seasons, en ljuvlig violinkonsert. Den har givetvis Glass signalement, de monotona upprepningarna, välkända men som ges en ny skruv. Särskilt tredje och fjärde satserna framförs av kvällens solist, och tillika dirigent, Piotr Pławner, med mycket inlevelse. Han var fram till i kväll ett okänt namn för mig.

Efter paus fick vi njuta av en Schuberts sjätte symfoni. Även den framfördes med exakthet, men utan att tappa bort känslorna och engagemanget.

En särskild eloge vill jag ge den fantastiska violinsektionen, som spelade som om de vore en kropp, en hjärna, ett hjärta.

Men tyvärr var jag inte lika exalterad över bemötandet från övrig personal. Eftersom jag inte var ett känt ansikte, och till råga på allt utlänning, behandlades vi utbölingar som om vi vore bondlurkar. Det kanske inte tycks så viktigt i sammanhanget, men det är faktiskt så att den musikaliska upplevelsen faktiskt kan förstas om man utanför konsertsalen behandlas som om man egentligen inte har där att göra.

Men på det hela taget var det fantastiskt roligt äntligen få komma till Krakóws filharmoni. Något jag har önskat så länge.

Något som jag verkligen inte förstår på Krakóws filharmoni är att man absolut inte får fotografera. Inte ens under applåderna. Jag blev bryskt tillrättavisad, och blev tvungen att radera mina bilder. Det som blev kvar var denna bild…