(Läsningstid: 4 minuter)Den var ständigt närvarande under min barndom. Dess existens präglade våra samtal. Hur alla planer för dagarna och veckorna såg ut. Den fanns där hos oss, även om den hade sin fixa plats långt från vårt hem. Jag syftar på orgeln.
Som dotter till en organist lärde jag mig tidigt att tycka om dess bullriga förekomst. Den var en trygg plats. Något stabilt som alltid fanns med oss. Den var för mig lika självklar som andra barn förhöll sig till föräldrarnas golfbagar eller yrkesredskap. Jag tyckte inte att det fanns något underligt eller märkvärdigt med orgeln. Den var ett bruksföremål. Något som användes och gav min mamma hennes inkomst. Orgeln var förresten mycket mer verklig än inkomster. De senare hade jag ringa kunskap om. Annat var det med orgeln.
Trots att det är många år sedan präglar mina barndomsminnen min syn på orgeln. Den är inte exotisk, men ändock mycket njutbar.
Under dagens lunchkonsert med Bogdan Demjanenko (Богдан Дем’яненко) fick jag min njutningskvot ordentligt rågad. Temat för konserten var Demjanenkos tolkningar av ukrainsk koral (körsång) som sjöngs i kyrkorna och klostren under barocken. Han har således skrivit om partituret till orgeln. Detta eftersom orgeln inte användes östra Europa. Man ansåg inte att man behövde instrumentet, då man hade körer.
Det är förresten intressant att följa orgeln bakåt i tiden. Redan 250 f.kr. byggdes den första orgeln. Den var en vattenorgel, bälgarna var alltså fyllda med vatten istället för med luft som idag. Det måste ha varit ett fasligt bubblande och fräsande. Visste ni förresten att man under gladiatorspelen hade orglar som drev upp stämningen. Ja, det är väl egentligen inte så konstigt. Det var ju inte så länge sedan man hade Hammondorgel i pauserna under ishockeyn. 90 f.kr. finns dessutom den första orgeltävlingen dokumenterad. Ett Mello under antiken, med andra ord. Dagens orgel tog sin form under medeltiden, och under barocken började man utveckla dess utseende rent arkitektoniskt.
Nå, tillbaka till nutid och dagens konsert. Demjanenko är kompositör och organist från Kyjiv. Han har en fantastiskt fulländad teknik och känsla för instrumentet. Jag antar att han är en av de främsta bland organister i Ukraina. Den koral som han skrivit om har en mycket intressant och ibland nästan modernistisk framtoning. Flera av styckena hade idag sitt uruppförande i Lviv. Demjanenko spelade också ett fint stycke av Helsingborgs sonen Dieterich Buxtehude. Han var under en tid organist i Mariakyrkan, som fortfarande står kvar efter de skövlingar som 1900-talets Helsingborgs politiker ägnat sig åt. Nu såg sig nog inte denne Buxtehude som svensk, för när svenskarna tog Skåne i besittning flyttade han över sundet till Helsingör. Han presenteras som dansk-tysk på de flesta ställen i historieböckerna. Sedan flyttade han i alla fall till Tyskland. Där var han bland annat Johann Sebastian Bachs lärare. För mig var det i alla fall trevligt att denne Helsingborgs son korsade mitt spår i Lviv.
När jag var liten, och satt med min mamma på orgelläktaren, och såg hur hennes fötter gled över pedalklaviaturet, även kallat taster, tyckte jag alltid mycket synd om alla som satt där nere och inte fick beskåda detta skådespel. En av de största förtjänsterna med Orgelsalen i Lviv är därför att ogeln står på scenen så att vi alla kan se organistens rörelser över instrumentet. Det skapar en närvaro i åhörandet. Som liten hade jag för övrigt många funderingar när jag satt där på orgelläktaren och försökte slå ihjäl tid fram till dess att jag kunde springa ut och leka bland gravstenarna på kyrkogården (nej, jag skämtar inte). Jag fantiserade ofta om hur man uppfattade orgeln förr i tiden. De måste ha trott att det var ljud alstrat ur självaste himmelriket, tänkte jag snusförnuftigt. Att man på Orgelsalen får se organisten kan kanske fråntar känslan av gudomlighet. Det är ju ganska uppenbart vem som alstrar musiken. Men det betyder att det just blir mer musik, och mindre religion.
För mig har orgeln just alltid varit främst musik och inte så mycket religion. Men det är klart, när Demjanenko tar de sista tonerna i Bachs Fantasia i G-dur (BWV 572), blir man ju snudd på religiös.
I horisonten skymtar ni Orgelsalens torn.
