Det polska ordet för hosta är “kaszel” får mig nästan alltid att tänka på en get. Det hela är givetvis ganska befängt för “get” heter “koza” på polska och kan blott bara med en hel del illvilja förväxlas med hosta. Ikväll satt jag i alla fall på Krakóws konserthus och kände mig lite som en get. En enveten hosta som dök upp igår kväll ville inte ge med sig, men musik är ett starkt konstuttryck. Snart hade jag helt glömt bort min hosta, även om jag nog hostade en hel del.
Dagens musikaliska magiker var den franska organisten och tonsättaren Olivier Latry, som också skulle visa sig vara en musiker av världsklass. Alla stycken han spelade var värda att nämna, men det var för Olivier Messiaen som jag hade köpt biljett. Han är en tonsättare jag hyser enormt mycket respekt för. Latrys framförande av styckena La Nativité du Seigneur, Les Anges och Dieu parmi nous var vidunderligt och verken var också intressanta då de snarare tycktes kommentera orgeln som instrument än att vara tänkta i en särskild musikalisk tradition. Det här kan givetvis vara helt fel, men en slags vision jag fick.
Det avslutande verket var en fenomenal improvisation av Latry, där han utgick från “Hejnal Mariacki”, vilket är den trumpetsignal som blåses varje heltimme från tornet i Mariakyrkan i Kraków. Det blev stående ovationer, förstås.
Medan jag applåderade tänkte på alla dessa fantastiska konseter jag har fått vara med om under året, ty detta blir årets sista konsert på Krakóws konserthus för min del. Och jag känner en så innerlig tacksamhet för alla upplevelser jag har skänkts. Frågan är om inte Krakóws konserthus är min käraste vän i staden. Jag återkommer ständigt dit och när jag inte är där tänker jag ganska ofta på huset, all musik, alla framförande, alla musiker.
Sjätte december
Dagens musik
Henryk Górecki
Kantat op 26
Idag för 90 år sedan föddes den polske tonsättaren Henryk Górecki i den lilla samhället Czernica i Schlesien, eller Silesia om ni föredrar det. (Czernica betyder förövrigt björnbär, vilket egentligen inte alls har med saken att göra, men är ändå lite rolig fakta.) Nåväl, Górecki tillhör en av de mest betydelsefulla tonsättarna i Polen, men vägen till att bli en av de främsta var varken lätt eller spikrak. Hans barndom präglades av frånfället av hans musikälskande mamma och långvarig sjukdom. När hans pappa hade gift om sig försökte familjen dessutom förhindra Henryk från att spela musik. Men Henryk var fast besluten att ägna sig åt musik och sökte därför in vid Musikhögskolan i Katowice. Vid första försöket blev han inte antagen, men han gav sig inte, och sökte på nytt.
Hans debut som tonsättare kom redan under studietiden, och han gjorde sig ett namn som en nyskapande och avatgardistisk tonsättare. Men Henryk var under hela sitt liv en sökande person, och han vågade experimentera med olika former av musik. Hans kanske mest kända verket är hans tredje symfoni op 36, i vilken han lämnade det atonala uttrycket, som hade utmärkt hans tidigare verk, till mer traditionella tonskalor och folkmusik.
Vi ska idag lyssna på ett prov på hans atonala uttryck. Kantat op 26 är ett verk som utmanar örat och sinnet till det yttersta. Verket är skrivet för orgel, vilket inte är ett instrument som Górecki själv spelade. Det kan kanske ses som en petitess men det är ganska ovanligt med verk för orgel som inte skrivits av organister. Stycket inleds, som ni hör, i tutti, vilket innebär att alla orgelns pipor används. Man skulle kunna säga att man här kan höra orgelns fulla färgklang. Det är, kan jag lova, öronbedövande och vansinnigt fascinerande att höra en orgel i sin fulla kraft på detta vis. Du noterar kanske också att han använder en polytonal teknik, vilket innebär att flera tonarter förkommer i samma verk. Och om man läser i partituret (som ni ser i videon) kan du se att noterna figurerar i kluster, tonkluster, något som man ofta associerar med den franske tonsättaren Olivier Messiaen. Góreckis Kantat liknar enligt mig dock inte några av Messiaens stycken, utan har ett väldigt eget och unikt uttryck, vilket ofta är fallet med Henryk Góreckis spännande tonsättningar.
För en tid sedan skrev jag om ukrainsk vokal kyrkomusik som skrivits om för orgel. Jag skrev där att man inte använde orgeln i den östslaviska kyrkan. Nu måste jag korrigera mig, för det stämmer inte helt.
I Sofiakaterdralen i Kyjiv har man funnit fresker med personer som troligtvis spelar på en orgel. Freskerna i katedralen, som byggdes på 1000-talet, visar på ett rikt musikliv med flera instrument. Det här var under Kievriket, som hade sin höjdpunkt under just denna period. Riket föll sedan samman, och det ska enligt min kännedom inte finns några partitur kvar av orgelmusik från den tiden.
Under gårdagens konsert i Orgelsalen fick vi istället höra verk som framförts just i Lviv. Lviv ligger i ett slags gränsland, och det blir man varse när man blickar bakåt i historien. De äldsta verken som framfördes var tonsatta av Marcin Leopolita, vilket fantastiskt betyder “Marcin från Lviv”. Han levde mellan 1537 och (troligtvis) till 1584, och var en polsk tonsättare, skolad i Kraków. Under sin samtid var han den mest betydelsefulla tonsättaren i Polen.
Det finns inte många av hans verk som är intakta idag, frånsett några fåtal, som vi fick ta del av under gårdagens konsert. Särskilt vackert är Missa Paschalis som anses vara den enda polska mässa från 1500-talet som finns kvar idag att anvjuta.
Otäckt nog fanns flera av Marcin Leopolitas verk kvar fram till andra världskriget, men de förstördes under bombningarna av Warszawa. Det är i det närmaste penibelt att inse att det är vår 1900-tals historia som raderade många av hans verk.
I musikens värld kan man ta långa kliv, och det var vad gårdagens organist, Nadija Velytjko, gjorde. Plötsligt befann vi oss i 1900-tals musiken. Även här blir vi påminda om att Lviv var en polsk stad fram till andra världskrigets slut. Tadeusz Machl, Mieczysław Sołtys samt bröderna Stefan och Mieczysław Surzyński var alla polacker, med födelseort Lviv, eller Lemberg. Jag blev mycket förtjust i Tadeusz Machls Etude nr 5. Ett suggestivt verk, med tydliga och vackra harmonier som bröt genom de modernistiska inslagen.
Det ukrainska bidraget till gårdagens konsert stod Lvivs stolthet Mykola Kolessa för. Han var son till en av Ukrainas främsta etnomusikologer, och faderns intresse för folkmusik formade även sonen. I det stycke som framfördes igår, Passacaglia, kan man tydligt urskilja ukrainska folksånger. Understundom är det nästan svårt att tro att verket skrivit på 1900-talet. Det finns en karaktär av 1800-tal och något rustikt över hans tonsättning. Som om det skrivit i någon stuga som tillhör en huzul. På spisen puttrar en banosj och det doftar gott av osten brynza.
Konserten inleddes för övrigt med en mycket intressant föreläsning om de olika tonsättarna.
Den var ständigt närvarande under min barndom. Dess existens präglade våra samtal. Hur alla planer för dagarna och veckorna såg ut. Den fanns där hos oss, även om den hade sin fixa plats långt från vårt hem. Jag syftar på orgeln.
Som dotter till en organist lärde jag mig tidigt att tycka om dess bullriga förekomst. Den var en trygg plats. Något stabilt som alltid fanns med oss. Den var för mig lika självklar som andra barn förhöll sig till föräldrarnas golfbagar eller yrkesredskap. Jag tyckte inte att det fanns något underligt eller märkvärdigt med orgeln. Den var ett bruksföremål. Något som användes och gav min mamma hennes inkomst. Orgeln var förresten mycket mer verklig än inkomster. De senare hade jag ringa kunskap om. Annat var det med orgeln.
Trots att det är många år sedan präglar mina barndomsminnen min syn på orgeln. Den är inte exotisk, men ändock mycket njutbar.
Det är förresten intressant att följa orgeln bakåt i tiden. Redan 250 f.kr. byggdes den första orgeln. Den var en vattenorgel, bälgarna var alltså fyllda med vatten istället för med luft som idag. Det måste ha varit ett fasligt bubblande och fräsande. Visste ni förresten att man under gladiatorspelen hade orglar som drev upp stämningen. Ja, det är väl egentligen inte så konstigt. Det var ju inte så länge sedan man hade Hammondorgel i pauserna under ishockeyn. 90 f.kr. finns dessutom den första orgeltävlingen dokumenterad. Ett Mello under antiken, med andra ord. Dagens orgel tog sin form under medeltiden, och under barocken började man utveckla dess utseende rent arkitektoniskt.
Nå, tillbaka till nutid och dagens konsert. Demjanenko är kompositör och organist från Kyjiv. Han har en fantastiskt fulländad teknik och känsla för instrumentet. Jag antar att han är en av de främsta bland organister i Ukraina. Den koral som han skrivit om har en mycket intressant och ibland nästan modernistisk framtoning. Flera av styckena hade idag sitt uruppförande i Lviv. Demjanenko spelade också ett fint stycke av Helsingborgs sonen Dieterich Buxtehude. Han var under en tid organist i Mariakyrkan, som fortfarande står kvar efter de skövlingar som 1900-talets Helsingborgs politiker ägnat sig åt. Nu såg sig nog inte denne Buxtehude som svensk, för när svenskarna tog Skåne i besittning flyttade han över sundet till Helsingör. Han presenteras som dansk-tysk på de flesta ställen i historieböckerna. Sedan flyttade han i alla fall till Tyskland. Där var han bland annat Johann Sebastian Bachs lärare. För mig var det i alla fall trevligt att denne Helsingborgs son korsade mitt spår i Lviv.
När jag var liten, och satt med min mamma på orgelläktaren, och såg hur hennes fötter gled över pedalklaviaturet, även kallat taster, tyckte jag alltid mycket synd om alla som satt där nere och inte fick beskåda detta skådespel. En av de största förtjänsterna med Orgelsalen i Lviv är därför att ogeln står på scenen så att vi alla kan se organistens rörelser över instrumentet. Det skapar en närvaro i åhörandet. Som liten hade jag för övrigt många funderingar när jag satt där på orgelläktaren och försökte slå ihjäl tid fram till dess att jag kunde springa ut och leka bland gravstenarna på kyrkogården (nej, jag skämtar inte). Jag fantiserade ofta om hur man uppfattade orgeln förr i tiden. De måste ha trott att det var ljud alstrat ur självaste himmelriket, tänkte jag snusförnuftigt. Att man på Orgelsalen får se organisten kan kanske fråntar känslan av gudomlighet. Det är ju ganska uppenbart vem som alstrar musiken. Men det betyder att det just blir mer musik, och mindre religion.
För mig har orgeln just alltid varit främst musik och inte så mycket religion. Men det är klart, när Demjanenko tar de sista tonerna i Bachs Fantasia i G-dur (BWV 572), blir man ju snudd på religiös.
I horisonten skymtar ni Orgelsalens torn.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
