viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 28 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en grusväg mellan åkrarna dyker plötsligt en fasan upp. Den tittar sig snabbt omkring, innan den försiktigt pinnar in bland de höga grästuvorna som följer längs med grusvägen. Det slår mig hur fågelns starka färger konstaterar mot det väldiga bergen i bakgrunden, som istället klätt sig i en ljusgrå ton. Dessa berg kallas för jura och bildades för 200-100 miljoner år sedan. Men trots att de med rätta kan kallas för uråldriga, förefaller de nästan som nykomlingar, då deras ljusa fysionomier skjuter ut ur naturen. Som om de inte riktigt bestämt sig för att stanna. Men nu står de sålunda där och har följt vårt jordklots alla epoker. Tänk om berg ändå kunde tala.

En del hävdar att begreppet “jura” härrör från keltiska och betyder “bergsskog”. Men när jag läser ordet just nu, förs mina tankar plötsligt ut på havet, ty på litauiska kallas nämligen hav för “jūra”. Tonsättaren Mikalojus Konstantinas Ciurlionis har, som jag nämnt tidigare, skrivit ett symfoniskt poem med titeln “Jūra” (från 1907). Ordets etymologi går att finna i urslaviskan, men jag förstår ändå inte riktigt hur det fått betydelsen “hav”. Dessutom lär det finnas en flod vid namn Jūra i Litauen. Man tror att den kallas så för att den ligger i ett våtmarksområde. Jūra är en biflod till Nemunas, som skiljer Litauen från ryska Kaliningrad, och den ringlar sig sedan med fascinerande krumbukter upp norrut i Litauen. Den verkar helt enkelt föredra att kröka sin framfart, framför att gå raka spåret.

Fasanen tittar plötsligt ut från sin grästuva. Tydligen var det inte rätt plats för hans olika höstliga göromål. Noga taget har han inte här att göra, fast det vet han ju ingenting om. Men det är säkert så att ni redan vet att fasanen är en tidig invasiv art. Den härstammar tydligen från Asien och kom till Europa under romarrikets tid och har sedan på egen hand, eller ibland hjälp av människor, förflyttat sig upp och över hela Europa. I Kina var fasanen en symbol för kejsaren samt att dess starka färger i fjäderdräkten associerades till solen. Därtill var fasanen en symbol för mod, välstånd och litterär begåvning. Tänk, där ser man vad man kan lära sig på en liten grusväg mellan åkrarna.


Dagens anteckning – 23 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I natt anlände hösten. Den drog in över nejden, svepte sin hand över träden, som lydigt lät sina blad färgas efter höstens valda färgskala. Det svenska ordet “höst” ska, enligt källor, egentligen betyda “att skörda” och det är upptaget i det svenska språket sedan 1300-talet. Ursprungligen härrör det från fornsvenskan “høster” som i sin tur är besläktat med forntyskans “harbistaz” som även det betyder “att skörda”. Släktskapet med det engelska ordet “harvest” är dessutom slående, och något som aldrig slagit mig innan jag undersökte ursprunget närmare.

På polska kallas årstiden för “jesień” som kommer från urslaviskans “esenь”, som även det betyder “att skörda”. Andra slaviska språk, så som ukrainskans “осінь” (osin’), är som ni ser också nära besläktade. Men när man söker sig norrut, till Litauen och Lettland, ges man en liten angenäm överraskning. Litauerna kallar nämligen höst för “ruduo”. Deras grannar letterna, är lika motsträviga och säger “rudens” när de åkallar hösten. Man kan rimligen fråga sig varifrån de hämtat detta ord, och till min häpnad finner jag att de låtit sig inspireras av en av höstens viktigaste färger, nämligen adjektivet “rödbrun”, som på litauiska tydligen lyder “rudas” och på lettiska skulle samma ord vara “ruds”. Adjektivet är i sin tur uppfångat från fornslaviskans “rъdrъ”, som betyder “röd”. Sålunda associerar alltså litauerna och letterna till rödbrunt när de använder sina ord för “höst”.

Eftersom dagens tankar tydligen gick till två av våra baltiska vänner känns det självklart att landa hos den litauiska tonsättaren och konstnären Mikalojus Konstantinas Čiurlionis (1875-1911), ty igår var det 150 år sedan han föddes. Och som av en händelse skrev han ett fint litet (dryga minuten långt) pianostycke kallat “Ruduo“, som vackert speglar höstlövens färd genom luften. Det är oklart när han skrev stycket, men den är katalogiserad som Čm 5, och torde därför ha tillkommit runt förra sekelskiftet. Jag lägger också till en målning av nämnde Čiurlionis med titeln “Rudenį” (“På hösten”) från år 1904. Som grädde på moset får ni också ett foto på rödbruna blad fångade i Podgórze.


Dagens anteckning – 16 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu har denna vårkyla nog trängt in i varje del av mitt sinne. Tömt ut den sommarbris som än hade dröjt sig kvar på min hud. Med sin bleka hand har den svept bort de små fräknar som vågat titta fram. När sinnet är så tungt finns det bara ett fåtal omständigheter som kan skrämma fram det goda humöret. En av dessa är förstås musik, men kanske är det nog ändå så att jakten på ny kunskap är som piggar upp mitt dystra sinne som mest. Litauen kommer här till min undsättning och slår upp för mig helt okända portar.

En sådan ny litauisk pärla som bländat mig med sin tjuskraft är tonsättaren, konstnären och kulturpersonligheten Mikalojus Konstantinas Čiurlionis (1875-1911). Trots att han rycktes bort alltför ung, han blev blott 35 år, var hans verkförteckning mycket lång. Men tyvärr gick ett stort antal av hans verk förlorade under andra världskriget. Idag återstår bara (!) runt 400 verk, och flera av dessa är blott skisser eller fragment av verk. Vad som däremot står klart är att han med sin gärning var grundaren av den litauiska professionella musiken, och att han idag anses vara en av Litauens viktigaste tonsättare. Bland de verk som ofta omnämns återfinns några symfoniska dikter, såsom “Havet” (“Jūra”) från 1903-1907.

När Čiurlionis var i 20-årsåldern började han måla. Han studerade även på konstskola, men förkastade utbildningen med orden: “de lärde mig praktiskt taget ingenting jag ville lära mig”. Banan som professionell konstnär inleddes också ganska sent i livet, när han var 27 år. I sin konst blandade han olika uttryck, med allt från äldre motiv till fantasifulla varelser inom litauisk folktro samt med kosmologiska element. Den här egenartade förening av olika uttryck har gett att han ses som en av pionjärerna inom den abstrakta konsten. Det är också tydligt att hans musikaliska verksamhet influerade hans konstnärliga uttryck, då verken ofta bär titlar som kommer från musikens värld. Verket nedan, “Sonata nr. 3 – Sonat för en serpent” (på litauiska: “Sonata Nr. 3 -Žalčio sonata”) från 1908 är ett exempel på detta inflytande, även om titeln har fastställts först postumt.

Mikalojus Konstantinas Čiurlionis har alltså en stor betydelse för den litauiska nationella identiteten, och hans anses tillhöra en av de främsta bland deras kulturprofiler. Han brann också för den litauiska kulturen och språket, men hans modersmål tycks ändå ha varit polska. Det skulle vara hans fru, Sofija Kymantaitė-Čiurlionienė (1886-1958), som skulle assistera honom med litauiska. Sofija var författare, lärare och litauisk aktivist vars gärning var lika viktig för Litauen, som hennes makes. Men till henne får vi återkomma en annan gång.