I just det här ögonblicket sitter jag med öppet fönster mot gården. Tornseglarna seglar ner närmare och närmare oss. Inför natten.
Från gatan hörs en vespa fräsa förbi.
Solens nedgång speglas i fönstren på andra sidan gården.
Ur mina högtalare tonar Franz Schuberts andra symfoni. Tyst. För att inte överrösta ljuden som strömmar in från fönstret.
Det är vid sådana här ögonblick jag förstår. Förstår hur säreget det är. Det vi kallar Livet. Att det oftast är de små sakerna som skapar en innerlig glädje.
I själ och hjärta är jag skåning. Ränderna går aldrig ur. Eller randen, kanske. Horisontens rand. Det händer att jag saknar den här i Lviv. Jag kommer på mig själv att känna att jag inte får tillräckligt med syre. Att det saknas rymd i mitt huvud. Det gör att jag blir trött. Och lite håglös. Till och med lite vilsen.
Idag kände jag så. Och när jag velat runt bland huskropparna, lyssnat till tornseglarnas glada tjut, kom jag plötsligt på hur jag skulle råda bot på denna avsaknad av navigation.
Höga slottet är egentligen ett berg. Som delar Lviv. Eller kanske inte delar. Kullen är som ett epicentrum. Runt Höga slottet lindar sig staden.
Väl uppe på kullen, ser jag hur horisonten breder ut sig. Åt varje håll ser jag horisont. Horisonten sträcker sig mot mig och bort ifrån mig. Och i mitt inre blir jag lika lugn som när jag blickar ut över Kattegatt.
När jag satt där idag, hände det som så ofta händer där uppe. Jag blev förälskad igen. I Lviv. Denna älskade pärla. Jag tänkte att borgmästaren i Lviv borde göra en propå, föreslå att alla Lvivbor går upp på denna kulle minst en gång i månaden. På så vis skulle vi alla påminnas om vilken skatt vi får ta del av. Att vi har ett ansvar. Lvivs välmående ligger i våra händer.
Jag tänker också på Stanisław Lem, som växte upp i den här staden. Hur han i sin självbiografiska roman Det höga slottet: boken om min barndom, beskriver hur han ibland glömde av att tänka på vilken förlovad stad han hade förmånen att växa upp i. Hur han som gammal frågar sig hur han glömde att se, känna, leva med staden. Inte bara leva i staden.
Det finns något annat jag också uppskattar med Höga slottet, och det är att den är som en kulturell smältdegel. Här hörs massor av språk, från hela världen. Och tillsammans blickar vi ut över staden och landskapet som omgärdar oss.
Tillsammans bildar vi en cirkel av vänskap. En belgare hjälper några polacker att plåta sig med staden som bakgrund. En japan skapar ett panorama med modilen. Några ukrainare öppnar en flaska skumpa. På en kulle som denna blir vi ödmjuka inför varandra, staden, historien, landskapet.
Vi kanske alla behöver en kulle att komma upp på ibland.
I fredags inleddes festivalen Virtuosy på filharmonin här i Lviv. Det är den 35:e i ordningen. Den här gången ligger en hel del fokus på USA, vilket betyder innebär en konsert med Hollywood och Broadway-kompositioner.
Det är bra med publikfriande konserter, publik behövs. Igår lyste den till exempel med sin frånvaro. Det betydde att vi endast var en liten skara som fick lyssna till underbara celloduetter framförda av de två polska cellisterna Bartosz Koziak och Magdalena Bojanowicz.
De båda cellisterna spås en lysande framtid, enligt mig. De är tekniskt skickliga och lyckades till och med ha riktigt roligt när de spelade Offenbachs svit 2, op 54. Trots att det var tydligt hur komplicerat stycke det är.
Men det stycke som gick rakt in i hjärtat var David Poppers Svit, op. 16. Det var första gången jag hörde något av denne böhmiska kompositör, och jag häpnades över hans vågade lekfullhet, och passande nog, virtuositet. Och trots att det var mycket svårspelat, fick våra cellister det hela att dansa fram i glada små piruetter.
Delar nedan sviten. Lyssna till andra och sista satsen. Härlig energi!
Vi är en skara förväntningsfulla människor som har samlats utanför Musikaliska akademin i Lviv. Klockan är strax efter nio på kvällen, och vi vet att det är försenat. Det vi väntar på. Men det hindrar inte vår entusiasm och munterhet.
Plötsligt syns kompositören och arrangören Ostap Manuljaks vänliga ansikte i entrédörren till akademin.
– Ursäkta förseningen, ropar han med glad stämma. Men vi råkade ut för lite tekniska problem.
Vi skattar alla, för vi förstår ju att även ett litet tekniskt problem skulle kunna sabotera kvällens konsert. Vi ska enligt rykten få ta del av ett ukrainsk-polsk samarbete som resulterat i en ljudpromenad genom akademins korridorer. Det är ju alltid svårt att föreställa sig en konsert innan man hört den, så spänningen är på topp.
När vi kommer in i foajén hör vi ett avlägset muller. Ett otåligt brus som gradvis stegras. Det är mörkt. Endast några få ljuskällor. Vi är tysta. Håller oss tätt till varandra. En gemenskap uppstår.
Vi ser några små lampor. Och de visar sig vara kvällens huvudaktörer. De är ljudgenerande, och känsliga för olika saker, så som ljus, rörelse, ljud. Någon är fäst vid en gammal engångsmugg fylld med kaffe. En annan på en blomma. Någon ligger utslängd på golvet.
Vi tassar uppför trappan. Snirklar oss genom huset. Gradvis ökar bruset. Trots att vi inte märker det är det faktiskt nästan öronbedövande, men ljudsättningen är så bra att vi inte märker det. Det är ett fascinerande ljudskådespel.
Vi vet inte vad vi hör.
När vi närmar oss det stora trapphuset kommer vi till ljudens hjärta. En av musikerna spelar på en tolvsträngad gitarr. Med effekter och stråke lyckas han skapa ett förbryllande ljudmysterium.
Vi ser vad vi hör, men förbluffas ändå.
En violinist skrider ner för trapporna. Kontrasten blir så konkret. Det analoga mot det teknologiska.
Vi föses vidare. Upp genom trapphuset. Möter en återvändsgränd. En lampa ligger på golvet. Skriker upprört mot oss. Vi lutar oss tillbaka en stund. Lyssnar till ett tonpussel som kanske nu nått sitt crescendo.
Det slår mig att musikerna är som våra vägvisare, men samtidigt aktriser. Varje gång agerar de sin musik. De måste våga anta och agera för oss, lika mycket som de tar sig an musiken och vägleda oss. Jag tänker en provocerande tanke: Vi lyssnare är ibland lika viktiga som musiken är för musikern. Utan oss lyssnare, finns ingen musik. Ingen som hör.
Nu kommer en ljudgenereande Ostap Manuljak vandrande genom korridoren. Avspärrningen bryts plötsligt. Det som tidigare var en avspärrad återvändsgränd, är fortsättningen på vår vandring. Vi snirklar oss ner genom huset igen. Snart står vi i foajén. Det vi hör nu kan lättast beskrivas som ett varsamt och smekande crescendo. Sedan ebbar det ut, mycket rogivande. Det dör inte ute ut, utan inger hopp.
Konserten är slut. Vi går ut genom entrédörren i natten. Sprids över staden. Men tillsammans delar vi ett musikaliskt minne. Ett minne som förenar och gör oss unika.
Här är Ostap Manuljaks egna ord om konserten, som avslutade festivalen VOX Electronica 2016:
Yesterday performance/happening was prepared for 3 days during workshops lead by Alla Zagaykevych from Kyiv (UA) and Marcin Strzelecki from Krakow (PL).
During workshops on Friday and Saturday Marcin Strzelecki helped students to build different oscillators/simple sound generators etc. These was used during the performance. During the workshops Oleh Rozhak and Orest Kostruba from Lviv also build oscillators.
Performers:
Marcin Strzelecki (oscillators) from Krakow (PL) and
Yuriy Bulka (electronics), Dmyto Demchenko (tap guitar), Kateryna Gryvul (violin), Roman Feshchak (sax), Mykola Khshanovsky (electronics), Nazar Skrypnyk (electronics), Ostap Manulyak (live electronic) – everybody from Lviv.
Jag vill även dela ett smakprov på Ostap Manuljaks kompositionsstil, Natural structures.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
