Längs gatorna hänger nu humle. Slingrar sig. Åmar sig för oss gör den. Staden är inte längre ettrigt het. Inte kvav. Efter åskregn har trycket lättat. För oss alla.
Vi möter en ivrig ekorre. Förundras över varje ting som talar om sommaren. Den är här nu. Våren är helt bortglömd. Kvarlämnad till nästa år.
Vi snubblar vidare. Över kullerstenarna. Stannar en stund. Funderar på riktningen. Hit eller dit? Vad spelar det egentligen för roll?
Men vad är det egentligen som doftar. Kommer i små sjok. Ilar vidare och möter upp oss längre fram.
Det är inte tyst en minut. Fåglarna, av alla de slag, ljuder sina igenkännbara visor. Alla har de så mycket osagt.
Men vad är det nu som doftar? Som lurar oss hit och dit? Vänta. Jovisst, är det så. Så att det är jasmin. Det är jasmin som vaknat. Välkommen till oss och vår sommartid.
Som ni alla vet är jag en trogen besökare på Lvivs filharmoni. Det går faktiskt nästan inte en enda konsert utan att jag överväger att gå dit. Och en av årets höjdpunkter är festivalen Virtuosy. Igår fick jag mig dessutom en av årets största överraskningar.
Varför var det då en överraskning? Jag hade inte riktigt väntat mig en sådan pianist i världsklass som gårdagen bjöd på. Anatolij Baryschevskij bördig från Ukraina är helt fantastiskt skicklig.
Programmet igår, var ett sådant program som antagligen aldrig skulle förekomma i Sverige. Och det finns nog de som tror att det inte ens skulle förekomma i Lviv. Men där har de fel. Ukrainarna är inte “ryssofober”. Idén om det är ett tankemonster som inte finns i verkligheten. Alla kompositörerna var från Ryssland.
Konserten inleddes med Galina Ustvolskayas tre första pianosonater. Extremt minimalistiska, svårspelat och svårtillgängligt. Men Baryschevskij spel ledde mig in i hennes asketiska tonvärld. Kall som istappar. Men ändå het. Längtande. Till och med lite rasande. Mycket intressant tonsättare jag kommer att återkomma till.
Kontrasten blev stor till Aleksandr Skrjabins värme och färgkaskad. Ja, jag kan inte låta bli att tänka på färger när jag hör hans kompositioner. Baryschevskij spelade hans sex preludier, op. 13.
Därefter tog vi en promenad tillsammans med Modest Musorgskij i galleriet och tittade på tavlor. Jag har faktiskt aldrig hört den i pianoversionen, utan fått nöja mig med orkesterversionen. Nu vet jag faktiskt inte riktigt vilken jag föredrar.
Kvällen arrangerades i samarbete med de fenomenala Collegium Musicum. Vi är lyckligt lottade, vi i Lviv, som har dessa fantastiska tjejer och killar i stan.
Vilken kväll! Jag vandrade lycklig hem i sommarnatten, och kände mig så där särskilt gynnad som man gör efter man fått gå vid sidan om en fantastisk konstnär, som Anatolij Baryschevskij, några minuter.
Det här med att vi förväntas vara tillgängliga hela tiden. Ja, det är ju inte något nytt tema. Det har ju redan skrivits hyllmeter om det. Mina tankar är väl inte unika på något vis.
Jag har alltid tyckt att telefonen är ett gissel snarare än en tillgång. Oftast hör man inte vad folk säger. Och gör man det undrar i alla fall jag hur deras ansiktsuttryck är när någon säger det denne någon säger.
Jag skulle inte säga att jag lider av telefonskräck. Snarare telefonskepticism. Och egentligen är det väl främst mobilen jag ogillar. Här hör jag sällan vad folk säger, och eftersom jag är så koncentrerad på själva ljudet, glömmer jag ofta bort att fungera på tonfall och ansiktsuttryck.
Jag föredrar mejl. Där hör jag varken tonfall eller ser något ansiktsuttryck, men jag har mer tid att värdera skribentens och mina egna ord och tankar. Mejlkorrespondens blir ofta mer genomtänkt och exakt än ett telefonsamtal. I alla fall oftast. Egentligen är möten i verkliga livet bäst. Då slipper man fundera på så mycket annat och istället kommunicera.
Eftersom jag bor i Ukraina innebär min skepticism en hel del problem. Här ringer man hellre än skriver mejl. Den ukrainska otåligheten blir så påtaglig i ukrainarnas tekefonerandet.
Det som kanske är värst av allt är att jag bor på en telefongård. På min gård går man gärna in och skriker i den stackars mobilen. Min trevliga granne Anja stör sig tyvärr inte på våra telefonmonster. Hon har riktat in sig på rökarna, som faktiskt inte alls stör mig.
Min mobil är alltid på ljudlöst. Ganska ofta också på flygplansläge. Jag ser mobilen som en minisurfplatta. Men ibland blir jag tvungen att ha på ljudet.
Som häromdagen, när vi hade svenska musiker på besök i stan och jag tvingades vara “anträffbar”. (Gräsligt ord. Det låter som om någon tänker skjuta på mig!)
De där få dagarna om året som jag har mobilen med ljudet på, innebär alltid ett bryderi. Hur låter telefonsignalen? Häromdagen påmindes jag om att signalen var ganska okej ändå.
Det visade sig att det var fiskmåsars tjut. Men trots att jag gillar fiskmåsar får mobilen vara på ljudlöst. Man vill ju inte vara i en evig skottglugg.
Eftersom jag är obstinat har bilden ingenting med mobiler eller telefoner att göra. (Mitt foto)
I just det här ögonblicket sitter jag med öppet fönster mot gården. Tornseglarna seglar ner närmare och närmare oss. Inför natten.
Från gatan hörs en vespa fräsa förbi.
Solens nedgång speglas i fönstren på andra sidan gården.
Ur mina högtalare tonar Franz Schuberts andra symfoni. Tyst. För att inte överrösta ljuden som strömmar in från fönstret.
Det är vid sådana här ögonblick jag förstår. Förstår hur säreget det är. Det vi kallar Livet. Att det oftast är de små sakerna som skapar en innerlig glädje.
I själ och hjärta är jag skåning. Ränderna går aldrig ur. Eller randen, kanske. Horisontens rand. Det händer att jag saknar den här i Lviv. Jag kommer på mig själv att känna att jag inte får tillräckligt med syre. Att det saknas rymd i mitt huvud. Det gör att jag blir trött. Och lite håglös. Till och med lite vilsen.
Idag kände jag så. Och när jag velat runt bland huskropparna, lyssnat till tornseglarnas glada tjut, kom jag plötsligt på hur jag skulle råda bot på denna avsaknad av navigation.
Höga slottet är egentligen ett berg. Som delar Lviv. Eller kanske inte delar. Kullen är som ett epicentrum. Runt Höga slottet lindar sig staden.
Väl uppe på kullen, ser jag hur horisonten breder ut sig. Åt varje håll ser jag horisont. Horisonten sträcker sig mot mig och bort ifrån mig. Och i mitt inre blir jag lika lugn som när jag blickar ut över Kattegatt.
När jag satt där idag, hände det som så ofta händer där uppe. Jag blev förälskad igen. I Lviv. Denna älskade pärla. Jag tänkte att borgmästaren i Lviv borde göra en propå, föreslå att alla Lvivbor går upp på denna kulle minst en gång i månaden. På så vis skulle vi alla påminnas om vilken skatt vi får ta del av. Att vi har ett ansvar. Lvivs välmående ligger i våra händer.
Jag tänker också på Stanisław Lem, som växte upp i den här staden. Hur han i sin självbiografiska roman Det höga slottet: boken om min barndom, beskriver hur han ibland glömde av att tänka på vilken förlovad stad han hade förmånen att växa upp i. Hur han som gammal frågar sig hur han glömde att se, känna, leva med staden. Inte bara leva i staden.
Det finns något annat jag också uppskattar med Höga slottet, och det är att den är som en kulturell smältdegel. Här hörs massor av språk, från hela världen. Och tillsammans blickar vi ut över staden och landskapet som omgärdar oss.
Tillsammans bildar vi en cirkel av vänskap. En belgare hjälper några polacker att plåta sig med staden som bakgrund. En japan skapar ett panorama med modilen. Några ukrainare öppnar en flaska skumpa. På en kulle som denna blir vi ödmjuka inför varandra, staden, historien, landskapet.
Vi kanske alla behöver en kulle att komma upp på ibland.
I fredags inleddes festivalen Virtuosy på filharmonin här i Lviv. Det är den 35:e i ordningen. Den här gången ligger en hel del fokus på USA, vilket betyder innebär en konsert med Hollywood och Broadway-kompositioner.
Det är bra med publikfriande konserter, publik behövs. Igår lyste den till exempel med sin frånvaro. Det betydde att vi endast var en liten skara som fick lyssna till underbara celloduetter framförda av de två polska cellisterna Bartosz Koziak och Magdalena Bojanowicz.
De båda cellisterna spås en lysande framtid, enligt mig. De är tekniskt skickliga och lyckades till och med ha riktigt roligt när de spelade Offenbachs svit 2, op 54. Trots att det var tydligt hur komplicerat stycke det är.
Men det stycke som gick rakt in i hjärtat var David Poppers Svit, op. 16. Det var första gången jag hörde något av denne böhmiska kompositör, och jag häpnades över hans vågade lekfullhet, och passande nog, virtuositet. Och trots att det var mycket svårspelat, fick våra cellister det hela att dansa fram i glada små piruetter.
Delar nedan sviten. Lyssna till andra och sista satsen. Härlig energi!
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
