viewpoint-east.org

Några fiskmåsars tjut

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det här med att vi förväntas vara tillgängliga hela tiden. Ja, det är ju inte något nytt tema. Det har ju redan skrivits hyllmeter om det. Mina tankar är väl inte unika på något vis.

Jag har alltid tyckt att telefonen är ett gissel snarare än en tillgång. Oftast hör man inte vad folk säger. Och gör man det undrar i alla fall jag hur deras ansiktsuttryck är när någon säger det denne någon säger.

Jag skulle inte säga att jag lider av telefonskräck. Snarare telefonskepticism. Och egentligen är det väl främst mobilen jag ogillar. Här hör jag sällan vad folk säger, och eftersom jag är så koncentrerad på själva ljudet, glömmer jag ofta bort att fungera på tonfall och ansiktsuttryck.

Jag föredrar mejl. Där hör jag varken tonfall eller ser något ansiktsuttryck, men jag har mer tid att värdera skribentens och mina egna ord och tankar. Mejlkorrespondens blir ofta mer genomtänkt och exakt än ett telefonsamtal. I alla fall oftast. Egentligen är möten i verkliga livet bäst. Då slipper man fundera på så mycket annat och istället kommunicera.

Eftersom jag bor i Ukraina innebär min skepticism en hel del problem. Här ringer man hellre än skriver mejl. Den ukrainska otåligheten blir så påtaglig i ukrainarnas tekefonerandet.

Det som kanske är värst av allt är att jag bor på en telefongård. På min gård går man gärna in och skriker i den stackars mobilen. Min trevliga granne Anja stör sig tyvärr inte på våra telefonmonster. Hon har riktat in sig på rökarna, som faktiskt inte alls stör mig.

Min mobil är alltid på ljudlöst. Ganska ofta också på flygplansläge. Jag ser mobilen som en minisurfplatta. Men ibland blir jag tvungen att ha på ljudet.

Som häromdagen, när vi hade svenska musiker på besök i stan och jag tvingades vara “anträffbar”. (Gräsligt ord. Det låter som om någon tänker skjuta på mig!)

De där få dagarna om året som jag har mobilen med ljudet på, innebär alltid ett bryderi. Hur låter telefonsignalen? Häromdagen påmindes jag om att signalen var ganska okej ändå.

Det visade sig att det var fiskmåsars tjut. Men trots att jag gillar fiskmåsar får mobilen vara på ljudlöst. Man vill ju inte vara i en evig skottglugg.

Eftersom jag är obstinat har bilden ingenting med mobiler eller telefoner att göra. (Mitt foto)

Eftersom jag är obstinat har bilden ingenting med mobiler eller telefoner att göra.
(Mitt foto)


En ögonblicksbild från min gård

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

I just det här ögonblicket sitter jag med öppet fönster mot gården. Tornseglarna seglar ner närmare och närmare oss. Inför natten.

Från gatan hörs en vespa fräsa förbi.

Solens nedgång speglas i fönstren på andra sidan gården.

Ur mina högtalare tonar Franz Schuberts andra symfoni. Tyst. För att inte överrösta ljuden som strömmar in från fönstret.

Det är vid sådana här ögonblick jag förstår. Förstår hur säreget det är. Det vi kallar Livet. Att det oftast är de små sakerna som skapar en innerlig glädje.

Glädjen av att vara här. Just här och just nu.

image


Med horisonten i sikte

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I själ och hjärta är jag skåning. Ränderna går aldrig ur. Eller randen, kanske. Horisontens rand. Det händer att jag saknar den här i Lviv. Jag kommer på mig själv att känna att jag inte får tillräckligt med syre. Att det saknas rymd i mitt huvud. Det gör att jag blir trött. Och lite håglös. Till och med lite vilsen.

Idag kände jag så. Och när jag velat runt bland huskropparna, lyssnat till tornseglarnas glada tjut, kom jag plötsligt på hur jag skulle råda bot på denna avsaknad av navigation.

Med en promenad till Höga slottet.

Höga slottet är egentligen ett berg. Som delar Lviv. Eller kanske inte delar. Kullen är som ett epicentrum. Runt Höga slottet lindar sig staden.

Väl uppe på kullen, ser jag hur horisonten breder ut sig. Åt varje håll ser jag horisont. Horisonten sträcker sig mot mig och bort ifrån mig. Och i mitt inre blir jag lika lugn som när jag blickar ut över Kattegatt.

När jag satt där idag, hände det som så ofta händer där uppe. Jag blev förälskad igen. I Lviv. Denna älskade pärla. Jag tänkte att borgmästaren i Lviv borde göra en propå, föreslå att alla Lvivbor går upp på denna kulle minst en gång i månaden. På så vis skulle vi alla påminnas om vilken skatt vi får ta del av. Att vi har ett ansvar. Lvivs välmående ligger i våra händer.

Jag tänker också på Stanisław Lem, som växte upp i den här staden. Hur han i sin självbiografiska roman Det höga slottet: boken om min barndom, beskriver hur han ibland glömde av att tänka på vilken förlovad stad han hade förmånen att växa upp i. Hur han som gammal frågar sig hur han glömde att se, känna, leva med staden. Inte bara leva i staden.

Det finns något annat jag också uppskattar med Höga slottet, och det är att den är som en kulturell smältdegel. Här hörs massor av språk, från hela världen. Och tillsammans blickar vi ut över staden och landskapet som omgärdar oss.

Tillsammans bildar vi en cirkel av vänskap. En belgare hjälper några polacker att plåta sig med staden som bakgrund. En japan skapar ett panorama med modilen. Några ukrainare öppnar en flaska skumpa. På en kulle som denna blir vi ödmjuka inför varandra, staden, historien, landskapet.

Vi kanske alla behöver en kulle att komma upp på ibland.

image


Festival med anor

Category: by sophie engström, music, turism
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

I fredags inleddes festivalen Virtuosy på filharmonin här i Lviv. Det är den 35:e i ordningen. Den här gången ligger en hel del fokus på USA, vilket betyder innebär en konsert med Hollywood och Broadway-kompositioner.

Det är bra med publikfriande konserter, publik behövs. Igår lyste den till exempel med sin frånvaro. Det betydde att vi endast var en liten skara som fick lyssna till underbara celloduetter framförda av de två polska cellisterna Bartosz Koziak och Magdalena Bojanowicz.

22-05-16

De båda cellisterna spås en lysande framtid, enligt mig. De är tekniskt skickliga och lyckades till och med ha riktigt roligt när de spelade Offenbachs svit 2, op 54. Trots att det var tydligt hur komplicerat stycke det är.

Men det stycke som gick rakt in i hjärtat var David Poppers Svit, op. 16. Det var första gången jag hörde något av denne böhmiska kompositör, och jag häpnades över hans vågade lekfullhet, och passande nog, virtuositet. Och trots att det var mycket svårspelat, fick våra cellister det hela att dansa fram i glada små piruetter.

Delar nedan sviten. Lyssna till andra och sista satsen. Härlig energi!


Springer mot summer

Category: by sophie engström, photography
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

We run to the buzzer.
Warm snow float down from the trees.
We lean against our wishes,
of eternal spring.

(April 2016. Camera: Olympus OM-1. Film: Kodak Color 200.)

our yard

across the street

in the forrest

getting green

Stryskiy park

snail me

curly

bould

take a call

finished


Swifts on our minds

Category: by sophie engström, photography
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Now we have entered,
the time when swifts switch our minds,
towards light and hope.
Away from doubt and darkness.

Let us recall this,
when darkness returns.

(April 2016. Camera: Olympus OM-1. Film: Fomapan 200.)

our yard tree is blooming

relax at Dzuga

dog an friend

grow up!

home sweet home

cleaning day

my favourit house

cleaning more

cat conference

have a reast

in rest I

in rest II

on holidays


In every shadow

Category: by sophie engström, photography
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

In every shadow,
light is hiding.

On every shadow,
you find a way of light.
In all your breaths,
you are free.

Even when you are captured.

(March 2016. Olympus OM-1. Fomapan 200.)

Oh, this city

We Lwowie

Favourite region

Cherry berries blooming II

Anemone nemorosa

Fiddler on the Roof

Relaxing

Vynnynkiy

Ferrum Lwów

The driver leaves the car

Many connections

Poland remain