viewpoint-east.org

Trygghet som självbedrägeri 

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag minns hur jag som liten flicka satt i baksätet i vår Fiat simca och förundrat stirrade ut på de förbisvepande landskapen med tillhörande hus. Min favoritsysselsättning var att fundera över hur andras liv kunde te sig. Vilka var deras sorger? Vad åt de till middag? Var de också rädda för kärnvapenkrig? Och vilka tapeter hade de hemma? 

Jag minns särskilt de där höghusområdena vi störtade förbi, och hur mamma alltid sa att det var tur att vi inte bodde där. Men jag kände inte så. Jag undrande istället hur de som bodde där levde. Kanske undrade jag det just eftersom mamma utgick från att det var hemskt. I min enfald utgick jag från att de i alla fall inte flyttade lika ofta som vi. Nästan vartannat år kom flyttlådorna fram hemma hos oss. 

Den här fascinationen var jag ändå rädd för att delge andra. Det kändes lite skamligt och snokade att jag var så nyfiken på hur andra hade det.

Jag höll egentligen tyst om mina funderingar tills den dagen mormor berättade att hon som unga aspierande sjuksköterska  tillbringade kvällarna med att gå runt i stan och smygtitta in i andras fönster. Hon gjorde det eftersom hon kände sig ensam. Lite vilsen. 

När jag och mamma störtade fram genom de svenska landskapen och såg höghusområden passera inträffade samma sak med mig som med min mormor. Jag sökte efter en fast punkt. Något som var beständigt. Höghusområden tycktes mig väldigt beständigt. Därför var de trygga och rådde bot på min vilsenhet.

Idag vet jag att tryggheten tyvärr inte går att finna på en plats eller i ett hus. Högt som lågt. Den går inte att finna i någon annan heller. Om man finner den,vilket inte alla gör, så finner man den i sig själv. Men själv är jag inte så säker på att trygghet är något att eftersträva. Jag tror helt enkelt att trygghet lika gärna kan leda till ett självbedrägeri, och fientlighet mot allt som inte är invant. Vi blir knappast bättre människor av att sitta i gungstolen och känna oss trygga. Det är sökarna i oss som gör oss till nyfikna och inkännande personer. 

Jag drivs i alla fall av samma nyfikenhet än idag. Därför är min nuvarande favoritsysselsättning att åka ut till Lvivs alla förorter, stå framför något högt hus och fråga mig “åt ni bortsj till middag idag?”, “spelar ni schack med farfar på söndagarna?”, “hur går det egentligen på fiollektionerna?” och så vidare i oändlighet. 

Foto: Sophie Engström 


Våra tidslager

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag promenerar runt i Lviv, ser jag ofta tidernas makt över platser och oss. Vi ser oss ofta som ägare av platser och rum, men egentligen är det tiden som äger oss och de rum vi befinner oss i.

Det här tar sig olika uttryck. Vår hy veckar sig runt våra ögon och i våra pannor. Träd växer upp och välter till marken. Hus byggs upp och rasar samman. Alla våra tidslager är så spännande, skrämmande, talande, stumma. Egentligen går det där mycket fort, det är bara vi som inbillar oss att det tar lång tid. 

Ibland kommer jag till platser där tiden inte riktigt bestämt sig. Som vid det här fundamentet av vackraste marmor. Vem har tronat där uppå? Varför har inte tiden tagit det folket lämnade kvar (av glömska eller slarv)? Självaste foten. Roten till toppen. 

I vilken tid toppen befinner sig vet jag inte. Men foten befinner sig i glömskans tidevarv.


Manshålen och dess hemligheter 

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är möjligt att ni inte känner till det, men jag är löjligt förtjust i gatubrunnar, brunnshål eller manshålsluckor, som de också kallas. Nästan vilka som helst kan få mig att stoja uppsluppet.

Jag kan själv inte förklara varför jag utvecklat en fäbless för dessa, men jag skyller på Lviv. Det är så oerhört intressant att stirra ner på dessa luckor, som leder ner till något omåttligt okänt. Vad finns där nere? Varför behövs det en lucka här, just här och dit ner? Några av de frågor som jag ställer mig. 

En annan bidragande orsak är att vi här i Lviv har manshålsluckor från så många olika epoker. Det är som om varje makthavare vill sätta sitt avtryck med hjälp av dessa manshål. Är det en killgrej jag inte förstår, och det är därför jag söker efter varje möjligt tilltäppt hål i marken? Eller är det för att varje epok har sitt uttryck? Ja, det känns som en mer trolig förklaring. 

Häromdagen begav jag mig i alla fall med bestämda steg till svenskagatan i Lviv. Jag hade läst i en av böckerna Lwów po polsku att man där kunde finna fina exemplar av Firma A. Marek manshål. Trots att jag förföljdes av två frågvisa män, så lyckades jag hitta brunnlocket. När jag väl funnit det visade det sig att männen inte alls var intresserade av deras hål. De var tydligen mer intresserade av det faktum att jag var intresserad av deras tilltäppta hål. 

Jag fann även en annan sötnos, Biskupski i syn Kołomyja. Tjusiga manshål båda två. Men varför dessa polacker behövde borra ner sig på svenskagatan lyckades jag aldrig få någon förklaring till. 

Biskupski i syn Kołomyja

Älsklingen Firma A. Marek. Man har lyckats fastställa att den är från 1938.

En annan Firma A. Marek, på annan adress. Ack, vilken tjusig lucka! Vem vill inte krypa ner i den?


I vår herres hage

Category: by sophie engström, photography
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

För en tid sedan var jag och besökte växthusen på Botaniska trädgården. Det var ju extremt spännande, att komma in i detta förbjudna Mekka för blommor. Växthusen är nämligen aldrig öppna för allmänheten.

Med mig den dagen hade jag min Olympus OM-1, och filmen jag satt i den var lite speciell. En ljudfilm från kodak! Se vilka bilder! Vilka kontraster!

Filmen heter KODAK Panchromatic Sound Recording Film 2374.

• • look here • •

inbound window

together we rule

wild and arranged patterns

out

hanging

u

from in out


“Imorgon blir allt bättre”

Category: by sophie engström, photography
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

På Center of Urban history of Central Eastern Europe pågår just nu en fotoutställning med bilder från Lviv under Sovjetunionens sista år. завтра буде краще (“Imorgon blir det bättre “). Genom den polske fotografen Tadeusz Rolkes lins får vi göra en unik tidsresa till det sovjetiska Lviv. Här hade det med tiden en självständighetsrörelse vuxit fram, vilket Rolke lyckas fånga i sina fotografier. 

Det är en fantastiskt fin, om än något sparsmakad, utställning som lyfter atmosfären under imperiets sista dagar.
På utställningen får vi bland annat följa dissidenten Vjatjeslav Tjornovil, en förgrundsfigur i den ukrainska självständighetskampen. Han dog i en bilolycka 1992, men många hävdar att det inte var en olycka utan ett regelrätt mord.

Men det är bilderna på vardagen som intresserar mest. De långa köerna och tomma hyllorna i affärerna. Manifestationerna och folkhaven. Männen som dricker öl på krogarna. Kvinnorna som går till kyrkorna. Som besökare får man dessutom en väldigt lust att placera in sig själv. Man vill känna på atmosfären. 

Det är precis det som utställarna också tagit fasta på. Man kan på utställningen göra en film och berätta om sitt Lviv, eller minnen från tiden. 

Det är ändå en känsla av uppgivenhet som dröjer sig kvar. För Ukraina är, genom sina många revolutioner, ett bevis på att goda förändringar inte vinns snabbt. Det kan man bara uppnå med långsiktigt arbete. Men genom att minnas och diskutera det som man inte lyckades med förra gången, kan man skapa bättre förutsättningar för dagens och framtida arbeten. För morgondagen blir bättre, om vi lägger grunden till det idag.

Kan jag placera in mig själv i historien?

Eller kanske dig?


Lvivs kreativa trädgårdar

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

När jag går på mina långa promenader i Lviv möts jag ofta av den här synen, en trädgårdsplätt som flödar av kreativitet. Jag ser sällan liknande former av uttryck för skojiga idéer och dekorationer i svenska trädgårdar. Efter principen “man tager vad man haver” kan man skapa riktiga oaser mitt i stan.

Just den här trädgården väntar, som vi alla, otålig på att snön ska smälta så att den befolkas av glada skratt och rop.

Observera den lata katten som hänger på ryggstödet. Och den fina fågel, gjord av en petflaska.

Familjen…?

Herr och fru Kubb.


Sluten värld

Category: Alice Habsburg, by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag var i Busk berättade Myhailo och Ivan för mig om Palats Badenis stora park. Under den tid som Badeni ägde parken var den en sluten värld för de vanliga Buskborna. En gång om året höll parken öppet. Då fick staden befolkning äntligen beskåda parken som var byggd i engelsk stil.

Det är inte riktigt lika illa med de botaniska trädgårdar som finns i Lviv. Den största trädgården är öppen för allmänheten flera gånger om året. Botaniska skogsträdgården är till och med öppen alla vardagar. Året om.

Något som tyvärr är stängt för allmänheten är växthusen. Och det är i princip omöjligt att komma in om man inte har en vän som Flora. Igår fick vi därför möjlighet att besöka denna slutna växtvärld.

Close up.

Small green

Begonia

Palm house

High high

+19

Sweet pink