viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 2 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Vad söker Ni?” frågar den vänligt leende vakten innanför dörren till det som jag trodde var Schlesiens huvudbibliotek. “Biblioteket” svarar jag med förbryllad min. Den leende vakten svarar fortsatt leende att huvudentrén ligger på andra sidan om byggnaden. Och när jag kommer till det som verkligen är ingången förstår hur galet jag var ute. Entrén ser verkligen ut som det anstår en riktigt entré, och inte som den källaringång jag försökte bryta mig in genom.

Schlesiens huvudbibliotek är grandios, om än en inte särskilt fager byggnad. Den ståtar stolt och lite högfärdigt på en kulle vid Plac Rady Europy, på svenska Europarådetstorg, i Katowice. Torget, som egentligen mer likar en park, fick sitt namn 1998, samma år som den väldiga fyrkantiga byggnaden som rymmer just Schlesiens huvudbibliotek öppnades. Men biblioteket grundades egentligen långt tidigare, år 1922, men efter kommunismens fall byggde man alltså denna stora byggnad. Tillsammans med femton andra bibliotek i Polen innehar de plikten att bevara ett exemplar av varje ny publikation i Polen.

I sina arkiv har biblioteket också flera viktiga samlingar som är helt unika. Bland annat finns en samling med närmare 5000 manuskript och teaterföremål från Lvivs teaterbibliotek. Efter andra världskrigets slut tvingades nämligen många polacker lämna Lviv, som då införlivat i Sovjetunionen. Stadsteatern i Lviv, som bestod av polsk personal med teateruppsättningar på polska, beslutade sig för att flytta med hela sitt arkiv och alla teaterföremål som samlat från 1799 till andra världskrigets utbrott. I samlingen finns allt från biljetter till program och manus. Men jag hade givetvis inte möjlighet att få titta på samlingen vid mitt besök idag, eftersom man måste beställa fram materialet långt i förväg och dessutom måste kunna visa på någon slags specialkompetens för att få tillgång till arkivet.

Schlesiens huvudbibliotek rymmer också flera andra unika samlingar så som handskrifter av doktorsavhandlingar som avlades vid Krakóws universitet på 1400-talet. Här finns en stor samling med äldre kartor, fotografier från 1800-talet, en unik vykortssamling, ett arkiv med politiska flygblad från första världskriget och stort musikarkiv med partitur för att bara nämna några.

Men trots att Schlesiens huvudbibliotek innehåller så många fina samlingar är det, som sagt, inte särskilt vackert. Jag vet inte riktigt vad den arkitektoniska stilen bör kallas, men jag skulle vilja beskriva det som någon form av postmodern brutalism. Man skulle nästan kunna tro att byggnaden torde rymma ett bankvalv istället för ett bibliotek. Arkitekterna (Marek Gierlotka, Jurand Jarecki och Stanisław Kwaśniewicz) tycks därtill ha varit väldigt förtjusta i olika typer av glaskupoler som inte gör någon nytta alls, eftersom de inte släpper genom värst mycket ljus då rutorna är tonade. Men det spelar egentligen ingen roll att huset är fult, ty inuti det återfinns en gemytlig atmosfär, som gör att man snart glömmer att huset faktiskt ser lite skrämmande ut. Här skulle jag gott och väl kunna tillbringa otal timmar om det inte vore för att tåget mot Kraków redan står på perrongen och väntar på att få köra mig hem.

(Observera att jag delar bild både på den storslagna entrén och den källaringång som jag initialt trodde var bibliotekets entré.)


(Källaringången.)

En PPT på polska om samlingen från Lvivs stadsteater.

Dagens anteckning – 17 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I ensamt majestät står den där mitt på ett fält, och med sina röda, eller möjligen brandgula, löv färgar den allt omkring sig i dova toner. Den låter helt enkelt inte dela med sig av uppgiften att gestalta hösten. På håll ser den nästan främmande ut, som om den hade kommit till oss från fjärran, bara för att berätta hur färglös vår tillvaro förhåller sig. Det är svårt för mig att avgöra vilken typ av växt det kan röra sig om, och den är säkert inte främmande, utan bara ensam om sin färg just på denna plats.

Mina tankar söker sig till den ukrainske konstnären Ivan Trusj (1869-1941). I många av hans landskapsmålningar återfinns nämligen ofta just en ensam växt, vars uppenbarelse förefaller vara lika orubblig som skör. Den typen av sceneri i hans måleri blev också mycket vanligare efter första världskriget, vilket man menar var en reaktion på de mänskliga grymheter han erfarit under krigsåren. Trusj deltog inte själv i kriget, och den främsta anledningen var antagligen hans ålder (han var långt över 40 år). Han var dessutom en uppburen kulturpersonlighet i Lviv, och det är rimligt att anta att han därför skonades från en säker död i skyttegravarna. Men det hindrade ju inte att han kan ha bevittnat ohyggligheter, och dessutom måste han ha hört flera historier från alla krigets fasor. Upplevelserna ledde alltså till att han förlorade något av sin tilltro till oss människor och han sökte sig till naturen för att lindra sin själsliga smärta. Ett förhållningssätt som man nog lätt kan ha förståelse för.

Det vore orättfärdigt att försöka beskriva Ivan Trusj hela konstnärliga gärning på några få rader, men för den som aldrig hört talas om honom tidigare kan man nämna att han vid sidan om sin konst ofta omtalas som initiativtagaren till de första professionella konstsällskapen i västra Ukraina. I den rollen skulle han arrangera de första utställningarna med bara ukrainska konstnärer, vilket resulterade i att han tillsammans med andra viktiga kulturpersonligheter så som exempelvis Ivan Franko, skulle etablera Lvivs Nationalmuseum. Som konstnär gjorde han sig tidigt känd för att bland annat skildra livet i byarna kring Lviv, med betoning på att avbilda människor i kläder typiska för regionen. Han skulle också vara en flitigt anlitad porträttkonstnär och han avbildade flera kulturpersonligheter. Under slutet av 1800-talet och kring förra sekelskiftet skulle han dock förändra sitt uttryck och han blev en pionjär inom den ukrainska impressionismen, en inriktning som också syns tydligt i hans landskapsmålningar från tiden efter första världskriget.

Enligt vittnesmål ska han varje dag ha företagit sig långa promenader längs med gatorna i Lviv och han syntes alltid med sin målarlåda under armen. Man har till och med rest en staty där han syns under någon av sina promenader. Men trots att han var ett så vanligt inslag i stadsbilden tycks han aldrig ha avbildat Lvivs vackra stadskärna. En intressant omständighet som jag dock inte har någon förklaring till.


Självporträttet av Ivan Trusj är från 1930.

(Några av Ivan Trusj mest kända målningar.)

Dagens anteckning – 9 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På dessa breddgrader, alltså i hjärtat av Centraleuropa, kan man inte alltför sällan hitta ett särdeles trevligt bakverk som många verkar anse ha sitt ursprung just här. Den kallas för sernik, på polska, syrnyk (сирник) på ukrainska, Käsekuchen på tyska, sýrový koláč på tjeckiska och så vidare och så vidare. Men egentligen lär upprinnelsen till dess tillblivelse kunna hittas i antikens Grekland, eller kanske faktiskt filosofin, ty den som nämnde bakverket första gången var filosofen Aegimos. Faktum är att han skrev en hel bok tillägnad ostkakan. Han inspirerade senare den romerske författaren och statsmannen Cato den äldre att ha med ett recept till ostkaka i sitt verk “De Agri Cultura”, som skrevs 160 år före vår tideräkning.

Nedanstående avbildade ostkaka kallas dock för Lvivskyi syrnyk, och kräver följande för att tillredas:

Ta några deciliter russin och blötlägg dem i georgisk konjak. Låt dem stå över natten.

Separera äggvitan från ägggulan på fem ägg. Vispa ägggulan med 150 gram socker. Vispa äggvitorna till ett poröst skum. Riv skalet på en citron. Blanda 500 gram färskost med en matsked semolina, tillsätt äggulorna och russinen (som fått rinna av). Rör ner äggvitorna, och ner med allt i en smord form. Grädda i 175 grader i en timme och låt sedan kakan stå en halvtimme i ugnen innan du tar ut den. Ställ den gärna i kylskåpet någon timme före servering. Låt väl smaka!

Dagens anteckning – 21 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man kan ju tycka att det är lite märkligt att ett av de epos som anses vara bland de mest inflytelserika för den polska folksjälen, bär den föga polska titeln “Konrad Wallenrod”. Men så handlar den också om motstånd inifrån ett härskande förtryck. “Konrad Wallenrod” skrevs år 1828 av den polska nationalskaden Adam Mickiewicz (1798-1855), under en tid då de ryska härskarna hade förvisat honom bort från sina hemtrakter kring Vilnius till det centrala Tsarryssland. Mickiewicz valde att förlägga berättelsen till 1400-talets litauiska storfustendöme och handlar om den unge litauern Alf som tillfångatas av en tysk riddarorder. Alf upofostras att glömma sin litauiska identitet och bli trogen riddarna, men vid sin sida har han sin mentor Halban, som ser till att ingjuta litauisk nationalism i den unge Alf. Alf lyckas sedan fly från riddarna och återvänder till sitt folk. Där blir han förälskad i en litauisk flicka, de gifter sig och här skulle sagan kunna ha slutat lyckligt. Men så kommer det en vändning på berättelsen som får allt att förändras.

Alf försvinner. Han är som uppslukad av jorden. Det visar sig dock att han i själva verket har gjort karriär i den tyska riddarordern som tidigare hade tillfångatagit honom och nu finns han bland de högsta rangerna och kallas Konrad Wallenrod. Men det ingen vet är att hans mål är att förgöra riddarordern innifrån. I eposets sista scen har han förmått de kuvade litauerna att resa sig och bekämpa riddarordern, vilket medför att de slaktas av riddarna. Alf blir avslöjad och konfronterad av riddarna. Eposet slutar med att Konrad, eller Alf, tar gift tillsammans med sin fru och segnar död ner till marken.

Många menar att verket hade stor betydelse för polackernas uppror mot Tsarryssland, men alla är inte odelat positiva till verkets betydelse. Alf eller Konrad är ju knappast en hjälte som man enkelt tar till sitt hjärta. Han är en förrädare ur två perspektiv. Det fanns de som menade att hela verket var en studie i förräderi, och vissa, med ukrainske författaren Ivan Franko (1856-1916) i täten, menade att hela Mickiewicz produktion handlade om förräderi. Men det var ju ett påstående som knappast stod oemotsagt.

Med tanke på “Konrad Wallenrod” unika position i det polska medvetandet är det inte konstigt att verket också blivit opera, som jag nu ska få uppleva i konsertant form. Operan skrevs av Władysław Żeleński (1837-1921) och hade premiär i Lviv år 1885. Żeleński var mycket influerad av fransk opera, som för tiden var känd för sin omfångsrika iscensättning, dekor och antal sångare. Lviv kunde dock inte åstadkomma en så pass omfattande uppsättning som Żeleński tänkt sig, och mycket fick skalas ner. Bland annat kunde man inte uppbåda en harpa, så pianisten Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) fick rycka in och framföra de delarna på piano istället. Operan fick ganska bra kritik och kunde senare sättas upp i Kraków och ambitionen var att den skulle ges i Warszawa. Men där tog det stopp, då den tsarryska censuren hade börjat ana ugglor i mossen. Dessutom hördes allt mer kritiska röster mot operan och vissa menade att inte riktigt vara en opera, utan snarare en tonsatt dikt. Det var alltså särskilt librettot som kritiserades, medan musiken ansågs hålla måttet. Och nu ska jag alltså få höra den framföras av Krakóws filharmoniska orkester under ledning av dirigenten Krzysztof Słowiński.

Dagens anteckning – 7 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är tyst i skogen, så när som på två nötskrikor som med sitt oartikulerade kraxande tycks ha en dispyt av oklart slag. Kanske har de något otalt om en nöt, vilket inte heller är helt omöjligt. Men det förefaller något åpet att kraxa om nötter här i skogen Wola Justowska. Nästan varje träd tycks kunna skänka något till de två gaphalsarna där borta i trädet. Men de vill kanske bara göra skäl för sitt namn, de två nötskrikorna.

På polska kallas nötskrikan för “sójka”, och de flesta polacker börjar nog tänka på en dikt av Jan Brzechwa när nötskrikor kommer på tal. Dikten handlar om en nötskrika som ska resa utomlands, men det visar sig vara en utmaning, ty nötskrikan hittar på olika förevändningar att stanna i Polen. Den kommer på att den måste köpa ägg i Łódź, flyga över Kraków och beskåda stadens vackra siluett, och slutligen åka till Warszawa för att söka visum. Efter ett år i staden bestämmer sig nötskrikan för att stanna hemma. Andra får besöka främmande länder, säger fågeln och avrundar med att resor till andra länder inte är för just den nötskrikan. Det måste ha varit en ganska opolsk pippi, för polacker tycks älska att resa till främmande länder.

Nåväl, det polska ordet “sójka” går möjligen att härleda till det urslaviska ordet “sьjati” som betydde att “lysa”, “glimma” eller till och med “flamma”. Namnet syftar alltså på nötskrikans eleganta fjäderdräkt, som inte alls tycks stämma överens med det där kraxandet. De talar helt enkelt olika språk, nötskrikans läte och dess mundering.

Men det är egentligen orätt att påstå att nötskrikan kraxar då det bara är ett av alla läten som den kan göra. Under tidig vår kan man till exempel höra den gå runt bland de vissna löven och gnola med ett djupt och lite lustigt visslande läte. Därtill kan den härma andra fåglar, så som exempelvis ormvråkens jamande. Första gången jag hörde en nötskrika jama som en ormvråk var faktiskt i Ivan Franko-parken i Lviv. Det var under mina första dagar som lektor i Lviv, och mellan olika introduktioner och kind- och på handen-pussar, tog jag en promenad i parken. Plötsligt hörde jag en plågad katt jama förtvivlat i en buske. Jag tog mig genast in i buskaget för att undsätta den olyckliga katten, som alltså visade sig vara en nötskrika som förskräckt flög iväg. Sedan dess har jag ett ömsint förhållande till nötskrikor, ty de påminner mig om den dagen i Ivan Franko-parken, som kan ha varit en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Fast det visste jag förstås inte då.

De två nötskrikorna i Wola Justowska har redan rett ut missförståndet dem emellan, och jag traskar lätt till sinnes vidare på den smala stigen. Trädens gröna löv ser ännu somriga ut, samtidigt som de gula löven prasslar under mina sandaler. Och jag tänker att det här kan nog också vara den lyckligaste dagen i hela mitt liv. Det ska till att vara en nötskrika som kan påminna mig om något så enkelt.

Dagens anteckning – 6 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Tillsammans med flertalet män och några kvinnor iklädda lycra satte jag idag av som en oljad blixt mot klostret Tyniec strax utanför Kraków. Nej, jag kan faktiskt försäkra er om att ingen av oss hade för avsikt att gå i kloster, och inte kan man säga att vi cyklade samtidigt, ty de lycraklädda varelserna hann både dit, dricka öl och sedan vända åter innan jag kom fram. Och dessutom hade vi väldigt olika syfte med vår utflykt. De cyklade på tid eller något liknande, och jag hade satt sikte på en gratiskonsert med den alldeles lysande pianisten Marek Szlezer och cellisten Jan Kalinowski, en duo som kallar sig för Cracow duo.

Efter att ha cyklat några kvarter började jag undra om jag inte hade tagit mig vatten över huvudet, ty det visade sig vara förfärligt hett ute på vallen mot Wisła som cykelbanan löper på. Men jag lyckades övermanna mina tvivel och anlände till Tyniec där också resten av Krakóws befolkning tycktes hade tagit sin tillflykt. Lyckligtvis visade det sig att inte alla hade tänkt att uppehålla sig i den svala konsertlokalen. Konserten inleddes med en polonäs av Chopin, innan de tog sig an konsertens höjdpunkt, vilket var en sonat för piano och cello (Sonata na wiolonczelę i fortepian op. 10) från 1906. Tonsättaren hette Ludomir Różycki och honom ska vi nu umgås en stund med.

Ludomir Różycki föddes i Warszawa år 1883, men familjen var bördig från det som en gång låg i det Polsk-litauiska samväldets periferi, nämligen Zjytomyr, som idag ligger i Ukraina. Fadern var tonsättare och musiker och i släktens stamtavla ingick flera polska adelsfamiljer. Den unge Ludomir visade, som så ofta med tonsättare, tidigt stor musikalisk begåvning och när han var 21 år utexaminerades han från Warszawas konservatorium, alltså musikhögskolan. Det är troligt att han redan under studietiden träffade tonsättaren Karol Szymanowski och dennes vapendragare Grzegorz Fitelberg, tillika tonsättare samt dirigent. Tillsammans skulle de tre bilda en förening för unga polska tonsättare, vars syfte var att främja den nya musiken. (På fotot nedan från 1931 syns Ludomir Różycki, Grzegorz Fitelberg och Karol Szymanowski.)

1907 flyttade Ludomir Różycki till Lviv där han fick tjänst som dirigent för operan samt som lärare på Lvivs musikhögskola. Han skulle även träffa sin blivande fru i Lviv, Stefania. Nedan syns ett foto på de två i deras hem i Lviv. Men de skulle bara stanna i Lviv i fyra år, innan de flyttade först till Paris, därefter Berlin och slutligen till Warszawa där han fick anställning vid sitt gamla lärosäte. Under andra världskriget stannade han i Warszawa, men när stora delar av hans partitur brann upp under Warszawaupproret valde han att ta sin tillflykt till Osieczany, som ligger strax söder om Kraków. Efter krigsslutet bosatte han sig i Katowice, där han också skulle arbeta på musikhögskolan i staden. Det var också i den staden som han skulle gå ur tiden år 1953.

Att beskriva Ludomir Różycki tonsättarkonst är en utmaning, ty han valde att inte skaffa sig ett enhetligt tonspråk. Han var därtill mycket produktiv, men det är dock hans större verk, så som operor och baletter, som ännu finns kvar i standardrepertoaren. Ett av de mest kända, och kanske även mest framförda, är hans balett “Pan Twardowski” från 1921.

Om man ändå skulle göra ett försök att beskriva hans musik skulle man kunna påstå att han kombinerade neo-romantisk stil med inslag av polsk folkmusik, samt att man också kan skönja gryende modernism och impressionism i hans tonspråk. Hans sonat för piano och cello är ett tidigt alster, och förefaller vara ett prov på ovanstående beskrivning av hans musik. Cracow duo framförde idag verket med effektfull energi och stark inlevelse, vilket fint mejlade ut verkets tre satser, som sins emellan är mycket olika. Efter en sådan musikupplevelse kände jag att det hade varit mödan värt att trampa sig till konserten i hettan (som enligt meteorologerna idag nått sin kulmen).

Dessutom är Tyniec också alltid lika intagande att skåda, och likaså Wisłas förföriskt vackra spegelblanka yta.

Musiken

Musiken 🎶

Första satsen
Andra satsen
Tredje satsen

Dagens anteckning – 31 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Han presenteras ofta som Fryderyk Chopins lärare, men Józef Elsner (1769-1854) var en av viktigaste tonsättarna under sin livstid samt fortfarande är en av de pelare som det polska musikarvet vilar på.

Elsner föddes i Grodków, i dagens Schlesien, Polen, och i hemmet talades det tyska samt en schlesisk dialekt. Hans mamma var dock av tjeckisk börd, men det är oklart om det talades tjeckiska i hemmet. Redan som mycket ung visade han prov på musikalisk begåvning då han deltog i kyrkans kör, samt när han började ta violinlektioner. Men när han väl skrev in sig på universitetet i Wrocław började han, på föräldrarnas begäran, studera teologi. Den unge Elsner hade dock en egen vilja och skrev snart in sig på fakulteten för medicin. Han flyttade senare till Wien för att fortsätta sina medicinstudier, men efter en lång tids sjukdom beslöt han sig för att istället satsa på musiken. Han måste ha varit en mycket begåvad och flitig student, ty bara två år efter att han hade inlett sina studier fick han en tjänst som andra kapellmästare i Brno.

Han skulle dock bara stanna i Brno i ett år, innan han flyttade till Lemberg, på polska Lwów, och ukrainska Lviv. Där skulle han stanna i sju år. Under sin tid i Lviv väcktes hans intresse för polsk musik och kultur, något som också skulle prägla hela hans tonsättargärning. På kort tid tonsatte han flera verk som var inspirerade av polsk folkmusik och polsk tematik. Han hade också en betydelsefull position i staden, då han tillhörde frimurarna, samt att han lade grund till den musikaliska akademien i Lviv. Därjämte arrangerade han, inom ramen för det av honom startade musiksällskapet, konserter, och han framförde bland annat symfonier tonsatta av honom själv. Dessvärre har partituren till dessa gått förlorade.

1799 lämnade Elsner Lviv och flyttade till Warszawa, där han skulle verka fram till sin död. Det var också under denna period som han inledde sin bana som tonsättare av opera. Mellan 1799-1812 skrev han runt 20 operor, av vilka flera sattes upp på den Nationella teatern i Warszawa, som han också var chef för (dock först från 1824).

Elsner var också oerhört fascinerad av det polska språket, och särskilt då dess melodi och hur det kunde användas i musik. Han skrev flera viktiga verk som behandlade just detta ämne, samt om polska dansformer så som mazurka, krakowiak och polonesse. Samtidigt utvecklades han sin pedagogiska verksamhet i Warszawa och blev anlitad beroende på hans framgångsrika metoder att hjälpa sina elever att utveckla sina kunskaper, och en av alla hans elever under denna tid var Fryderyk Chopin, som han började undervisa 1826.

Tiden från sekelskiftet fram till 1830 skulle vara Józef Elsners ekonomiska glansdagar, men efter novemberupproret (1830-31) skulle hans situation försämras avsevärt. De tsarryska myndigheterna skulle ge honom en löjeväckande låg lön, och dessutom kringskära hans möjligheter till att utöva sitt yrke. Han var alltjämt omåttligt populär, och alla betydelsefulla musiker och tonsättare som kom till Warszawa bad om att få träffa honom. Bland alla namnkunniga personer finns bland annat Franz Liszt, som under en period faktiskt var Fryderyk Chopins antagonist.

Józef Elsners verkförteckning är lång, men det verkar som om en del av hans verk gått förlorade under årens lopp. Ikväll hade jag dock förmånen att höra tre tidiga verk av honom, i ett eminent framförande på tidstypiska instrument. Konserten inleddes med en sonat för fyra händer i B-dur (op 16), som presenterades som den första polska sonaten för just fyra händer. Därefter fick vi höra hans vackra trio vid namn Grande sonat i B-dur, som är en pianotrio från 1798, och som final framförde de skickliga musikerna en stråkkvartett i d-moll (op. 8 nr 3) från samma år. Konserten ingår i en serie av tio konserter med fokus på polska 1800-tals tonsättare. Jag ser redan fram emot nästa konsert.