viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 21 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På Wisła flyter några få isflak. De ligger strax under ytan, knappt märkbara för blotta ögat. Utspridda så här ser de bräckliga ut, som om de saknade ett sammanhang där de hörde hemma. Synen får mig att associera till en känsla jag fick igår när jag passerade gränsen mellan Ukraina och Polen. När tåget från Lviv gled in på perrongen i Przemyśl inleddes en hektisk sysselsättning med att pussla ut bagage med hjälp av olika akrobatiska övningar från de små kupéerna. Vi ställde oss därefter lydigt på rad för att få stiga av vårt långa tåg, vars lok drog en lättnadens suck efter att ha släpat alla vagnar genom praktiskt taget hela Ukraina.

Till vår stora besvikelse visade det sig att tåget var för långt och den utgång som anvisats oss hamnade utanför perrongens slut, och där kunde vi ju inte hoppa av, ty då hade vi hamnat i Polen direkt utan att passera tull eller passkontroll. Och det är ju inte möjligt enligt rådande tankestil. Så vi fick helt enkelt kånka vårt bagage till nästa vagn för att komma av tåget.

Alla hjälptes åt, surar miner gjorde sig inte besvär. Ingen gick heller fri från att erbjudas hjälp, oavsett gammal, ung, stark eller svag. Det var den ukrainska samarbetsandan som spelade upp sitt vackraste scenario. Vi satt ju i samma båt, enär vi skulle alla nagelfaras av den buttra och tyvärr inte alltid särdeles vänliga personalen vid den polska gränskontrollen.

Den flitiga samerbetsandan fortsatte i kön in till kontrollen. Det var många som fick hjälp, men det var i synnerhet den unga kvinnan med alla väskorna och tillhörande katt i bur som upptog min uppmärksamhet. Alla tycktes redo att hjälpa henne, även om det innebar att det egna bagaget hamnade på efterkälken.

Väl framme vid kontrollen fortsatte samarbetet och de vänliga skratten och ropen till varandra. Men när vi slutligen kom ut efter att ha kontrollerats, våra bagage sökts igenom på otillåtna föremål, med särskilt fokus på ostar och korvar, och slungats ut på polsk mark, tystnade kommunikationen oss emellan. Det var den tystnaden som idag fick mig att associera till isflaken på Wisła. Nu försöker jag inte framhärda att ukrainarna är kyliga som is. Ty ingenting är så olikt detta varmblodiga folk så som is. Nej, känslan jag syftar på var den bräcklighet och sammanhangslösa synen som isflaken alstrade.

Av alla dem som igår vandrade ut från tåget, och som spreds över hela Europa, tillhörde några av dem de 5,2 miljoner ukrainare som idag lever som flyktingar utanför Ukraina. Enligt de senaste undersökningarna vill blott 43 % av dem återvända hem till Ukraina när den ryska aggressionen mot landet kullkastats. 2022 var andelen ukrainare som ville återvända efter krigets slut runt 74 %. Det nedslående resultatet av den senaste undersökningen illustrerar inte ukrainarnas avsaknad av tilltro till sitt eget hemland, utan är snarare ett resultat av att de inte ges möjlighet att tro på ett fungerande Ukraina i fredstid. En sådan tilltro kan dock de europeiska samarbetspartnerna ge, genom att göra Ukraina till en fullvärdig medlem av EU. Och enligt min mening är det också det enda rimliga svaret på de provokationer som just nu strömmar från Vita huset i Washington DC.

Dagens anteckning – 20 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Som varje morgon när jag vaknar ser jag efter om det har varit något flyglarm över Ukraina. Jag har det som en slags morgonritual oavsett var jag befinner mig. Kanske beror det på att jag inte vill låta mig invaggas i ett tillstånd av normalitet och fred. Det är nämligen fasligt lätt att förtränga något så otäckt som krig, och tro att det inte rör dig, utan istället någon annan helt olika dig. Men krig kan drabba alla, som känt är. Och alla jag känner i Ukraina har drabbats av krigets konsekvenser, ty man behöver inte förlora hem, anhörig, bli sårad eller stupa för att drabbas av ett krig. Det finns så många sätt att skadas.

När jag tittar på appen över flyglarm ser jag till min förvåning att jag hade sovit mig genom flyglarmet. Jag som trodde att jag hade ytlig sömn, mumlar jag förstrött för mig själv och drar bort gardinerna från fönstret för att titta på staden som vaknar upp. Boulevarden Svobody är vackert klädd i snö. En liten trubbnost hund leker i snön och försöker nafsa en nunna i kjolen (om nu deras plagg kallas kjol). Högtalarna på Svobody rasslar till och den djupa mansrösten ber oss att hålla en tyst minut. Idag ser jag att flera står stilla. Ja, faktum är att alla fotgängare och cyklister jag ser står stilla. Till och med bilarna har stannat. Det är bara den lilla hunden som hoppar runt i snön.

Idag den tjugonde februari hedras de himmelska hundra, de som föll offer under Euromajdan. Jag tror nog att någon även tänker på dem.

På min promenad mot stationen genom Ivan Franko-parken möter jag en grupp hundar med ägare. Ja, i detta sällskap tycks det som det just är den ordningen på ägandeskapet. Alla hälsar de på varandra. Hundarna på sitt sätt. Människorna på sitt sätt.

Väl framme på stationen i Lviv råder samma nervösa förväntan som ofta bor i dessa utrymmen. Alla tittar storögt på tavlan som anger ankomster och avgångar. Alla halvspringer till sina tåg. Jag står en stund och tittar på konstverket “Instrument” av konstnären Zjanna Kadyrova. “Instrument ” är en fungerande orgel vars pipor är samlade från fragment av ryska raketer.

I mitt tåg mot Polen råder dock en sömnig stämning. Tåget har snirklat sig genom nästan hela Ukraina och kommer från Zaporizjzja. Flera sover ännu, men några tjejer pladdrar frenetiskt på. När tåget rullar ut från perrongen hörs hur någon knackar ett hårdkokt ägg mot bordet. Ett välkänt ljud för den som åkt tåg i Ukraina.

Vid den ukrainska gränsen möts vi av den ukrainska flaggan som hänger sida vid sida om den EU-flaggan. Vänskapligt slår de mot varandra. På den andra sidan gränsen hänger EU-flaggan med den polska, och likaså här rör de vänskapligt vid varandra. Frånsett pass- och tullpersonalen är det inte så stor skillnad på var sida om detta streck på kartan. Ukrainare är artiga precis som polacker. Men ukrainska pass- och tullpersonal har den fördelen att de gärna visar att de har en gnutta humor.

Polen möter oss med en grårosa solnedgång, som spelar förföriskt över det vackra polska landskapet. Och det slår mig att allt här också känns som hemma.

Dagens anteckning – 19 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Över boulevarden Svobody faller snöflingor trött mot marken. När de lagt sig till rätta blir världen för en stund en aning ljusare. Men i mitt inre ljuder en dov klang. En oro. Kanske är det bara avskedets ledsna anlete, som träder fram och tar plats.

I Lviv är det redan midnatt. Rådhustorgets klocka slår vemodigt tolv slag. Bilarna ilar hemåt, för nu har utegångsförbudet trätt i kraft. Snart kommer Svobody ligga öde och mörk, och snön kan regera över gatorna. Inlinda världen i sin luddighet.

Men den där oron finns kvar. De vackra vyer vill tydligen inte bota känslan av vanmakt inför det som sker. Men människorna kan bota den, ty det är här i Lviv som jag ser den ukrainska motkraften som tydligast. Svenska medier ger ju främst bilden av Ukraina som ett offer, men bilden är så mycket mer mångfacetterad. Genom århundradena har man kämpat för sin överlevnad, och den kraften lever kvar än idag. Jag har tänkt på det när jag idag vandrat genom Ivan Franko Museet, Solomija Krusjelnytska museet, när jag lyssnat till ukrainsk avantgarde musik från 1920-talet och umgåtts med vänner som jag brinner för. Och således skjuter jag bort de fatalistiska tankarna och sätter siktet mot den ukrainska kraften.

Dagens anteckning – 18 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Några minuter före klockan nio på morgonen rasslar det till i högtalarna som finns längs med boulevarden Svobody i Lviv. En mörk mansröst ber den framrusande morgontrafiken att stanna upp under en minut och skänka en tanke till krigets alla offer. De flesta bilar och bussar brusar förbi med oförminskad fart. Antagligen förmår inte den låga mansröst tränga igenom plåtskalet som omger chaufförerna. Från mitt fönster ser jag även att många av fotgängarna rusar vidare mot dagens alla bestyr. Skulle en minut kosta på för mycket, tänker jag, men i nästa ögonblick säger jag till mig själv att jag inte borde döma.

Men en kvinna stannar. Hon står alldeles blickstilla i den kyliga morgonluften. Den gröna täckjackan når ända ner till marken. Mössan är nogsamt neddragen över öronen. När så den tysta minuten är över går hon vidare, med små små steg. Så som en mycket gammal människa går.

Det var i höstas som Lviv med dess borgmästare Andrij Sadovyj i spetsen, bestämde att det skulle hållas en tyst minut varje morgon klockan nio. Jag förstår tanken med ett sådant påbud, men det är alltid svårt med den typen av daglig manifestation, eftersom det är svårt att efterleva. Och kanske är det så att kriget ibland känns långt bort, teoretiserar jag för mig själv.

Men kriget är ständigt närvarande. Det blir jag varse när jag träffar min vän Wito Nadaszkiewicz, som också är iniativtagare och grundare av organisationen Poland helps. Med privata donationer från Polen sprider Wito och Poland helps glädje åt barnen längs med fronten. De arrangerar läger och olika aktiviteter för barn. Några av dessa aktiviteter har resulterat i mängder av teckningar. Halyna Tretjakova från Charkiv, som också är engagerad i Poland helps, är i Lviv för att hjälpa till med att ställa samma en utställning med dessa teckningar. Halyna berättar att de flesta barn i östra Ukraina ser kanske ut att må bra, men i deras psyke har såren från kriget skurit djupt. Nästan alla barn lider av psykisk ohälsa, säger hon och tar en av teckningarna. “Se på den här,” säger hon. “Den ser väl ut att skildra en lycklig familj, men titta på föräldrarna. De är båda klädda i uniform, och i varje teckning syns spår av krig.” Hon berättar också att det som barnen behöver mest är att lära sig social interaktion, ty både pandemin och kriget har inneburit distansundervisning för barnen längs med fronten. Det är mer än fyra år med distansundervisning.

Jag försöker samla tankarna, men alla intryck vill inte samla sig. De har ingen ro. Det är först när jag kommer till Lvivs friluftsmuseum Skansen (ja, uppkallat efter Skansen i Stockholm), som mina tankar landar. Bland träkyrkor och trästugor, under tallarnas beskydd, slutar tankarna rusa. Några talgoxar hoppar mellan grenarna och sjunger sina vårsånger, trots den envetna kylan. Tankarna pendlar mellan historia och framtiden, och någonstans där emellan finns nutiden. Denna nutid, som verkar så hopplöst upptagen av sig själv, och som tycks oförmögen att förstå att den egentligen bara är en bricka mellan historia och framtid.

Dagens anteckning – 17 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är på tåget från Przemyśl mot Lviv som vi möts. Hon ska hem till sin by utanför Vinnytsia, efter att ha hälsat på dottern med barnbarn. Resan var lång. Hon startade redan kl halv fyra på morgonen. De grät på perrongen, säger hon men tillägger, men jag är inte den som gråter. Jag gråter bara inuti, säger hon och dunkar pekfingret mot sin bröstkorg, som om hon ville väcka någon där inne.

Solen skiner in genom tågfönstret. Färgar allt gyllene gult. Vi sitter tysta en stund och ser hur höstsådden ligger under sitt tunna lager av frost. Vi ser hur dess gröna hårman tittar upp. Lite räddhågset kanske. Hur ska det gå för den, undrar man ju. I år lyser det skyddande snötäcket med sin frånvaro. Den som annars klär allt omkring sig i sin varma vita dräkt.

Det är inte mycket som avslöjar att vi nu befinner oss i Ukraina och inte i Polen. Det skulle vara frånvaron av de futuristiska broarna, och att inga motorvägar syns till. Men tågspåret verkar nytt, för vi skumpar mjukt fram över rälsen. Vårt gamla tåg gnäller tillbaka. Varför så fort, tycks det säga.

Det här kriget, säger hon nu och avsaknaden av fortsättning säger mer än de tänkta orden. Du vet, säger hon efter en stund, i början av kriget så lagade männen i vår by soppa till dem vid fronten. Alla var så ivriga att besegra den där besten i Moskva. Men nu är det annorlunda, fortsätter hon. Alla vuxna män är borta. De är vid fronten. De som lever. Det är så tomt utan dem, säger hon och nu tycks det nästan som om den där gråten ändå kommer fram. Men nej. Hon vänder huvudet mot fönstret.

Jag hoppar av i Lviv. Spårvagnarna gnisslar mig välkommen. Och mitt favoritlejon möter mig i den vackraste av solnedgångar. Färgar himmel rosa, som ett rodnande barn. Lviv tittar lite tveksamt på mig, och säger “Давно не була”. “Det var ett tag sedan.”

Dagens anteckning 21 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Till skillnad mot många andra har jag en särskilt ömsint relation till månaden januari. Jag älskar det där yrvakna ljuset som stiger upp mot himlen och strör ut långa gängliga skuggor framför eller efter mig. I januari får jag äntligen vara lång och slank, vilket dessvärre är väldigt långt från min verkliga uppenbarelse. Varje minut som solen förlänger dagen känns också som en alldeles speciell gåva, och det är nästan så att jag tar det personligt.

I Lviv började jag också förknippa januari med musik, och orsaken till det är att man i Ukraina, och även Polen, sjunger julsånger under denna månad. Var man än gick i Lviv hörde jag dessa vackra ukrainska julsånger, vilka några även återfinns bland de polska julsångerna. Det är förvisso inte riktigt lika vanligt förekommande att man sjunger julsånger på gator och torg här i Kraków, men väl på olika kulturinstitutioner samt i kyrkorna.

Och det är ju också så att många tonsättare och musiker som vi har fått till skänks är födda i januari, så som exempelvis kan nämnas några av mina favoriter: Witold Lutosławski, John Adams, Franz Schubert, Philip Glas (nåja, ibland), Bo Linde, Péter Eötvös, Josef Suk, Borys Ljatosjynskyj, Django Reinhardt, Max Bruch, Alexandr Skrjabin, Francis Poulenc, Morton Feldman, Jim O’Rourke och Robert Wyatt.

Jag kan inte svara på varför alla dessa råkar vara män, men för att borgöra detta nämner jag även Laura Valborg Aulin som både föddes och dog i januari. (Född 9 januari 1860 i Gävle och död 12 januari 1928 i Örebro). Min mamma har skrivit en ypperlig levnadsteckning över Aulin, så jag tänker inte ägna mig åt att skriva något längre om henne. Men jag kan kortfattat nämna att Valborg Aulin var främst aktiv som tonsättare under 20 år, från 1880-talet, då hon var hon den enda kvinnan som studerade komposition på Musikaliska akademien i Stockholm, fram till sekelskiftet. Efter att hon år 1885 hade tilldelats Jenny Lind-stipendiet studerade hon bland annat i Köpenhamn, Berlin och Paris. Därefter flyttade hon tillbaka till Sverige och bodde några år i Stockholm, innan hon la kompostionsyrket på hyllan och flyttade till Örebro. Det är för mig höjt i dunkel varför hon gjorde detta lite märkligt livsval. Men något säger mig att det nog inte var så lätt att vara kvinna och tonsättare i dåtidens Stockholm.

Valborg Aulin tillhör inte en av de mest kända svenska tonsättarna, men även om hon inte är helt bortglömd idag, så förtjänar hennes tonsättarkonst mer uppmärksamhet. Så därför kan man lyssna på det verk som de kunniga menar tillhöra hennes främsta, nämligen hennes första stråkkvartett i F-dur, som tonsattes år 1884.

Dagens anteckning – 15 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Utanför Botaniska trädgården i Kraków har ginkgoträdet låtit sina blad singla ner till marken. De ligger där, systematiserade enligt sin egen ginkgoträds logik. Vi människor ser inte den logiken, men ginkgoträdet är ju så förhistoriskt att den nog vet precis vad den företar sig. Den gör som den vill, med ålderns rätt helt enkelt.

Det är förhållandevis amusant att tänka på det faktum att trädet benämning kommer sig av ett troligt missförstånd. Engelbert Kaempfer (1651-1716) kan nämligen ha gjort en feltolkning av trädets japanska namn. Kaempfer lär vara den första västerlänning som mötte trädet när han var i Japan år 1691. Trädet kallas ginkyō i Japan, men av någon anledning skrev Kaempfer ett “g” istället för “y”, vilket ledde till vår lite märkliga term. Carl von Linné använde senare Kaempfers stavning, och på den vägen är det.

Kaempfer hamnade för övrigt i Japan efter att ha följt med ett holländskt skepp från Java. Dessförinnan hade han faktiskt under en kort tid bott i Uppsala, men hans längtan efter resor blev för stor (tror jag det), vilket gjorde att han sökte posten som sekreterare åt den svenske ambassadören i Moskva. Därifrån sändes han som läkare till Persien, innan han alltså hamnade i Japan där han stavade fel på ginkgon till oss. Tänk om han hade kunnat ana att detta träd nu är det mest planerade gatuträdet i världen. De syns praktiskt taget i varje stad, och när jag var i Wien nyligen syntes deras gula fägring längs med nästan varje gata.

Det första ginkgoträdet jag hade en personlig relation till var en ståtlig ginkgo på Ivan Franko-gatan i Lviv. Varje höst promenerade jag till trädet för att få uppleva dess vackra gyllene färg. Och på våren tog jag mig dit för njuta av dess färska gröna blad. Sedan dess upplever jag det som att jag har en särskild relation till varje ginkgo jag möter. Som om alla dessa uråldriga träd är sammanfogade i en lång kedja ginkgo-gemenskap. Avståndet mellan Ivan Franko-gatan och Botaniska trädgården i Kraków känns på detta sätt inte särskilt långt.

En källa
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Engelbert_Kaempfer