viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 21 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man kan ju tycka att det är lite märkligt att ett av de epos som anses vara bland de mest inflytelserika för den polska folksjälen, bär den föga polska titeln “Konrad Wallenrod”. Men så handlar den också om motstånd inifrån ett härskande förtryck. “Konrad Wallenrod” skrevs år 1828 av den polska nationalskaden Adam Mickiewicz (1798-1855), under en tid då de ryska härskarna hade förvisat honom bort från sina hemtrakter kring Vilnius till det centrala Tsarryssland. Mickiewicz valde att förlägga berättelsen till 1400-talets litauiska storfustendöme och handlar om den unge litauern Alf som tillfångatas av en tysk riddarorder. Alf upofostras att glömma sin litauiska identitet och bli trogen riddarna, men vid sin sida har han sin mentor Halban, som ser till att ingjuta litauisk nationalism i den unge Alf. Alf lyckas sedan fly från riddarna och återvänder till sitt folk. Där blir han förälskad i en litauisk flicka, de gifter sig och här skulle sagan kunna ha slutat lyckligt. Men så kommer det en vändning på berättelsen som får allt att förändras.

Alf försvinner. Han är som uppslukad av jorden. Det visar sig dock att han i själva verket har gjort karriär i den tyska riddarordern som tidigare hade tillfångatagit honom och nu finns han bland de högsta rangerna och kallas Konrad Wallenrod. Men det ingen vet är att hans mål är att förgöra riddarordern innifrån. I eposets sista scen har han förmått de kuvade litauerna att resa sig och bekämpa riddarordern, vilket medför att de slaktas av riddarna. Alf blir avslöjad och konfronterad av riddarna. Eposet slutar med att Konrad, eller Alf, tar gift tillsammans med sin fru och segnar död ner till marken.

Många menar att verket hade stor betydelse för polackernas uppror mot Tsarryssland, men alla är inte odelat positiva till verkets betydelse. Alf eller Konrad är ju knappast en hjälte som man enkelt tar till sitt hjärta. Han är en förrädare ur två perspektiv. Det fanns de som menade att hela verket var en studie i förräderi, och vissa, med ukrainske författaren Ivan Franko (1856-1916) i täten, menade att hela Mickiewicz produktion handlade om förräderi. Men det var ju ett påstående som knappast stod oemotsagt.

Med tanke på “Konrad Wallenrod” unika position i det polska medvetandet är det inte konstigt att verket också blivit opera, som jag nu ska få uppleva i konsertant form. Operan skrevs av Władysław Żeleński (1837-1921) och hade premiär i Lviv år 1885. Żeleński var mycket influerad av fransk opera, som för tiden var känd för sin omfångsrika iscensättning, dekor och antal sångare. Lviv kunde dock inte åstadkomma en så pass omfattande uppsättning som Żeleński tänkt sig, och mycket fick skalas ner. Bland annat kunde man inte uppbåda en harpa, så pianisten Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) fick rycka in och framföra de delarna på piano istället. Operan fick ganska bra kritik och kunde senare sättas upp i Kraków och ambitionen var att den skulle ges i Warszawa. Men där tog det stopp, då den tsarryska censuren hade börjat ana ugglor i mossen. Dessutom hördes allt mer kritiska röster mot operan och vissa menade att inte riktigt vara en opera, utan snarare en tonsatt dikt. Det var alltså särskilt librettot som kritiserades, medan musiken ansågs hålla måttet. Och nu ska jag alltså få höra den framföras av Krakóws filharmoniska orkester under ledning av dirigenten Krzysztof Słowiński.

Dagens anteckning – 7 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är tyst i skogen, så när som på två nötskrikor som med sitt oartikulerade kraxande tycks ha en dispyt av oklart slag. Kanske har de något otalt om en nöt, vilket inte heller är helt omöjligt. Men det förefaller något åpet att kraxa om nötter här i skogen Wola Justowska. Nästan varje träd tycks kunna skänka något till de två gaphalsarna där borta i trädet. Men de vill kanske bara göra skäl för sitt namn, de två nötskrikorna.

På polska kallas nötskrikan för “sójka”, och de flesta polacker börjar nog tänka på en dikt av Jan Brzechwa när nötskrikor kommer på tal. Dikten handlar om en nötskrika som ska resa utomlands, men det visar sig vara en utmaning, ty nötskrikan hittar på olika förevändningar att stanna i Polen. Den kommer på att den måste köpa ägg i Łódź, flyga över Kraków och beskåda stadens vackra siluett, och slutligen åka till Warszawa för att söka visum. Efter ett år i staden bestämmer sig nötskrikan för att stanna hemma. Andra får besöka främmande länder, säger fågeln och avrundar med att resor till andra länder inte är för just den nötskrikan. Det måste ha varit en ganska opolsk pippi, för polacker tycks älska att resa till främmande länder.

Nåväl, det polska ordet “sójka” går möjligen att härleda till det urslaviska ordet “sьjati” som betydde att “lysa”, “glimma” eller till och med “flamma”. Namnet syftar alltså på nötskrikans eleganta fjäderdräkt, som inte alls tycks stämma överens med det där kraxandet. De talar helt enkelt olika språk, nötskrikans läte och dess mundering.

Men det är egentligen orätt att påstå att nötskrikan kraxar då det bara är ett av alla läten som den kan göra. Under tidig vår kan man till exempel höra den gå runt bland de vissna löven och gnola med ett djupt och lite lustigt visslande läte. Därtill kan den härma andra fåglar, så som exempelvis ormvråkens jamande. Första gången jag hörde en nötskrika jama som en ormvråk var faktiskt i Ivan Franko-parken i Lviv. Det var under mina första dagar som lektor i Lviv, och mellan olika introduktioner och kind- och på handen-pussar, tog jag en promenad i parken. Plötsligt hörde jag en plågad katt jama förtvivlat i en buske. Jag tog mig genast in i buskaget för att undsätta den olyckliga katten, som alltså visade sig vara en nötskrika som förskräckt flög iväg. Sedan dess har jag ett ömsint förhållande till nötskrikor, ty de påminner mig om den dagen i Ivan Franko-parken, som kan ha varit en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Fast det visste jag förstås inte då.

De två nötskrikorna i Wola Justowska har redan rett ut missförståndet dem emellan, och jag traskar lätt till sinnes vidare på den smala stigen. Trädens gröna löv ser ännu somriga ut, samtidigt som de gula löven prasslar under mina sandaler. Och jag tänker att det här kan nog också vara den lyckligaste dagen i hela mitt liv. Det ska till att vara en nötskrika som kan påminna mig om något så enkelt.

Dagens anteckning – 6 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Tillsammans med flertalet män och några kvinnor iklädda lycra satte jag idag av som en oljad blixt mot klostret Tyniec strax utanför Kraków. Nej, jag kan faktiskt försäkra er om att ingen av oss hade för avsikt att gå i kloster, och inte kan man säga att vi cyklade samtidigt, ty de lycraklädda varelserna hann både dit, dricka öl och sedan vända åter innan jag kom fram. Och dessutom hade vi väldigt olika syfte med vår utflykt. De cyklade på tid eller något liknande, och jag hade satt sikte på en gratiskonsert med den alldeles lysande pianisten Marek Szlezer och cellisten Jan Kalinowski, en duo som kallar sig för Cracow duo.

Efter att ha cyklat några kvarter började jag undra om jag inte hade tagit mig vatten över huvudet, ty det visade sig vara förfärligt hett ute på vallen mot Wisła som cykelbanan löper på. Men jag lyckades övermanna mina tvivel och anlände till Tyniec där också resten av Krakóws befolkning tycktes hade tagit sin tillflykt. Lyckligtvis visade det sig att inte alla hade tänkt att uppehålla sig i den svala konsertlokalen. Konserten inleddes med en polonäs av Chopin, innan de tog sig an konsertens höjdpunkt, vilket var en sonat för piano och cello (Sonata na wiolonczelę i fortepian op. 10) från 1906. Tonsättaren hette Ludomir Różycki och honom ska vi nu umgås en stund med.

Ludomir Różycki föddes i Warszawa år 1883, men familjen var bördig från det som en gång låg i det Polsk-litauiska samväldets periferi, nämligen Zjytomyr, som idag ligger i Ukraina. Fadern var tonsättare och musiker och i släktens stamtavla ingick flera polska adelsfamiljer. Den unge Ludomir visade, som så ofta med tonsättare, tidigt stor musikalisk begåvning och när han var 21 år utexaminerades han från Warszawas konservatorium, alltså musikhögskolan. Det är troligt att han redan under studietiden träffade tonsättaren Karol Szymanowski och dennes vapendragare Grzegorz Fitelberg, tillika tonsättare samt dirigent. Tillsammans skulle de tre bilda en förening för unga polska tonsättare, vars syfte var att främja den nya musiken. (På fotot nedan från 1931 syns Ludomir Różycki, Grzegorz Fitelberg och Karol Szymanowski.)

1907 flyttade Ludomir Różycki till Lviv där han fick tjänst som dirigent för operan samt som lärare på Lvivs musikhögskola. Han skulle även träffa sin blivande fru i Lviv, Stefania. Nedan syns ett foto på de två i deras hem i Lviv. Men de skulle bara stanna i Lviv i fyra år, innan de flyttade först till Paris, därefter Berlin och slutligen till Warszawa där han fick anställning vid sitt gamla lärosäte. Under andra världskriget stannade han i Warszawa, men när stora delar av hans partitur brann upp under Warszawaupproret valde han att ta sin tillflykt till Osieczany, som ligger strax söder om Kraków. Efter krigsslutet bosatte han sig i Katowice, där han också skulle arbeta på musikhögskolan i staden. Det var också i den staden som han skulle gå ur tiden år 1953.

Att beskriva Ludomir Różycki tonsättarkonst är en utmaning, ty han valde att inte skaffa sig ett enhetligt tonspråk. Han var därtill mycket produktiv, men det är dock hans större verk, så som operor och baletter, som ännu finns kvar i standardrepertoaren. Ett av de mest kända, och kanske även mest framförda, är hans balett “Pan Twardowski” från 1921.

Om man ändå skulle göra ett försök att beskriva hans musik skulle man kunna påstå att han kombinerade neo-romantisk stil med inslag av polsk folkmusik, samt att man också kan skönja gryende modernism och impressionism i hans tonspråk. Hans sonat för piano och cello är ett tidigt alster, och förefaller vara ett prov på ovanstående beskrivning av hans musik. Cracow duo framförde idag verket med effektfull energi och stark inlevelse, vilket fint mejlade ut verkets tre satser, som sins emellan är mycket olika. Efter en sådan musikupplevelse kände jag att det hade varit mödan värt att trampa sig till konserten i hettan (som enligt meteorologerna idag nått sin kulmen).

Dessutom är Tyniec också alltid lika intagande att skåda, och likaså Wisłas förföriskt vackra spegelblanka yta.

Musiken

Musiken 🎶

Första satsen
Andra satsen
Tredje satsen

Dagens anteckning – 31 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Han presenteras ofta som Fryderyk Chopins lärare, men Józef Elsner (1769-1854) var en av viktigaste tonsättarna under sin livstid samt fortfarande är en av de pelare som det polska musikarvet vilar på.

Elsner föddes i Grodków, i dagens Schlesien, Polen, och i hemmet talades det tyska samt en schlesisk dialekt. Hans mamma var dock av tjeckisk börd, men det är oklart om det talades tjeckiska i hemmet. Redan som mycket ung visade han prov på musikalisk begåvning då han deltog i kyrkans kör, samt när han började ta violinlektioner. Men när han väl skrev in sig på universitetet i Wrocław började han, på föräldrarnas begäran, studera teologi. Den unge Elsner hade dock en egen vilja och skrev snart in sig på fakulteten för medicin. Han flyttade senare till Wien för att fortsätta sina medicinstudier, men efter en lång tids sjukdom beslöt han sig för att istället satsa på musiken. Han måste ha varit en mycket begåvad och flitig student, ty bara två år efter att han hade inlett sina studier fick han en tjänst som andra kapellmästare i Brno.

Han skulle dock bara stanna i Brno i ett år, innan han flyttade till Lemberg, på polska Lwów, och ukrainska Lviv. Där skulle han stanna i sju år. Under sin tid i Lviv väcktes hans intresse för polsk musik och kultur, något som också skulle prägla hela hans tonsättargärning. På kort tid tonsatte han flera verk som var inspirerade av polsk folkmusik och polsk tematik. Han hade också en betydelsefull position i staden, då han tillhörde frimurarna, samt att han lade grund till den musikaliska akademien i Lviv. Därjämte arrangerade han, inom ramen för det av honom startade musiksällskapet, konserter, och han framförde bland annat symfonier tonsatta av honom själv. Dessvärre har partituren till dessa gått förlorade.

1799 lämnade Elsner Lviv och flyttade till Warszawa, där han skulle verka fram till sin död. Det var också under denna period som han inledde sin bana som tonsättare av opera. Mellan 1799-1812 skrev han runt 20 operor, av vilka flera sattes upp på den Nationella teatern i Warszawa, som han också var chef för (dock först från 1824).

Elsner var också oerhört fascinerad av det polska språket, och särskilt då dess melodi och hur det kunde användas i musik. Han skrev flera viktiga verk som behandlade just detta ämne, samt om polska dansformer så som mazurka, krakowiak och polonesse. Samtidigt utvecklades han sin pedagogiska verksamhet i Warszawa och blev anlitad beroende på hans framgångsrika metoder att hjälpa sina elever att utveckla sina kunskaper, och en av alla hans elever under denna tid var Fryderyk Chopin, som han började undervisa 1826.

Tiden från sekelskiftet fram till 1830 skulle vara Józef Elsners ekonomiska glansdagar, men efter novemberupproret (1830-31) skulle hans situation försämras avsevärt. De tsarryska myndigheterna skulle ge honom en löjeväckande låg lön, och dessutom kringskära hans möjligheter till att utöva sitt yrke. Han var alltjämt omåttligt populär, och alla betydelsefulla musiker och tonsättare som kom till Warszawa bad om att få träffa honom. Bland alla namnkunniga personer finns bland annat Franz Liszt, som under en period faktiskt var Fryderyk Chopins antagonist.

Józef Elsners verkförteckning är lång, men det verkar som om en del av hans verk gått förlorade under årens lopp. Ikväll hade jag dock förmånen att höra tre tidiga verk av honom, i ett eminent framförande på tidstypiska instrument. Konserten inleddes med en sonat för fyra händer i B-dur (op 16), som presenterades som den första polska sonaten för just fyra händer. Därefter fick vi höra hans vackra trio vid namn Grande sonat i B-dur, som är en pianotrio från 1798, och som final framförde de skickliga musikerna en stråkkvartett i d-moll (op. 8 nr 3) från samma år. Konserten ingår i en serie av tio konserter med fokus på polska 1800-tals tonsättare. Jag ser redan fram emot nästa konsert.

Dagens anteckning – 21 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På Wisła flyter några få isflak. De ligger strax under ytan, knappt märkbara för blotta ögat. Utspridda så här ser de bräckliga ut, som om de saknade ett sammanhang där de hörde hemma. Synen får mig att associera till en känsla jag fick igår när jag passerade gränsen mellan Ukraina och Polen. När tåget från Lviv gled in på perrongen i Przemyśl inleddes en hektisk sysselsättning med att pussla ut bagage med hjälp av olika akrobatiska övningar från de små kupéerna. Vi ställde oss därefter lydigt på rad för att få stiga av vårt långa tåg, vars lok drog en lättnadens suck efter att ha släpat alla vagnar genom praktiskt taget hela Ukraina.

Till vår stora besvikelse visade det sig att tåget var för långt och den utgång som anvisats oss hamnade utanför perrongens slut, och där kunde vi ju inte hoppa av, ty då hade vi hamnat i Polen direkt utan att passera tull eller passkontroll. Och det är ju inte möjligt enligt rådande tankestil. Så vi fick helt enkelt kånka vårt bagage till nästa vagn för att komma av tåget.

Alla hjälptes åt, surar miner gjorde sig inte besvär. Ingen gick heller fri från att erbjudas hjälp, oavsett gammal, ung, stark eller svag. Det var den ukrainska samarbetsandan som spelade upp sitt vackraste scenario. Vi satt ju i samma båt, enär vi skulle alla nagelfaras av den buttra och tyvärr inte alltid särdeles vänliga personalen vid den polska gränskontrollen.

Den flitiga samerbetsandan fortsatte i kön in till kontrollen. Det var många som fick hjälp, men det var i synnerhet den unga kvinnan med alla väskorna och tillhörande katt i bur som upptog min uppmärksamhet. Alla tycktes redo att hjälpa henne, även om det innebar att det egna bagaget hamnade på efterkälken.

Väl framme vid kontrollen fortsatte samarbetet och de vänliga skratten och ropen till varandra. Men när vi slutligen kom ut efter att ha kontrollerats, våra bagage sökts igenom på otillåtna föremål, med särskilt fokus på ostar och korvar, och slungats ut på polsk mark, tystnade kommunikationen oss emellan. Det var den tystnaden som idag fick mig att associera till isflaken på Wisła. Nu försöker jag inte framhärda att ukrainarna är kyliga som is. Ty ingenting är så olikt detta varmblodiga folk så som is. Nej, känslan jag syftar på var den bräcklighet och sammanhangslösa synen som isflaken alstrade.

Av alla dem som igår vandrade ut från tåget, och som spreds över hela Europa, tillhörde några av dem de 5,2 miljoner ukrainare som idag lever som flyktingar utanför Ukraina. Enligt de senaste undersökningarna vill blott 43 % av dem återvända hem till Ukraina när den ryska aggressionen mot landet kullkastats. 2022 var andelen ukrainare som ville återvända efter krigets slut runt 74 %. Det nedslående resultatet av den senaste undersökningen illustrerar inte ukrainarnas avsaknad av tilltro till sitt eget hemland, utan är snarare ett resultat av att de inte ges möjlighet att tro på ett fungerande Ukraina i fredstid. En sådan tilltro kan dock de europeiska samarbetspartnerna ge, genom att göra Ukraina till en fullvärdig medlem av EU. Och enligt min mening är det också det enda rimliga svaret på de provokationer som just nu strömmar från Vita huset i Washington DC.

Dagens anteckning – 20 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Som varje morgon när jag vaknar ser jag efter om det har varit något flyglarm över Ukraina. Jag har det som en slags morgonritual oavsett var jag befinner mig. Kanske beror det på att jag inte vill låta mig invaggas i ett tillstånd av normalitet och fred. Det är nämligen fasligt lätt att förtränga något så otäckt som krig, och tro att det inte rör dig, utan istället någon annan helt olika dig. Men krig kan drabba alla, som känt är. Och alla jag känner i Ukraina har drabbats av krigets konsekvenser, ty man behöver inte förlora hem, anhörig, bli sårad eller stupa för att drabbas av ett krig. Det finns så många sätt att skadas.

När jag tittar på appen över flyglarm ser jag till min förvåning att jag hade sovit mig genom flyglarmet. Jag som trodde att jag hade ytlig sömn, mumlar jag förstrött för mig själv och drar bort gardinerna från fönstret för att titta på staden som vaknar upp. Boulevarden Svobody är vackert klädd i snö. En liten trubbnost hund leker i snön och försöker nafsa en nunna i kjolen (om nu deras plagg kallas kjol). Högtalarna på Svobody rasslar till och den djupa mansrösten ber oss att hålla en tyst minut. Idag ser jag att flera står stilla. Ja, faktum är att alla fotgängare och cyklister jag ser står stilla. Till och med bilarna har stannat. Det är bara den lilla hunden som hoppar runt i snön.

Idag den tjugonde februari hedras de himmelska hundra, de som föll offer under Euromajdan. Jag tror nog att någon även tänker på dem.

På min promenad mot stationen genom Ivan Franko-parken möter jag en grupp hundar med ägare. Ja, i detta sällskap tycks det som det just är den ordningen på ägandeskapet. Alla hälsar de på varandra. Hundarna på sitt sätt. Människorna på sitt sätt.

Väl framme på stationen i Lviv råder samma nervösa förväntan som ofta bor i dessa utrymmen. Alla tittar storögt på tavlan som anger ankomster och avgångar. Alla halvspringer till sina tåg. Jag står en stund och tittar på konstverket “Instrument” av konstnären Zjanna Kadyrova. “Instrument ” är en fungerande orgel vars pipor är samlade från fragment av ryska raketer.

I mitt tåg mot Polen råder dock en sömnig stämning. Tåget har snirklat sig genom nästan hela Ukraina och kommer från Zaporizjzja. Flera sover ännu, men några tjejer pladdrar frenetiskt på. När tåget rullar ut från perrongen hörs hur någon knackar ett hårdkokt ägg mot bordet. Ett välkänt ljud för den som åkt tåg i Ukraina.

Vid den ukrainska gränsen möts vi av den ukrainska flaggan som hänger sida vid sida om den EU-flaggan. Vänskapligt slår de mot varandra. På den andra sidan gränsen hänger EU-flaggan med den polska, och likaså här rör de vänskapligt vid varandra. Frånsett pass- och tullpersonalen är det inte så stor skillnad på var sida om detta streck på kartan. Ukrainare är artiga precis som polacker. Men ukrainska pass- och tullpersonal har den fördelen att de gärna visar att de har en gnutta humor.

Polen möter oss med en grårosa solnedgång, som spelar förföriskt över det vackra polska landskapet. Och det slår mig att allt här också känns som hemma.

Dagens anteckning – 19 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Över boulevarden Svobody faller snöflingor trött mot marken. När de lagt sig till rätta blir världen för en stund en aning ljusare. Men i mitt inre ljuder en dov klang. En oro. Kanske är det bara avskedets ledsna anlete, som träder fram och tar plats.

I Lviv är det redan midnatt. Rådhustorgets klocka slår vemodigt tolv slag. Bilarna ilar hemåt, för nu har utegångsförbudet trätt i kraft. Snart kommer Svobody ligga öde och mörk, och snön kan regera över gatorna. Inlinda världen i sin luddighet.

Men den där oron finns kvar. De vackra vyer vill tydligen inte bota känslan av vanmakt inför det som sker. Men människorna kan bota den, ty det är här i Lviv som jag ser den ukrainska motkraften som tydligast. Svenska medier ger ju främst bilden av Ukraina som ett offer, men bilden är så mycket mer mångfacetterad. Genom århundradena har man kämpat för sin överlevnad, och den kraften lever kvar än idag. Jag har tänkt på det när jag idag vandrat genom Ivan Franko Museet, Solomija Krusjelnytska museet, när jag lyssnat till ukrainsk avantgarde musik från 1920-talet och umgåtts med vänner som jag brinner för. Och således skjuter jag bort de fatalistiska tankarna och sätter siktet mot den ukrainska kraften.