viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 7 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är tyst i skogen, så när som på två nötskrikor som med sitt oartikulerade kraxande tycks ha en dispyt av oklart slag. Kanske har de något otalt om en nöt, vilket inte heller är helt omöjligt. Men det förefaller något åpet att kraxa om nötter här i skogen Wola Justowska. Nästan varje träd tycks kunna skänka något till de två gaphalsarna där borta i trädet. Men de vill kanske bara göra skäl för sitt namn, de två nötskrikorna.

På polska kallas nötskrikan för “sójka”, och de flesta polacker börjar nog tänka på en dikt av Jan Brzechwa när nötskrikor kommer på tal. Dikten handlar om en nötskrika som ska resa utomlands, men det visar sig vara en utmaning, ty nötskrikan hittar på olika förevändningar att stanna i Polen. Den kommer på att den måste köpa ägg i Łódź, flyga över Kraków och beskåda stadens vackra siluett, och slutligen åka till Warszawa för att söka visum. Efter ett år i staden bestämmer sig nötskrikan för att stanna hemma. Andra får besöka främmande länder, säger fågeln och avrundar med att resor till andra länder inte är för just den nötskrikan. Det måste ha varit en ganska opolsk pippi, för polacker tycks älska att resa till främmande länder.

Nåväl, det polska ordet “sójka” går möjligen att härleda till det urslaviska ordet “sьjati” som betydde att “lysa”, “glimma” eller till och med “flamma”. Namnet syftar alltså på nötskrikans eleganta fjäderdräkt, som inte alls tycks stämma överens med det där kraxandet. De talar helt enkelt olika språk, nötskrikans läte och dess mundering.

Men det är egentligen orätt att påstå att nötskrikan kraxar då det bara är ett av alla läten som den kan göra. Under tidig vår kan man till exempel höra den gå runt bland de vissna löven och gnola med ett djupt och lite lustigt visslande läte. Därtill kan den härma andra fåglar, så som exempelvis ormvråkens jamande. Första gången jag hörde en nötskrika jama som en ormvråk var faktiskt i Ivan Franko-parken i Lviv. Det var under mina första dagar som lektor i Lviv, och mellan olika introduktioner och kind- och på handen-pussar, tog jag en promenad i parken. Plötsligt hörde jag en plågad katt jama förtvivlat i en buske. Jag tog mig genast in i buskaget för att undsätta den olyckliga katten, som alltså visade sig vara en nötskrika som förskräckt flög iväg. Sedan dess har jag ett ömsint förhållande till nötskrikor, ty de påminner mig om den dagen i Ivan Franko-parken, som kan ha varit en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Fast det visste jag förstås inte då.

De två nötskrikorna i Wola Justowska har redan rett ut missförståndet dem emellan, och jag traskar lätt till sinnes vidare på den smala stigen. Trädens gröna löv ser ännu somriga ut, samtidigt som de gula löven prasslar under mina sandaler. Och jag tänker att det här kan nog också vara den lyckligaste dagen i hela mitt liv. Det ska till att vara en nötskrika som kan påminna mig om något så enkelt.

Dagens anteckning – 5 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En spårvagn skramlar fram på gatan Kalwaryjska i Podgórze, och passerar jäktat förbi stadsdelens största torg Rynek Podgórski. Men en gång i tiden, närmare bestämt mellan 1917 och 1936, låg det en räls som omslöt torget, och spårvagnen hade då för vana att svänga in på torget och treva sig upp mot torgets övre del, där Sankt Josef-kyrkan med sitt spetsiga torn pekar upp mot himlen. Om man vill se hur det såg ut då, för länge sedan, när spårvagnen rundade torget, kan man enkelt finna bildbevis på det, ty vid förra sekelskiftets början fanns det en mängd fotografer som dokumenterade varje kvadratmillimeter av Kraków. De flesta av dessa fotografer hade sin egen studio, och jag tänkte att vi kunde uppehålla oss en stund vid en av dessa, nämligen en viss Emilia Urbańczykówna, som lämpligt nog hade sin första studio just på Rynek Podgórski.

Emilia Urbańczykówna föddes troligtvis 1889 i en familj med en niohövdad barnaskara. Det är oklart vilket barn i ordningen hon var. När modern blev änka fick barnen se sig om efter försörjningsmöjligheter, och Emilia valde fotografyrket. På den tiden var det ett yrke som ansågs mycket lukrativt, eftersom praktiskt taget alla gick till en fotograf för att föreviga sin skepnad. Det finns dessvärre inte mycket information om hos vilken fotograf hon lärde sig skrået, men eftersom staden var full av fotografer var det nog en förhållandevis lätt sak att ordna. 1915 hade Emilia tillräckligt med medel för att köpa sig en studio på Rynek Podgórski 9. Det som gör Emilia beaktansvärd är att hon därmed blev den första kvinnan att öppna en fotostudio i Kraków, utan att komma från en familj med fotografer. Hon var därmed en pionjär i dess rätta bemärkelse.

Hennes rörelse fick snabbt mycket gott rykte och hon blev även vida omtalad som en skicklig porträttfotograf. Under en tid var hennes studio dessutom den enda i Podgórze. Hon skulle under flera år både bo och arbeta i huset vid Rynek Podgórski, men på 1920-talet sa hyresvärden upp hennes lägenhetskontrakt och hon köpte därför ett hyreshus på gatan Juliusz Lea i stadsdelen Krowodrza. Under några år företog hon sig varje dag den långa resan mellan Krowodrza och Podgórze, men till slut blev resorna för påfrestande och hon tvingades flytta sin studio närmare hennes bostad. Krowodrza var då en sömnig förort och affärerna gick trögt, vilket fick henne att byta adress för studion till den mer centrala gatan Zwierzyniecka, där hon skulle stanna fram till 1940. Hon gick bort nio år senare.

Emilia Urbańczykówna levde helt för sin konst och skaffade aldrig familj. Men trots att hon levde för sitt värv höll minnet av hennes kreativitet nästan helt på att blekna bort, om det inte vore för konsthistorikern Barbara Zbroja, som för något år sedan valde att lyfta fram Emilias gärning. Och genom hennes försorg fick jag sålunda kännedom om Emilia Urbańczykna.

Nedan ser ni ett foto på det gula hus vid Rynek Podgórski, där Emilia hade sin första studio, samt några porträtt fångade av henne. Dessvärre har jag inte funnit något foto på fotografen själv.

Dagens anteckning – 4 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Över träden skapar molnen sina formationer. Det förefaller nästan som om de vill efterlikna trädens siluetter mot den blå himlen. Mjuka toppar ibland. Understundom spetsiga och lite vresiga. Bakom sina stora och respektingivande kroppar har de gömt bergen, de jag alltid söker med blicken när jag färdas i landskapet häromkring. Vi har en slags relation på distans bergen och jag, ja, rent av ett särboförhållande. Men de gånger vi äntligen möts på riktigt uppslukas faktiskt jag helt av detta väldiga och belevade väsen. Bergtagen, skulle man kunna säga att jag blir. Men faktum är att jag dessvärre är fångad av bergen även när vi är avskilda från varandra på rådande sätt.

Förresten, “bergtagning” tycks vara ett av få ord som blott existerar i de skandinaviska språken, då det i norskan och danskan finns det direkta motsvarigheter till ordet. Men om man flyttar sin uppmärksamhet till de besläktade språken isländska och färöiska finner man snart att de inte tycks ha ett ord för bergtagning. På isländska finns förvisso “bergmál”, alltså “bergens mål/tal/språk”, men det ordet syftar ju på eko, vilket som bekant är något annat än att bli bergtagen. En fingervisning om hur svenskt, eller skandinaviskt, detta ord är får man om man söker på Wikipedia, där man kan notera att ordet inte finns representerat av något annat språk. Vad det nu säger om svenskar vågar jag emellertid inte gå in på.

Nu får jag innerligt hoppas att jag inte blivit bergtagen, trots att jag är svensk. Ty innebörden i ordet är ju att man är så pass förtrollad av bergens väsen att man blivit helt stollig. Förhoppningsvis har jag inte landat där, ännu.

Nå, idag syntes dock inga berg i horisonten, då molnen som sagt hade bäddat in dem i sin vita vadd. Jag fick därför helt ostörd följa Wisłas blanka och smidiga rörelser genom landskapet, utan att behöva slänga förstulna blickar bort mot bergen.

Dagens anteckning – 22 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Genom stadens gator far jag på min cykel, ständigt uppmärksam på bilarnas olika förehavanden eller fotgängarnas och cyklisternas oberäkneliga rörelser. Men när jag inte stirrar stint på andra människors rörelser, söker sig min nyfikna blick upp längs husens fasader, ty där uppe syns nämligen krakowiternads privata små paradis, alltså balkongerna. Jag tror inte att Kraków har exceptionellt vackra balkongodlingar, men de är tillräckligt många för att skänka omgivningen en stunds fröjd bland stadens alla stadsliga göromål.

Det tycks också som om de flesta språk använder samma ord för detta arkitektoniska element som skjuter ut från byggnaderna. På polska heter balkong således “balkon”, och likaså på ukrainska (“балкон”). Till och med den annars så motsträviga litauiskan har ett snarlikt ord (“balkonas”). Vi måste ta oss hela vägen upp till Estland för att hitta något språk som tänker på annat sätt, enär esterna har valt ordet “rõdu” för balkong. Ordet härrör från protoslaviskans ord för rot, vilket är “rodъ”. Det ordet lär i sin tur härstamma från urbaltoslaviskans “radás”. Balkonger är således någon slags rotsak, med ett estniskt sätt att se på saken. Men hur kommer sig då att esterna gjort detta besynnerliga ordval för att beskriva balkong? Det kan man med rätta fråga sig, och kanske beror det på att man ser balkongen som en utskjutande del av en struktur, som liknar rötter, vad vet jag. Något egentligt svar på den frågan har jag sålunda inte.

Estniskan är inte ensam i vår nordiska hemisfär om att gå sin egen väg. De får nämligen gott sällskap av finnarna som valt det säregna ordet “parveke” för sina balkonger. Den enda förklaringen till det jag kan hitta är att ordet kan syfta på det urfinska ordet “parvi”, som betyder ungefär sammanfogade bjälkar. Men jag blir inte särdeles klokare av det och lämnar er därför på denna fina balkong på en av mina favoritgator i Kraków, nämligen Juliusza Lea.

Dagens anteckning – 13 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vädrets ständiga skiftningar, mellan hett och kallt, mellan ökentorrt och luftfuktighet som hör hemma i djungeln, har börjat sätta sig på mitt sinne och jag märker att humöret har tagit för vana att följa vädrets skiftningar, men med vissa avvikelser i form av tid och förstås förlopp. Jag har en känsla av att jag inte heller är särskilt ensam om att erfara liknande förnimmelse. De flesta människor här verkar också gå genom olika inre åskmoln eller Saharas öken. Runt omkring oss tycks däremot växtligheten utföra sina växtliga göromål utan knot, och helt enkelt anpassa sig efter vädrets nyck.

Som exempelvis denna vinranka på gatan Kopernika i Kraków. Jag tror aldrig att det sett den bära så många bär. Ja, vindruvan är faktiskt ett äkta bär, och namnet “druva” är därför egentligen något missvisande. Ordet har kommit till svenskan via tyskans “traube” som betyder klase. Intressant nog refererar även många slaviska språk och till en klase (exempelvis winogrono på polska eller Виноград på ukrainska ). Man kan därmed anta att kunskapen om vad ett bär är, kom efter det att man namngivit vindruvorna. Vindruvorna tros ursprungligen komma från medelhavsområdet, men har sedan med människans hjälp hamnat på praktiskt taget alla jordens kontinenter, med undantag för de mest ogästvänliga delarna av vårt klot.

Men på gatan Kopernika kan man även finna andra intressanta växter som tycks strunta i att vädret är ombytligt. Titta bara på detta praktfulla exemplar av vildmorot som jag hittade ett stenkast från vindrankan. Ursprungligen kommer den från Asien och Nordafrika, och häpnadsväckande nog är den förädlade moroten en underart till vildmoroten. Det finns dessutom en hel uppsjö av olika vildmorötter, och jag kan inte med mina lekmannakunskaper inom området säga vad det kan vara för sort som ni nu ser på. Vildmoroten är ju faktiskt nästan lika vacker som dess latinska namn, Daucus carota, men på vissa platser, som exempelvis Nordamerika, anses den var ett ettrigt ogräs. Det tycks också som om vildmoroten lägger sitt krut på att skapa vackra blommor, ty dess rova är tydligen tunn och träig, men dock inte oätlig (om man nu råkar tillhöra den sort som fördrar att äta något träigt.)

Bland vildmorötterna syns också den gula färgkullan sträcka ut sin bladkrona mot solens strålar. Dess livsuppgift verkar, förutom att agera skafferi till insekterna, vara att färga olika textilier. I Dalarna användes den för att färga flickors folkdräkt, menar en källa, men det måste ha blivit brukligt efter det att den fördes in till Sverige någon gång under 1600-talet.

Tänk, man behöver inte resa långt för att få sig lite upplevelser. På bara några meter längs med Kopernika har jag färdats från Medelhavet över Atlanten och Stilla havet och hela vägen till Dalarna. Men tur som var slapp jag Antarktis.


Vildmorot


Färgkulla

Dagens anteckning – 11 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Se, det har ingenting med att jag inte tycker om staden, men ibland kräver mina sinnen att jag söker mig ut genom dess vävnader och ådror. Genom spårvagnsfönstret ser jag stadens alla årsringar. Hur äldre hus ständigt får sällskap av nybyggnationer. När jag färdats till stadens slut, tar jag mig rakt över den senaste årsringen, den nya och högljudda motorleden, som vävt en omfamnande cirkel kring Kraków. Nu återstår bara några steg över virriga viadukter, innan jag når till livet bortom staden. Där klänger husen i klasar mellan kullarna och de omsorgsfullt plöjda åkrarna.

Jag stannar upp för att blicka ut över fälten och begrundar den tystnad som dessa omgivningar äger, men så bryts mina tankar av ett bekant tjut. Ett olycksbådande ylande, som jag inte alls förknippar med denna rogivande plats. Ty det är det välkända ljudet från ett flyglarm jag hör. Under bråkdelen av en sextiondels minut hinner jag tänka att nu har kriget även kommit hit. Som förstelnad står jag mitt på fältet och försöker samla mina tankar för att avgöra till vilken plats jag borde ta mig. Jag kommer på mig själv med att tänka att det är bara logiskt, att det är det jag ständigt fruktar, men förväntar mig ska ske. Kriget är aldrig långt borta i mina tankar. Det är faktiskt ständigt närvarande.

Men runt om syns livet fortgå som vanligt. En bil kör långsamt förbi. En cyklist pustar upp för backen, helt obrydd om den ylande sirenen. Det tar faktiskt en god stund innan mitt inre slår sig till ro med att flyglarmet bara var en övning, för det som kan komma skall.

Jag vänder min blick åt söder och ser Kraków långt där nere, tryggt inbäddad bland alla hus och kyrktorn. Titta, där långt borta syns ju faktiskt Mariakyrkan, och där skymtar ett rådjur som hoppa upp och ner ur det spirande åkerfältet. Rådjuret drar med mina steg mot en grusväg mellan åkrarna. Och där sticker en lärka upp i skyn. Med sin lilla tunga drillar en av de vackraste av alla sånger som fåglar kan sjunga. Tänk att romarna ansåg att lärkornas tungor var en delikatess. Alltid dessa romare med sina stolliga upptåg.

På en elledning sitter en annan välgörare, som en not på ett notblad, och sjunger en vacker liten slinga. Dess gyllengula bröst skimrar som guld medan de grå små strecken på dess sidor och rygg nästan förefaller vara dit målade av misstag. Ja, så ser den ut, gulhämplingen, som blott mäter 11 cm från näbben till stjärten. Fjäderlätt är den också, med sina 11-13 gram. Den är ganska vanligt förekommande häromkring, men den kommer sällan längre norrut än till Skåne, dit den kom första gången på 1940-talet. Några ensamma stackare har tydligen även vågat sig hela vägen upp till Västerbotten.

Medan jag står där och lyssnar på gulhämplingen tänker jag att ondskan förvisso aldrig är särskilt långt borta, men skönheten bor också precis nästgårds.

Dagens anteckning – 24 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hästkastanjernas träd har vecklat ut sina långa fingriga blad. Nyfiket sveper de genom luften när en lätt vindpust drar fram. Det förefaller som om de vill känna på allt som rör sig kring dem. Och nu har även deras blommor knutit upp sina blomrosetter. Ståtligt pekar de upp mot himlen likt utropstecken. Och kanske vill träden göra oss uppmärksamma på nattens ryska bombanfall mot Kyjiv, där över tio civila miste livet och nästan 100 skadades. Hästkastanjerna är nämligen en av Kyjivs symboler.

Hästkastanjen är ett gammalt träd och fanns på flera platser redan före den senaste istiden, men efter att de stora inlandsisarna hade dragit fram fanns de bara kvar på Balkan. Därefter har de spridits norrut, och finns nu över hela Europa, men dagens hästkastanjer härstammar alltså allihop från de överlevande träden på Balkan. I Kyjiv planterades de första hästkastanjerna antagligen redan på 1600-talet, århundradet därpå hade man även en vacker allé av hästkastanj vid Sjevtsjenko boulevarden. Men när den ryske tsaren Nikolaj I skulle besöka Kyjiv 1842 beordrade han att träden skulle huggas ner för att istället ge plats åt popplar. Boulevarden kantas alltjämt av poppel. Det är tydligen något med popplar och ryska härskare. Men Kyjiv fortsatte att älska sina hästkastanjer, och sedan 1990-talet är hästkastanjen alltså en symbol för staden.

Här i Polen förknippar man hästkastanjernas blomning med Matura, vilket är det nationella prov som flertalet sistaårselever på gymnasiet avlägger under de första veckorna i maj. Ordet Matura kommer från latin och betyder just “mognad” eller “mogen”, och provet är kanske ett första trevande steg in i vuxenlivet. Eleverna som gör Matura har nämligen för avsikt att studera vid universitetet. De får därför göra både muntliga och skriftliga prov inom kärnämnena, alltså polska, engelska, något främmande språk, biologi, kemi, fysik, matematik och självfallet historia.

Men i år har alltså hästkastanjerna börjat blomma före provtillfället (som i år infaller mellan 5-24 maj). Detta har lett till en hel del uppståndelse. Vissa tycks till om med mena att naturen är alltför upprorisk mot människornas scheman på olika provtider. Själv tror jag att hästkastanjerna inte vill något illa med att blomma någon vecka för tidigt. De vill, som ovan nämnts, nog bara leda våra tankar mot Kyjiv, ty när man lever i ett land med fred är det lätt att glömma de sorger och lidanden som sker 86 mil rakt österut.