viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 22 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Genom stadens gator far jag på min cykel, ständigt uppmärksam på bilarnas olika förehavanden eller fotgängarnas och cyklisternas oberäkneliga rörelser. Men när jag inte stirrar stint på andra människors rörelser, söker sig min nyfikna blick upp längs husens fasader, ty där uppe syns nämligen krakowiternads privata små paradis, alltså balkongerna. Jag tror inte att Kraków har exceptionellt vackra balkongodlingar, men de är tillräckligt många för att skänka omgivningen en stunds fröjd bland stadens alla stadsliga göromål.

Det tycks också som om de flesta språk använder samma ord för detta arkitektoniska element som skjuter ut från byggnaderna. På polska heter balkong således “balkon”, och likaså på ukrainska (“балкон”). Till och med den annars så motsträviga litauiskan har ett snarlikt ord (“balkonas”). Vi måste ta oss hela vägen upp till Estland för att hitta något språk som tänker på annat sätt, enär esterna har valt ordet “rõdu” för balkong. Ordet härrör från protoslaviskans ord för rot, vilket är “rodъ”. Det ordet lär i sin tur härstamma från urbaltoslaviskans “radás”. Balkonger är således någon slags rotsak, med ett estniskt sätt att se på saken. Men hur kommer sig då att esterna gjort detta besynnerliga ordval för att beskriva balkong? Det kan man med rätta fråga sig, och kanske beror det på att man ser balkongen som en utskjutande del av en struktur, som liknar rötter, vad vet jag. Något egentligt svar på den frågan har jag sålunda inte.

Estniskan är inte ensam i vår nordiska hemisfär om att gå sin egen väg. De får nämligen gott sällskap av finnarna som valt det säregna ordet “parveke” för sina balkonger. Den enda förklaringen till det jag kan hitta är att ordet kan syfta på det urfinska ordet “parvi”, som betyder ungefär sammanfogade bjälkar. Men jag blir inte särdeles klokare av det och lämnar er därför på denna fina balkong på en av mina favoritgator i Kraków, nämligen Juliusza Lea.

Dagens anteckning – 13 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vädrets ständiga skiftningar, mellan hett och kallt, mellan ökentorrt och luftfuktighet som hör hemma i djungeln, har börjat sätta sig på mitt sinne och jag märker att humöret har tagit för vana att följa vädrets skiftningar, men med vissa avvikelser i form av tid och förstås förlopp. Jag har en känsla av att jag inte heller är särskilt ensam om att erfara liknande förnimmelse. De flesta människor här verkar också gå genom olika inre åskmoln eller Saharas öken. Runt omkring oss tycks däremot växtligheten utföra sina växtliga göromål utan knot, och helt enkelt anpassa sig efter vädrets nyck.

Som exempelvis denna vinranka på gatan Kopernika i Kraków. Jag tror aldrig att det sett den bära så många bär. Ja, vindruvan är faktiskt ett äkta bär, och namnet “druva” är därför egentligen något missvisande. Ordet har kommit till svenskan via tyskans “traube” som betyder klase. Intressant nog refererar även många slaviska språk och till en klase (exempelvis winogrono på polska eller Виноград på ukrainska ). Man kan därmed anta att kunskapen om vad ett bär är, kom efter det att man namngivit vindruvorna. Vindruvorna tros ursprungligen komma från medelhavsområdet, men har sedan med människans hjälp hamnat på praktiskt taget alla jordens kontinenter, med undantag för de mest ogästvänliga delarna av vårt klot.

Men på gatan Kopernika kan man även finna andra intressanta växter som tycks strunta i att vädret är ombytligt. Titta bara på detta praktfulla exemplar av vildmorot som jag hittade ett stenkast från vindrankan. Ursprungligen kommer den från Asien och Nordafrika, och häpnadsväckande nog är den förädlade moroten en underart till vildmoroten. Det finns dessutom en hel uppsjö av olika vildmorötter, och jag kan inte med mina lekmannakunskaper inom området säga vad det kan vara för sort som ni nu ser på. Vildmoroten är ju faktiskt nästan lika vacker som dess latinska namn, Daucus carota, men på vissa platser, som exempelvis Nordamerika, anses den var ett ettrigt ogräs. Det tycks också som om vildmoroten lägger sitt krut på att skapa vackra blommor, ty dess rova är tydligen tunn och träig, men dock inte oätlig (om man nu råkar tillhöra den sort som fördrar att äta något träigt.)

Bland vildmorötterna syns också den gula färgkullan sträcka ut sin bladkrona mot solens strålar. Dess livsuppgift verkar, förutom att agera skafferi till insekterna, vara att färga olika textilier. I Dalarna användes den för att färga flickors folkdräkt, menar en källa, men det måste ha blivit brukligt efter det att den fördes in till Sverige någon gång under 1600-talet.

Tänk, man behöver inte resa långt för att få sig lite upplevelser. På bara några meter längs med Kopernika har jag färdats från Medelhavet över Atlanten och Stilla havet och hela vägen till Dalarna. Men tur som var slapp jag Antarktis.


Vildmorot


Färgkulla

Dagens anteckning – 11 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Se, det har ingenting med att jag inte tycker om staden, men ibland kräver mina sinnen att jag söker mig ut genom dess vävnader och ådror. Genom spårvagnsfönstret ser jag stadens alla årsringar. Hur äldre hus ständigt får sällskap av nybyggnationer. När jag färdats till stadens slut, tar jag mig rakt över den senaste årsringen, den nya och högljudda motorleden, som vävt en omfamnande cirkel kring Kraków. Nu återstår bara några steg över virriga viadukter, innan jag når till livet bortom staden. Där klänger husen i klasar mellan kullarna och de omsorgsfullt plöjda åkrarna.

Jag stannar upp för att blicka ut över fälten och begrundar den tystnad som dessa omgivningar äger, men så bryts mina tankar av ett bekant tjut. Ett olycksbådande ylande, som jag inte alls förknippar med denna rogivande plats. Ty det är det välkända ljudet från ett flyglarm jag hör. Under bråkdelen av en sextiondels minut hinner jag tänka att nu har kriget även kommit hit. Som förstelnad står jag mitt på fältet och försöker samla mina tankar för att avgöra till vilken plats jag borde ta mig. Jag kommer på mig själv med att tänka att det är bara logiskt, att det är det jag ständigt fruktar, men förväntar mig ska ske. Kriget är aldrig långt borta i mina tankar. Det är faktiskt ständigt närvarande.

Men runt om syns livet fortgå som vanligt. En bil kör långsamt förbi. En cyklist pustar upp för backen, helt obrydd om den ylande sirenen. Det tar faktiskt en god stund innan mitt inre slår sig till ro med att flyglarmet bara var en övning, för det som kan komma skall.

Jag vänder min blick åt söder och ser Kraków långt där nere, tryggt inbäddad bland alla hus och kyrktorn. Titta, där långt borta syns ju faktiskt Mariakyrkan, och där skymtar ett rådjur som hoppa upp och ner ur det spirande åkerfältet. Rådjuret drar med mina steg mot en grusväg mellan åkrarna. Och där sticker en lärka upp i skyn. Med sin lilla tunga drillar en av de vackraste av alla sånger som fåglar kan sjunga. Tänk att romarna ansåg att lärkornas tungor var en delikatess. Alltid dessa romare med sina stolliga upptåg.

På en elledning sitter en annan välgörare, som en not på ett notblad, och sjunger en vacker liten slinga. Dess gyllengula bröst skimrar som guld medan de grå små strecken på dess sidor och rygg nästan förefaller vara dit målade av misstag. Ja, så ser den ut, gulhämplingen, som blott mäter 11 cm från näbben till stjärten. Fjäderlätt är den också, med sina 11-13 gram. Den är ganska vanligt förekommande häromkring, men den kommer sällan längre norrut än till Skåne, dit den kom första gången på 1940-talet. Några ensamma stackare har tydligen även vågat sig hela vägen upp till Västerbotten.

Medan jag står där och lyssnar på gulhämplingen tänker jag att ondskan förvisso aldrig är särskilt långt borta, men skönheten bor också precis nästgårds.

Dagens anteckning – 24 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hästkastanjernas träd har vecklat ut sina långa fingriga blad. Nyfiket sveper de genom luften när en lätt vindpust drar fram. Det förefaller som om de vill känna på allt som rör sig kring dem. Och nu har även deras blommor knutit upp sina blomrosetter. Ståtligt pekar de upp mot himlen likt utropstecken. Och kanske vill träden göra oss uppmärksamma på nattens ryska bombanfall mot Kyjiv, där över tio civila miste livet och nästan 100 skadades. Hästkastanjerna är nämligen en av Kyjivs symboler.

Hästkastanjen är ett gammalt träd och fanns på flera platser redan före den senaste istiden, men efter att de stora inlandsisarna hade dragit fram fanns de bara kvar på Balkan. Därefter har de spridits norrut, och finns nu över hela Europa, men dagens hästkastanjer härstammar alltså allihop från de överlevande träden på Balkan. I Kyjiv planterades de första hästkastanjerna antagligen redan på 1600-talet, århundradet därpå hade man även en vacker allé av hästkastanj vid Sjevtsjenko boulevarden. Men när den ryske tsaren Nikolaj I skulle besöka Kyjiv 1842 beordrade han att träden skulle huggas ner för att istället ge plats åt popplar. Boulevarden kantas alltjämt av poppel. Det är tydligen något med popplar och ryska härskare. Men Kyjiv fortsatte att älska sina hästkastanjer, och sedan 1990-talet är hästkastanjen alltså en symbol för staden.

Här i Polen förknippar man hästkastanjernas blomning med Matura, vilket är det nationella prov som flertalet sistaårselever på gymnasiet avlägger under de första veckorna i maj. Ordet Matura kommer från latin och betyder just “mognad” eller “mogen”, och provet är kanske ett första trevande steg in i vuxenlivet. Eleverna som gör Matura har nämligen för avsikt att studera vid universitetet. De får därför göra både muntliga och skriftliga prov inom kärnämnena, alltså polska, engelska, något främmande språk, biologi, kemi, fysik, matematik och självfallet historia.

Men i år har alltså hästkastanjerna börjat blomma före provtillfället (som i år infaller mellan 5-24 maj). Detta har lett till en hel del uppståndelse. Vissa tycks till om med mena att naturen är alltför upprorisk mot människornas scheman på olika provtider. Själv tror jag att hästkastanjerna inte vill något illa med att blomma någon vecka för tidigt. De vill, som ovan nämnts, nog bara leda våra tankar mot Kyjiv, ty när man lever i ett land med fred är det lätt att glömma de sorger och lidanden som sker 86 mil rakt österut.

Dagens anteckning – 4 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I skogen har talgoxarrna fått konkurrens. Åtskilliga är de olika fågelsånger som tonsätter vårens framåtskridande. Fler och fler melodier formas genom de olika fågelarternas små näbbar, och det är nästan svårt att urskilja vem som sjunger vad. Stadens brus göre sig inte besvär här, det har svårt att göra sig hörd genom fåglarnas alla tonsättningar. Men de flesta jag ser passera har stoppat öronen fulla med airpods, och fåglarnas symfoni når nog inte in till deras öronmusslor.

Jag sitter i den lilla skog som omgärdar kalkbrottet Zalew Zakrzówek. Där långt nere ser jag hur några djärva långdistanssimmare paddlar fram över ytan. Deras svarta våtdräkter glittrar i solen och de röda små bojarna som de surrat till sina kroppar guppar följsamt efter dem. Det råder här ett vilsamt lugn, trots att jag bara befinner mig ett stenkast från stadens centrum. Tiden stannar upp här, och den sätter sig till ro på en av alla klipphällar som stupar ner i kalkbrottet. Efter vattenytans fortsätter klipporna 32 meter ner i djupet, och det skapar ett förföriskt skimmer över ytan. Färgen på Zalew Zakrzówek skiftat från ljusblått, smagragdgrönt till djupt mörkblått. Det är som om det vore en gnutta av Medelhavet som slagit ner sina bopålar här.

Det var under andra världskriget som man började bryta sten vid Zakrzówek. Brottet lämnades sedan och det var först på 1990-talet som man lät fylla den med vatten. Ganska snart blev det ett tillhåll för dykare, men det var inte tillåtet att med bad i kalkbrottet. Det skulle dröja till 2019 som staden föll till föga för krakowiternas krav om att göra kalkbrottet säkert för bad. Idag tillhör det en av de mest uppskattade utflyktsmålen, och på somrarna ringlar sig köerna långa för att få bada från bryggorna.

Som så ofta i Kraków har även denna plats en legend. Legenden säger att en adelsman vid namn Twardowski sålde sin själ till djävulen för att få rikedom om kunna behärska magi. Enligt legenden ska han ha utfört olika alkemiskt experiment just här på denna plats, vilket skulle leda till att dessa klippor formades.

En joggare kommer förbi min plats där jag sitter och tittar ner på Zalew Zakrzówek. Han kutar fram till utsikten och tar några selfies innan han kutar vidare. Han tar ingen notis om vare sig mig eller någon annan. Och inte heller hörde han fåglarnas symfoni, enär även hans öron var fullproppade med airpods som stängde ute alla obehöriga intrång på hans perception.

Dagens anteckning – 2 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nästan varje vecka besöker jag henne. Hon har en egenartad dragningskraft, som närmast är magnetisk, ty även om jag har förutsatt mig att inte plåga henne med min efterhängsenhet sluter jag alltför ofta upp vid hennes sida. Kanske beror det på att jag erfar ett särskilt välbehag av att se hur hon rör sig, mjukt och smidigt, framåt. Ständigt mot samma mål. Jag njuter av att se när hon glänser mot solen när det är klart väder. Ibland brusar hon dock upp, men det är aldrig långvarigt, ty hon fogar sig som regel lydigt till sin utmarkerade fåra. Annat var det förr. Då kunde hon svalla över och skapa väldiga problem för krakowiterna. Hennes fysionomi kunde täcka hela Błonie och vid några tillfällen sträckte hon sig ända in till stadens centrum. Sålunda lät man under 1910-talet reglera hennes framfart och idag följer hon en utstakad kurs, djupt nedbäddad i ett grönskande landskap. Vem är hon då? Jo, jag syftar givetvis på biflödet Rudawa.

Fast egentligen är hon inte en, utan flera flöden. Dessa möts någonstans väster om Kraków. Tillsammans bildar dessa flöden alltså den mindre floden Rudawa som förenar sig med den väldiga och respektingivande Wisła i Kraków. Namnet Rudawa avslöjar att vattnet tidigare var rödaktigt, vilket berodde på att flödena rann genom ett mineralrikt område i Schlesien, där man tidigare bröt järnmalm. Men idag bryter man nog inte malm längs med dessa flöden, då vattnet inte längre har en rödaktig nyans. Det är istället jordbrukslandskapet, som hon färdas genom, som färga Rudawa.

Ibland leker jag med tanken hur hon tedde sig när hon inte var så hårt tyglad. Hur såg det ut när hon själv bestämde hur hon skulle färdas genom landskapet? Eftersom det inte finns många målningar eller fotografier som visar hennes framfart får jag nästan helt förlita mig på min fantasi. Men Stanisław Wyspiański (1869–1907) kommer till undsättning, ty han fångade upp hennes rörelse med hjälp av en pastellmålning år 1905. Rudawa tycks ha varit på ett beskedligt humör den dagen då han målade av hennes former, men jag kan trots det ana att hon då var ofantligt mycket mer bångstyrig än hon är idag. Hon är emellertid lika vacker nu, som hon måste ha varit då. Det enda orosmoment jag kan skåda är att hon skulle sina, ett öde som många av hennes likar dessvärre har mött.

Dagens anteckning – 19 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty förefaller vårkänslorna ha återvänt. Men nu syftar jag inte på de unga paren som går hand i hand iklädda sina tidstypiska pösbyxor. Och inte heller avser jag dem som sitter tätt intill varandra på bänkarna med huvudena lutade mot varandra. Jag tänker inte ens på alla knoppar och blommor som försöker utmana de sista dagarna av kyla. Nej, min uppmärksamhet riktas mot den febrila aktivitet som pågår uppe i trädkronorna, långt ovanför våra huvuden. Ty däruppe, bland solens strålar, flaxas det mellan grenar, det flygs hit och dit med kvistar i näbbarna, enligt en för mig okänd symmetri, och det tycks alltid finnas ett krax över som måste kraxas. Ja, det är på detta sätt som kajorna och råkorna gör vårfint bland trädens grenar i Planty.

De bor inte i Planty året runt. På vintern och hösten syns de ofta i skymningen, då de flyger runt mellan parkerna i sina karaktärer formationer. När det är riktigt kallt flyger de i täta klungor, men när temperaturerna klättrar uppåt, glesnar klungorna ut och de flyger med större mellanrum. Det brukar dessutom vara ett fasligt diskuterande och kraxande innan de kommer överens om i vilka träd de tillbringa natten. Jag har dessvärre aldrig lyckats utröna på vilket sätt råkorna och kajorna tjänar på att leva i samexistens. Kanske är det bara så att de tycker att deras kraxande stämmer fint överens.

Kajornas och råkornas antagonister tycker nog att dessa fåglar för ett herrans oväsen, och kanske finns det till och med sådana som tycker att deras kraxande och olika bestyr är ett störande inslag i Planty. Nu tillhör jag själv inte den skaran, enär jag redan i Lviv lärde mig att uppskatta dessa fåglars läte och göromål. Denna förnimmelse har bara förstärkts här i Kraków. De är, enligt mig, ett hemtamt element som hör staden till och väl ackompanjerar stadens brus. Det enda egentliga hotet mot människor de utgör är att de kan bli lite väl ivriga med att förtära lantbrukens nysådda grödor. Men ivern att äta är härjämte en tillgång för stadslivet, då de har en förkärlek för att mumsa i sig nästan allt som människorna lämnar efter sig. Därmed håller de råttorna stången, vilka kan ställa till med långt många fler problem än lite kraxande.

Att försöka göra sig av med råkorna och kajorna genom att förstöra deras bon är inte att rekommendera, ty de är noggranna arkitekter och deras byggen är ofta gedigna som inte enkelt låter sig ödeläggas. Om man verkligen vill göra sig av med dem återstår bara ett alternativ, och det är att hugga ner de träd de häckar i. Men något sådant kommer förhoppningsvis aldrig på tal när det gäller Planty.

Solens strålar har nu nästan helt lämnat trädtopparna, och fortsatt på sin jorden runt-resa. Men råkorna och kajorna knegar vidare med sina vårsysslor. Snart regerar nattens dunkel över Planty, men inte ens då är det helt tyst. Ty det finns nämligen alltid ett krax som måste kraxas.