Tag: Kraków

Läsningstid: 2 minuter

Kanske är det bara min egen förväntan, men nog tycks det som om Kraków tar det lite försiktigare än brukligt. Spårvagnarna skramlar lite tystare. Inga bilar hörs gasa. Människorna rör sig något lugnare och kanske även mer eftertänksamt.

En bil kör upp på trottoaren framför mig. Inte brådskande eller hotfullt, utan blott som en resolut parkering. Dörren öppnas och en man med lite påsiga byxor och rufsigt hår hoppar ut från förarsätet. Han hasar sig lite trött runt bilen och öppnar bakdörren, och en liten flicka med luddiga öronlappar hoppar ut, tätt åtföljd av ett mindre barn som kanske är lillebror. Nu har mamma dykt upp och rättar till dotterns jacka som snott sig något extra varv runt flickans smala kropp. Lillebror har fullt sjå med att få den stora rutiga halsduken att hänga kvar på hans små axlar, men det vill sig inte riktigt för under armen har han ett gosedjur som inte alls tolererar pojkens något bryska handgrepp.

Men så åker gosedjuret i marken, ty pappa har tagit ut det ur bagageluckan som är målet med deras bilfärd. Han håller nämligen två gravljus i sina händer. Pojken får sitt ljus och dottern sitt likaså. Snart vandrar de över vägen mot Planty för att ta sig till stora torget där de kommer att tända sina ljus för de som gick bort i massakern i lördags. Barnen först, med sina gravljus, pappa därefter och sist mamma med gosedjuret i sin famn.

Bilden av familjen är på något vis så rörande att jag stanna upp om än bara för ett ögonblick, oförmögen att röra mig framåt. Jag klipper några gånger med ögonen, för att fånga de tårar som vill samla sig. Men det är inte av sorg som jag drabbas av synen av familjen. Nej, det är en slags tårar av förtröstan, ty det är framtiden som går där med ljus i sina händer. Och så länge den har förmågan till empati, finns det hopp.

Ute på Błonie dröjer sig dimmans slöjor ännu kvar, som för att om möjligt åter omfamna stadens siluetter. På stora torget, där Mariakyrkans torn snart draperas av dimmans slöjor, samlas människor i tusentals, för att minnas och för manifestera mot våldet.

Och i hasseln hänger frökapslar och skvallrar om att en sommar kommer snart.

Läsningstid: 3 minuter

Upp ur Wisła stiger ett grått dis. Som om Wisła ville omfamna oss alla. Disets dova ton bäddar in tillvaron i ett dämpat ljus. Tonar ner de få kvarvarande lövens färg, och skänker solen ett grågult sken. Människornas skuggor, som vanligtvis är långa så här års, försvagas, som om människorna inte vore riktigt verkliga. Som om de inte hade fäste på jorden. Livets bräcklighet blottläggs.

Kollektiv sorg. Det är vad jag ser i människornas ansikten idag. Den finns där, som en osynlig hinna, mellan alla som inte känner varandra. Vi ser på varandra med en ovan blick. Trevande. Frågande. Sökande efter varandra. Vi för våra blickar till varandras ögon. Nuddar en stund vid varandras liv och vid det möte som uppstår. Innan vi lika fort vänder bort blicken. Mot nya möten.

Jag har mött kollektiv sorg flera gånger, men det är ingen känsla som man lär sig att förstå. Varje gång jag genomlever den, är det som om den expanderar. Som om minnet av de tidigare kollektiva sorgerna repas upp. Sömmarna man sydde för att åter fånga tillit och tilltro, brister och gamla sår blottas bakom de lagningar man tidigare gjorde.

Man kan inte vänja sig vid kollektiv sorg. Den är både ny och obehagligt välkänd varje gång man möter den. Samma mönster upprepas men fasan, känslan av maktlöshet och likaså ensamhet, man erfar är ny, även om den gärna beter sig på samma sätt varje gång. Och inga andra i vår närhet känner detta lika väl som ukrainarna.

Men varje sorg ställer sina egna villkor och den gemensamma smärta som nu löper genom det polska samhället är obeveklig. Den hörsammar inga böner om nåd. Det enda sättet att blidka den är genom att finna en tröst i varandra. Att förenas. Och jag hoppas att Polen ska ha kraft att lämna bakom sig den ökade polarisering präglar landet. Det är, skulle jag tro, det enda sättet att läka ett land i sorg.

---

Flaggan på Wawel hänger på halv stång och ur katedralens klocktorn ljuder Sigismundklockan, som bara klämtar vid ytterst speciella händelser.

Läsningstid: 2 minuter

Livet kan på bara ett ögonblick, ja, på bråkdelen av en sekund, transformeras till en mardröm. Och oftast anar vi inte heller något oråd.

När jag vid tretiden i eftermiddags satt i soffan och kontemplerade över något jag inte längre minns, körde en ung man, iklädd militärkläder, rakt över stora torget, Rynek główny, i Kraków. Genom bilfönstret avfyrade han skottsalvor med ett automatvapen. Vansinnesfärden gick genom hela gamla stan och i skrivande stund har sex personer livet och minst ett dussintal skadats.

På de bilder och filmer som släpptes minuterna efter det fruktansvärda dådet syns en polisman skjuta med sin tjänstepistol mot gärninsmannen med automatvapet. I nästa sekvens syns förövaren ligga på rygg, och polismannen desarmera honom. Innan den hjältemodiga polismannen själv sjunker sårad ner till marken.

Livet. En så skör tråd. Som kan ryckas från en när man minst anar.

Mina tankar går till de drabbade. Till deras familjer och vänner. Och till alla de ögonvittnen som genomlevde de fasansfulla minuterna under gärningsmannens färd.

Och till polismannen, för hans osjälviska insats, trots att han var svårt skadad.

---

Ginkgoträdet står bara ett stenkast från platsen för dådet och jag fångade bilden igår, ungefär ett dygn innan det gärningsmannens vansinnesdåd.

Läsningstid: 2 minuter

Hon står och tittar med drömsk blick på den passare som hon håller i sin ena hand. Det är oklart vilket avstånd hon vill mäta. I sin andra hand håller hon ett hoprullat pappersark. Är det måhända en karta hon håller i, och hon tänkt sig att mäta ut stegen med sin passare till en annan husvägg, långt från den där hon är fjättrad vid sedan årtionden.

Men man kan ändå fråga sig varför, ty det förefaller ju som om hon redan befinner sig i ett slags paradis. Där blommornas klockor som vittnar om en annan slags tillvaro, lite vackrare än vår. Och bakom henne syns en fågel av okänd och exotisk art ta sin tillflykt mot nya höjder. Dess näbb ger intrycket av att vara vass som en synål, medan vingarna är krusiga som en hovdams underkjol.

Och vid den drömska kvinnans fötter syns vattnet fåra sig i välartade böljor, på pricken lika, med ett exakt avstånd från varandra. Genom böljornas glesa bestånd tittar en fisk upp, med blicken fäst vid kvinnans tår. Har den månne tänkt sig en munsbit? Kanske är det inte så konstigt ändå att kvinnan tänkt sig att ta till flykten från sin husvägg.

Men ponera nu att allt detta helt uppåt väggarna. Och att det till äventyrs inte är en karta hon håller i sin hand. Hon har kanske inte tänkt att mäta stegen för sin flykt, utan är i stadd att rita ett hus med sin passare.

Eller så har hon redan fullbordat sitt verk, törrhända är det också huset jag står vid.

Läsningstid: 4 minuter

“Ska ni till rum 6”, frågar den oklanderligt klädda mannen med en korrekt bakåtkammad frisyr. “Nej, vi ska till rum 3”, svarar kvinnan vid min sida, som av vänlighet valt att föra min talan. “Och det ska också de andra här”, forsätter hon och pekar mot den långa raden av väntande som sitter på stolar, som om vi vore nålade mot väggen. “Jaha”, säger mannen och ser lite lättad ut, när han förstår att inte alla väntande önskar stå, eller snarare sitta, före honom i kön.

Tystnaden bereder åt ut sig. Blott den låga, men ack så enerverande, skalmusiken i högtalarna maler på.

Mannen fingrar lite på sitt papper han håller i handen. Man kan tydligt se att han vill fråga något mer, men något hindrar honom. Men så tar han mod till sig, och frågar taleskvinnan vid min sida om det möjligen är rum 6 vi sitter utanför. Jodå, det där är rum 6, intygar hon genom att nicka mot dörren. Han ser återigen lättad ut, men det är som han har ytterligare en fråga.

Men jag lyckas inte längre hålla koncentrationen på mannens frågestund och gör som alla andra i kön, tittar på papperet som jag håller i min hand. Jag har nämligen ett liknande papper som den frågvisa mannen, och som taleskvinnan vid min sida. På min andra sida sitter en annan man. Han är inte lika frågvis, men har desto fler papper i sina händer. Fyra räknar jag till att det är. Och på en liten post-it-lapp står hela fyra olika siffror uppräknade i en prydlig lodrätt rad. 3, 8 och så två till lite längre upp i sifferorningen. Han ska med andra ord besöka flera rum. Med jämna mellanrum bläddrar han genom sina papper, för att intyga sig om något. Sedan låta han sig tillbaka. Men vips är han tillbaka i bläddrandet.

Jag känner mig plötsligt mycket tacksam över att jag bara har två papper i min hand, ett som är remissen från mitt jobb som säger att jag måste göra en periodisk hälsokontroll, och ett papper där jag kryssat i rutor som säger att jag inte tror mig ha några allvarliga sjukdomar. Och ska jag bara besöka två rum.

Den frågvisa mannen avbryter mina tankebanor, som egentligen bara hoppar hit och dit, med frågan “skulle frun kunna säga vad det står på skylten vid rum 6?”. Taleskvinnan, som tydligen tycker om att vara hjälpsam, läser upp vad som står med stora bokstäver på skylten vid rum 6. “Det är ögonläkaren”, svarar hon, och fortsätter med att läsa upp namnet på läkaren samt vilka tider denna ska befinna sig på mottagningen. Bokstäverna är inte alls små, snarare tvärtom. Mannen måste verkligen se mycket dåligt. “Åh, vad bra. Då har jag hamnat vid rätt rum”, säger mannen, nu oerhört belåtet, och ser nu helt lugn ut. Även taleskvinnan ser lugn ut, kanske av bara tanken på att hjälpa någon så behövande som mannen med sin kraftigt försvagade syn.

Men nu börjar det röra på sig. Mannen med alla remisserna kommer ut ur rum 3 och ser lite lättad ut, antagligen över att ett av alla rum han ska besöka är avklarat.

Och då visar det sig vara min tur.

Dessa periodiska hälsokontroller är inget jag trängtar efter, men som alla som arbetar i Polen måste även jag underkasta mig dessa undersökningar. Remissen utformas beroende på vilken syssla man har, och vissa sysslor kräver större undersökningar. Andra, som i mitt fall, kräver långt mindre undersökningar.

Nåväl, mätningen av mitt blodtryck, vägningen, längdmätning och synkontroll går i rödaste rappet. Och innan jag vet ordet av är jag hos läkare nummer två, som lyssnar på mina lungor och hjärta, samtidigt som han med uppsluppen min berättar att han son precis hade varit i Göteborg. Det visade sig till sonens förvåning vara en mycket trevlig stad. Ryktena om att staden vore så farlig kom helt på skam, säger läkaren. Jag höjer ett förvånat ögonbryn. Göteborg? Farlig? Men vi hinner inte utreda denna fråga, ty läkaren ögnar nu igenom min remiss. Stämplar med eftertryck ett dokument som säger att jag är arbetsför. Sådär som en arbetshäst ungefär. Och jag traskar, eller kanske travar, lättad ut från hans mottagning.

Utanför sitter nu nya, lika oroliga, ansikten och väntar utanför rum 3. Men vid dörren till rum 6 är det tomt. Mannen med den svaga synen har med andra ord redan fått hjälp.

—

Eftersom jag var lite nervös idag hade jag inte sinnesnärvaro att fotografera, så ni kan studera dessa fångade glimtar av Kraków.