viewpoint-east.org

Spårvagnen glider fram med sin självklara elegans mot hållplatsen vid den livliga korsningen, och ur högtalarna rasslar den välbekanta rösten fram namnet för anhalten: “Rondo Matecznego”. Rösten rullar med eftertryck på r:et i “Rondo”, och man känner att här rör det sig utan tvekan om något som går runt. Rösten känns mycket övertygande. “Matecznego” sägs också med så stark inlevelse att man nästan kan tro att det rör sig om ett meningsutbyte eller möjliga ett uttryck för något som smakar gott.

Varför börjar jag tänka på mat? Jo, kanske för att röstens ägare inte gör mycket annat än att tala om och berättar om mat. Röstens ägare är nämligen matjournalisten Robert Makłowicz, en person som nog är känd för varje polack. Det finns nästan inte en enda plats i hela världen som han inte har besökt för att tillaga mat som inmundigas på platsen. Nåja, nu vet jag inte om det är riktigt sant, kanske finns det ännu någon avkrok som inte har förärats ett besök av Robert Makłowicz. Jag vet till exempel inte om han har varit i Sverige ännu.

Robert Makłowicz är född i Kraków och på faderns sida finns det ukrainskt påbrå. Familjen hette tidigare Moklovytj (Моклович) innan de, som många andra, poloniserades och fick polska namn. Mamman har, förutom polskt, även ungerskt och armeniskt påbrå. Familjen tillhör för övrigt den armenisk-katolska kyrkan, vilket är spännande, enär det är en förhållandevis liten församling i detta område.

Intresset för mat fick Robert Makłowicz redan under sina studier vid Jagellonska universitetet i Kraków, och intresset ledde till att han snart blev ryktbar och fick uppdraget att bli matskribent på Gazeta Wyborcza. Snart var han vida känd och han fick sitt eget tv-program på TVP. Idag är han så stor att han verkar kunna välja sina uppdragsgivare, och han tycks främst vara frilansande med en egen Youtube-kanal.

Men hur i hela fridens namn hamnade han i högtalarna på spårvagnarna och bussarna i Kraków, undrar du kanske nu. Jo, förra året tillkännagav kollektivtrafiken i Kraków att de nu skulle byta ut rösten som anger hållplatserna och att den nya rösten skulle vara Robert Makłowicz. Och som en fin gest till sin hemstad beslutade Robert Makłowicz att skänka sin röst helt gratis. Så nu kan vi njuta av hans röst på praktiskt taget alla linjer. För egen del kan jag meddela att jag redan är väldigt fäst vid hans röst och det känns hemtrevligt och gemytligt med hans bullrande stämma som annonserar varje hållplats och får oss att se upp för dörrarna.

Det prasslar till i murgrönan och en, nej, två, tre, oj, fyra, fem, nej, en hel grupp av björktrastar tittar fram mellan bladen. De hoppar obekymrat vidare mellan grenarna, trots att det både är rysligt kallt (hade det inte varit bättre att vara flyttfågel, ändå?) och byggarbetsplatsen utanför mitt fönster. Därborta syns en orange hjälm vippa fram över hustaken. Lyftkranens långa beniga hals, snurrar runt och lyfter, för mig, obegripliga redskap och material från den ena platsen till den andra.

Detta är det fjärde husbygget i mitt kvarter sedan jag flyttade till Kraków, men jag har fortfarande inte blivit klok på deras byggteknik. De sätter in fönster före de nitar fast fasader och puts, och de lämnar bitar av tak oisolerade, som om de väntade på bättre tider. Nej, byggnadskonstruktion lämpar sig inte för min sorts intelligens.

Men jag kommer antagligen ges fler möjligheter att utveckla mina kunskaper i nämnda ämne, enär det finns flera hus som står och förfaller i mitt kvarter. I vissa fall beror förfallet på att ägarna inte har råd att renovera, i andra fall handlar det om oklara ägarförhållanden, men i de flesta fall verkar det handla om ägare som medvetet negligerar husen så att de kan förfalla till den grad att de måste rivas för att sedan bygga nytt.

Podgórze, mitt kvarter, genomgår en häftig förändring inte bara till det yttre, utan även på insidan, skulle man kunna säga. Tidigare var stadsdelen en arbetarstadsdel, men frågan är hur många arbetare som finns kvar idag. Och kanske återspeglar det också att Kraków som stad har förändrats, ty andelen tjänstemän har nog ökat markant under de senaste decennierna. Stora industrier har lagt ner eller flyttat, och nya verksamheter har tagit vid. En förändring som hela Polen har erfarit och fortfarande genomgår.

På byggarbetsplatsen intill mitt hus slänger lyftkranen med sina långa linor. De slår mot varandra och alstrar ett ljud ganska typiskt för lyftkranar. På avstånd hör jag hur någon av byggjobbarna sågar i något metalliskt, och hur någon annan ger ifrån sig ett dovt dunkande ljud. Allt det här skulle ju sammantaget kunna uppfattas som olidligt, men för mig har det blivit hemtamt och lite charmigt. En slags byggarbetsplatsens sång.

Björktrastarna har nu flugit vidare, och har ersatts av blåmesarna och talgoxarna. De hoppar fram och tillbaka över grenarna, och ger ifrån sig sina små pigga läten. De förfaller också ha anpassat sig till byggarbetsplatsen och frågan är om de inte sjunger med den en smula.

… det här var kanske en slags kärleksförklaring till mitt kvarter och min bostad.

På andra sidan Wisła sitter några tjejer och dinglar med benen från den något för höga parkbänken. Deras ben gungar fram och tillbaka som om de vore gigantiska metronomer. Men de håller olika takt, som om de spelade två olika stycken på sina livsmelodier.

En svart hund drar på sina sina ägare som är likaså iklädda svart. Nosen strävar framåt, framåt. Ägarna hänger efter. Det spända kopplet löper horisontellt längs med Wisłas kaj, som en tonrad på ett notblad. Nu vänder de plötsligt och går åt andra hållet. Hunden har en osynlig snitslad bana som måste avverkas varje dag.

De passerar en kvinna med en barnvagn. Kvinnans huvud är gömt i en huva, och den bylsiga täckjackan ger henne en stor mage. Hon ser lite ut som en g-klav på promenad. Nu lutar hon sig framåt över barnvagnen och gör en ömsint rörelse ner i vagnen, och rättar till något lite amoroso, så där. De rullar vidare och möter en dam med en vit pälskrage och skotte. Det är oklart vad som kom först. Pälskragens sonat eller hundens fuga. Eller om det var en rumba.

En kvinnan med leopardmönstrade sportkläder och förstorade läppar springer förbi i rapido. Hennes smala ben slår an takten som dirigentens taktpinne.

Och vid den bortre änden, alldeles vid slutklammerns final, går den alldagliga kvinnan i glasögon. Ingenting undgår hennes blick. Varje taktstreck registras. Även om det hon ser, eller kanske hör, kanske inte alltid korresponderar med det som sker.