viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 18 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Här har du inget att hämta”, förefaller den stiliga äldre damen i sin pälsmössa med dramaten i släptåg, säga till en yngre man i blå väst med ordet “Referendum” tryckt på ryggen. Jag skriver “förefaller”, ty jag står inte tillräckligt nära för att höra deras meningsutbyte, men att döma av damens avvisande gest lär det nog vara något sådant hon just formulerat. Den unge mannen ler lite förläget och hastar vidare i sin jakt på villiga att skriva under hans namninsamling. Ja, nu är det inte hans namninsamling, utan initiativtagaren är den lokala politikern Jan Hoffman, som driver en kampanj för att samla in underskrifter till en folkomröstning som syftar till att avsätta borgmästaren Aleksander Miszalski, som tillhör Medborgarplattformen, alltså Donald Tusks parti. Under några få dagar har namninsamlingen fått över 40 000 namnunderskrifter. För att det ska bli tal om en omröstning måste de dock samla in minst 58 000 namn, men kampanjen har satt 100 000 underskrifter som mål.

Det är dock inte bara Jan Hoffman som står bakom kampanjen, utan den består av en brokig skara med sådana som den lokala politikern och affärsmannen Łukasz Gibała med sitt medborgarinitiativ “Kraków dla Mieszkańców, det förra regeringspartiet Lag och rättvisa samt det högerextrema partiet Konfederacja. Trots att dessa grupperingar drar åt olika håll i många andra frågor, förenas de i sin aversion mot den sittande borgmästaren.

Men varför önskar då Jan Hoffman och hans vapendragare en kostsam omröstning? Ett av skälen är den omdebatterade miljözonen, kallad Strefa Czystego Transportu (förkortad SCT, och kan översättas med Ren transportzon). Miljözonen innebär att äldre fordon, eller sådana som drivs med diesel, måste betala en avgift om de vill köra in i Kraków. (Det finns dock många undantag och boende i staden omfattas inte av betalningsplikt.) Sedan miljözonen infördes vid årsskiftet har debatten varit hetsig, för att inte säga aggressiv, och det är uppenbart att det är svårt att vinna polackernas hjärtan om man ger sig på deras bilar.

Men kampanjen innehåller även andra invändningar mot borgmästaren. De menar bland annat att det finns oegentligheter i upphandlingar hos kommunen och att det förekommer en vänskapskorruption i kommunhuset. Likaledes är de kritiska till att kommunens skulder växer i oroande takt. Dessutom lovade borgmästaren i valrörelsen att det skulle hållas en översyn av den tidigare borgmästarens styre, men någon sådan granskning har ännu inte skett. Listan över invändningar mot Aleksander Miszalski kan nog göras längre, men dessa är kanske de viktigaste punkterna i kritiken.

Resultatet av namninsamlingskampanjen är i alla fall att man på gator och torg kan se tusentals unga kvinnor och män med blå västar i jakt på missnöjda invånare. Vissa krakowiter verkar fråga sig varifrån medlen till den omfattande insatsen kommer, och givetvis cirkulerar det rykten om ljusskygga aktörer. Dessa rykten har dessvärre även spätts på av borgmästaren, som har antytt att allt inte går rätt till i kampanjen, och givetvis har han fått svar på tal av kampanjens initiativtagare. De menar att pengarna till dem som samlar in namnen kommer från Gibała, samt att det är en gräsrotsrörelse som består av missnöjda krakowiter. Och debatten mellan de båda lägren tycks bara bli smutsigare och hetsigare för varje dag som går.

Vartåt detta barkar vågar jag inte förutspå, men stämningen i allra högsta grad grälsjuk. Och man kan ju även undrar om Gibała, som förlorade i förra valet mot sittande borgmästaren, verkligen gynnas av att så öppet liera sig med exempelvis Konfederacja. Hur goda ser egentligen hans chanser ut att vinna i ett möjligt nytt val?

Nej, med den bistra atmosfär som råder i staden gör man klokt att fly till Wisłas strand och låta blicken följa hur hon oförtrutet fortsätter att flöda genom landskapet. Vem än borgmästaren månde vara.


Dagens anteckning – 14 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Kung Bure har återvänt till staden, och sin vana trogen strösslar han små vita kristaller omkring sig, som välvilligt fångas upp av trädens grenar, buskagens burriga fysionomier och markens upphöjda tuvor. Våren har, för denna gång, färdats till varmare breddgrader. Lämnat staden åt sitt öde.

Genom Planty vandrar paren arm i arm, under paraplyer som pryds med snöns vita kostym. En skotsk terrier traskar lite villrådigt över den vitklädda gräsmattan. Med sina tassavtryck bildar han en slags hundens tankemönster, omöjlig att avkoda för ett mänskligt öga. Terriern nosar, prövande tycks det som, på de färska snöflingorna. På dess svarta nos och päls landar snöflingor, men lika fort som de landade smälter de bort av hans varma kropp.

Vid Wawel syns en spårvagn upptagen med sina vardagliga göromål, så som att kränga längs sitt invanda spår och beslutsamt skramla över korsningarnas växlar. En cyklist slirar fram över kullerstensgatorna, på jakt efter den vår som härbärgerade häromkring bara igår.

Wisłas svarta kropp skär som brukligt genom staden, ännu är hon inte klädd i is. Hos henne färdas snöflingorna något hastigare, som om de jäktade någonstans. Kanske till ett kärleksmöte någonstans vid flodens strand. Ett snöflingornas tillhåll som snart glöms av tö.

Detta är vad jag lyckas fånga, när jag hastar genom staden i mina lågskor, med snöflingorna fästa i min lugg. Ögonblicksbilder som frambringar den art av njutning som bara åsynen av en stad man älskar kan ge.

Men lite tveksam känner jag mig ändå till vinterns oväntade omfamning.


Dagens anteckning – 23 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

ROTUNDA står det ovanför porten till ett modernistiskt hus ett stenkast från Błonie. Bokstäverna, som en gång nog hade en klarröd glans, har nu ådragit sig en mer sjaskig rosa ton. På nederkanten av n:et har det till och med rostat upp ett litet hål. Huset med skylten ROTUNDA har nämligen fått stå som en bortglömd skugga under ett helt decennium. Men under sina glansdagar var den en kulturinstitution som var vida känt.

Studentklubben Rotunda slog upp portarna efter andra världskriget, och man blev snabbt en vittomtalad institution i Krakóws kulturliv. På 1950-talet lyckades man locka till sig kända jazzmusiker från hela världen och bland de mest namnkunniga finner man pianisten Dave Brubeck, som framträdde där 1953. Men kanske var Rotunda alldeles för välbesökt, ty bara något decennium efter att studentklubben öppnats, bommades den igen för renovering. Portarna skulle stå stängda i åtta år innan man 1976 slog upp dem igen. Invigningsfesten lär ha varit spektakulär, med en sex timmar lång föreställning. Till råga på allt ska ridån ha fastnat mellan två av akterna, och kalabalik uppstod.

Efter att Rotunda hade återinvigts efter renoveringen skulle man också arrangera en jazzfestival, Jazz Juniors, som tillhör en av landets äldsta festivaler av detta slag, som dessutom anordnas än idag. Under 1970-talet anordnade Rotunda flera kulturarrangemang av skiftande karaktär, så som filmfestivaler, teaterfestivaler, kabaréfestivaler och så vidare i nästan all oändlighet. Klubben fungerade också som en mötesplats mellan gymnasieelever, studenter och framtida arbetsgivare. Och denna bredd på olika evenemang kan kanske också vara förklaringen till varför Rotunda överlevde 1980-talet, då undantagstillståndet begränsade deras öppettider samt vilken verksamhet som tilläts. Dessutom hade klubben inga problem att locka till sig unga, trots att intresset under den tiden minskade för andra studentklubbar.

En av de kanske mest omtalade verksamheterna kan möjligen var deras diskotek, som man ställde till med varje torsdag, lördag och söndag. Besökarna på Rotundas diskotek bestod inte bara av studenter från Jagellonska universitet, utan lockade även till dig andra lycksökare, som jag till exempel.

Ja, det är nämligen helt möjligt att det var just diskoteket på Rotunda jag bevistade, när jag som student på studieresa i slutet av 1990-talet var i Kraków för allra första gången. Jag har ett mycket luddigt minne av hela tillställningen, men det var ganska mörkt. Någon som bjöd upp en av mina vänner luktade en blandning av för mycket after shave och någon annan slags sprit man hellre inmundigar än duttar på hakan. Musiken minns jag inte heller, men det är troligt att det inte var min min melodi, så att säga.

Nåväl, låt oss lämna minnenas boulevarder och ta oss till 2016 då man återigen stängde Rotunda för renovering. Men åren gick och ingenting hände. Tills nu, då man äntligen tagit upp hammaren, spiken och en massa verktyg som väsnas för att renovera Rotunda. När den återinvigs ska den enligt Jagellonska universitetet fyllas med kultur och verka som en bro mellan studenter, arbetsgivare, kulturaktörer och intresserad allmänhet. Och det är också något som fattas oss här i Kraków, så låt oss hoppas att det inte dröjer för länge innan man slår upp portarna igen.


Dagens anteckning – 20 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Egentligen målar den ett ganska vackert sken på himlen. En rosa ton, som påminner lite om färgen på kinden hos en nyfödd. Och diset runt omkring bidrar också till att skapa en känsla av att något drömskt, ja, nästan magiskt, gömmer sig däruppe på himlen. Men det enda som gömmer sig i det rosa skimret är en röra av olika illasinnade partiklar. Kraków har, med andra ord, återigen drabbats av smog. Faktum är att det är flera år sedan Kraków hade så dålig luftkvalitet som staden kommer att ha närmaste dagarna.

Orsaken till den dåliga luftkvaliteten går bland annat att finna i att det fortfarande finns hushåll i Kraków som eldar med kol för uppvärmning. Sedan 2019 har man dock lyckats minska andelen hus som värms med koleldning, men det finns alltså fortfarande några områden där man eldar med kol.

De koleldande hushållen i Kraków är dock inte ensamt skyldiga, utan de har fått god hjälp av kranskommunerna, där andelen hus som eldar med kol är högre än den i staden. I många av dessa kommuner har man inte heller infört strängare bestämmelser mot koleldning, vilket och har lett till att det ständigt blossar upp gräl mellan Kraków och de omkringliggande byarna.

Men det är inte bara koleldningen som är boven i den dåliga luftens drama, utan även industrin, den kyliga luften, avsaknad av vind samt givetvis biltrafiken. Och det senare är just nu en het potatis i Kraków, ty staden införde den strängaste miljözonen i Polen den första januari i år. Bestämmelsen innebär bland annat förbud mot att äldre bilar får köras inom kommunen. Det finns flera undantag för dem som är skrivna i Kraków, men de som kommer från kranskommunerna får snällt stanna hemma om de har en bil som är äldre än 15 år. Miljözonen kallas för SCT, vilket är en förkortning av Strefa Czystego Transportu, vilket betyder “Ren transportzon”.

Förbudet har sålunda lett till att Kraków och kranskommunerna fått ytterligare ett trätoämne. Bland annat har invånare i omkringliggande byarna stämt Kraków då de anser att miljözonen är diskriminerande. Ett domslutet i ärendet kommer att tillkännages om någon dag. Andra aktivister har istället ägnat mycket tid att montera ner de skyltar som informerar om miljözonen, och en annan grupp ägnar sig åt att försöka skapa opinion genom att fylla Kraków stads Facebooksida med diverse glåpord. De senare har idag dessutom fått vatten på sin kvarn, då de menar den dåliga luftkvaliteten är ett bevis på att miljözonen är värdelös. Hur de kommer fram till en sådan slutsats är dock för mig höljt i dunkel.

Nåväl, diskussionen om miljözonen existens och koleldning lär fortsätta. Glåpord kommer att hagla och demonstrationer kommer att anordnas. Själv sitter jag och jämför för- och nackdelar med olika luftrenare.


Bildens källa.


Dagens anteckning – 10 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ungefär samtidigt som gästerna på Nobelbanketten år 1989 intog sin måltid, och kanske exakt då som författaren Camilo José Cela höll sitt tacktal och prisade nobelmiddagens delikata smakförnimmelser, stupade Lenin mot marken i Nowa Huta. Ja, det var nämligen på den dagen, den 10 december 1989, som demonstranterna efter flera veckors, eller snarare års, protester äntligen lyckades få den förhatliga härskaren bortkörd från torget i centrala Nowa Huta. Och det var något av en bedrift, ty monumentet vägde tillsammans med sockeln över 150 ton, och var den största statyn över Lenin i Polen.

Lenins bistra uppsyn hade dock bara fått stå på torget och blega surmulet mot omvärlden i lite mer än 16 år sammanlagt, och under den tiden var han aldrig särskilt omtyckt. En av orsakerna till att han var så illa omtyckt var givetvis på grund av att de boende i Nowa Huta aldrig hyste varit särskilt varma känslor för det kommunistiska styret. Dessutom hade myndigheterna huggit ner alla träd och dragit upp alla de älskade rosorna ur rabatterna för att bygga monumentet.

Idag cirkulerar det fortfarande flera legender om vad invånarna i Nowa Huta sa, och i vissa fall gjorde, med monumentet för att visa sitt missnöje med Lenin. Till vardags kallades statyn för “King Kong” eller “Godzillan i Nowa Huta”, men det fanns säkert fler mindre rumsrena tillmälen för att omtala monumentet. Bland de mest innovativa lösningarna att smäda monumentet återfinns den om att smeta in statyn med vänderot, även kallad valerian, vars sötsliskiga doft tydligen lockar till sig katter. Någon hundägare ska också ha lärt sin hund att skälla på statyn. Och så vidare.

Bara några år efter att monumentet hade avtäckts riktades det också ett sprängdåd mot statyn, men eftersom monumentet var så stabilt lyckades förövarna bara åstadkomma några skråmor på sockeln. Dessvärre skadades några boende och den materiella förödelsen på de omkringliggande husen var desto större. Ytterligare några år senare, i april 1982 och mitt under det undantagstillstånd som införts i Polen för att förhindra Solidaritets protester mot regimen, försökte demonstranter sätta eld på Lenin. Men som ni säkert förstår påverkade detta tilltag inte monumentet överhuvudtaget.

Men sju år senare var alltså tiden ute för Lenin i Nowa Huta. Han lyftes av från sin piedestal och fördes bort, till folkets jubel. Under tre år stod Lenin på ett lager i Kraków, innan den svenske affärsmannen Bengt Erlandsson köpte monumentet och lät ställa upp det i sin temapark High Chaparral i Värnamo. Och där står, mig veterligen, denne surmulna Lenin än idag.


Dagens anteckning – 9 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är, när jag på min väg hem från jobbet, når Planty som fantasin frigör sig ur sina gömmor i mitt medvetande. Bland träden, buskarna, gatlyktorna, de karaktäristiska parkbänkarna och det sammansatta nätet av gångstigar som fiktionen tar mig ut på en tur. Ungdomar med sina påsiga byxor och luvtröjor förvandlas i min fantasi till medeltida munkar på väg mot ett okänt mål. De guidade turistgrupperna antar formen av slingrande drakar som ålar sig mellan träden på jakt efter ett byte. De framrusande cykelbuden i sina olikfärgade munderingar blir till sändebud på språng med en budkavel till någon härskare. En dam med överdimensionerad pälskrage och liten vit hund, ter sig vara på väg till ett hemligt kärleksmöte någonstans i staden.

Det är alltså något med platsen som skapar dessa berättelser. Som om de lurade där inne bland skuggorna och bara väntade på oss som har öppna sinnen för andra, låt oss säga, narrativ än de nutiden mäktar med att skapa. Kanske beror det på platsens långa historia. Planty var ju i begynnelsen inte en park utan en skyddsvall, eller rättare sagt en stadsmur, mot yttre fiender. Under ett anfall av den mongoliska hären år 1241 blev Kraków nämligen varse vad det innebär att inte ha en stadsmur. Mongolerna gick hårt fram och pulveriserade faktiskt staden, så när den byggdes upp igen beslöt man att förse den med en mur samt med tillhörande vallgrav. Denna byggdes ut i omgångar och skulle skydda staden från flera anfall, men på 1600-talet började den vittra sönder och det gjorde till exempel att man 1655 inte kunde värja sig mot den svenska syndafloden, kallad potop. Svenskarnas anfall mot bland annat Kraków var så blodigt och bestialiskt att den även beskrivs och besjungs i Polens nationalsång.

När det Polsk-Litauiska samväldet hade fallit samman och Polen delades mellan de tre stormakterna Tsarryssland, habsburgska riket och Preussen, lämnades muren åt sitt öde och det var först under 1800-talet som man beslöt att anlägga en park längs med det som en gång varit en mur. Arbetet var omfattande och svårt eftersom området kring muren även hade tjänat som avstjälpningsplats för allsköns bråte i hundratals år. Vallgraven hade dessutom fungerat som tömningsplats för krakoviternas pottor. Det sistnämnda var kanske inte enbart av ondo, då pottornas innehåll kanske fungerade som fin näring åt alla de träd som planterades i Planty.

Och bland alla dessa träd gömmer sig också frön till mina olika fantasier, som möjligen också är formade av historiens rörelse.

Nedanstående foto från Planty fångades 1900-1901. Fotografen är dessvärre okänd.


Dagens anteckning – 23 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under natten fick gårdagskvällens snöflingor sällskap av flera efterföljande släktingar. Beslutsamt singlade de ner över staden och tillsammans bildande de ett vitt men aningen fuktigt täcke, som resolut skylde varje rest av den gångna sommaren. Inte ens höstens dova färger lyckades tränga genom det vita täcket, förutom de som valt att dröja sig kvar på grenarna, likt lindens frukter och små bladvingar, iklädda mjukt gråbruna toner, som om de bar någon slags sorgflor över sommarens varma dagar.

Det är väl egentligen inte särskilt mycket snö som fallit, men hos en skånsk tösabit (även om jag är en ganska stor sådan bit nuförtiden) förorsakar snö alltid en känsla av att apokalypsen står nära. De flesta krakowiter verkar dock inte känna någon oro inför snö, och till min stora förvåning verkar allt fungerar precis som om staden vore helt snöfri. Kanske beror det på att de inte anser att nattens snöfall var särskilt illavarslande, vilket givetvis är korrekt ty de stackars små flingor som föll kan inte likställas med något oväder.

För polackerna verkar det bara finnas en typ av vinteroväder som är värt namnet och det är “Zima stulecia”, som kan översättas med “Århundradets vinter”. Det är möjligt att det är det enda som polackerna verkligen drömmer mardrömmar om. Ja, det är vad jag fått för mig, ty när begreppet nämns ackompanjeras det alltid av uppspärrade ögon och lätt darr på överläppen.

Nu kan man ju fråga sig vilken typ av väder kan då kvalificera för att bli Århundradets vinter? Jo, det visar sig att vädret måste vara mycket extremt, ja, så pass extremt att en skåning faktiskt har svårt att föreställa sig ett liv under så svåra omständigheter. Begreppet kan användas om en extremt kall men snöfri vinter, eller en vinter med extrema mängder snö. Enligt diverse källor har ingen Århundradets vinter inträffat ännu under innevarande århundrade, men väl under 1900-talet. Den som många polacker nämner när begreppet kommer upp är vintrarna 1978 och 1979, samt 1986 och 1987. Natten mellan 29 och 30 december 1978 föll plötsligt temperaturerna olycksbådande snabbt, vilket innebar att ösregnet övergick till extremt ymnigt snöfall. För att försvåra situationen ytterligare beslöt sig Kung Bure för att addera starka vindar, vilket resulterade i att stora delar av Polen blev lamslaget. Vintern 1986 till 1987 har däremot tilldelats titeln Århundradets vinter då den var extremt kall, med en medeltemperatur tio grader lägre än brukligt.

Båda dessa båda exempel förefaller mycket frånstötande, och det är sannerligen inte något jag trängtar efter att få uppleva. Och det är dessutom så typiskt vintern att vara motbjudande när den försöker göra sig till. Tacka vet jag små nätta snöflingor som ensamt singlar till marken och sedan upplöstes i en vattenpöl. Det är sådana vintrar jag förstår mig på.