viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 4 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I skogen har talgoxarrna fått konkurrens. Åtskilliga är de olika fågelsånger som tonsätter vårens framåtskridande. Fler och fler melodier formas genom de olika fågelarternas små näbbar, och det är nästan svårt att urskilja vem som sjunger vad. Stadens brus göre sig inte besvär här, det har svårt att göra sig hörd genom fåglarnas alla tonsättningar. Men de flesta jag ser passera har stoppat öronen fulla med airpods, och fåglarnas symfoni når nog inte in till deras öronmusslor.

Jag sitter i den lilla skog som omgärdar kalkbrottet Zalew Zakrzówek. Där långt nere ser jag hur några djärva långdistanssimmare paddlar fram över ytan. Deras svarta våtdräkter glittrar i solen och de röda små bojarna som de surrat till sina kroppar guppar följsamt efter dem. Det råder här ett vilsamt lugn, trots att jag bara befinner mig ett stenkast från stadens centrum. Tiden stannar upp här, och den sätter sig till ro på en av alla klipphällar som stupar ner i kalkbrottet. Efter vattenytans fortsätter klipporna 32 meter ner i djupet, och det skapar ett förföriskt skimmer över ytan. Färgen på Zalew Zakrzówek skiftat från ljusblått, smagragdgrönt till djupt mörkblått. Det är som om det vore en gnutta av Medelhavet som slagit ner sina bopålar här.

Det var under andra världskriget som man började bryta sten vid Zakrzówek. Brottet lämnades sedan och det var först på 1990-talet som man lät fylla den med vatten. Ganska snart blev det ett tillhåll för dykare, men det var inte tillåtet att med bad i kalkbrottet. Det skulle dröja till 2019 som staden föll till föga för krakowiternas krav om att göra kalkbrottet säkert för bad. Idag tillhör det en av de mest uppskattade utflyktsmålen, och på somrarna ringlar sig köerna långa för att få bada från bryggorna.

Som så ofta i Kraków har även denna plats en legend. Legenden säger att en adelsman vid namn Twardowski sålde sin själ till djävulen för att få rikedom om kunna behärska magi. Enligt legenden ska han ha utfört olika alkemiskt experiment just här på denna plats, vilket skulle leda till att dessa klippor formades.

En joggare kommer förbi min plats där jag sitter och tittar ner på Zalew Zakrzówek. Han kutar fram till utsikten och tar några selfies innan han kutar vidare. Han tar ingen notis om vare sig mig eller någon annan. Och inte heller hörde han fåglarnas symfoni, enär även hans öron var fullproppade med airpods som stängde ute alla obehöriga intrång på hans perception.


Dagens anteckning – 2 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nästan varje vecka besöker jag henne. Hon har en egenartad dragningskraft, som närmast är magnetisk, ty även om jag har förutsatt mig att inte plåga henne med min efterhängsenhet sluter jag alltför ofta upp vid hennes sida. Kanske beror det på att jag erfar ett särskilt välbehag av att se hur hon rör sig, mjukt och smidigt, framåt. Ständigt mot samma mål. Jag njuter av att se när hon glänser mot solen när det är klart väder. Ibland brusar hon dock upp, men det är aldrig långvarigt, ty hon fogar sig som regel lydigt till sin utmarkerade fåra. Annat var det förr. Då kunde hon svalla över och skapa väldiga problem för krakowiterna. Hennes fysionomi kunde täcka hela Błonie och vid några tillfällen sträckte hon sig ända in till stadens centrum. Sålunda lät man under 1910-talet reglera hennes framfart och idag följer hon en utstakad kurs, djupt nedbäddad i ett grönskande landskap. Vem är hon då? Jo, jag syftar givetvis på biflödet Rudawa.

Fast egentligen är hon inte en, utan flera flöden. Dessa möts någonstans väster om Kraków. Tillsammans bildar dessa flöden alltså den mindre floden Rudawa som förenar sig med den väldiga och respektingivande Wisła i Kraków. Namnet Rudawa avslöjar att vattnet tidigare var rödaktigt, vilket berodde på att flödena rann genom ett mineralrikt område i Schlesien, där man tidigare bröt järnmalm. Men idag bryter man nog inte malm längs med dessa flöden, då vattnet inte längre har en rödaktig nyans. Det är istället jordbrukslandskapet, som hon färdas genom, som färga Rudawa.

Ibland leker jag med tanken hur hon tedde sig när hon inte var så hårt tyglad. Hur såg det ut när hon själv bestämde hur hon skulle färdas genom landskapet? Eftersom det inte finns många målningar eller fotografier som visar hennes framfart får jag nästan helt förlita mig på min fantasi. Men Stanisław Wyspiański (1869–1907) kommer till undsättning, ty han fångade upp hennes rörelse med hjälp av en pastellmålning år 1905. Rudawa tycks ha varit på ett beskedligt humör den dagen då han målade av hennes former, men jag kan trots det ana att hon då var ofantligt mycket mer bångstyrig än hon är idag. Hon är emellertid lika vacker nu, som hon måste ha varit då. Det enda orosmoment jag kan skåda är att hon skulle sina, ett öde som många av hennes likar dessvärre har mött.


Dagens anteckning – 19 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty förefaller vårkänslorna ha återvänt. Men nu syftar jag inte på de unga paren som går hand i hand iklädda sina tidstypiska pösbyxor. Och inte heller avser jag dem som sitter tätt intill varandra på bänkarna med huvudena lutade mot varandra. Jag tänker inte ens på alla knoppar och blommor som försöker utmana de sista dagarna av kyla. Nej, min uppmärksamhet riktas mot den febrila aktivitet som pågår uppe i trädkronorna, långt ovanför våra huvuden. Ty däruppe, bland solens strålar, flaxas det mellan grenar, det flygs hit och dit med kvistar i näbbarna, enligt en för mig okänd symmetri, och det tycks alltid finnas ett krax över som måste kraxas. Ja, det är på detta sätt som kajorna och råkorna gör vårfint bland trädens grenar i Planty.

De bor inte i Planty året runt. På vintern och hösten syns de ofta i skymningen, då de flyger runt mellan parkerna i sina karaktärer formationer. När det är riktigt kallt flyger de i täta klungor, men när temperaturerna klättrar uppåt, glesnar klungorna ut och de flyger med större mellanrum. Det brukar dessutom vara ett fasligt diskuterande och kraxande innan de kommer överens om i vilka träd de tillbringa natten. Jag har dessvärre aldrig lyckats utröna på vilket sätt råkorna och kajorna tjänar på att leva i samexistens. Kanske är det bara så att de tycker att deras kraxande stämmer fint överens.

Kajornas och råkornas antagonister tycker nog att dessa fåglar för ett herrans oväsen, och kanske finns det till och med sådana som tycker att deras kraxande och olika bestyr är ett störande inslag i Planty. Nu tillhör jag själv inte den skaran, enär jag redan i Lviv lärde mig att uppskatta dessa fåglars läte och göromål. Denna förnimmelse har bara förstärkts här i Kraków. De är, enligt mig, ett hemtamt element som hör staden till och väl ackompanjerar stadens brus. Det enda egentliga hotet mot människor de utgör är att de kan bli lite väl ivriga med att förtära lantbrukens nysådda grödor. Men ivern att äta är härjämte en tillgång för stadslivet, då de har en förkärlek för att mumsa i sig nästan allt som människorna lämnar efter sig. Därmed håller de råttorna stången, vilka kan ställa till med långt många fler problem än lite kraxande.

Att försöka göra sig av med råkorna och kajorna genom att förstöra deras bon är inte att rekommendera, ty de är noggranna arkitekter och deras byggen är ofta gedigna som inte enkelt låter sig ödeläggas. Om man verkligen vill göra sig av med dem återstår bara ett alternativ, och det är att hugga ner de träd de häckar i. Men något sådant kommer förhoppningsvis aldrig på tal när det gäller Planty.

Solens strålar har nu nästan helt lämnat trädtopparna, och fortsatt på sin jorden runt-resa. Men råkorna och kajorna knegar vidare med sina vårsysslor. Snart regerar nattens dunkel över Planty, men inte ens då är det helt tyst. Ty det finns nämligen alltid ett krax som måste kraxas.


Dagens anteckning – 28 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Spårvagnen glider fram med sin självklara elegans mot hållplatsen vid den livliga korsningen, och ur högtalarna rasslar den välbekanta rösten fram namnet för anhalten: “Rondo Matecznego”. Rösten rullar med eftertryck på r:et i “Rondo”, och man känner att här rör det sig utan tvekan om något som går runt. Rösten känns mycket övertygande. “Matecznego” sägs också med så stark inlevelse att man nästan kan tro att det rör sig om ett meningsutbyte eller möjliga ett uttryck för något som smakar gott.

Varför börjar jag tänka på mat? Jo, kanske för att röstens ägare inte gör mycket annat än att tala om och berättar om mat. Röstens ägare är nämligen matjournalisten Robert Makłowicz, en person som nog är känd för varje polack. Det finns nästan inte en enda plats i hela världen som han inte har besökt för att tillaga mat som inmundigas på platsen. Nåja, nu vet jag inte om det är riktigt sant, kanske finns det ännu någon avkrok som inte har förärats ett besök av Robert Makłowicz. Jag vet till exempel inte om han har varit i Sverige ännu.

Robert Makłowicz är född i Kraków och på faderns sida finns det ukrainskt påbrå. Familjen hette tidigare Moklovytj (Моклович) innan de, som många andra, poloniserades och fick polska namn. Mamman har, förutom polskt, även ungerskt och armeniskt påbrå. Familjen tillhör för övrigt den armenisk-katolska kyrkan, vilket är spännande, enär det är en förhållandevis liten församling i detta område.

Intresset för mat fick Robert Makłowicz redan under sina studier vid Jagellonska universitetet i Kraków, och intresset ledde till att han snart blev ryktbar och fick uppdraget att bli matskribent på Gazeta Wyborcza. Snart var han vida känd och han fick sitt eget tv-program på TVP. Idag är han så stor att han verkar kunna välja sina uppdragsgivare, och han tycks främst vara frilansande med en egen Youtube-kanal.

Men hur i hela fridens namn hamnade han i högtalarna på spårvagnarna och bussarna i Kraków, undrar du kanske nu. Jo, förra året tillkännagav kollektivtrafiken i Kraków att de nu skulle byta ut rösten som anger hållplatserna och att den nya rösten skulle vara Robert Makłowicz. Och som en fin gest till sin hemstad beslutade Robert Makłowicz att skänka sin röst helt gratis. Så nu kan vi njuta av hans röst på praktiskt taget alla linjer. För egen del kan jag meddela att jag redan är väldigt fäst vid hans röst och det känns hemtrevligt och gemytligt med hans bullrande stämma som annonserar varje hållplats och får oss att se upp för dörrarna.


Dagens anteckning – 14 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det prasslar till i murgrönan och en, nej, två, tre, oj, fyra, fem, nej, en hel grupp av björktrastar tittar fram mellan bladen. De hoppar obekymrat vidare mellan grenarna, trots att det både är rysligt kallt (hade det inte varit bättre att vara flyttfågel, ändå?) och byggarbetsplatsen utanför mitt fönster. Därborta syns en orange hjälm vippa fram över hustaken. Lyftkranens långa beniga hals, snurrar runt och lyfter, för mig, obegripliga redskap och material från den ena platsen till den andra.

Detta är det fjärde husbygget i mitt kvarter sedan jag flyttade till Kraków, men jag har fortfarande inte blivit klok på deras byggteknik. De sätter in fönster före de nitar fast fasader och puts, och de lämnar bitar av tak oisolerade, som om de väntade på bättre tider. Nej, byggnadskonstruktion lämpar sig inte för min sorts intelligens.

Men jag kommer antagligen ges fler möjligheter att utveckla mina kunskaper i nämnda ämne, enär det finns flera hus som står och förfaller i mitt kvarter. I vissa fall beror förfallet på att ägarna inte har råd att renovera, i andra fall handlar det om oklara ägarförhållanden, men i de flesta fall verkar det handla om ägare som medvetet negligerar husen så att de kan förfalla till den grad att de måste rivas för att sedan bygga nytt.

Podgórze, mitt kvarter, genomgår en häftig förändring inte bara till det yttre, utan även på insidan, skulle man kunna säga. Tidigare var stadsdelen en arbetarstadsdel, men frågan är hur många arbetare som finns kvar idag. Och kanske återspeglar det också att Kraków som stad har förändrats, ty andelen tjänstemän har nog ökat markant under de senaste decennierna. Stora industrier har lagt ner eller flyttat, och nya verksamheter har tagit vid. En förändring som hela Polen har erfarit och fortfarande genomgår.

På byggarbetsplatsen intill mitt hus slänger lyftkranen med sina långa linor. De slår mot varandra och alstrar ett ljud ganska typiskt för lyftkranar. På avstånd hör jag hur någon av byggjobbarna sågar i något metalliskt, och hur någon annan ger ifrån sig ett dovt dunkande ljud. Allt det här skulle ju sammantaget kunna uppfattas som olidligt, men för mig har det blivit hemtamt och lite charmigt. En slags byggarbetsplatsens sång.

Björktrastarna har nu flugit vidare, och har ersatts av blåmesarna och talgoxarna. De hoppar fram och tillbaka över grenarna, och ger ifrån sig sina små pigga läten. De förfaller också ha anpassat sig till byggarbetsplatsen och frågan är om de inte sjunger med den en smula.

… det här var kanske en slags kärleksförklaring till mitt kvarter och min bostad.


Dagens anteckning – 5 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På bottenplan bor nästan alltid en drake, som med sin lömska blick tittar upp mot de bekymmerslösa människorna. Det händer att han, eller är det kanske en hon, öppnar sitt gap och sprutar ut sin giftiga och brinnande andedräkt. Ingen går riktigt säker för draken Smok. Ovanför honom, eller om det nu är henne, dansar krakowiterna obekymrat omkring. Musikerna spelar några stumma visor, och änglarna spelar tyst på sina trumpeter. Lajkonik skymtar nästan alltid fram någonstans. Här och var kan man urskilja små scener som, om fantasin tillåter, kan skena iväg till hela berättelser. Och allt kröns av Mariakyrkans karaktäristiska torn. Ja, som ni ser på bilderna och läser denna text vet att det är krakowska julkrubbor, Szopki krakowskie, som utgör basen för dagens anteckning.

Ni märker kanske att något fattas i ovanstående beskrivning. Ja, precis. I en julkrubba brukar ju Jesusbarnet ha en framträdande roll, men faktum är att han inte alls är särskilt lätt att finna eller iögonfallande i de krakowska julkrubborna. Inte heller de tre vise männen är lätta att hitta, även om de ofta kan avslöjas med lite gammalt hederligt detektivarbete. Desto lättare är det alltså att hitta lokala figurer så som Lajkonik eller draken Smok. Vidare syns ofta en djävul, och själv har jag vid något tillfälle hittat Stanisław Wyspiański sitta och målarkludda bakom ett hörn. I år hittade jag dessutom flera försäljare av obwarzanek krakowski, de runda bröd som säljs här runt om i stan. Jag hittade till och med flera elsparkcyklar slängda lite här och var, precis som det faktiskt förhåller sig i Kraków.

Julkrubborna kom till Kraków från Italien redan under 1500-talet, och bestod då av levande spel. Men på 1700-talet förbjöds dessa då biskopen tyckte att spelen blivit för ekivoka. Därför började man skapa flyttbara julkrubbor, som bars runt i staden under sång, fest och glam. Under mitten av 1860-talet började man tävla om utseendet, och de fick därmed sin nuvarande särpräglade form. Fram till första världskrigets utbrott innebar tiden för julkrubborna en riktig folkfest i Kraków, men de österrikiska myndigheterna gillade inte de nationalistiska inslagen och förbjöd dem.

Traditionen med julkrubbor återupptogs efter kriget, och blev ett mycket populärt inslag under mellankrigstiden och man började arrangera tävlingar som än idag hålls varje i december år. Entusiaster samlas därför traditionsenligt på Rynek główny i Kraków vid Adam Mickiewicz-staty för att visa upp sina kreationer. Man kan tävla i olika kategorier, så som individuellt, som familj, med en förskola eller skola och så vidare. Och under januari ställs utvalda bidrag till tävlingen ut på Krakóws stadsmuseum, dit jag går varje år för att få drömma mig bort en stund bland figurerna i Szopki krakowskie.


Dagens anteckning – 23 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Mina tankar trevar sig fram mellan olika bilder i jakt på mönster, något att slå ner på, något att förmedla. Men varje tanke drar sig undan, upplöses och smälter bort likt snögubbarna i parken Jordana. Deras forna beundransvärda kroppar ligger nu som gråaktiga slaskhögar. Föga imponerande. Snö kan vara förtrollande vackert, men i ett senare stadie förvandlas till osmaklig modd. Ingenting av nysnöns vigör och ungdom tycks finnas kvar när den smälter.

Jag börjar plötsligt att tänka på tonsättaren Cécile Chaminade (1857-1944) som har tonsatt en dikt (av Louis-Alexandre Fortoul) om just snö. Cécile måste ha varit en osedvanligt envis som ung flicka. Hennes pappa ville inte att hon skulle syssla med musik, så hennes mamma ordnade så att Cécile fick privatlektioner i komposition, och någonstans måste hennes pappa ha kapitulerat, för år 1892 debuterade hon som pianist och gjorde succé. Hon nådde stora framgångar med sina tonsättningar både i England och USA, där hon också gjorde flera bejublade framträdanden med både egen och andras musik. Hennes tonsättningar spelades också in och en grammofonskiva med sju av hennes sånger utkom redan 1901. Fram till första världskriget skulle hon spela in flera skivor. Praktiskt taget alla hennes tonsättningar blev dessutom publicerades under hennes livstid, vilket är ett gott mått på hur populär hon var. Framgångarna ledde till hon som första kvinna tilldelades den franska ordern Hederslegionen år 1913, för sitt värv som tonsättare och pianist.

Nå, åter till sången om snö, som jag nämnde tidigare. Den utkom 1906 och saknar opusnummer (vilket har lett till att den är katalogiserad som “W380”). Sången heter “Chanson de Neige” på franska, som kanske kan översättas med “Snösång” eller “Sång om snö”. Jag snubblade över sången för en tid sedan i en text om klassisk musik som handlade om snö, och det var de sista raderna i sången som belyste snö på ett för mig nytt och omtumlande sätt. I översättning (av Beth Neuerburg) lyder sista versen så här:

Oh snow, white snow
That makes the horizon gray,
Why do I smile at you?
Why do I smile at you,
If you do not smile upon me?

(Franska originalet:
Ô neige, blanche neige
Qui fais l’horizon gris,
Pourquoi te sourirai-je?
Pourquoi te sourirai-je,
Si tu ne me souris?)

Tänk ändå om snön log tillbaka mot oss. Hade då dessa ledsna och nedsjukna snögubbar månne varit trevligare att se på? Ja, det kan man grunna på.