viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 20 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Egentligen målar den ett ganska vackert sken på himlen. En rosa ton, som påminner lite om färgen på kinden hos en nyfödd. Och diset runt omkring bidrar också till att skapa en känsla av att något drömskt, ja, nästan magiskt, gömmer sig däruppe på himlen. Men det enda som gömmer sig i det rosa skimret är en röra av olika illasinnade partiklar. Kraków har, med andra ord, återigen drabbats av smog. Faktum är att det är flera år sedan Kraków hade så dålig luftkvalitet som staden kommer att ha närmaste dagarna.

Orsaken till den dåliga luftkvaliteten går bland annat att finna i att det fortfarande finns hushåll i Kraków som eldar med kol för uppvärmning. Sedan 2019 har man dock lyckats minska andelen hus som värms med koleldning, men det finns alltså fortfarande några områden där man eldar med kol.

De koleldande hushållen i Kraków är dock inte ensamt skyldiga, utan de har fått god hjälp av kranskommunerna, där andelen hus som eldar med kol är högre än den i staden. I många av dessa kommuner har man inte heller infört strängare bestämmelser mot koleldning, vilket och har lett till att det ständigt blossar upp gräl mellan Kraków och de omkringliggande byarna.

Men det är inte bara koleldningen som är boven i den dåliga luftens drama, utan även industrin, den kyliga luften, avsaknad av vind samt givetvis biltrafiken. Och det senare är just nu en het potatis i Kraków, ty staden införde den strängaste miljözonen i Polen den första januari i år. Bestämmelsen innebär bland annat förbud mot att äldre bilar får köras inom kommunen. Det finns flera undantag för dem som är skrivna i Kraków, men de som kommer från kranskommunerna får snällt stanna hemma om de har en bil som är äldre än 15 år. Miljözonen kallas för SCT, vilket är en förkortning av Strefa Czystego Transportu, vilket betyder “Ren transportzon”.

Förbudet har sålunda lett till att Kraków och kranskommunerna fått ytterligare ett trätoämne. Bland annat har invånare i omkringliggande byarna stämt Kraków då de anser att miljözonen är diskriminerande. Ett domslutet i ärendet kommer att tillkännages om någon dag. Andra aktivister har istället ägnat mycket tid att montera ner de skyltar som informerar om miljözonen, och en annan grupp ägnar sig åt att försöka skapa opinion genom att fylla Kraków stads Facebooksida med diverse glåpord. De senare har idag dessutom fått vatten på sin kvarn, då de menar den dåliga luftkvaliteten är ett bevis på att miljözonen är värdelös. Hur de kommer fram till en sådan slutsats är dock för mig höljt i dunkel.

Nåväl, diskussionen om miljözonen existens och koleldning lär fortsätta. Glåpord kommer att hagla och demonstrationer kommer att anordnas. Själv sitter jag och jämför för- och nackdelar med olika luftrenare.


Bildens källa.

Dagens anteckning – 10 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ungefär samtidigt som gästerna på Nobelbanketten år 1989 intog sin måltid, och kanske exakt då som författaren Camilo José Cela höll sitt tacktal och prisade nobelmiddagens delikata smakförnimmelser, stupade Lenin mot marken i Nowa Huta. Ja, det var nämligen på den dagen, den 10 december 1989, som demonstranterna efter flera veckors, eller snarare års, protester äntligen lyckades få den förhatliga härskaren bortkörd från torget i centrala Nowa Huta. Och det var något av en bedrift, ty monumentet vägde tillsammans med sockeln över 150 ton, och var den största statyn över Lenin i Polen.

Lenins bistra uppsyn hade dock bara fått stå på torget och blega surmulet mot omvärlden i lite mer än 16 år sammanlagt, och under den tiden var han aldrig särskilt omtyckt. En av orsakerna till att han var så illa omtyckt var givetvis på grund av att de boende i Nowa Huta aldrig hyste varit särskilt varma känslor för det kommunistiska styret. Dessutom hade myndigheterna huggit ner alla träd och dragit upp alla de älskade rosorna ur rabatterna för att bygga monumentet.

Idag cirkulerar det fortfarande flera legender om vad invånarna i Nowa Huta sa, och i vissa fall gjorde, med monumentet för att visa sitt missnöje med Lenin. Till vardags kallades statyn för “King Kong” eller “Godzillan i Nowa Huta”, men det fanns säkert fler mindre rumsrena tillmälen för att omtala monumentet. Bland de mest innovativa lösningarna att smäda monumentet återfinns den om att smeta in statyn med vänderot, även kallad valerian, vars sötsliskiga doft tydligen lockar till sig katter. Någon hundägare ska också ha lärt sin hund att skälla på statyn. Och så vidare.

Bara några år efter att monumentet hade avtäckts riktades det också ett sprängdåd mot statyn, men eftersom monumentet var så stabilt lyckades förövarna bara åstadkomma några skråmor på sockeln. Dessvärre skadades några boende och den materiella förödelsen på de omkringliggande husen var desto större. Ytterligare några år senare, i april 1982 och mitt under det undantagstillstånd som införts i Polen för att förhindra Solidaritets protester mot regimen, försökte demonstranter sätta eld på Lenin. Men som ni säkert förstår påverkade detta tilltag inte monumentet överhuvudtaget.

Men sju år senare var alltså tiden ute för Lenin i Nowa Huta. Han lyftes av från sin piedestal och fördes bort, till folkets jubel. Under tre år stod Lenin på ett lager i Kraków, innan den svenske affärsmannen Bengt Erlandsson köpte monumentet och lät ställa upp det i sin temapark High Chaparral i Värnamo. Och där står, mig veterligen, denne surmulna Lenin än idag.

Dagens anteckning – 9 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är, när jag på min väg hem från jobbet, når Planty som fantasin frigör sig ur sina gömmor i mitt medvetande. Bland träden, buskarna, gatlyktorna, de karaktäristiska parkbänkarna och det sammansatta nätet av gångstigar som fiktionen tar mig ut på en tur. Ungdomar med sina påsiga byxor och luvtröjor förvandlas i min fantasi till medeltida munkar på väg mot ett okänt mål. De guidade turistgrupperna antar formen av slingrande drakar som ålar sig mellan träden på jakt efter ett byte. De framrusande cykelbuden i sina olikfärgade munderingar blir till sändebud på språng med en budkavel till någon härskare. En dam med överdimensionerad pälskrage och liten vit hund, ter sig vara på väg till ett hemligt kärleksmöte någonstans i staden.

Det är alltså något med platsen som skapar dessa berättelser. Som om de lurade där inne bland skuggorna och bara väntade på oss som har öppna sinnen för andra, låt oss säga, narrativ än de nutiden mäktar med att skapa. Kanske beror det på platsens långa historia. Planty var ju i begynnelsen inte en park utan en skyddsvall, eller rättare sagt en stadsmur, mot yttre fiender. Under ett anfall av den mongoliska hären år 1241 blev Kraków nämligen varse vad det innebär att inte ha en stadsmur. Mongolerna gick hårt fram och pulveriserade faktiskt staden, så när den byggdes upp igen beslöt man att förse den med en mur samt med tillhörande vallgrav. Denna byggdes ut i omgångar och skulle skydda staden från flera anfall, men på 1600-talet började den vittra sönder och det gjorde till exempel att man 1655 inte kunde värja sig mot den svenska syndafloden, kallad potop. Svenskarnas anfall mot bland annat Kraków var så blodigt och bestialiskt att den även beskrivs och besjungs i Polens nationalsång.

När det Polsk-Litauiska samväldet hade fallit samman och Polen delades mellan de tre stormakterna Tsarryssland, habsburgska riket och Preussen, lämnades muren åt sitt öde och det var först under 1800-talet som man beslöt att anlägga en park längs med det som en gång varit en mur. Arbetet var omfattande och svårt eftersom området kring muren även hade tjänat som avstjälpningsplats för allsköns bråte i hundratals år. Vallgraven hade dessutom fungerat som tömningsplats för krakoviternas pottor. Det sistnämnda var kanske inte enbart av ondo, då pottornas innehåll kanske fungerade som fin näring åt alla de träd som planterades i Planty.

Och bland alla dessa träd gömmer sig också frön till mina olika fantasier, som möjligen också är formade av historiens rörelse.

—

Nedanstående foto från Planty fångades 1900-1901. Fotografen är dessvärre okänd.

Dagens anteckning – 23 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under natten fick gårdagskvällens snöflingor sällskap av flera efterföljande släktingar. Beslutsamt singlade de ner över staden och tillsammans bildande de ett vitt men aningen fuktigt täcke, som resolut skylde varje rest av den gångna sommaren. Inte ens höstens dova färger lyckades tränga genom det vita täcket, förutom de som valt att dröja sig kvar på grenarna, likt lindens frukter och små bladvingar, iklädda mjukt gråbruna toner, som om de bar någon slags sorgflor över sommarens varma dagar.

Det är väl egentligen inte särskilt mycket snö som fallit, men hos en skånsk tösabit (även om jag är en ganska stor sådan bit nuförtiden) förorsakar snö alltid en känsla av att apokalypsen står nära. De flesta krakowiter verkar dock inte känna någon oro inför snö, och till min stora förvåning verkar allt fungerar precis som om staden vore helt snöfri. Kanske beror det på att de inte anser att nattens snöfall var särskilt illavarslande, vilket givetvis är korrekt ty de stackars små flingor som föll kan inte likställas med något oväder.

För polackerna verkar det bara finnas en typ av vinteroväder som är värt namnet och det är “Zima stulecia”, som kan översättas med “Århundradets vinter”. Det är möjligt att det är det enda som polackerna verkligen drömmer mardrömmar om. Ja, det är vad jag fått för mig, ty när begreppet nämns ackompanjeras det alltid av uppspärrade ögon och lätt darr på överläppen.

Nu kan man ju fråga sig vilken typ av väder kan då kvalificera för att bli Århundradets vinter? Jo, det visar sig att vädret måste vara mycket extremt, ja, så pass extremt att en skåning faktiskt har svårt att föreställa sig ett liv under så svåra omständigheter. Begreppet kan användas om en extremt kall men snöfri vinter, eller en vinter med extrema mängder snö. Enligt diverse källor har ingen Århundradets vinter inträffat ännu under innevarande århundrade, men väl under 1900-talet. Den som många polacker nämner när begreppet kommer upp är vintrarna 1978 och 1979, samt 1986 och 1987. Natten mellan 29 och 30 december 1978 föll plötsligt temperaturerna olycksbådande snabbt, vilket innebar att ösregnet övergick till extremt ymnigt snöfall. För att försvåra situationen ytterligare beslöt sig Kung Bure för att addera starka vindar, vilket resulterade i att stora delar av Polen blev lamslaget. Vintern 1986 till 1987 har däremot tilldelats titeln Århundradets vinter då den var extremt kall, med en medeltemperatur tio grader lägre än brukligt.

Båda dessa båda exempel förefaller mycket frånstötande, och det är sannerligen inte något jag trängtar efter att få uppleva. Och det är dessutom så typiskt vintern att vara motbjudande när den försöker göra sig till. Tacka vet jag små nätta snöflingor som ensamt singlar till marken och sedan upplöstes i en vattenpöl. Det är sådana vintrar jag förstår mig på.

Dagens anteckning – 16 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Krakóws utkanter är fälten sedan länge skördade, och böndernas drömmar om nästa sommar syns redan i form av höstsådd. De små, sköra skotten tittar yrvaket och nästan räddhågset upp ur den mörka marken. En svag doft av den raps som skördades här i somras går faktiskt ännu att urskilja. Över fälten syns markens andedräkt svepa fram som tunna sjok av dis, ackompanjerade av det svaga solljuset som skvallrar om att skymningen snart ska ta vid. Och där borta hörs vattendraget Białucha strila fram i den fåra som den dikat ut genom jorden. Runt Białucha står gullriset kvar. Dess gula blommor har dock åldrats och deras kalufs skimrar nu i grått.

Området häromkring kallas för Witkowice och nämndes första gången på 1400-talet av historikern Jan Długosz. Platsen var länge en viktig bricka i försvaret av Kraków, med jordfästningar, och under 1800-talet etablerades krut- och vapenlager. Men 1927 inträffade här en katastrof som berörde en stor del av området och till och med centrala Kraków. Efter en intensiv värmebölja utbröt det nämligen ut en brand i ett av krutlagren. Branden blev, som ofta när krut är inblandat, explosionsartad och två stora lager flög bokstavligen i luften. Explosionen var så kraftig att den åsamkade de omkring liggande byarna enorma materiella skador. På sina håll påverkades hälften av alla byggnader. Personskadorna skulle också visa sig omfattande, och över 400 fick uppsöka akutvård. En av orsakerna till de många skadade var att det låg en infektionsklinik för unga flickor bara några hundra meter från lagret. Mirakulöst nog omkom endast en person, soldaten Józef Wawro, som vid tillfället höll vakt vid lagret. Explosionen hördes och kändes även inne i centrala Kraków, där människorna var på gudstjänst eftersom detta inträffade under pingsthelgen. På stora torget, Rynek główny, bröt det snart ut ett rykte om att det rörde sig om en jordbävning och paniken spred sig som en löpeld över staden.

På platsen där krutlagret en gång stod finns idag imponerande jordfästningar kvar, och med lite fantasi, som jag dessvärre har alldeles för mycket av, kan man enkelt föreställa sig hur livet tedde sig här när det en gång var fästning brukad av den polska armén. Och om det vill sig illa springer fantasin hela vägen tillbaka till 1400-talet. Men jag blir snart väckt ur mitt dagdrömmande, ty på håll hörs nu stadens puls slå och bilarnas rytande stämmor.

Dagens anteckning -14 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Över Kościuszki-kullen letar sig dagens sista solstrålar ner mot fältet Błonie, och formar långa och rangliga skuggor av människornas fysionomier som rör sig över fältet. Kropparnas armar och ben skapar pendelrörelser som klipper av solstrålarnas färd över gräset, där några kvardröjande maskrosorsbollar står stolt och stadigt i marken. De sträcker sina vita klotformade flygfrukter mot himlen och fångar några av strålarnas dans över gräset. Ännu finns det alltså tid kvar att slå rot.

Över fältet rusar plötsligt en vit och rund siluett fram mellan grästuvona, som om den ville ackompanjera maskrosornas runda uppenbarelser. Men det visar sig vara en bollformad vit hund som tydligen har bråda tider och måste jäkta efter en flyende boll, som studsar oberäkneligt över gräset och maskrosona. Ett triumferande gläfs bekräftar att bollen infångats.

I Błonies mitt syns ett par sitta bland maskrosonas bollar i det blekgröna gräset. Som om paret ville mena att det ännu vore sommar. Deras ansikten är vända mot varandra, så där som nyförälskade ofta kommunicerar. Eller så är de bara inbegripna i ett engagerande meningsutbyte. Kanske om maskrosorsbollar. Solens strålar letar sig fram över gräset och förirrar sig in i kvinnans långa röda hår, där de skapar ett rött och glödande klot, som månne ännu en kommentar till maskrosornas vita bollar. Men innan man vet ordet av har strålarna släppt taget om håret och Błonie och strävat vidare upp längs med trädens stammar, försiktigt berört de erbarmligt novembernakna grenarna och innan strålarna så slutligen flyr in under horisontens täcke, i jakt på nästa dag eller kanske bara en god natts sömn.

Och som i ett trollslag visar det sig plötsligt att kvinnans hår inte alls är rött, utan snarare brunt. Och inte glöder det heller. Skymningen avslöjar också att den vita hunden inte alls är klotformad, utan snarare avlång. Den ser faktiskt lite ut som en sådan där vit korv, wiesswurst som tyskarna kallar den. Fast maskrosornas runda bollar lyser ännu. Om det nu är någon tröst.

Dagens anteckning – 8 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Gatlyktorna tecknar darriga steck över Wisłas yta. På avstånd hörs stadens muller, men på denna sida av Wisła, med utsikt mot Wawel, råder det ett särdeles lugn som egentligen förefaller ganska främmande i staden med sin aldrig sinande flod av aktivitet.

Genom tystnaden bryter en siren av okänt slag, det kan vara en ambulans eller polis på väg mot någon incident som inträffat, och sin vana trogen har förarna valt den högsta tillåtna ljudstyrkan på sirenerna. Mycket snart härskar signalen över praktiskt taget allt i den gemensamma ljudbilden. Som om sirenen tyckte att den ägde staden. Det finns säkert någon utredning som lyckats befästa att det krävs dessa starka signaler på polska utryckningsfordon, men mina öron kommer aldrig riktigt bifall deras ständiga gapande och väsnande. Jag håller för öronen när de passerar, ja, som en riktig lantlolla.

Man kan ju därför, med viss rätt, undra vilka lovord som den italienska futuristiska målaren och tonsättaren Luigi Russolo (1885-1947) hade yttrat om de polska utryckningsfordonens sirener, om han hade fått höra dem. Något säger mig att han skulle ha gnuggat händerna i ren förtjusning. Under 1900-talets början skulle han skapa världens första oljudsmaskin. Maskinerna var konstruerade som en låda med en väldig tratt och när han, eller hans samarbetspartner Ugo Piatti, vevade på veven som satt på lådans baksida alstrades ett herrans oväsen. Ljudet, eller kanske snarare oljudet, som kom ut skulle enligt Russolo återspegla stadens alla ljud. Han komponerade dessvärre flera verk till sina oljudsmaskiner, bland dessa verk finns ett tonsättning (?) med titeln “Mötet mellan flygplanet och bilen” (“Convegno d’aeroplani e d’automobili”). Sålunda skulle man kunna kalla Russolo för den första noisetonsättaren.

Jag måste tillstå att jag inte känner någon som helst vilja att ens försöka föreställa sig hur det stycket kan ha varit skaffat. Och faktum är att jag dessutom slipper att höra hur hans oljudsmaskiner lät överhuvudtaget, ty alla hans skapelser förstördes under andra världskriget. En bidragande orsak till det kan ha varit att han, precis som många andra italienska futurister, stödde Mussolini och därmed var fascist.

Nä, låt oss nu dränka minnet av Russolos oljudsmaskiner och istället lystra till hur klockan i Wawels katerdral slår sina mjuka slag, och hur den lite vemodigt, tycks det som, förkunnar att en ny timme har fötts.