viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 17 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Bednarski park, i stadsdelen Podgórze i Kraków, råder söndagsfrid. En hund med yvig svans springer glatt efter en färgglad boll. En pappa med ett barn i rosa täckjacka stegar bestämt mot lekplatsen, där andra barn redan hänger i klasor runt gungorna och klätterställningarna. På nästan varje bänk sitter någon och studerar människorna och hundarna som vandrar förbi. Klockan i Jozefkyrkan slår kvart i en hel timme. Allt utstrålar harmoni och lugn. Och ingen här behöver oroar sig för flyglarm eller missiler. Kriget känns så långt borta, men egentligen är det bara en chimär. Det är inte långt borta. Ett fullskaligt krig pågår bara några mil härifrån. Och inne i mångas huvud pågår också kriget. De har flytt från Ukraina, men mycket av deras liv och tankar kretsar förstås fortfarande kring deras hemland.

Och kanske idag mer än vanligt, då Ryssland har riktat 120 missiler och 90 drönare mot Ukraina under morgontimmarna.

Och som vanligt tittar världen på, och fördömer med ord. Alla dessa ord som används men som ingen nytta gör.

Tysklands förbundskansler Olaf Scholz har nog också använt en massa ord, när han igår talade med Rysslands president på telefon. Under en timme talade de, och talade de, om Rysslands aggression mot Ukraina. En massa tomma ord, och ett uttryck för förmäten nonchalans mot Ukraina.

Klockan i Jozefkyrkan slår två slag. Klockan är två. Allt utstrålar harmoni och lugn. Och ingen här behöver oroar sig för flyglarm eller missiler. I alla fall inte ännu.

Dagens anteckning – 15 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Utanför Botaniska trädgården i Kraków har ginkgoträdet låtit sina blad singla ner till marken. De ligger där, systematiserade enligt sin egen ginkgoträds logik. Vi människor ser inte den logiken, men ginkgoträdet är ju så förhistoriskt att den nog vet precis vad den företar sig. Den gör som den vill, med ålderns rätt helt enkelt.

Det är förhållandevis amusant att tänka på det faktum att trädet benämning kommer sig av ett troligt missförstånd. Engelbert Kaempfer (1651-1716) kan nämligen ha gjort en feltolkning av trädets japanska namn. Kaempfer lär vara den första västerlänning som mötte trädet när han var i Japan år 1691. Trädet kallas ginkyō i Japan, men av någon anledning skrev Kaempfer ett “g” istället för “y”, vilket ledde till vår lite märkliga term. Carl von Linné använde senare Kaempfers stavning, och på den vägen är det.

Kaempfer hamnade för övrigt i Japan efter att ha följt med ett holländskt skepp från Java. Dessförinnan hade han faktiskt under en kort tid bott i Uppsala, men hans längtan efter resor blev för stor (tror jag det), vilket gjorde att han sökte posten som sekreterare åt den svenske ambassadören i Moskva. Därifrån sändes han som läkare till Persien, innan han alltså hamnade i Japan där han stavade fel på ginkgon till oss. Tänk om han hade kunnat ana att detta träd nu är det mest planerade gatuträdet i världen. De syns praktiskt taget i varje stad, och när jag var i Wien nyligen syntes deras gula fägring längs med nästan varje gata.

Det första ginkgoträdet jag hade en personlig relation till var en ståtlig ginkgo på Ivan Franko-gatan i Lviv. Varje höst promenerade jag till trädet för att få uppleva dess vackra gyllene färg. Och på våren tog jag mig dit för njuta av dess färska gröna blad. Sedan dess upplever jag det som att jag har en särskild relation till varje ginkgo jag möter. Som om alla dessa uråldriga träd är sammanfogade i en lång kedja ginkgo-gemenskap. Avståndet mellan Ivan Franko-gatan och Botaniska trädgården i Kraków känns på detta sätt inte särskilt långt.

En källa
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Engelbert_Kaempfer

Dagens anteckning – 4 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Vid Wawels fot strävar ett hästekipage fram. Dess hovar hamrar taktfast, enligt hästars rytm, mot kullerstensgatorna. Ur hästarnas näsborrar ryker deras andedräktar. Stora molnpuffar som nästan hotfullt letar sig upp ut ur deras inre, innan andedräktarna upplöses i den fuktiga höstluften.

För ett ögonblick hörs blott hästarnas hovar, deras frustande andetag och vagnens knirrande hjul.

I min tanke slungas jag flera hundra år tillbaka i tiden. Under bråkdelen av en sekund är jag en piga med en hink i vardera hand. På väg mot ett okänt mål. I ekipaget sitter någon med förmögenheter, på väg mot sin praktfulla tillvaro.

Men så plötsligt bryts min tanke. En Bolt-taxi kommer förbi i ljusets hastighet. Några turister kastar sig förskrämda upp på trottoaren, för att släppa fram nutidens ekipage. Ur taxins bakdel kommer också en rök, men sakförhållanden är då en helt annan och vi kan knappast kalla denna rök för andedräkt.

Jag tar mina två väskor, den med datorn och den undervisningsmaterialet, och färdas vidare, mot ett, för de flesta, okänt mål.

Fotot fångat den 18 maj 1935
Fotografen är okänd
Fotots källa.

Dagens anteckning – 3 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hon ser lite trött ut, där hon sitter på en röd resväska. Hennes tår pekar inåt och hon lutar sin haka i sina sammanflätade fingrar. Framför henne brusar bilarna fram på den stora farleden uppkallad efter Maria Konopnicka. På hennes vänstra sida står en lika stor resväska som den hon sitter på, samt en lite mindre resväska avsedd för barn. Ni vet en sådan där resväska i glada färger, med gulliga tecknade djur på, som barn ofta föredrar.

Hon sticker ut, med sin lite uppgivna och rufsiga uppsyn, ty bakom henne råder en helt annan atmosfär. Där syns ett pariserhjul, en förtöjd luftballong som kan ta dig upp för att skåda Kraków från ovan, helgalna gungor som kan både vända upp och ner och ut och in på dig, om det vill sig illa. Ja, här finns massor av sattyg som kan skrämma fram ett skratt hos dig.

Bland de mest beskedliga åkdonen återfinns en liten berg- och dalbana för barn. Och nu kör den runt och runt med en pappa och hans lilla dotter. Det är inte långsökt att tro att de hör ihop med den trötta kvinnan på sin röda resväska. I motsats till kvinnan på resväskan ser pappan extremt road ut. Faktum är att han ser nästan mer road ut än barnet, som med sammanbiten min stirrar målmedvetet framför sig mot en punkt där resan på berg- och dalbanan äntligen (?) tar slut.

Var har den lilla familjen varit, undrar man när man ser dem. Var detta resans mål eller dess oundvikliga slut? Hade de egentligen tänkt sig att åka till Polens största nöjespark Energylandia som ligger i närbelägna staden Zator. (Ja, jag vet, ännu en polsk ort vars namn låter som ett hårdrocksband från sent 1990-tal.)

Nå, dessa frågor får vi aldrig svaret på, för undertecknad trampar snabbt förbi på sin cykel, och börjar egentligen inte tänka på denna scen ur Krakóws vardag förrän långt senare.

(Fotot har, som synes, ingenting med någon av de omnämnda nöjesfälten att göra. Istället får ni titta på mitt nöjesfält – Błonie.)

Dagens anteckning – 2 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Sommaren har under hela oktober kämpat förtvivlat för att besegra den annalkande hösten, men idag förefaller det som om sommaren slutligen fått falla till föga och dra till södra halvklotet. Träden har, med sina starka höstfärger, försökt få sommaren att veta sin plats. Men den har framhärdat att det nog kan vara sommar året runt. Det är inte att undra på att man kan hålla med sommaren. Fast helst då i dess mer gästvänliga skepnad, med temperaturer som aldrig stiger över tjugofem.

Mellan det sedan länge uttorkade vattendraget Młynówka królewska och Wisłas biflöde Rudawa knirkar en ensam cyklist fram över en äng. En råka ackompanjerar cyklisten med sitt karakteristiska knarrande läte.

Det känns inte längre orätt att det slutligen har blivit höst.

Dagens anteckning – 31 oktober 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Kurant! Jag ska till Kurant”, ropar den synskadade kvinnan rakt ut i folkvimlet på Rynek główny i Krakóws gamla stan. En grupp hjälpsamma ungdomar lotsar henne fram till dörren och in träder hon till det som sedan över 30 år varit musikälskarnas trygga hamn – Musikbokhandeln Kurant. Från högtalarna ljuder jazz, som tillkommit och befinner sig på behörigt avstånd från alla hitlistor.

Här inne kan man, förutom att lyssna på musik med innehåll och själ, dricka kaffe, äta en tårtbit, och koppla av från samtidens larm. Bokhandeln säljer allt från noter till enklare sånger till mer avancerade partitur med konstmusik. Skivbutiken erbjuder en härlig blandning av CD och vinyl med klassisk musik, jazz och folkmusik. Väggarna pryds med konst av lokala konstnärer. Dessa alster är också till salu, vilket är en viktig inkomstkälla för många konstnärer. Och inte alltför sällan bjuder man på levande musik.

Den synskadade kvinnan beställer in en tårtbit och en kopp varm choklad. Från sin plats i hörnet kan hon höra alla trogna kunder som tittar förbi denna eftermiddag, den sista oktober 2024, som också råkar vara sista dagen som Kurant håller öppet. En kraftig hyreshöjning blev slutligen den kula som fick Kurant att stupa. Men det är blott inte bara hyreshöjningen som är orsaken till att Kurant måste kasta i handduken. I gamla stan i Kraków är det turisterna som styr efterfrågan och utbudet och de skyr också allt som är okänt. De väljer hellre välkända restaurangkedjor framför lokala påhitt som Kurant. De tycks inte alls lockas av det okända. Och faktum är ingen av dessa turister kommer att sakna musikbokhandeln Kurant. Hålet efter Kurants sorti kommer snart fyllas med något som denna trygghetssökande krets föredrar.

Den synskadade kvinnan dricker de sista dropparna av den varma chokladen, och torkar försiktigt sin mun. Kvar på bordet står snart bara hennes tomma kopp, ägarna till Kurant kommer att låsa dörren till detta, musiklärarnas paradis, för sista gången. Och en trettioårig kulturinstans drar sin sista stuck.

En artikel i Gazeta Krakowska.

Dagens anteckning – 30 oktober 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är nog inte så många som tänker på honom, den där tunne mannen med sitt glesa skägg, som ibland syns på en bänk i Planty i närheten av filharmonin. Där han sitter och röker och askar i sitt medhavda blå askfat av gummi.

Om man nu händelsevis råkar få syn på honom, kommer man nog ana att han registerar allt som sker runt omkring honom. Det förefaller som om han ser allt. Turisterna som tultar fram, trötta efter allt nyupptäckt. Barnen som samlar de färgrika löven, eller som bara skriker för att de inte fått tillräckligt med glass eller uppmärksamhet. Cyklisterna som jagat pilar mellan fotgängarna och de cyklister som rullar fram i sakta mak och låter höstlövens mjuka frasande ackompanjera kedjans knorrande. De unga paren som vänslas på parkbänkarna. Hundarna som är ute och rastar sina mobilförsedda ägare. Munkarna som raskt traskar genom Planty, och som med sina långa tygsjok, inpyrda av kyrkans rökelser, lämnar efter sig spår av något historiskt, avlägset och mystiskt. De äldre damerna som ingen längre ser, men som så gärna vill bli sedda, ja, till och med dem ter det sig som vår rökande man på bänken ser.

Eller så ser han inte allt detta, utan vänder blicken inåt mot en punkt där han kan smaka på en liten stunds avskildhet.