viewpoint-east.org

(Läsningstid: 4 minuter)

När Gustav Mahler (ja, nu är vi där igen, men detta kommer vara sista postningen om konserter med Mahlers musik på ett tag, då Mahlerfestivalen nu är slut) skulle uruppföra sin åttonde symfoni i München, september 1910, genomgick han en kris. Kvinnan i hans liv, Alma Mahler, hans älskade hustru och musa, och den person han hyste mest respekt för, hade haft en relation med en annan och yngre man. (Almas älskare var den kända arkitekten Walter Gropius, som hon skulle gifta sig med efter Mahlers död.) Plötsligt stod det klart för Gustav Mahler att Alma kanske inte var så lycklig i deras äktenskap som han själv hade trott. I ett försök att visa sin kärlek och djupa uppskattning för Alma tillägnade han henne verket. På försättsbladet i det nypublicerade partituret stod det på pränt “Meiner liben Frau Alma Maria”.

Men han nöjde sig inte med det som yttring för sin stora kärlek till henne. Ty när Alma anlände till sitt hotellrum, möttes hon av ett rum fyllt av vita rosor. Varje millimeter av rummets yta var täckt av roserna. Vad Alma erfor när hon såg detta hav av blommor förtäljer inte historien, men det måste nog ha stått klart för henne att han älskade henne mer än hon tidigare hade insett.

Symfonin skrevs dock fyra år innan det uruppfördes, och under den första sommaren efter det att Gustav Mahler och Alma hade förlorat sin äldsta dotter. De hade nu ett nytt sommarställe, Maiernigg i södra Österrike, och under några intensiva månader skrev han hela symfonin i ett rasande tempo. Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på symfonins stora omfång (enormt många stämmor) samt dess oerhörda komplexitet.

Den en timme och tjugo minuter långa symfonin är också en uppvisning i starka känslor. Instrumentationen är som sagt enorm, och som brukligt med Mahler innehåller den ofta med mer än fördubblad uppsättning i varje stämma. Därtill är det åtta solister; tre sopraner, två altsångerskor, en baryton, en tenor, en bas, två fullstora körer samt barnkör. Symfonin har därför fått smeknamnet “Sinfonie der Tausend”, alltså “De tusendes symfoni”. Gustav Mahler använde dock aldrig själv detta namn om symfonin, och mig veterligen uppmuntrade han det nog inte heller.

Mahlers avsikt med att skriva en symfoni för så många musiker kom sig av att han ville skapa ett musikaliskt universum, en hyllning till kärleken, glädjen och livet. Och enligt min mening lyckas han också med detta uppsåt, ty som åhörare uppslukas man helt av musiken och dess energi uttryckligen uppfyller en. De vackraste partierna är dock inte de mest starka, utan till exempel den finstämda inledningen av andra satsen eller de ljuvliga solo av solisterna i samma sats.

Kvällens konsert var inte första tillfället jag bevisade ett uppförande av denna magnifika symfoni. Första gången jag hörde den var i Wien förra året med Wiens symfoniorkester (inte att förväxla med Wiens mer kända filharmoniska orkester). Det var en fängslande upplevelse och min puls gick för högtryck hela konserten. Jag trodde därför att jag inte skulle bli lika drabbad av kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester samt körer och solister. Men Mahlers musik har en monumental inverkan på mig och den sänder tydligen alltid en skälvning genom varje del av mitt sinne. Det är till och med en närmast fysisk upplevelse, som därför inte riktigt går att beskriva i ord.

Dagens framförandet leddes av fenomenala Alexander Humala, som i och med kvällens konsert tog avsked som konstnärliga ledare för Krakóws filharmoniska orkester. Personligen tycker jag att det är sorgligt att han slutar eftersom jag uppskattar hans sätt att tolka musik och leda orkestern, men jag hoppas att jag kommer få höra hans tolkningar i andra sammanhang (och jag tror han kommer att ha någon enstaka konsert under nästa säsong). Det verkar dessvärre vara så att man, i och med bytet av konstnärlig ledare, lyft ut Mahlers sjätte symfoni ur programmet för nästa säsong. Det är den enda av Mahlers symfonier som jag aldrig fått höra levande. Tänk, alltid finns det något att knorra över.

För att ackompanjera dessa rader får ni njuta av kvällens vackra solnedgången över Wisła, något som passar på årets längsta dag, och som dessutom illustrerar något av det jag känner inombords efter kvällens fantastiska konsert.

(Läsningstid: 3 minuter)

År 1904, när Gustav Mahler (ja, nu är vi där igen, men ni har ju ändå haft nästan en veckas Mahler-fritt så nu kan ni nog klara en anteckning om hans musik) började skriva på sin sjunde symfoni, stod han på toppen av sin karriär. Han var en buren chefsdirigent för Wiener Staatsoper och han hade även fått ett internationellt anseende som nyskapande tonsättare. Privat sken dessutom lyckan mot honom och han trivdes i äktenskapet med den unga, intelligenta och vackra Alma (däremot mer tveksamt om hon var lycklig). Men när symfonin framfördes för första gången i Prag 1908 hade allt förändrats. Han hade förlorat sin position på Stastoper, efter en antisemitisk hetsjakt på honom, och hans äldsta dotter hade gått bort i scharlakansfeber.

Uruppforandet innehöll också en hel del dramatik. Enligt källor ska orkestern och Gustav Mahler repeterat verket 24 gånger och efter avslutad reparation lär han vid flera tillfällen ha återvänt till hotellet för att skriva om delar av symfonin. Den anses av många tillhöra en av de mest svårspelade av alla Mahlers verk, men som lekman har jag svårt att avgöra om så verkligen är fallet. Det är i alla fall en av de mer sprudlande symfonierna, och kanske beror det på den stämning han var i när han inledde arbetet med att skriva den.

Trots att symfonin är så sprudlande är den faktiskt en vandring genom natten. Symfonins anda kretsar kring de två satserna Nachtmusik I (den andra satsen) och Nachtnusik II (den fjärde satsen). Dessa två satser var också de första delarna av symfonin som han skrev. När han nästa sommar skulle skriva den första, tredje och femte satsen drabbades han av en blockering och visste inte hur han skulle börja. Men under en roddtur med en eka på en alpsjö erfor han en rytm som skulle ge honom ett uppslag till inledningen på första satsen. En månad senare hade han slutfört arbetet med symfonin.

Instrumentationen är inte lika imponerande som den i andra, tredje eller (gud bevars) åttonde symfonin, men den innehåller tack och lov en herrans massa klarinetter stämda olika efter alla konstens regler. Vi har turen att få höra ett tenorhorn och underbara valthorn och ett engelskt horn, oboer, fagotter, tromboner och så den så viktiga tuban. Percussion är som vanligt omfångsrik, men koskällorna är värda att lägga på minnet. Stråket ser också ut som det brukar plus två harpor, samt en förtjusande liten mandolin och gitarr (dessa båda hörs (?) dock bara i fjärde satsen).

Det är inte debut för mig att höra denna symfoni, enär jag bland annat haft äran att få lyssna på den i höstas i Katowice med Schlesiens filharmoniska orkester under ledning av Yarosalv Shemet. Men det är första gången som jag får höra kvällens gästorkester, som är Poznańs filharmoniska orkester. Dirigent för kvällen är Łukasz Borowicz, vars tolkningar jag haft nöjet att få höra flera gånger, men dock aldrig av Gustav Mahlers musik, så spänningen är såklart stor. Låt oss således gå in i Mahlers förtrollande värld.

—

Och inte blev jag besviken denna gång heller. I Łukasz Borowicz tolkning lät han varje stämma glänsa och särskilt förtjust blev jag i tenorhornets solo i första satsen och valthornets solo i den andra satsen. Denna gång framträdde också skillnaden i stämning mellan de fem satserna mycket tydligare än förra gången jag hörde den, och kanske berodde det på att Borowicz lyfte fram dessa nyanser.

(Läsningstid: 3 minuter)

En av de största Mahler-upplevelserna jag har haft inträffade för ganska exakt två år sedan. Det var nämligen då som Krakóws filharmoniska orkester, under ledning av dirigenten Alexander Humala, framförde Mahlers andra symfoni. Upplevelsen var så stark att luften inne i själva konsertsalen tycktes vara elektrifierad av intryck, och efter konserten var jag helt slut, som om jag hade simmat genom den störtflod av känslor som jag erfor under konserten. Och det var också då som jag blev som uppfylld av Mahlers musik.

Sedan dess har den konserten blivit som en slags referenspunkt för mina olika Mahler-upplevelser, och trots att jag sannerligen fått möjligheten att njuta av flera av Mahlers symfonier så har ingen av dessa olika tillfällen påverkat mig i samma utsträckning. Det är kanske därför som jag med viss bävan nu ska gå in på samma konserthus för att återigen lyssna på Mahlers andra symfoni, men nu under ledning av legendariska Antoni Wit.

Man kan med viss rätt hävda att Mahlers andra symfoni i c-moll, kallad Uppståndelsesymfonin, möjligen skrevs just i ett försök att lämna ett oförglömligt intryck på åhörarna. Kanske är det därför som instrumentationen ser ut som den gör. Bleckblåset innehåller till exempel 10 valthorn och 10 trumpeter, men delar av dessa spelar bakom scenen och hörs bara svagt (förutom under de avslutande satsen då de kommer upp på scenen). Vidare är det en herrans massa träblås (enligt partituret ska det vara fyra piccolaflöjter), percussion och stråk samt två harpor (men däremot inte mandolin, som i flera av hans senare symfonier). Sedan är det två solister, sopran och alt samt en fullstor kör. Om det var beroende på denna instrumentation som symfonin var den mest omtyckta symfonin av honom under hans livstid, låter jag vara osagt. Men visst imponerar det!

Symfonin skrevs mellan 1888 och 1894 och det sägs att han hade vissa problem med finalen, vilket inte alls är svårt att förstå med en så intensiv första sats, där vi får gå genom drömska och förtrollande inre landskap, kastas in en svärm av känslor eller tassar ömsint på tå. Andra satsen är väl den jag tycker minst om, men det bekommer mig inte för snart tar tredje satsen över där färdas vi mellan svulstiga och svärmiska teman. Helt yra av alla känslor rusar vi blint in i fjärde satsens altsolo som är så oemotståndligt vackert, men det är i den sista satsen som mitt hjärta slits ut och i stycken. Och så även under kvällens konsert.

Min upplevelse av de två konserterna går inte att jämföra. Under första konserten leddes jag som en novis genom symfonin, medan jag denna gång kunde varje ton och vet numera exakt vilka partier jag uppskattar mest. Precis som förra gången kändes det som jag hade simmat genom en störtflod av emotioner, och jag erfor ännu en gång hur fullkomligt förryckt vacker Mahlers musik är. Men om jag tvingas välja mellan de två konserterna väljer jag ändå den för två år sedan, och det har att göra med att det var den som på allvar väckte mitt intresse för Mahlers musik. Jag hade ju uppskattat Mahler tidigare, men med den konserten förändrades allt. Jag blev en nörd.

(PS. Jag kan faktiskt inte komma på ett bättre sätt att fira Sveriges nationaldag!)

(Läsningstid: 2 minuter)

Det händer ju allt emellanåt att man hör någon kalla den svenske kungen för “Tjabo”. De flesta som gör det vet kanske inte att ordet betyder kompis och härrör från ordet “tjavo” på romani. Och likaledes hör man ganska ofta att folk kallar Gustav Mahlers första symfoni i d-dur för “Titan”. Jodå, jämförelsen mellan kungens smeknamn och Gustav Mahlers första symfoni är helt logisk, ty inget av dessa smeknamn är helt rättvisande. Kungen är nämligen inte vår kompis (och jag tvivlar på att han har kompisar på det sättet), och Mahler använde bara titeln Titan vid två ynka tillfällen, sedan slängde han den i papperskorgen.

Men varför satte då Mahler denna titel på sin första symfoni? Jo, anledning kan ha varit att han försökte ge en slags förklaring till hur symfonin skulle kunna tolkas. Symfonin fick nämligen svidande kritik vid sitt första framförandet i Budapest 1889. Kritikerna menade att den var fragmentarisk och obegriplig. Därför ville Mahler hjälpa åhörarna på traven med att ge en programmatisk referenspunkt till verket. Titeln kommer från den romantiske författaren Jean Pauls roman med samma namn, och handlingen i romanen cirklar kring hur en ung man formas till hjälte genom att slåss för godheten. Men Mahler använde bara denna titel två gånger, i Hamburg 1893 och i Weimar 1894. Sedan övergav han tanken om att försöka ge åhörarna en sådan nyckel till tolkning. Efter de två ovannämnda konserterna lyfte Mahler inte bara bort titeln Titan, han skrev även om symfonin.

Så summan av kardemumman, det är således inte helt korrekt att kalla Mahlers första symfoni för “Titan”, eftersom den version av Mahlers första symfoni som vi hör framföras idag är inte samma version som de han kallade för Titan.

Nåväl, ikväll har jag fått höra studenterna på Krakóws akademiska musikhögskolan åstadkomma ett bejublat framförande av denna medryckande och energigivande symfoni. Och en särskild eloge bör gå till den unge mannen på oboe.

(Läsningstid: 3 minuter)

Kanske har det undgått många, men idag är det alltså Gustav Mahlers dödsdag. Han gick bort den 18 maj 1911 efter att ha en misskött förkylning (på hans typiskt neurotiska sätt) till den milda grad att hans hjärta inte uthärdade mer. Det är således inte en dag att fira, utan snarare att högtidlighålla, för den som är lagd åt det mahlerianska hållet, vilket jag dessvärre (?) är. Och aldrig tidigare har jag på hans dödsdag haft möjligheten att få höra på hans musik framföras levande. Det är därtill så förträffligt inrättat att jag bor i Kraków, vars filharmoniska orkester arrangerar en Mahler-festival som inleds idag. Under några förtrollande veckor kommer jag att kunna få njuta av flera av Mahlers symfonier under denna festival, och som grandios final väntar hans åttonde symfoni.

Först ut är Mahlers nionde symfoni, som tillkom mellan 1908 och 1909. Symfonin har tidigare framställts som Mahlers avsked till världen, men det kan verkligen ifrågasättas. Enligt många kännare torde hans egentliga avsked vara den tionde symfonin, men jag menar nog att han i den tidigare tonsatta sångcykeln “Das lied von der erde” (från 1908) begråter det faktum att världens skönhet kommer att leva vidare utan honom.

Mahlers nia tillkom under en tid då han var lycklig och tillfreds med livet (nåja, så lycklig och tillfreds som denne nervöst lagda person kunde vara). Han hade haft en bejublad säsong i New York, lagt Wiens antisemitiska kampanjer mot honom bakom sig och det är troligt att han såg på framtiden med viss tillförsikt. En del hävdar därtill att inget tyder på att han fruktade döden när han skrev den. Däremot tycker jag att man kan höra en annan slags tvekan i verket. Här möts gamla och nya klangvärldar, samt han experimenterar och håller fast vid traditionerna i samma andetag. Det är därmed tydligt att han hade berörts av mötet med den nya unga generationens tonsättare, med Arnold Schönberg i spetsen, och deras föresats att nydana konstmusiken. Symfonin har därjämte en varierad men sammansatt användning av kontrapunkten, vilket märks särskilt genom de stora kontrasterna, mellan ljusa och mörka partier, långsamma och snabba, och starka och svaga. Varje stämma har därtill en egen melodi, och dessa melodier vävs samman i en tät väv. Och vi kan också höra en helt ny slags användning av dissonans, som kanske inte tidigare hörts i Mahlers musik. I en jämförelse med hans tidigare tonsättningar kan man därför kanske uppleva nian som alltför fragmentarisk, men man kan också hävda att det är allt detta, sammantaget, som skänker denna symfoni ett särskilt djup.

Jag måste erkänna att nian är den symfoni av Mahler som jag hitintills har haft svårast att ta till mig. Kanske är det med anledning av att jag aldrig hört den framföras på levande, men kvällens konsert satte alltså punkt för den armoden. Och vilken debut sen. Så här strax inpå en magnifik upplevelse har jag svårt att finna orden, men korteligen kan jag anföra att Krakóws filharmoniska orkester lyckades, som brukligt, överträffa mina redan högt ställda förväntningar. Dirigenten José Miguel Pérez-Sierras vackra och ödmjuka tolkning förstärkte dessutom intrycket. Sista satsen, där klangvärlden gradvis ebbar ut och tynar bort, var så stark upplevelse att jag kom på mig själv med att vibrera i hela kroppen. Men till skillnad från många andra hör jag inte något sorgset avsked, utan snarare hur musiken blickar framåt mot nya horisonter.