viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 21 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Någon gång under min högstadietid drabbades jag av Jean Sibelius violinkonsert i d-moll (op 47) från 1904-5. Jag var så svårt angripen av denna konsert att jag stundtals hade svårt att tänka på någonting annat, och när jag lyssnade på den var det som om jag ville krypa in i högtalarna och förenas med musiken. Ända sedan dess har jag ett mycket särskilt förhållande till Sibelius violinkonsert. Nu är det inte så att jag lyssnar på den särskilt ofta, men jag återkommer till den då och då, som man gör till en kär och välbekant gammal vän, och jag kan fortfarande varje nyans, varje tonbild, den skapar.

Det var därför med spänd förväntan som jag ikväll satte mig på min invanda plats på konserthuset i Kraków för att få höra Krakóws filharmoniska orkester framföra verket under ledning av dirigenten Sasha Goetzel, med solisten Pawel Wajrak, som tillika är konsertmästare i nämnda orkester. Framförandet var i mitt tycke fulländat på fler sätt än jag kan ta upp här, men något som jag verkligen uppskattade var solistens lyhörda inställning till tonsättningen. Klangen var både mjuk och inkännande, utan kantiga uddar, som annars lätt förekommer i framföranden av denna mycket tekniskt krävande och känslomässigt svåra konsert.

Man skulle därför kunna tro att det vore svårt för den andra punkten på programmet att engagera lika fullt. Men eftersom det handlade om Johannes Brahms första symfoni i c-moll (op 68 1855–1876) förelåg det inga hinder för att träffas av inlevelse. Till skillnad från Sibelius har Brahms musik kommit till mig ganska sent. Jag har försökt undvika honom, av någon för mig själv inte helt klar anledning, men kanske berodde min misstänksamhet mot honom på att jag erfor att han skulle kunna dominera, och till och med konkurrera ut andras musik. Ty så har det också blivit, sedan Brahms kom in i mitt liv har många andra tonsättare helt enkelt fått ta ett steg åt sidan.

Brahms första symfoni tog också lång tid på sig innan den kom till Brahms, skulle man kunna säga. Det gick 21 år mellan den första skissen och den slutförda symfonin. Brahms var 43 år när han la sista handen på partituret, och under arbetets gång hade han drabbats av vankelmod fler gånger än han erfarit eufori. Och det är inte för utan att man kan förnimma denna tvekan, vars uttryck innehåller allt från försiktighet, upprymdhet till direkt ilska. Vad jag särskilt uppskattar med Brahms första symfoni, och som gäller alla hans tonsättningar, är avsaknaden av programmusik. Här är det klangerna, tonspråket och instrumenten som härskar. Och av det skälet lyssnar man på ett helt annat på hans tonsättningar. Man söker sig helt enkelt inte utanför musiken, ty den är som ett eget himlavalv, ett Brahms universum.

Under kvällens konsert framfördes denna symfoni med sedvanlig virtuositet av Krakóws filharmoniska orkester och när sista tonerna klingade ut blev det som väntat stående ovationer från en hänförd publik. Särskilt varma applåder tillägnade jag både förste hornistens och första flöjtistens fina solo i sista satsen.

Dagens anteckning – 15 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nu har det ju omnämnts tidigare, men det var en dag som denna, nämligen i mars för elva år sedan, som jag gick in genom konstmusikens väldiga port och stängde dörren bakom mig. Man skulle kunna tro att det är lite enahanda här inne, men konstmusik är en mycket eklektisk konstform och jag är konstmusikalisk allätare, så jag har aldrig tråkigt.

Nåväl, den som höll upp dörren och som också hjälpte mig att stänga den var Johann Sebastian Bach, under ett Bachmaraton i Lviv. Jag har därför ett mycket speciellt förhållande till hans musik, och kanske särskilt i just marsmånad, eftersom det är ett slags jubileum som jag gärna firar. Och glädjande nog arrangerar Musikaliska Akademien i Kraków årligt återkommande festival till hans ära varje år. Ikväll inleddes sålunda den trettonde upplagan av deras Bachfestival med en bejublad konsert med akademins studentorkester på tidsenliga instrument under ledning av Marek Toporowski. På programmet stod följande verk av Johann Sebastian Bach: Orkestersvit nr 3 i D-dur (BWV 1068), Partita i c-moll (BWV 997) och som avslutning “Tönet, ihr Pauken! Erschallet, Trompeten!” (BWV 214). Som förväntat framfördes alla tre verken med den inlevelsefulla entusiasm som bara unga engagerade studenter kan uppbringa.

Alla tre verken är värda en närmare presentation, men eftersom jag inte vill trötta er med mitt docerande får vi nöja oss med att bekanta oss med det sistnämnda verket. På svenska skulle titeln kunna översättas till “Ljuden, ni pukor! Skalla, trumpeter!” och det är verkligen just pukorna (eller timpani) och trumpterna som leder oss in i tonsättningen. Ibland ser man även titeln “Födelsedagskantat för drottning Maria Josepha” och det beror på att Bach skrev kantatet till Maria Josefa av Österrike år 1733. Men sanningen att säga var hon inte drottning när stycket skrevs. Det blev hon först något år därpå när hennes make August III, efter visst bestyr, valdes till kung av Polen. I och med att hon kröntes till Polens drottning, blev hon också den (hör och häpna) sista på den posten. Fast det kunde ju ingen veta då.

Men låt oss återvända till själva kantatet. Den uruppförandes i Leipzig på legendariska Zimmermannsches Kaffeehaus under ledning av Bach själv. Handlingen i kantatet rör sig kring fyra gudinnor i romersk och grekisk mytologi, som var och en härskar över krig, fred, vishet och ryktbarhet. Bach ägnade sig ofta åt återbruk, och i första satsen kan den skarphörda identifiera att han lånat både arior och timpanisolo från Juloratoriet (BWV 248). Det är pampigt utan att vara det minsta pompöst. Under kvällens konsert framfördes detta kantat med enastående energi och med exceptionell briljans. Och jag kan lova att temperaturen i Musikaliska Akademiens aula steg åtminstone tio grader under den sista satsen!

Dagens anteckning – 14 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är lätt att tycka att orgel är ett väl pompöst och lite för överdådigt instrument, men då glömmer man att orglar är oerhört mångfacetterade instrument, både till konstruktion och ljudbild. Under kvällens konsert, där bland annat Georg Friedrich Händels orgelkonsert op 7 nr 1 framfördes, blev vi åhörare varse just det. Verket framfördes nämligen på en mindre orgel, något som jag tror var en kammarorgel. Dessa har en svagare och mjukare, ja, nästan dåv och dämpad klang. Den ger därmed en helt annan klangvärld än den som en vanlig kyrkorgel ger (om det nu finns något som kan kallas för vanlig kyrkorgel”).

Orgelkonsert op 7 skrevs 1740, och framfördes antagligen flera gånger av Händel själv, men man vet faktiskt inte med säkerhet hur många gånger eftersom det inte har noterats någonstan. Stycket var tänkt som ett slags mellanspel under framförandet av olika oratorier, och sålunda inte som ett huvudnummer. Han skrev också flera liknande orgelkonserter som var avsedda att spelas som pausmusik på detta sätt. Under framförandet av orgelkonserterna fick Händel tillfälle att visa upp sin skicklighet som organist och han var väldigt förtjust i att imponera på publiken i London. Partituren innehöll därför ofta partier där det gavs utrymme för improvisation på orgeln. Verken hade därmed inte ett partitur i vanlig bemärkelse, utan kan kanske bäst beskrivas som en slags utförlig skiss. I just ovannämnda orgelkonsert angav dock Händel tydligt att man skulle utgå från sviten “Passacaglia” i g-moll för cembalo (HWV 432) när organisten (alltså han själv) kom till solot i första satsen.

Några år efter Händels död transkriberade man hans skisser och publicerade dem som orgelkonserter op. 7 (HWV 306–311) och sammantaget är de de sex stycken. Under kvällens konsert var organisten Filip Presseisen solist och han hade en oerhört fint anslag som också framgick när han inledde konserten (på filharmonins stora orgel som syns på bilden) med Johann Sebastian Bachs Toccata och fuga i d-moll (BWV 565).

Kvällens egentliga huvudnummer var dock det medryckande framförandet av Händels Dettingen Te Deum (HWV 283) och Bachs Magnificat i d-dur (BWV 243). Orkestern L’Estste Armonico och kören Kontorei Sankta Barbara, leddes därtill av den entusiasmerande dirigenten Wiesław Delimat.

Dagens anteckning – 7 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Under kvällens konsert när alltid lika fenomenala Krakóws filharmoniska orkester framförde Antonín Dvořáks Slaviska danser op. 46 från 1878 under ledning av den legendariska dirigenten Lawrence Foster började jag under den andra dansen, Dumka, tänka på Ukraina, ty just dumka intar en särställning i det ukrainska medvetandet. Termen syftar på tänkandet, som varje person med rudimentär kunskap i något slaviskt språk förstår, med betoning på sorg eller längtan efter frihet. Ordet dumka lär härröra från 1500-talets Ukraina och kan knytas till de kringresande trubadurer, kallade kobzarer, som sjöng vemodiga ballader om kosackernas hjältemod, samt det förtryck och även fångenskap de utsattes för. Det var, som jag förstår det, dock först två hundra år senare som termen dök upp i skrift som beskrivning på folksånger som uttryckte elegi över sakernas tillstånd. Ytterligare hundra år senare hade termen fått ordentligt fotfäste i det ukrainska medvetandet. Nationalskalden Taras Sjevtjenko skrev sin dumka i exil i S:t Petersburg 1838, vilken är ett klagande epos över ensamhet, fattigdom och över oförrätterna mot det ukrainska folket.

Men dumka skulle vid denna tid sökt sig vidare från Ukraina och hade nu spridit sig vidare till framförallt Polen och Tjeckien, där poeter började skriva dikter med utgångspunkt från dumkan och inom den så kallade ukrainska skolan, en polsk litterär inriktning, var den särdeles vanligt förekommande.

Snart plockades tanken om dumka även upp av konstmusiken, och Dvořáks Slaviska danser är kanske det i västvärlden mest kända exemplet. Men raden av namnkunniga tonsättare som skrivit en dumka kan göras lång. Bland dem finns Franz Liszt, Leoš Janáček, Fryderyk Chopin, Pjotr Tjajkovskij och hos ukrainarna finns Mykola Lysenkos pianostycke Dumka-shumka och Vasyl Barvinsky som skrev sin dumka för viola, för att bara nämna några få av alla de tonsättare som kände sig manade att skriva en dumka. Dumka är således ytterligare ett exempel på hur Ukraina har inspirerat och berikat kringliggande länder.

Men låt oss avrunda med att återkomma till kvällens konsert, som hade ytterligare två programpunkter. Först ut hörde vi Zoltán Kodálys “Galántai táncok” (från 1933) där jag särskilt vill lyfta det synnerligen fina hornsolot samt likaledes utmärkta klarinettsolot. Därefter äntrade den unge pianisten Yaov Levanon scenen och framförde Franz Liszts andra pianokonsert med bravur. Och under Dvořáks Slaviska danser briljerade alltså orkestern.

Dagens anteckning – 28 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Böckerna om Beethoven och Mahler står sida vid sida i min bokhylla. Ja, det finns egentligen inte någon rimlig förklaring till att de gör det, men jag kan bara inte förmå mig att skilja dem åt. Detta trots att jag vare sig förknippar dem med varandra musikaliskt eller ser likhet mellan deras personligheter. Men de intar likafullt samma plats i mitt inre. Jag återkommer till dem i tanken praktiskt taget dagligen. Det är följdaktligen lätt att förstå att kvällens konsert, där Krakóws filharmoniska orkester framförde Beethovens åttonde symfoni (op 93 från 1812) samt Mahlers Das lied von der Erde (från 1908) var något av en högtidsstund för mig.

Beethoven skrev sin åttonde symfoni under en tid då hans privatliv stormade. Dels hade hans hörsel försämrats så pass kraftigt att han inte längre kunde dölja sin dövhet för sin omgivning. Därtill hade han en del trassel med kärleken, både för egen del samt att hans bror hade inlett en kärleksrelation med en kvinna som Beethoven inte tålde. Så det är remarkabelt att åttan tillhör hans ljusaste symfonier. Vid uruppförandet var dock inte publiken särskilt förtjust och man menar än idag att hans åttonde symfoni är den mest missförstådda av Beethovens symfonier. På frågan varför Beethovens samtid inte gav sitt gillande till åttan, lär den store mästaren ha svarat att “det beror på att det är den bästa av mina symfonier”, och jag måste tillstå att jag instämmer.

Det är nästan hundra år mellan Beethovens åtta och Mahlers “Das lied von der Erde” och det framgår med all önskvärd tydlighet. Mahlers tonspråk är mycket mer komplext, med abrupta tempoväxlingar som Beethoven kanske inte skulle våga drömma om. Genom hela verket råder dessutom en förtätad, laddad och nästan förrädiskt fängslande stämning, som är så intensivt att det stundtals är svårt att andas. Verket utgår från valda delar ur Hans Bethge diktsamling “Die chinesische Flöte”, som i sig var en översättning, eller tolkning, av dikter av klassisk kinesiska poesi. Åren kring förra sekelskiftet var en tid då exotismen tog fart och det var vanligt förekommande att försöka tolka Östern genom en västerländsk prisma. Mahler har dock tillfogat sin egen berättelse om utanförskap, som jude i en antisemitisk samtid. När Mahler skrev Das lied von der Erde hade han precis avsatts som chef för operan i Wien efter en antisemitisk kampanj. Några veckor därpå hade hans äldsta dotter Maria dött av scharlakansfeber, och vid samma tidpunkt fick han reda på att han led av ett medfött hjärtfel. Dessa sorger hörs också i Das lied von der Erde. Det så olidligt smärtsamt men ändå gripande och hänförande vackert.

Kvällens framförande av Das lied von der Erde var i mitt tycke fulländat. Som expert kan man nog ha åsikter om en det ena eller det andra, men jag upplever alltid Mahlers, och även Beethovens, musik på ett känslomässigt plan, sålunda ägnar jag mig inte åt att påpeka eventuella tillkortakommanden som i sammanhanget är bagateller. Mezzosopranen Ester Pavlus vackra och inkännande tolkning var drabbande och bidrog till att skapa en känslofylld air, samt likaså var tenoren Michael Spadaccinis och dirigenten Sasha Goetzels bedrifter berömvärda.

Men den starkast strålande stjärnan på det mahleriskan himlavalvet under kvällens konsert var ändå orkestern.

Dagens anteckning – 26 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det tog Felix Mendelssohn hela sex år att avsluta arbetet med sin violinkonsert i e-moll (op 64). Första gången han beskrev konserten var i ett brev till violinisten, tillika vännen och kollegan Ferdinand David (1810-73) år 1838. I nämnda brev ska Mendelssohn har återgett hur han inte kunde släppa ett tema till inledningen av konserten och att han, när den skulle bli klar, ville tillägna verket till sin vän. “Med lite gott humör och lugn och ro kommer jag slutföra arbetet på hara några dagar”, skrev han muntert vidare.

Men sedan blev det tyst, eller rättare sagt, Mendelssohn frågade sin vän Ferdinand David om vissa tekniska detaljer då och då, men tiden gick och gick. Slutligen uppmanade David sin vän att sluta dra benen efter sig och helt enkelt sätta sig ner och avsluta verket. När Mendelssohn väl kom till ro och inledde arbetet med att slutföra violinkonserten gick det också i rödaste rappet. Det tog inte mer än någon vecka att färdigställa den. Men man kan nog anta att Mendelssohn haft violinkonserten i tankarna under de år som den legat i ide, ty när den väl framfördes, med vännen David som solist och dansken Niels Gade på dirigentpulten, innehöll den flera nydanande grepp. Sådana beslut tar ju ofta tid att fatta.

En av de nymodigheter som Mendelssohn införde var att låta första och andra satsen löpa in i varandra, med hjälp av en fagott som håller kvar din ton från första till andra satsen, och den går också över från e-moll till C-dur. Mendelssohn placerade därtill kadensen, alltså det solo som solisten spelar när övriga musiker är tysta, i mitten av första satsen, vilket är ovanligt. (Kadensen återfinns oftast i slutet av första satsen.)

Tillsammans med Sibelius violinkonsert tillhör Mendelssohns dito mina ögon-, eller kanske öron-, sten, och märkligt nog har jag ibland lite svårt att hålla isär dem. Det finns ingen rimlig förklaring till att jag har svårt att skilja dem åt, utom att de båda har hamnat på ungefär samma ställe i mitt hjärta.

Fast det är inte den mycket kända violinkonserten av Mendelssohn som jag nu ska lyssna på, utan hans inte så beryktade violinkonsert i d-moll från 1822. Mendelssohn var då bara 13 år gammal, och var redan bekant för många som en ung virtuos, och många jämförde honom med Wolfgang Amadeus Mozart karriär som ung pojke. Det är ett intressant stycke, som vittnar om en potential om än inte så förfinad som den man kan höra i hans violinkonsert i e-moll.

Ikväll framförs sålunda denna första av Mendelssohns violinkonserter och det på en violin byggd av den napolitanska instrumentmakaren Gennaro Gagliano år 1759. Solist och dirigent är Giovanni Guzzo, och orkestern heter Sinfonietta Cracovia.

Dagens anteckning – 22 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Klockan 17 den sista söndagen i nästan varje av årets månader är S:t Martinskyrkan (Kościół św. Marcina) i Kraków fullsatt till sista bänkrad. Det är nämligen då som det polska Bachsällskapet bjuder in till konsert. På programmet återfinns givetvis alltid Johann Sebastian Bach, men han ackompanjeras likaså av andra tonsättare, både från sin egen samtid, men likaväl av äldre såsom av senare tonsättare. Stycken framförda på kyrkans orgeln intar på flesta konserter en framträdande roll, men det kan även röra sig om stycken för violin, cembalo, trä- eller/och bleckblåsinstrument, kör och så vidare. Med andra ord är konserternas reportoar av så pass skiftande karaktär att det är svårt att sammanfatta på några få rader, men man kan med viss rätt mena att allt kretsar kring Bach under dessa konserter.

Idén till att bilda ett Bachsällskapet i Kraków formades år 1983, på 300-årsjubileet av Bachs födelse, och bakom initiativet låg läkaren och tillika musikälskaren Henryk Gaertner. Men det skulle dröja ända till 1989 innan sällskapet registrerades som förening. Direkt efter bildandet av föreningen inledde man arbetet med att försöka knyta band med Bachsällskapet i Leipzig, men tidpunkten var illa vald, ty inledningen av 1990-talet var en turbulent tid inte bara i Polen och grannlandet Tyskland utan i praktiskt taget hela Öst- och Centraleuropa. Under en tid såg det till och med ut som om Bachsällskapet skulle somna in innan den ens fått vind i seglen.

Men allt förändrades när cembalisten och professorn Elżbieta Stefańska-Kłyś tillträdde som styrelseordförande i sällskapet. Hennes mål var att försöka väcka liv i den avsomnade verksamheten och trots att tiderna var svåra lyckades hon att skapa ett engagemang för sällskapet som engagerade hela Krakóws musikliv. Vändpunkten kom 2003 när en ny styrelse valdes. Bland dem som valdes in i styrelsen återfanns flera namnkunniga i Krakóws musikliv. Namnen kanske inte säger er något, men för den som intresserar sig för konstmusikscenen i Kraków indikerar dignitärer som exempelvis Jacek Berwaldt (tidigare direktör för Krakóws filharmoniska orkester) eller Anna Woźniakowska (musikkritiker) att den nya styrelsen innebar något av en renässans för det slumrande sällskapet. Sedan dess har det rullat på, och i somras arrangerade Bachsällskapet sin tvåhundrade konsert.

Bachsällskapet arrangerar alltså sina konserter i S:t Martinskyrkan i Kraków, som är stadens enda evangelisk-luthersk kyrka. Den första kyrkan som byggdes på platsen var dock inte luthersk, utan katolsk och byggdes på 1100-talet. Den brändes ner av mongolerna hundra år senare. Den nuvarande kyrkan byggdes på mitten av 1600-talet i barockstil. Kyrkan tillhörde en nunneorden fram till 1816, då den övertogs av den lutherska församlingen. Orgeln, med sin vackra klang, byggdes på mitten av 1800-talet och har sedermera byggts om vid flera tillfällen, och den sista renoveringen gjordes för lite mer än 20 år sedan. Och eftersom den finns i en luthersk kyrka används den flitigt, samt alltså den sista söndagen i varje månad när Bachsällskapets nördiga samling möts.