viewpoint-east.org

Gustav Mahlers fjärde symfoni på Filharmonia krakowska

Category: by sophie engström, Kåseri, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Den är annorlunda, den där gråten som orsakas av musik. Den beror inte på sorg, eller för den delen på glädje. Den kommer från något djupt inne i mitt inre. Som om det vore en ventil som brast. Något som inte längre kan gömmas eller kontrolleras.

Ibland föreställer jag mig att man måste vara stark för att tillåta sig själv att drabbas av musik på det sättet. Stark nog att sätta allt annat på paus. Skjuta ifrån sig alla tankar på andra trivialiteter. Det låter kanske banalt, men att gå in i musiken till den grad, kräver kraft och en slags själslig spänst som inte enkelt kan förklaras med ord, just för att det som erfars ytterst är ordlöst.

Nå, igår grät jag en sådan där musikens gråt. Ja, eftersom jag ändå var i tagen till att gråta beslöt jag mig till och med för att gråta tre gånger. Och givetvis ackompanjerades denna gråt, eller snarare orsakades av, Gustav Mahlers musik. I detta fall hans fjärde symfoni, som egentligen inte riktigt tillhör någon av de verk jag mest uppskattat av honom. Men Mahlers musik, oavsett stycke, har en sådan stark inverkan på mig (och säkert på många andra).

Krakows filharmoniska orkester, under ledning av den skicklige och noggranne dirigenten Sasha Goetzel, spelade exakt så bländande och inkännande som Mahlers musik kräver. Jag försöker finna ord att beskriva alla delar, men de flyr iväg, in i den storm av känslor som jag kände när jag lyssnade, och, som sagt, grät.

När kontrabasen lär den sista tonen ebba ut, rusade mitt hjärta snabbt genom mitt känslowvall, som för att fånga upp alla känslor, för att evigt pränta dem i mitt minne. Och just då, i dessa sekunder mellan musiken och applåderna, erfor jag en enorm tacksamhet inför alla musikerna på podiet. Utan er skulle livet inte vara.


(Bilden försöker på intet sätt beskriva något av det som beskrivs ovan.)

En hyllning till alla som gör musiken

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tjugofjärde december
(en hyllning istället för) Dagens musik

Nu spelar denna adventskalender på sista versen, mer än så här blir det inte i år. Det har varit en resa genom främst 1900-talets konstmusik i Ukraina och Polen. Några längre utflykter hann vi inte med, och varför skulle vi förresten behöva göra några utflykter, vi har det ju så bra här.

Dagens lucka innehåller inte någon tonsättare, och inte ens något stycke. Den är, i all sin enkelhet, en hyllning till alla som gör att vi kan höra all ljuvlig, tankeväckande , energigivande, omstörtande, förlösande musik.

Detta är en hyllning till alla musiker, som efter år övande och timmar av repetitioner äntrar scenen för att skänka oss sin musikaliska gåva. Utan er hade musiken inte varit.

Detta är en hyllning till alla solister som efter hårt arbete, med ett himmelskt mod står inför oss.

Detta är en hyllning till alla körer som med ert vackra samarbete för tonerna upp i den musikaliska himlastormande sfären.

Till sist men inte minst är detta en hyllning till alla dirigenter, som efter idogt arbete och tolkande av partitur, med eleganta rörelser bär musiken till oss åhörare.

Jag skulle vilja nämna alla och envar vid namn, men det faller givetvis utom rimlighetens ramar.

Men jag är inte färdig med mina eloger, enär det inte bara är en hyllning till dem på scenen, utan även till alla som får det hela att duga.

Sålunda är detta också en hyllning till alla som bestämmer repertoaren, som sätter, skriver och säljer programmen, och de som gör affischerna och som affischerar. Jag hyllar alla som kopierar partituren till de olika stämmorna, och till alla som dukar scenen till orkesterna. Jag hyllar alla som sitter i kassan och säljer biljetterna och till dem som står i konserthusens dörrar och välkomnar och kontrollerar biljetterna. Jag hyllar alla som står i garderoberna och hänger upp våra jackor, och alla som säljer kaffe och te eller vin och kakor. Och till sist men inte minst hyllar jag alla direktörer som styr och ställer så att allt detta sitter samman i ett välfungerande maskineri. Ja, jag hyllar även alla de politiker som har vett att avsätta resurser till konstmusiken, och jag hyllar dessutom privata aktör som donerar pengar till konstmusiken. Ja, när jag tänker närmare på det hyllar jag faktiskt till och med publiken på alla konserthus, trots att ni ofta är som jag – envetna, envisa och påfrestande nördiga.

Tack alla ni, för att ni finns och för att ni gör det ni gör. På er tror jag av hela mitt hjärta.

Och en extra hyllning går till alla ovanstående i Ukraina, som trots kriget med allt vad det innebär, övar, spelar, framför musik, organiserar konserter och till publiken som viger en stund åt musikens förlovade land.

Amen.

Men innan vi slutar vänder jag mig till dig, du som har följt denna lite annorlunda resa genom Polens och Ukrainas musikliv. Jag vill tacka dig för att du har följt med mig och för ditt mycket trevliga sällskap. Jag hoppas att vi ses snart igen, kanske på något konserthus. Och om du, likt mig, tillhör publiken, ber jag dig att ta varje tillfälle du finner att skänka en stund på ett konserthus. Streamingtjänster och CD i alla ära, men musiken gör sig bäst levande.

Såja, nu var det sagt. Återstår bara att säga: God jul och gott nytt år med massor av musik!


För att illustrera denna hyllning har jag valt denna bild på ett välfyllt podium, med uruppförandet av, ja, du gissade rätt, Gustav Mahlers åttonde symfoni i Philadelphia år 1916. Dirigenten var polskättade Leopold Stokowski (1882-1977), så det passar ju bra.

Stanisławs nätter

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tolfte december
Dagens musik
Stanisław Skrowaczewski
Il Piffero della Notte, fantazja na flet i orkiestrę (2007)
eller
Muzyka nocą, wariacje symfoniczne na orkiestrę (1949)

Vi håller oss kvar i Lviv för att bekanta oss med tonsättaren och dirigenten Stanisław Skrowaczewski, ty han föddes i denna stad år 1923. Det ska ha varit hans mor som förde honom till musikens förlovade land, och han började spela piano redan som fyraåring. Tre år senare ska han ha komponerat de första styckena. Det är oklart om dessa verk finns kvar än idag. Den stora debuten gjorde han 13 år gammal då han var dirigent och solist till Ludwig van Beethovens tredje pianokonsert.

Andra världskriget var en mörk tid även för den unge Stanisław Skrowaczewski. Han fick då jobba med att mata löss (med sitt eget blod) vid den polske biologen Rudolf Weigls institut för forskning om tyfus. Det var också under andra världskriget som han drabbades av en katastrof som tvingade honom att byta inriktning för sitt yrkesval. Han hade hoppats att han skulle bli pianist, men under tyskarnas bombningar skadade han sina händer illa och en framtid som virtuos var omöjlig. Efter krigsslutet blev han, tillsammans med de flesta andra polacker i Lviv, deporterade från staden. Han bosatte sig, som så många andra deporterade, i Kraków.

Nu vände lyckan för Stanisław Skrowaczewski, enär han blev antagen till kompositionslinjen på Krakóws musikaliska akademi. Här studerade han under den ryktbara tonsättaren Roman Palester. Han studerade han tillika dirigering. Och det det skulle visa sig vara ett gott val att studera just dirigering. Redan 1946 blev han dirigent vid Wrocławs filharmoni. Två år senare fick han möjlighet att studera för den legendariska musikpedagogen Nadia Boulanger i Paris.

Han återvände efter två år till Polen och blev chefsdirigent på Schlesiens filharmoniska orkester. Därefter blev han chefsdirigent på Krakóws filharmonin, och vid 1950-talets slut fick han jobb i samma roll på Warszawas symfoniker. Men livet i det kommunistiska Polen var inte lätt. Stanisław Skrowaczewski och hans fru diskuterade ofta möjligheten att fly från diktaturen, och 1960 fick de chansen att hoppa av till väst. Stanisław hade nämligen erbjudits tjänsten som chefsdirigent vid Minnesotas symfoniorkester. Och det visade sig att han skulle trivas förträffligt väl hos den orkestern. Han skulle nämligen stanna där till 1979. Efter tjänstgöringen vid Minnesotas symfoniorkester skulle han inneha flera positioner vid orkestrar runt om i världen. Faktum är att han arbetade nästan oavbrutet fram till sin död 2017.

Under sin tid i USA skulle Stanisław Skrowaczewski introducera många polska tonsättare, så som Penderecki, Szymanowski och Lutosławski, för den amerikanska publiken. Han tonsatte dessutom själv ett stort antal verk, som spänner över många genrer. Tyvärr är hans tonsättningar relativt okända för den breda allmänheten, särskilt utanför Polens gränser. Men inte ens här i Polen är hans verk särskilt ofta framförda. Kanske beror det på hans kringflackande liv.

Jag hade hoppats att jag skulle kunna hitta en inspelning av ett stycke för flöjt och orkester som jag hade förmånen att få höra tidigare i höstas med solisten Łukasz Długosz och Krakóws filharmoni. Faktum är att den konserten tillhör en av de största musikupplevelserna under hösten. Stycket heter Il Piffero della Notte, fantazja na flet i orkiestrę (Il Piffero della Notte, fantasi för flöjt och orkester) och är från 2007. Jag har endast lyckats hitta stycket på betaltjänsten Idagio. Ni som inte har Idagio får därför hålla till godo med ett annat stycke på temat “natt”, det dramatiska och väldigt expressiva stycket “Nattmusik” från 1949. Ett svart men mycket vackert stycke, som där man genomlever både sorg och hopp. Verket är fullt av nyanser och kontraster, som kan ses som en musikalisk skildring av natten, men kanske hellre (enligt mig) som en reflektion över livet och döden.

Mozart och Korngold på Filharmonia krakowska

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Den legendariska dirigenten Marin Alsop, pionjär och banbrytare, har precis inlett sitt chefskap över polska radiosymfonikerna och ett besök i Katowice bör varje musikintresserad företa sig. Men om man bor i Kraków behöver man då rakt inte ta sig till Katowice för att få njuta av utmärkt vackra framföranden.

Ett exempel på det var kvällens konsert på Filharmonia krakowska, där de framförde Korngolds violinkonsert (op 35) med den skickliga violinisten Jarosław Nadrzycki, samt Mozarts mässa KV 427 i c-moll.

Korngolds violinkonsert är en krävande solokonsert, som fodrar en hög grad av teknisk skicklighet av violinisten. Kvällens solist bemästrade de tekniskt svåra passagerna med stor skicklighet, utan att för den förlora känslan och närvaron. Violinkonserten innehar dessutom också en rik, dramatisk och klangfull orkestrering, vilken utfördes med sedvanlig bravur av orkestern och fenomenala dirigenten Alexander Humala.

Det var ändå Mozarts mässa som särskilt berörde, och här skulle man förvisso kunna skriva rader av hyllningar till kvällens framförande. Man skulle mångordigt kunna hylla kören, orkestern, solisterna och inte minst dirigenten för deras briljanta prestationer. Men ibland förvandlas inte intrycken till ord, utan fångas i en slags ordlös élan. Likväl jag vill särskilt lyfta “Qui tollis” som framfördes med en sådan emfas att jag bokstavligen fullkomligt tappade andan av förtjusning. Jag är fortfarande helt förstummad, och kan blott utbrista “Bravo!”.

—

Eftersom jag inte tog någon bild under konserten får denna duga, vilket jag tror den gör, enär den väl tangerar temat med “Qui tollis”. På bilden ser ni en takmålning från en träkyrka i Rabka-Zdrój. Kyrkan är från 1600-talet och idag hyser den ett museum (Muzeum im. Władysława Orkana w Rabce – Zdroju) som förfogar över en mycket sevärd samling med hantverk av bergsfolket goraler.

Ps. Den enda brasklapp som kan ges till kvällens konsert går till publiken. Att börja applådera innan dirigenten tar ned sina händer, är faktiskt som att svära i kyrkan. Det må vara att man blir exalterad, men i konserthusen råder dirigentens lag och ordning, och det är hen som bestämmer när konserten är slut. Punkt!

Ny säsong på Krakóws filharmoni – en resa genom musikens förlovade landskap

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Krzysztof Pendereckis (1933-2020) Te deum är inte ett verk som man lätt finner vägen in i. Det är ett oerhört mångfacetterat verk, med en kombination av experimentella element och traditionell kyrkomusik, och upplevs således som både traditionellt och modernt på samma gång. Penderecki använde sig av atonalitet och dissonanser, vilket förstärker känslan av att det är ett känslosamt stycke, med anslag av sorg och eftertänksamhet. Måhända förvånar det därför att Penderecki skrev Te deum 1980, med anledning av att Johannes Paulus II valdes till att bli den förste polske påven. Man skulle till äventyrs förvänta sig att ett sådant stycke skulle vara av en festligare karaktär, men Penderecki var en egensinnig man, med förkärlek för udda uttryck och förhållningssätt. De är också viktigt att komma ihåg att stycket skrevs under den kommunistiska tiden, när kyrkan var en del av kampen mot förtrycket, och att man således bör läsa in Te deum i en sådan kontext. Kanske kan man till och med kalla den en lied för ökad självständighet och frihet från kommunismens förtryck.

Att Krakóws filharmoni valde just detta stycke som centrala verk till öppningen av den 79:e säsongen kan förefalla osedvanligt, men faktum är att det passar ypperligt, enär det i två polska grannländer, Ukraina och Belarus, pågår en kamp för självständighet, om än på väldigt olika vis. Dessutom är det i år 90 år sedan Krzysztof Penderecki föddes i Dębica. Krakóws filharmoni kommer att turnera med Te deum under hösten. Orkestern, kören och solisterna gjorde ett excellent framförande av Te deum och filharmonins konstnärlig ledare, Alexander Humala, lyckades vackert mejsla ut det mångfacetterade i Pendereckis komplexa verk. Man kunde erfara styrka i samma andetag som eftertänksamhet, och där sorg speglas som en del av en kamp för självständighet och frihet.

Men detta var inte den enda programpunkten på säsongens första konsert. Ett annat huvudnummer, som föregick Te deum, var Karol Szymanowskis (1882-1937) fjärde symfoni (op 60). (Szymanowski är för övrigt Krakóws filharmonins skyddspatron.) Symfonin, som skrevs i ett rasande tempo från april till juni 1932, skulle kunna betraktas som en pianokonsert, men Szymanowski valde alltså att kalla den för symfoni. Stycket dedikerades till pianisten och vännen Arthur Rubenstein, men det var tonsättaren själv som spelade på premiären i Poznań i oktober 1932. Det blev en omedelbar succé, och publiken älskade detta stycke, kanske främst för att det väl tangerade dåtidens nationalistiska anda. Allt sedan premiären har Szymanowskis fjärde symfoni spelat en viktig roll för den polska klassiska musiken. Men inte alla blev förtjusta på premiären för över 90 år sedan. Många yngre tonsättare ansåg att Szymanowski hade övergett sin musikaliska identitet, genom att ha skrivit detta, enligt dem, alltför lättsmälta stycke. Om det är lättsmält eller inte, är en diskussion som får föras på annat håll. Vad som däremot är klart är att det är ett svårspelat stycke, med tvära tempoväxlingar i vilka man kastas mellan polsk folkmusik över till orientaliska tongångar. Den första satsen är fröjdefull, men även vackert stämningsfull. Den andra satsen är fridfull och nära nog sentimental, vilket sedan skiftar till den upprymda och energiska tredje satsen. En riktig juvel i tredje satsen är tuban, som pressar, föser eller bjuder in orkestern till dans. Framförandet av Szymanowskis symfoni var storstilat, och det bör framhållas att den unga pianistens Tymoteusz Bies, orkesterns och dirigentens virtuositet verkligen var övertygande.

Först ut på säsongens första konsert var dock Henryk Mikołaj Góreckis (1933-2010) Tre danser (op 34) som skrevs 40 år efter Szymanowskis symfoni. Som så ofta med Góreckis tonsättningar är Tre danser tydlig och hart när enkel till sin karaktär, med stark känsla för rytm och puls. Stycket är komplext men samtidigt lättillgängligt för åhörarna. Första satsen består av korta och upprepade mönster, som sedan varieras i den sista satsen, medan den mellersta satsen består av långa harmonier. Även här gjorde orkestern och dirigenten ett elegant och tadelfritt framförande.

Góreckis danser ledde alltså sedan vidare mot Szymanowski för att avslutas i Pendereckis Te deum. En ny säsong på Krakóws filharmoni är härmed öppnad. Orkestern, kören, solisterna och dirigenten övertygade med första konserten, och varslade om en formidabel säsong, fylld med resor genom musikens förlovade landskap.


En åhörare betraktar affischen till Krakóws filharmonins 79:e säsong.

Konserten ingår i festivalen Szymanowski IV festiwal Polska/Świat (Szymanowski Polen/Världen – Den fjärde festivalen).

En kväll med en puzonet

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

I Katarinakyrkan (Kościół św. Katarzyny Aleksandryjskiej i św. Małgorzaty w Krakowie) i Kraków är det en brokig skara som samlats för att, sent en torsdagskväll i september, avnjuta en konsert. Här återfinns allt från de minsta barnen till de mest krokiga av alla åldringar. Här samsas arkitekter i strama, svarta och genomtänkta utstyrslar, trötta kontorister, vemodiga lärare, närsynta bibliotekarier, med reggaekillar i storblommiga harembyxor.

Konserten som ska avnjutas cirklar nyfiket kring instrumentet puzonet. Puzoneten ska inte förväxlas med sin samtida kusin trombonen. Den har förvisso ett förvillande överensstämmande utseende, lång, slank och gnistrande elegant. Och deras ton kan nog också förväxlas, om man lyssnar lite slarvigt. Men som det ofta är med kusiner, blir dock likheterna nästan alltid överröstade av olikheterna. Puzoneten är mycket äldre trombonen. Man har lyckats spåra den ända tillbaka till 1300-talet, då de utvecklades ur den raka trumpeten buisine, alltså fanfartrumpeten. Man ville få en djupare klang, och utvecklade därför dess långa metallrör. Efter hand kom man även på att man kunde förändra tonen genom att förlänga eller förkorta röret. Men instrumentet hade inga ventiler, så tonen styrdes helt av metallrörets längd. Puzoneten utvecklades vidare, och under 1500-1600-talet blev den viktig som förstärkning av körer.

Därefter föll instrumentet i glömska, och det skulle dröja till 1800-talet innan den åter fick uppskattning. Nu började man också utveckla instrumentet. Bland annat fick den klaffar, eller ventiler, formen utvecklades och trombonen fick slutligen det utseende och ton som vi har vant oss vid idag.

Vi kan också upphålla oss en del vid själva namnet på instrumentet. Vi känner det idag som en “trombon” och det kommer faktiskt från italienskans “tromba”, som betyder trumpet. Suffixet “-one” ska betyda “stor”. Med andra ord betyder trombon därmed “stor trumpet”. Det var alltså detta tilltal instrumentet fick efter att den återupptäcktes på 1800-talet. Dessförinnan hade instrumentet faktiskt flera olika namn. Puzonet kommer från tyskans “Posaune”, och används i denna text enär instrumentet kallas så i Polen. Termen “sackbut” kommer från franskan, och användes tidigare på de brittiska öarna och i de fransktalande länderna innan instrumentet föll i glömska. På svenska kallas vi det barocktrombon, och det är så hopplöst fantasilöst och torftigt, att det helt enkelt får respass ut ur denna text.

I Katarinakyrkan denna kväll fick den brokiga skaran således stifta bekantskap med en puzonet. Under ledning av belgaren Wim Becu, som spelade puzonet, fick de höra följande stycken:

Andrea Gabrieli: Ricercata
Giovanni Paolo Cima: Sonata per cornetto e trombone (Concerti ecclesiastici, a una, due, tre, quattro, & a cinque voci)
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Kyrie-Christe-Kyrie
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Gloria
Nicolas Gombert / dim. Doron Sherwin: Missa in Illo Tempore
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Credo
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Sanctus
Giovanni Pierluigi da Palestrina / Giovanni Bassano: Tota pulchra es
Claudio Monteverdi: Missa in Illo Tempore: Agnus Dei I, II, III

Förutom puzonet återfanns även bland instrumenten teorb, som är en luta vilken användes främst på 1600-1700-talet, och en zinka, blåsinstrument som var mycket populärt fram till 1650-talet, samt en orgel, som nog inte behöver någon närmare presentation. Ensemblen hade även begåvats med sju sångare, med stämmor från sopran via countertenor till bas.

Styckena var vackert sammanvävda i ett sammetslent flätverk, som gjorde att publiken helt enkelt valde att inte applådera mellan verken. Det här åstadkom en nära nog högtidlig och sakral stämning. En duett med puzoneten och zinkan skapade säkerligen en inre fägnad hos varje åhörare. Vackrast under konserten var, trots puzonetens närvaro, ändå kanske när sångarnas röster i Monteverdis “Missa in Illo Tempore” virvlade mellan kyrkpelarna upp mot taket, för att där uppe möta något himmelskt publiken inte kunde se, men ändå på något påtagligt vis kunde erfara. Och som av en händelse möter den även på Nicolas Gomberts verk med samma namn, som Monteverdi lät sig inspireras av. Gomberts verk är känt för sin komplexa polyfoni och sin användning av kontrapunkt. Monteverdi använde således tema ur Gomberts mässa, men han färgar den med sitt eget uttryck och sin egen stil, som hördes, och stundtals nästan syntes, där uppe i kyrkans takvalv.

Och det var möjligen därför denna brokiga skara hade tagit sig till Katarinakyrkan i Kraków, en torsdagskväll i september, för att få fly från samtidens påträngande brus av bilar, maskiner och mobiler, och för en stund glida fram, helt tyngdlöst, på toner från renässansen och den tidiga barocken.


Konserten arrangerades av Capella Cracoviensis.

—-
Anmärkning:
Tyvärr får ni stå ut med mina rapporter från olika konserter. De är en del av ett försök att ta mig ur den skrivkramp som jag dragits med sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Jag förväntar mig dock aldrig att skriva något vettigt om den, det överlåter jag åt folk som kan hålla känslorna i styr, samt helst låter bli med att sätta sina egna upplevelser i centrum (om de inte är ukrainare förstås, för de får faktiskt vara hur privata eller personliga som de önskar).