viewpoint-east.org

Om att headbanga till Beethoven

Category: by sophie engström, music
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Under gårdagens konsert med Krakóws fenomenala filharmoniska orkester, kom jag till följande insikt.

1) nu har jag blivit en sådan där kuf som sitter och headbangar till Ludwig van Beethoven. Och särskilt sjuan som, tillsammans med trean, tillhör mina älsklingar bland Beethovens symfonier.

2) att jag förutom dirigenten och konsertmästaren, alltid har stenkoll på exakt vilka som spelar klarinett under konserten, eftersom det är det första jag kollar i programmet, och att jag alltid har min hörsel stämd med deras toner. Nåväl, det är väl något slags klarinett-genetiskt med det, menar denna dotter till en klarinettist.

Sist men inte minst kan jag tillägga att gårdagens konsert var fantastisk, och då särskilt Beethovens sjua. Det är inte ofta att jag vågar ställa mig upp och ropa “Bravo!” direkt efter att dirigenten slår av. Men igår glömde jag helt bort att jag egentligen är ganska blyg. Det tackar jag Filharmonia Krakowska för, och också den helt fantastiska Beethoven, som kan få mig att helt glömma bort tid, rum och blygsel. Musikens kraft ger kraft.

PS. Tilläggas bör att jag också ofta funderar på tromboner och tuba, men i just Beethovens sjua finnes de icke.

Krakows filharmoniska orkester
Dirigent: Łukasz Borowicz
Violin: Frank Peter Zimmermann

Program
Andrzej Panufnik Autumn music
Robert Schumann Violinkonsert i d-moll
Ludwig van Beethoven Symfoni nr 7 i A-dur, op. 92

Mer information om konserten.


I Mahlers Böhmen

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För 164 år sedan idag föddes Gustav Mahler i hjärtat av Böhmen i den lilla hålan Kaliště, eller Kalischt som man kallade den på Mahlers tid. Idag ligger byn i Tjeckien. Byn har bara två saker att stoltsera med, och det är en kyrka, som egentligen inte ser så mycket ut för världen, och att det är Mahlers födelseort. Det senare syns ju inte direkt på platsen, eftersom det inte heller verkar finnas någon minnesplatta eller staty över denna storhet, som på många sätt var statslös och inte heller önskad någonstans. Om detta lär han lär själv har yttrat Jag är hemlös tre gånger, som infödd i Böhmen i Österrike, som österrikare bland tyskar och som jude över hela världen. Överallt en inkräktare, aldrig välkomnad. I dagens västerländska samhällen, där antisemitiska föreställningar vädrar morgonluft, är det värt att påminna om att antisemitismen är en väl etablerad och integrerad del av vår kultur. Man skulle ju kunna tro att Förintelsen fått oss att inse att problemet inte ligger hos den judiska befolkningen, utan hos dem som inbillar sig vara hotade av judendomen, men ack…

Gustav Mahler kom inte ihåg särskilt mycket av Kaliště, eller Kalischt, eftersom de flyttade till Jihlava, på tyska Iglau, när han var blott fem månader. Iglau var ett viktigt handelscentrum i Böhmen. (Ja, precis, Iglau kan härledas till det tyska ordet för “igel” som i igelkott.) I Iglau introducerades den lille pojken Mahler till musikens förtrollade värld genom att lyssna på de sånger och musik som spelades på gatorna i den livliga handelsstaden. Det är ganska troligt att du kan höra några i dessa sånger i någon av Mahlers symfonier.

Nåväl, vi ska inte traggla oss genom hela Mahler liv idag, utan i stället hylla honom med att lyssna på någon, eller några, av hans symfonier. Själv har jag inte någon särskild favorit bland hans bevarade alster. De symfonier jag dock brukar undvika är hans första och femte symfoni. Orsaken är att dessa symfonier har missbrukats och rentav fördärvats av den kommersiella filmindustrin. Men detta innebär inte att jag inte lyssnar på dem, eftersom det är precis som Mahler själv kanske har sagt, att man måste lyssna på alla verk av en tonsättare för att verkligen förstå. Själv föredrar jag att lyssna på Gustav Mahlers musik levande, allt framfört av en orkester. Det är något jag inte är särskilt bortskämd med. I september vankas i alla fall Mahlers sjua med Schlesiens filharmoniska orkester under ledning av den ukrainske dirigenten Jaroslav Sjemet. (Han använder dock den engelska translittereingen av sitt ukrainska namn, alltså Yaroslav Shemet). Och nästa år, bortom kullar och berg av arbete, vinter, vedermödor och glädjeämnen, hägrar ett framförande av Mahlers åttonde symfoni, med Krakóws filharmoniska orkester under ledning av Alexander Humala, samt ett framförande av Mahlers första symfoni under ledning av Marin Alsop.

Men nu far vi tillsammans med födelsedagsbarnet Gustav Mahler ut över de böhmiska bergen och dalarna. Stannar till i någon liten by och tittar på stadslivet, hör någon sjunga en visa, förundras över kyrkklockornas klang, oroar oss över en annalkande storm, störtar dödströtta till marken, innan vi slutligen far ut över någon vacker utsikt med euforisk inlevelse. Och vi behöver inte ens uppsöka den faktiska utsikten i Böhmen, för som Mahler själv lär ha sagt Bry dig inte om att titta på utsikten – jag har redan komponerat den.


På bilden ser vi Gustav Mahler drömma bland partituren i Rom 1907.


Något om Mahlers tvåa

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

CD of the day/Dagens CD…

… eller kanske inte. Egentligen gillar jag inte riktigt den här monoinspelningen från 1965. Sir John Barbirolli stönar och stånkar. Hornen knixar. Till och med cellon är ute och svirar runt. Men jag vill dela en bild på denna CD, eftersom jag förknippar symfonin med en av de mest fantastiska Mahler-upplevelser jag har haft.

Det var i juni förra året när Krakóws filharmoni orkester, under ledning av den mycket begåvade och inkännande dirigenten Alexander Humala, framförde denna symfoni, som på något sätt ledde mig in den Mahler-mani som jag nu när. Det var inte så att det var första gången som jag fick möjlighet att höra Mahlers musik på konsert. Nej då, jag har haft möjligheten att åhöra flera framförande med hans symfonier, och jag hade redan en släng av Mahler-mani, men denna konsert satte mig på plats. Den är för evigt inristad i mitt minne som en av de mest storslagna musikupplevelser jag har haft på konsert. Allt var perfekt. Inga horn som knixar. Cellon så vackert dov som man kräver. Ja, allt var enastående briljant.

Du frågar mig om jag grät (så som jag gjorde härför leden när jag lyssnade på samma orkester framföra Mahlers fyran), men jag kan inte svara på det, enär jag inte kan erinra mig hur det förhöll sig med den saken… så upptagen var jag av musiken under detta framförande. Jag var helt enkelt bergtagen (vilket faktiskt är ett passande begrepp för just Mahlers musik).

När jag lyssnar på denna “dagens CD” tänker således tillbaka på den konserten. Min hjärna söker sig dit, och även om mina öron hör något annat, spelar mitt inre likväl den konserten.

Länk till information om konserten Krakóws filharmoniska orkester (Filharmonia krakowska).


Gustav Mahlers fjärde symfoni på Filharmonia krakowska

Category: by sophie engström, Kåseri, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Den är annorlunda, den där gråten som orsakas av musik. Den beror inte på sorg, eller för den delen på glädje. Den kommer från något djupt inne i mitt inre. Som om det vore en ventil som brast. Något som inte längre kan gömmas eller kontrolleras.

Ibland föreställer jag mig att man måste vara stark för att tillåta sig själv att drabbas av musik på det sättet. Stark nog att sätta allt annat på paus. Skjuta ifrån sig alla tankar på andra trivialiteter. Det låter kanske banalt, men att gå in i musiken till den grad, kräver kraft och en slags själslig spänst som inte enkelt kan förklaras med ord, just för att det som erfars ytterst är ordlöst.

Nå, igår grät jag en sådan där musikens gråt. Ja, eftersom jag ändå var i tagen till att gråta beslöt jag mig till och med för att gråta tre gånger. Och givetvis ackompanjerades denna gråt, eller snarare orsakades av, Gustav Mahlers musik. I detta fall hans fjärde symfoni, som egentligen inte riktigt tillhör någon av de verk jag mest uppskattat av honom. Men Mahlers musik, oavsett stycke, har en sådan stark inverkan på mig (och säkert på många andra).

Krakows filharmoniska orkester, under ledning av den skicklige och noggranne dirigenten Sasha Goetzel, spelade exakt så bländande och inkännande som Mahlers musik kräver. Jag försöker finna ord att beskriva alla delar, men de flyr iväg, in i den storm av känslor som jag kände när jag lyssnade, och, som sagt, grät.

När kontrabasen lär den sista tonen ebba ut, rusade mitt hjärta snabbt genom mitt känslowvall, som för att fånga upp alla känslor, för att evigt pränta dem i mitt minne. Och just då, i dessa sekunder mellan musiken och applåderna, erfor jag en enorm tacksamhet inför alla musikerna på podiet. Utan er skulle livet inte vara.


(Bilden försöker på intet sätt beskriva något av det som beskrivs ovan.)


En hyllning till alla som gör musiken

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tjugofjärde december
(en hyllning istället för) Dagens musik

Nu spelar denna adventskalender på sista versen, mer än så här blir det inte i år. Det har varit en resa genom främst 1900-talets konstmusik i Ukraina och Polen. Några längre utflykter hann vi inte med, och varför skulle vi förresten behöva göra några utflykter, vi har det ju så bra här.

Dagens lucka innehåller inte någon tonsättare, och inte ens något stycke. Den är, i all sin enkelhet, en hyllning till alla som gör att vi kan höra all ljuvlig, tankeväckande , energigivande, omstörtande, förlösande musik.

Detta är en hyllning till alla musiker, som efter år övande och timmar av repetitioner äntrar scenen för att skänka oss sin musikaliska gåva. Utan er hade musiken inte varit.

Detta är en hyllning till alla solister som efter hårt arbete, med ett himmelskt mod står inför oss.

Detta är en hyllning till alla körer som med ert vackra samarbete för tonerna upp i den musikaliska himlastormande sfären.

Till sist men inte minst är detta en hyllning till alla dirigenter, som efter idogt arbete och tolkande av partitur, med eleganta rörelser bär musiken till oss åhörare.

Jag skulle vilja nämna alla och envar vid namn, men det faller givetvis utom rimlighetens ramar.

Men jag är inte färdig med mina eloger, enär det inte bara är en hyllning till dem på scenen, utan även till alla som får det hela att duga.

Sålunda är detta också en hyllning till alla som bestämmer repertoaren, som sätter, skriver och säljer programmen, och de som gör affischerna och som affischerar. Jag hyllar alla som kopierar partituren till de olika stämmorna, och till alla som dukar scenen till orkesterna. Jag hyllar alla som sitter i kassan och säljer biljetterna och till dem som står i konserthusens dörrar och välkomnar och kontrollerar biljetterna. Jag hyllar alla som står i garderoberna och hänger upp våra jackor, och alla som säljer kaffe och te eller vin och kakor. Och till sist men inte minst hyllar jag alla direktörer som styr och ställer så att allt detta sitter samman i ett välfungerande maskineri. Ja, jag hyllar även alla de politiker som har vett att avsätta resurser till konstmusiken, och jag hyllar dessutom privata aktör som donerar pengar till konstmusiken. Ja, när jag tänker närmare på det hyllar jag faktiskt till och med publiken på alla konserthus, trots att ni ofta är som jag – envetna, envisa och påfrestande nördiga.

Tack alla ni, för att ni finns och för att ni gör det ni gör. På er tror jag av hela mitt hjärta.

Och en extra hyllning går till alla ovanstående i Ukraina, som trots kriget med allt vad det innebär, övar, spelar, framför musik, organiserar konserter och till publiken som viger en stund åt musikens förlovade land.

Amen.

Men innan vi slutar vänder jag mig till dig, du som har följt denna lite annorlunda resa genom Polens och Ukrainas musikliv. Jag vill tacka dig för att du har följt med mig och för ditt mycket trevliga sällskap. Jag hoppas att vi ses snart igen, kanske på något konserthus. Och om du, likt mig, tillhör publiken, ber jag dig att ta varje tillfälle du finner att skänka en stund på ett konserthus. Streamingtjänster och CD i alla ära, men musiken gör sig bäst levande.

Såja, nu var det sagt. Återstår bara att säga: God jul och gott nytt år med massor av musik!


För att illustrera denna hyllning har jag valt denna bild på ett välfyllt podium, med uruppförandet av, ja, du gissade rätt, Gustav Mahlers åttonde symfoni i Philadelphia år 1916. Dirigenten var polskättade Leopold Stokowski (1882-1977), så det passar ju bra.


Stanisławs nätter

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tolfte december
Dagens musik
Stanisław Skrowaczewski
Il Piffero della Notte, fantazja na flet i orkiestrę (2007)
eller
Muzyka nocą, wariacje symfoniczne na orkiestrę (1949)

Vi håller oss kvar i Lviv för att bekanta oss med tonsättaren och dirigenten Stanisław Skrowaczewski, ty han föddes i denna stad år 1923. Det ska ha varit hans mor som förde honom till musikens förlovade land, och han började spela piano redan som fyraåring. Tre år senare ska han ha komponerat de första styckena. Det är oklart om dessa verk finns kvar än idag. Den stora debuten gjorde han 13 år gammal då han var dirigent och solist till Ludwig van Beethovens tredje pianokonsert.

Andra världskriget var en mörk tid även för den unge Stanisław Skrowaczewski. Han fick då jobba med att mata löss (med sitt eget blod) vid den polske biologen Rudolf Weigls institut för forskning om tyfus. Det var också under andra världskriget som han drabbades av en katastrof som tvingade honom att byta inriktning för sitt yrkesval. Han hade hoppats att han skulle bli pianist, men under tyskarnas bombningar skadade han sina händer illa och en framtid som virtuos var omöjlig. Efter krigsslutet blev han, tillsammans med de flesta andra polacker i Lviv, deporterade från staden. Han bosatte sig, som så många andra deporterade, i Kraków.

Nu vände lyckan för Stanisław Skrowaczewski, enär han blev antagen till kompositionslinjen på Krakóws musikaliska akademi. Här studerade han under den ryktbara tonsättaren Roman Palester. Han studerade han tillika dirigering. Och det det skulle visa sig vara ett gott val att studera just dirigering. Redan 1946 blev han dirigent vid Wrocławs filharmoni. Två år senare fick han möjlighet att studera för den legendariska musikpedagogen Nadia Boulanger i Paris.

Han återvände efter två år till Polen och blev chefsdirigent på Schlesiens filharmoniska orkester. Därefter blev han chefsdirigent på Krakóws filharmonin, och vid 1950-talets slut fick han jobb i samma roll på Warszawas symfoniker. Men livet i det kommunistiska Polen var inte lätt. Stanisław Skrowaczewski och hans fru diskuterade ofta möjligheten att fly från diktaturen, och 1960 fick de chansen att hoppa av till väst. Stanisław hade nämligen erbjudits tjänsten som chefsdirigent vid Minnesotas symfoniorkester. Och det visade sig att han skulle trivas förträffligt väl hos den orkestern. Han skulle nämligen stanna där till 1979. Efter tjänstgöringen vid Minnesotas symfoniorkester skulle han inneha flera positioner vid orkestrar runt om i världen. Faktum är att han arbetade nästan oavbrutet fram till sin död 2017.

Under sin tid i USA skulle Stanisław Skrowaczewski introducera många polska tonsättare, så som Penderecki, Szymanowski och Lutosławski, för den amerikanska publiken. Han tonsatte dessutom själv ett stort antal verk, som spänner över många genrer. Tyvärr är hans tonsättningar relativt okända för den breda allmänheten, särskilt utanför Polens gränser. Men inte ens här i Polen är hans verk särskilt ofta framförda. Kanske beror det på hans kringflackande liv.

Jag hade hoppats att jag skulle kunna hitta en inspelning av ett stycke för flöjt och orkester som jag hade förmånen att få höra tidigare i höstas med solisten Łukasz Długosz och Krakóws filharmoni. Faktum är att den konserten tillhör en av de största musikupplevelserna under hösten. Stycket heter Il Piffero della Notte, fantazja na flet i orkiestrę (Il Piffero della Notte, fantasi för flöjt och orkester) och är från 2007. Jag har endast lyckats hitta stycket på betaltjänsten Idagio. Ni som inte har Idagio får därför hålla till godo med ett annat stycke på temat “natt”, det dramatiska och väldigt expressiva stycket “Nattmusik” från 1949. Ett svart men mycket vackert stycke, som där man genomlever både sorg och hopp. Verket är fullt av nyanser och kontraster, som kan ses som en musikalisk skildring av natten, men kanske hellre (enligt mig) som en reflektion över livet och döden.


Mozart och Korngold på Filharmonia krakowska

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Den legendariska dirigenten Marin Alsop, pionjär och banbrytare, har precis inlett sitt chefskap över polska radiosymfonikerna och ett besök i Katowice bör varje musikintresserad företa sig. Men om man bor i Kraków behöver man då rakt inte ta sig till Katowice för att få njuta av utmärkt vackra framföranden.

Ett exempel på det var kvällens konsert på Filharmonia krakowska, där de framförde Korngolds violinkonsert (op 35) med den skickliga violinisten Jarosław Nadrzycki, samt Mozarts mässa KV 427 i c-moll.

Korngolds violinkonsert är en krävande solokonsert, som fodrar en hög grad av teknisk skicklighet av violinisten. Kvällens solist bemästrade de tekniskt svåra passagerna med stor skicklighet, utan att för den förlora känslan och närvaron. Violinkonserten innehar dessutom också en rik, dramatisk och klangfull orkestrering, vilken utfördes med sedvanlig bravur av orkestern och fenomenala dirigenten Alexander Humala.

Det var ändå Mozarts mässa som särskilt berörde, och här skulle man förvisso kunna skriva rader av hyllningar till kvällens framförande. Man skulle mångordigt kunna hylla kören, orkestern, solisterna och inte minst dirigenten för deras briljanta prestationer. Men ibland förvandlas inte intrycken till ord, utan fångas i en slags ordlös élan. Likväl jag vill särskilt lyfta “Qui tollis” som framfördes med en sådan emfas att jag bokstavligen fullkomligt tappade andan av förtjusning. Jag är fortfarande helt förstummad, och kan blott utbrista “Bravo!”.

Eftersom jag inte tog någon bild under konserten får denna duga, vilket jag tror den gör, enär den väl tangerar temat med “Qui tollis”. På bilden ser ni en takmålning från en träkyrka i Rabka-Zdrój. Kyrkan är från 1600-talet och idag hyser den ett museum (Muzeum im. Władysława Orkana w Rabce – Zdroju) som förfogar över en mycket sevärd samling med hantverk av bergsfolket goraler.

Ps. Den enda brasklapp som kan ges till kvällens konsert går till publiken. Att börja applådera innan dirigenten tar ned sina händer, är faktiskt som att svära i kyrkan. Det må vara att man blir exalterad, men i konserthusen råder dirigentens lag och ordning, och det är hen som bestämmer när konserten är slut. Punkt!