viewpoint-east.org

Tag: Konserter i Kraków

  • Dagens anteckning – 15 oktober 2026

    Dagens anteckning – 15 oktober 2026

    Läsningstid: 2 minuter

    Under kvällen har jag fått avnjuta en med rätta bejublad konsert med studenter från Krakóws Musikaliska Akademi under ledning av Maciej Tworek. På programmet återfanns ett fenomenalt framförande av första satsen i Jean Sibelius oerhört krävande violinkonsert, med solisten Nikodem Július Frach, samt verk av de isländska tonsättarna Jón Leifs, Sigfús Einarsson och Emil Thorodsen, och därtill isländska folksånger i arrangemang av Iwona Frach. Som ett avslutande crescendo fick vi höra två satser, Mara och Jupiter, ur Gustav Holts Planeterna.

    När Gustav Holst år 1913 påbörjade arbetet med sin Planeterna kunde han nog inte ana att verkets tonspråk senare skulle bli stilbildande för vi föreställer oss att rymdens musik borde låta. På hans tid fanns ju ännu bara vaga föreställningar om olika rymdvarelser, dess farkoster eller i vilken skepnad olika bataljer i rymden kunde ta sig. Men hans tonsättning var såpass banbrytande att den på många sätt dominerar vår föreställning om rymdens tonspråk. Därför kan du exempelvis höra hur filmmusiken i Star Wars bär spår av Holst klangbild.

    Gustav Holst hade dock inte astronomiska observationer för ögonen när han skrev sin musik, utan han var helt upptagen av astrologi, horoskop och romerska gudar. Det är också av den anledningen som verket inte innehåller någon sats tillägnad jorden eller solen. Och egentligen är det kanske inte direkt planeterna som sådana som beskrivs, utan snarare en slags stömningsbilder. Ja, det var de orden Holst själv använde för att beskriva Planeterna.

    De första gångerna som Planeterna framfördes var det bara valda delar av den runt 50 minuter långa symfonin, något som Holst enligt källor inte varit särskilt förtjust i. Han ska också tyckt särskilt illa om Jupiter som den avslutande sats. Han ogillade helt enkelt tanken på att en positiv sats skulle avsluta framförandet, ty enligt honnom skulle Planeterna inte höras som ett lyckligt verk. Men faktum är att vi ikväll fick erfara att han månne hade fel, eftersom konserten avslutades just med den glada och välvilliga satsen Jupiter. Och det är ju så att det inte alltid är upphovsmannen som förstår bäst hur ett verk tar form i åhörarnas inre.

    —

    Kvällens bejublade konsert var en del av 75-årsfirandet av fakulteten för filologi på Jagellonska universitetet, i ett samarrangemang mellan Musikaliska Akademin och isländska ambassaden. Samordnare för hela konserten var Maksymilian Frach, som både arbetar vid nämnda fakultet samt är masterstudent på Musikaliska Akademien.

  • Dagens anteckning – 11 oktober 2026

    Dagens anteckning – 11 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Ludwig van Beethoven kom till mig ganska sent. Han har förvisso alltid funnits där, men lite surmulen och inte alltid uppskattad av mig. Men en dag slängde han upp dörren till mitt inre, bröt sig in som en brottslig om natten, och sedan dess har han blivit en vanlig, om än understundom något brysk, följeslagare. Verket som han anlände med var hans sjunde symfoni från 1811-1812 (op 92) och märkvärdigt nog var det inte under en konsert, utan genom en inspelning, närmare bestämt Leonard Bernsteins sista konsert den 19 augusti 1990. Orkestern på inspelning var Boston symphony orchestra.

    Inspelningstekniskt tillhör konserten måhända inte bland de bästa, men genom harmonierna kan man skönja en intensitet som letar sig och sträcker sig över tid och rum. Det är omöjligt att inte dras med i den laddade stämning som måste rådit när Bernstein dirigerade för sista gången.

    Knappt två månader senare skulle han vara borta.

    Men det är inte troligt att någon i ensemblen eller publiken anade hur sjuk han var. Det lär nämligen ha kommit som en chock när han i oktober det året tillkännagav att han skulle dra sig tillbaka. Däremot är det troligt att han själv kände till att han var sjuk bortom räddning när han dirigerade Beethovens sjua den där kvällen, och det är svårt att begripa hur han mäktade med denna uppgift. Ty sjuan är ett verk som kräver en dirigent med enorm energi och kraft.

    Så var det även när symfonin uruppfördes den åttonde december 1813. Dirigent den kvällen var tonsättaren själv och enligt vittnesmål ska hans gestik varit osedvanligt kraftfullt. Det var nästan så att han flög rakt upp i luften. Mottagandet blev också därefter. Publiken ska ha varit kolossalt exalterad och de krävde att andra satsen skulle framföras som extranummer. Beethoven själv var också mycket nöjd med symfonin och hävdade att sjuan var den främsta bland alla hans tonsättningar. Och jag är böjd att hålla med honom, även om jag måste medge att jag inte hört alla hans 720 verk.

    Under kvällens konsert med den kompetenta orkestern Sinfonietta Cracovia, kunde vi i publiken få ta del av den enastående energi och intensitet som verket besitter. Och mycket tack vare den vitala dirigenten František Macek. Med en ursinnig kraft drev han musikerna till att greppa efter sitt yttersta och sedan låta det skölja ut över oss i publiken. Varje ton och takt var sprängfylld med energi, lidelse, inlevelse, glöd, passion för musiken. Och när de sista tonerna klingade ut hade vi i publiken inget annat val än att vråla av begeistring. Ungefär så som det var när Beethoven framförde symfonin för första gången, eller då Bernstein dirigerade den för sista gången.

    När jag stod där och applåderade och tjöt med de andra, kom jag att tänka på den danske tonsättaren Carl Nielsens devis “musik är liv”, och det är just vad Beethovens sjua är sprängfylld med. Från första anslaget till den sista takten. Månne har det att göra med den känsla av spontanitet som finns i verket. Det är som om symfonin har ett helt eget väsen, som andas och vandrar både genom musikerna och publiken. Något som den gjorde i allra högsta grad ikväll.

    —

    Tilläggas bör att kvällens konsert också innehöll ett tillika bejublat framförande av klarinettisten Anna Paulová som briljerade i Mozarts klarinettkonsert.

  • Dagens anteckning – 10 oktober 2026

    Dagens anteckning – 10 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    När Gustav Mahler (ja, nu är jag där igen) skrev sången “Liebst du um Schönheit” (ungefär “Om du älskar för skönhet”) var han upp över öronen förälskad i Alma Schindler. Sången var en kärleksförklaring och en mycket privat sådan, vilket gjorde att han aldrig skulle orkestrera den. Trots det brukar den framföras med hans fyra sånger kallade Rückert-lieder (från 1901-1902) i orkestrering av Max Pullman. Tillkomsten för de fyra andra sångerna präglades däremot med största sannolikhet av det faktum att Mahler dessförinnan med nöd och näppe hade överlevt en våldsam hemorrojdblödning. De fem sångerna har därför mycket olika utgångspunkter, men de framförs alltså ofta tillsammans. Orsaken till det går att finna i att alla sångerna utgår från dikter av poeten Friedrich Rückert.

    När de fyra sångerna, alltså utan den till Alma, framfördes första gången, fick de ett gott mottagande, men skulle senare överskuggas helt av andra tonsättningar där Mahler utgick från Rückert, såsom Des Knaben Wunderhorn och Kindertotenlieder.

    Rückert-lieder är ingen sångcykel i traditionell mening. De är inte sammanfogade i ett bestämt narrativ. Man kan därför framföra dem i vilken ordning man än behagar, och i mitt tycke var det utmärkt val att under kvällens konsert sätta den minst intressanta sången, som är “Liebst du um Schönheit”, först. Då har man den avklarad och kan gå vidare till nästa. Ikväll placerades de två vackraste sångerna i mitten respektive i slutet. Den tredje sången var sålunda den suggestiva och gripande “Um Mittnacht” (Vid midnatt) som vid uruppförandet var den sista sången. Betoningen i stycket ligger på samspelet mellan sången, som ikväll framfördes av den fenomenala mezzosopranen Ester Pavlu, samt trä- och bleckblås. I samspelet mellan dem lösgör sig en kamp mellan ljuset och mörkret, som avslutas med en acceptans för ovissheten i livet. Ikväll avslutades Rückert-lieder med sången “Ich bin det Welt abhanden gekommen” (“Jag är förlorad för världen”) som också är den vackraste av sångerna. Här träder i mina öron också ett orientalisk tema fram, särskilt i den underbara avslutningen med ett solo av engelskt horn (förövrigt ett nytt favoritinstrument).

    Konserten inleddes emellertid av den av Mahler själv borttagna andra satsen i hans första symfoni. Blumine (Blommor) som den kallas, är ett åtta minuter långt stycke som därför oftast framförs som ett eget stycke. Det är oklart varför Mahler lyfte ut satsen. Vissa källor anger att det kan ha berott på att dess tonart var för lik de omkringliggande satserna. Andra källor menar istället att det kan ha berott på att satsen fick hård kritik av vissa recensenter, där någon till och med kallade den för trivial. Med andra ord vet vi inte anledningen till varför Mahler lyfte ut satsen, men jag vågar hävda att den först angivna anledningen låter troligast. Mahler lät sig förhållandevis sällan styras av andras omdömen om hans musik. Blumine gör sig också fint som eget stycke, och under kvällens konsert alltså som en slags ouvertyr.

    Som avslutning på kvällens konsert fick vi höra ett av orkestern mycket inkännande framförande av Jean Sibelius sjunde symfoni. Framförandet förstärktes av dirigenten Sascha Goetzels energi och uttrycksfulla ledsagning, där betoningen förefaller ligga på musikens kraft, och inte lika mycket på olika teknikaliteter. Det var också därför som det var lätt att bli engagerad i den sjunde symfonin, trots att jag känner den dåligt. Jag blev till och med fångad av den anslutande Finlandia, av samma tonsättare, som annars faktiskt brukar lämna mig helt oberörd.

  • Dagens anteckning – 3 oktober 2026

    Dagens anteckning – 3 oktober 2026

    Läsningstid: 2 minuter

    Att försöka beskriva sorg genom musik kan möjligen vara en av de mest vanligt förekommande föresatserna, men därav också en av de svåraste. Kanske var det också därför som Karol Szymanowski (1882-1937) inte gick med på att skriva ett requiem när han 1925 fick i uppdrag av affärsmannen, filosofen och tillika mecenaten Bronisław Krystall att skriva ett verk till minnet av dennes hustru violinisten Izabella Krystall. Szymanowski valde istället oratorium med kantat som form, vilket initialt inte uppskattades av uppdragsgivaren. Mitt under arbetet skulle Szymanowski också drabbas av en egen sorg, då hans fjorton år gamla systerdotter, en av honom älskade Alusia, gick bort efter att en staty fallit ned över henne. Tiden kring flickans död ska enligt Szymanowski tillhöra en av de svåraste perioderna i hans liv.

    Karol Szymanowski ville med verket åstadkomma en mer direkt upplevelse av sorg, och kanske var orsaken till det det just hans egna personliga smärta. Han valde därför att utgå från en polsk översättning av den medeltida Stabat mater-sekvensen, för att underlätta för de polska åhörarna att uppfatta jungfru Marias sorg över sin döda son. Men det är trots allt musiken som, enligt min mening, röjer avtrycken av sorgdräkt. Måhända är det så att det i korsningen mellan de sakrala klangerna och temana från folkmusik alstras ett uttryck för sorg, genom en rolös och klagande stämning. Det är först i den sista satsen, “Christe, cum sit hinc exire”, som ljuset bryter genom och formar en öppning mot att förlika sig med den tomhet en bortgång åstadkommer.

    När verket hade sett uruppförande i Warszawa år 1929 kunde Szymanowski dock inte närvara. Han låg på ett sanatorium i Schweiz, svårt märkt av tuberkulos som plågat honom under en stor del av hans liv. Sjukdomsförloppet hade dessutom påskyndats av flera år av alkoholism och kedjerökande. Szymanowski lär ha hört konserten på radion, och enligt vittnen uttryckte han påtagligt starka känslor. Med andra ord är det rimligt att anta att han grät. Avsaknaden av Szymanowski på plats i Warszawa lär också ha präglat uppförandet, inte minst för vännen Grzegorz Fitelberg, som tillika var dirigent den kvällen.

    Man kan nu tycka det är ett märkligt val att välja att sätta upp detta verk om sorg på den dag som Karol Szymanowski kom till världen. Men ikväll åstadkom Krakóws filharmonia orkester under ledning av Michał Klauza med solisterna Ewa Tracz, Urszula Kryger samt Łukasz Gorliński, ett övertygande och initierat framförande; likt en aktningsvärd hyllning till tonsättaren.

    Och måhända hörde Szymanowski även detta framförande.

  • Dagens anteckning – 19 september 2026

    Dagens anteckning – 19 september 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Om det inte vore för Felix Mendelssohn så skulle vi kanske inte idag få njuta av Ludwig van Beethovens violinkonsert op 61 (tonsatt år 1806). Nå, det är kanske inte helt riktigt, men ett korn av sanning ligger det måhända i det. Ty efter uruppförandet såg det verkligen ut som om denna, idag mycket uppskattade violinkonsert, skulle hamna i malpåse. Solisten den kvällen var Beethovens kollega Franz Clement som verket också tillägnades.

    Beethoven lär ha suttit timmarna före konserten och tonsatt de sista sista delarna. Rykten säger därtill att Clement till och med fick spela verket samtidigt som Beethoven satt och tonsatte det, men den typen av anekdotiska minnesbilder gör man klokast ta med en nypa salt. Hur det än förhåller sig med den saken blev premiären ingen succé, och verket glömdes helt enkelt bort. Till dess att Felix Mendelssohn dammade av konserten 38 år senare och gjorde ett bejublat framförande tillsammans med den då blott 12 år gamla virtuosen Joseph Joachim på violin.

    För ganska exakt fem månader sedan hörde jag ett framförande av denna violinkonsert med solisten Arabella Steinbacher och Liechtensteins symfoniorkester som leddes av Dawid Runtz. Men eftersom denna violinkonsert tillhör en av de vackraste och mest intressanta som någonsin tonsatts, kändes det knappast som någon sliten repris. Och faktum är att kvällens konsert, med utmärkta Sinfonietta Cracovia, gjorde ett långt mycket större intryck på mig.

    Kanske var det den sydkoreanska violinisten Bomsori Kims starka inlevelse i kombination med hennes formidabla teknik, som ledde till att mina ögon fylldes av tårar. Eller så var det tack vare Yaroslav Shemet, kvällens enastående dirigent som skickligt mejslade fram den dramatik och sinnesrörelse som finns i verket. Oavsett vilket vågar jag drista mig till att påstå att kvällens konsert tillhör en av mina starkaste Beethovens upplevelser. Hitintills, borde jag kanske tillägga.

    Och det var nog något av en tanke att nästa verk på programmet var en tonsättning av Felix Mendelssohn själv, nämligen hans fjärde symfoni kallad “Den italienska” op 90 från 1833. Symfonin tillkom när han reste genom Italien, och han beskrev den i brev som den mest uppsluppna av alla verk han dittills hade tonsatt. Och visst är den stundtals dansant och lättsam till sin karaktär. Men som så ofta med Mendelssohn bedrar skenet. Det som låter fjäderlätt och hart när naivt tillhör nog i många stycken en enorm utmaning att spela, och dirigera för den delen. Även här visade Shemet prov både på vass sinnrikhet och uttrycksfullhet.

    I mitt tycke är dock symfonin stundtals väl prålig och ibland alltför tungt utsmyckad med diverse drillar och kvitter. Men när man som publik får erfara musikernas glödande entusiasm och förtjusning är det helt enkelt omöjligt att inte ryckas med.

    PS. Och just det, vi fick ett extranummer också, nämligen Jean Sibelius Impromptu op 5. Det är ju Sibelius dödsdag imorgon.