viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 23 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Genom molnet från rökelserna ser man blott en liten del av dansarnas kroppar, men det går inte att tvivla på att de är nakna. Deras rörelser ser nästan smärtsamma ut, då de böjer sina kroppar på de mest oroväckande sätt. Mellan dem rör sig skådespelerskan som ska gestalta Rosalind Franklin, DNA:ets okrönta drottning. Kören ligger i mörkret på golvet och sjunger Johannes Brahms Nänie beundransvärt vackert. I bakgrunden av denna märkliga scen syns dirigenten Jan Tomasz Adamus vackert mejsla ut musiken ur orkestern Capella Cracoviensis. Jag befinner mig alltså på operafestivalen Opera Ra Ra och har just bevittnat en resa, eller snarare elegi, genom en negligerad kvinnas liv.

Nåväl, jag vet inte om Rosalind Franklin (1920-1958) egentligen var så negligerad som festivalens hemsida vill påskina. Men det var onekligen så att hennes förtida död innebar att hon inte tilldelades Nobelpriset för sin upptäckt av bland annat DNA, samt forskning om RNA-virus. Rosalind Franklin fick nämligen cancer eftersom man på den tiden använde radioaktiva ämnen för att forska inom detta område. Fyra år efter hennes död tilldelades tre av hennes manliga kollegor Nobelpriset för att ha upptäckt DNA. De utelämnade dock hennes namn i sina vetenskapliga material, vilket också ledde till att det skulle dröja decennier innan hon fick upprättelse.

Föreställningen på Opera Ra Ra, som bär namnet “Elegi. Brahms“, om Rosalind Franklins liv ackompanjerades av Johannes Brahms musik, närmare bestämt Alto-Rhapsodie op 53, med fenomenala alten Justyna Rapacz som solist, Gesang der Parzen op 89, Schicksalslied op 54 och slutligen alltså Nänie op 82. De två sistnämnda verken hade jag också förmånen att höra förra veckan men vill inte jämföra dessa två framförande eftersom de var väldigt olika till sin karaktär. Förra veckan var en sedvanlig konsert med samtida instrument, medan kvällens uppsättning framfördes som ett skådespel samt på tidstypiska instrument. Med andra ord två helt olika slags framförande.

Man kan dessutom tycka att de är omaka, feministikonen Rosalind Franklin och den skäggige och möjligen misogyna Johannes Brahms, men faktum är att de har en gemensam nämnare; de båda hängav sig nämligen helt åt sina passioner, som i detta fall var deras arbeten, och bildade således aldrig familj.

Kvällens föreställning inleddes dock med Brahms första symfoni op 68, som det var en särdeles njutning att få höra med tidstypiska instrument. Klangen och känslan blir en helt annan, och dirigenten Adamus tolkning var precis sådär känslosamt mjuk och samtidigt starkt och energiskt som jag uppfattar detta verk, som är min favorit bland Brahms symfonier. Extra krydda åt upplevelsen gav Adamus genom att dirigera i strumplästen.

Dagens anteckning – 22 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hur tonsätter man förtryck och motstånd? Det förra är kanske något lättare att kreera i ett inre, med utgångspunkt från skärande och skriande toner och ihållande disharmonier. Och det var också det som den polska tonsättaren Piotr Peszat hade utgått från under dagens konsert med Spółdzielnia muzyczna Contemporary ensemble, en ensemblen för samtida musik med hemvist i Kraków. Peszat utgick i sitt första verk (Untitled folder #4) från förtrycket under den kommunistiska folkrepublikens Polen, och de betydelsenyanser han tangerar är troligen helt bekanta och lättbegripliga för en polack, men för någon som inte kan all symbolik tedde sig verket förhållande lösryckt och lite ytligt. Där fanns referenser och betydelsebärande associationer som jag inte kunde relatera till. Och trots att han lyckades skapa en förlamande ljudmatta som borde gripa tag i åhöraren, så kändes tillvägagångssättet en aning väntat och föga överraskande. Med sitt andra verk (Real life proof) valde Peszat att ta sig an bland annat Trump. Jag borde ju vara mer hemma i denna symbolik och bland dessa associationsbanor, men även här upplevde jag att jag aldrig riktigt släpptes in i verket. En orsak till denna negativa upplevelse tordes kunna härledas till att de akustiska instrumenten drunknade i den elektroniska del som också ingick i verket.

Konsertens andra del tilltalade mig dock mer. Den schweiziska tonsättaren Daniel Glaus verk “Sing against the breaking night” utgick från den ukrainske poeten Serhij Zjadans dikt “співай проті ночі, яка заступає”. Glaus verk skulle kunna beskrivas som en samtida lieder, med tonsatta dikter av nämnde Zjadan, Lesja Ukrajinka, Taras Sjevtjenko, Tanja Maljartjuk, Paul Celan och Selma Meerbaum-Eisinger, vilka alla är födda i det som idag är Ukraina.

Betoningen i verket låg på det ukrainska motståndet mot förtyck och den ryska aggressionen. Även om det var en i många stycken minimalistisk tonsättning föreföll den äga en större spännvidd än verken under konsertens första del. Om det berodde på att jag har lättare att relatera till det ukrainska motståndet eller om tonsättningen var mer sammansatt låter jag vara osagt. (Men tilläggas bör att jag aldrig har levt i en diktatur, men däremot upplevt det ukrainska språket.)

Den enda kritik jag skulle vilja framföra mot framförandet av Glaus verk var att arrangörerna hade valt att bara återge dikterna i översättning till polska och engelska, och inte på dess originalspråk. Detta förtog något av det intressanta möte som uppstod mellan Glaus verk och dikterna, som förövrigt framfördes på orginalspråken av den skickliga mezzosopranen Christina Daletska.

Dagens anteckning – 16 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det var när Johannes Brahms satt modell till ett porträtt målat av vännen och konstnären Anselm Feuerbach, som Brahms fick syn på ett verk som nämnda konstnär arbetade med. Verket hette “Slaget om Amazonerna” och mätte fyra meter på höjden och sex meter på bredden. Trots att Brahms inte var någon kännare av konst ryggade han tillbaka. Något sa honom att Feuerbach inte borde ställa ut detta verk i Wien. Det är troligt att Brahms inte kände till att Anselm Feuerbach hade arbetat på temat amazoner under två decennier. Dessa kvinnliga krigare var något Feuerbach helt enkelt var besatt av.

Brahms bad några vänner med kunskap om dåtidens konst att komma och titta på verket, och även dessa skakade bekymrat på sina huvuden. Nej, detta går inte att ställa ut. Du, som är rektor vid Konsthögskolan här i Wien, kommer att göra bort dig, sa de till Anselm Feuerbach. Men Feuerbach ville inte höra på det örat. Han var en man som hade mycket höga tankar om sig själv, och var helt övertygad om att han skulle geniförklaras om bara omvärlden fick se detta alster.

Sålunda ställde han ut “Slaget om Amazonerna” år 1874 i Wien, och det blev mycket riktigt ett fiasko. Buropen haglade, och reaktionerna på Feuerbachs älslingsverk skulle sedermera leda till hans förtida bortgång sex år senare. Feuerbachs död skakade Brahms och han tillägnade därför Nänie (op 82) till vännen. Verket, som är för kör och orkester, är en tonsättning av en dikt av Friedrich Schiller och inleds med orden “Auch das Schöne muß sterben” (“Även den vackra måste dö”). Det är ett vackert och dynamiskt stycke musik, som jag hade förmånen att få höra Krakóws filharmoniska orkester framföra igår. Dirigent var Antoni Wit, en maestro i dess rätta bemärkelse.

Under gårdagens konsert fick jag även höra Richard Strauss Eine Alpensinfonie (op. 64) som skrevs mellan 1911-1915. Detta bombastiska verk är något som troligen bäst gör sig just live. Med stora penseldrag målar Strauss upp Alpernas dramatiska landskap under ett dygn. Vi går från natt och gryning, beskådar vattenfall och blomsterängar, halkar fram på glaciärer, ser solen går ner innan en storm drar fram och leder oss in i natten. Det är, som jag skrev, ett dramatiskt verk, programmusik i sitt esse. Men trots det saknas de väldiga utsikterna. Man får aldrig flyga upp och kastas ut i den där musikaliska eurofin, som exempelvis Mahler lyckas åstadkomma. Trots min reservation mot själva verket var gårdagens framförande en magnifik uppvisning av 81-årige dirigenten Wit, som dirigerade hela konserten utan partitur.

Dagens anteckning – 12 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Att följa handlingen i en konsertant uppsättning av en opera är alltid en prövning. Man måste optimera sin perception så att man kan föreställa det som överhuvudtaget inte syns, och ibland faktiskt inte ens hörs. Och kvällens uppsättning av Jean-Philippe Rameaus opera “Dardanus” på festivalen Opera Ra Ra gjorde det inte heller enkelt för oss åskådare att sätta oss in i det komplicerade librettot. Men med viss möda lyckades jag ändå uppnå ett inre tillstånd, där jag kunde levandegöra hur Venus befaller Frestelserna att dansa för Amor, men denne uppskattar tydligen inte dansen och faller i sömn, men väcks av Svartsjukan som beordrar Frestelserna att framföra spelet om Dardanus. Sedan får jag under tre timmar följa med på en resa genom Dardanus kärlek till Iphise, som leder till en massa komplikationer. Genom att lyssna noga kan jag se hur hjälten Dardanus räddar sin rival undan stormen och sjömonster, hur det blir solförmörkelse, hur han drömmer, och hur krig utkämpas. Men till slut kan alla andas ut och kärleken segrar.

När operan hade premiär 1739 fick den kritik för sitt libretto. Tydligen uppskattades inte alla inslag med övernaturliga krafter. Rameaus skrev därför om operan, men inte heller denna version föll till föga. Det skulle dröja till 1760 innan verket fick upprättelse. Idag menar man att Dardanus tillhör det främsta verket bland Rameaus tonsättningar, och då kanske främst med avseende på musiken, som sannerligen är oefterlikneligt barockt.

Tilläggas bör att kvällens oinskränkte auktoritet var, enligt min mening, dirigenten och cembalisten Marcin Świątkiewicz.

Dagens anteckning – 8 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Från Mahlers tredje symfoni till Ludwig van Beethovens trea kallad Eroica (Op. 55 i Ess-dur) kan steget förfalla långt. Mahlers och Beethovens treor skrevs på vars en sida av romantiken. Beethoven skrev sin tredje symfoni mellan 1802-1804, medan Mahler skrev sin 90 år senare. Mahlers trea skrevs således när romantiken började närma sig sin oundvikliga slutpunkt, medan Beethovens trea är det verk som på allvar tar steget ut ur Wienklassicism och in i den romantiska traditionen. Men ikväll tog Krakóws filharmoniska orkester mig på en sådan resa, från 1800-talets slut, där jag befann mig igår, till dess början.

Första gången Beethovens trea berörde mig djupt var med ett bejublat framförande av dirigenten Marin Alsop och polska radiosymfoninerna i Katowice. Detta framförande var så starkt att det sannolikt alltid kommer att vara inpräntat i mitt minne, och andra tolkningar har därmed svårt att komma till sin rätt. Kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester stod därför inför den svåra utmaningen att matcha min tidigare upplevelse. Och trots att jag inte kände mig helt ense med tolkningen av kvällens dirigenten var det en likaledes fascinerande att få träda in Beethovens värld. Och jag kan inte nog understryka hur storartad vår filharmoniska orkester är. Det var, i mitt tycke, helt orkesterns förtjänst att framförandet av Beethovens trea blev formidabelt.

Det är kanske inte så många som känner till idag att Gustav Mahler faktiskt skrev om Beethovens trea till att passa en större orkester med moderna instrument. Mahler sökte efter ställen i Beethovens partitur där Beethoven hade låtit sin tanke begränsas av de tillkortakommanden den tidens instrument bar. Mahlers version spelas inte ofta idag, och frågan är om jag hade behagats av den. Det troligaste är att jag hade funnit den väl pompös.

Nåväl, Beethovens trea var, som säkert alla vet, först tänkt som en hyllning till Napoleon och den nya tiden, men när Beethoven erfor vilken slags härskare fransmannen var, ändrade han sin dedikation till “för en stor man”, vilket således inte var Napoleon enligt Beethovens sätt att se på saken. Vem den stora mannen månde vara istället förtäljer inte historien. Ikväll fick vi däremot uppleva ytterligare ett framförande av en riktigt stor musiker och därtill kvinna, violinisten (och tillika konsertmästaren för Krakóws filharmoniska orkester) Joanna Konarzewska. Med stor skicklighet och känsla presterade hon ett eminent framförande av Aram Chatjaturjans violinkonsert (i d-moll).

Dagens anteckning – 2 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under senare tid har jag om och om igen lyssnat på samma CD med Felix Mendelssohns pianokonserter. Faktum är att jag har lyssnat på den praktiskt taget dagligen sedan jul (då jag fick den i julklapp). Orsaken till min hänförelse är inte bara Mendelssohns fantastiska tonsättarkonst, utan även albumets solist, den fenomenala pianisten Jan Lisiecki. Därför var det särskilt enastående att jag fick möjlighet att höra honom framträda igår när Krakóws filharmoniska orkester firade sin 80-årsdag. Jan Lisiecki skulle också visa sig vara minst lika duktig live som han visar prov på min CD. Igår spelade han dock inte Mendelssohn, utan istället Fryderyk Chopins andra pianokonsert i f-moll (op. 21), som framfördes med bravur även av orkestern, som leddes av dess konstnärliga ledare, den alltid lika inkännande, Alexander Humala. Jag frågar mig om jag någonsin tidigare fått höra en så skicklig och själfull pianist framträda live. Jag söker i mitt minne, men det gapar tomt.

Det tillhör dessutom inte vanligheterna att vi har så celebra gäster på besök, så det var med andra ord inte en gängse konsert igår. Men något annat var ju inte att vänta , ty orkestern firade trots allt 80 år vilket kräver något exceptionellt, som Jan Lisiecki också skulle visa sig vara.

På programmet fanns också “Odwieczne pieśni” (op. 10) av den polske tonsättaren Mieczysław Karłowicz, som dirigerades av den legendariska och mycket egensinniga 89-åringen Jerzy Maksymiuk. Ett fängslande verk som för tankarna till Karpaterna, som Karłowicz älskade. Som sista punkt på programmet framfördes Pjotr Tjajkovskijs sjätte symfoni i h-moll, även kallad “Pathétique”, vilken komponerades under tonsätterens sista levnadsår (1893). Dirigent av detta verk var den vittomtalade Antoni Wit, som förresten firar sin 81-årsdag om några dagar. Båda dessa dirigenter har tidigare varit konstnärliga ledare för orkestern, och deras självklara och kompetenta sätt att leda orkestern är imponerande.

Program till denna jubileumskonsert var exakt samma som framfördes den första konserten som Krakóws filharmoniska orkester gav den tredje februari 1945. Men redan under 1800-talet fanns det ett musiksällskap i staden, och bland den tidens celebra gäster återfanns Franz Liszt och Johannes Brahms. Den första symfoniorkestern bildades 1909, och verkade fram till september 1939, då Tyskland och Sovjetunionen anföll Polen och delade landet mellan sig. Under andra världskriget bildade nazisterna en filharmonisk orkester som anlitade polska musiker. De som tillfrågades hade nog inget annat val än att tacka ja. Kapellmästarn var tysk och han skulle visa sig vara mån om sina musiker, vilket paradoxalt nog också ledde till att flera av dem fick skydd undan en säker undergång i koncentrationsläger.

När tyskarna hade besegrats i Polen var Krakóws filharmoniska orkester en av de första i landet att ge konserter, och när den första konserten hölls innehöll den alltså ovanstående program.

Avslutningsvis vill jag utbringa mina hjärtligaste lyckönskar till vår fina filharmoniska orkester, som skänkt så mycket glädje till så ofantligt många människor, inklusive mig, genom åren. Må ni leva i hundratals år och få fortsätta ert nobla värv. Hipp hipp hurra!

Dagens anteckning – 26 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är säkert inte många av er som har lyckats undgå att det är Wolfgang Amadeus Mozarts tvåhundrasextionionde födelsedag imorgon. Han kan ju dessvärre inte vara med och fira själv, men det hindrade inte oss andra från att festa om en smula till hans ära en dag i förväg. Själv gick jag på födelsedagskalas hos Fortepiano atelier för att hedra denna gigant bland tonsättare. Pianisten Natalia Kurcab och mezzosopranen Viktoria Lerche-Kurpas hade satt samman ett fint program bestående av sånger av Fryderyk Chopin, hans lärare Józef Elsner samt Maria Szymborska, bland annat med Grande valse i F-dur från 1819. Avslutade gjorde de med två sånger av Mozart, som återspeglar vår samtida uppfattning om honom som en sexfixerad lustigkurre.

Jag tror att alla har ett Mozart-ögonblick, ett tillfälle då Mozarts musik har skänkt någon extra krydda åt tillvaron. Mitt Mozart-ögonblick borde ha varit när pappa framförde Mozarts klsrinettkonsert tillsammans med Helsingborgs symfoniorkester, men jag var inte där eftersom jag gick i skolan på annan ort. Istället får jag dra mig till minnes det senaste tillfället när Mozarts musik gjorde starkt intryck på mig, och det var förra hösten när Krakóws filharmoniska orkester och kör framförde hans Mässa No.16 i C-moll (K.427), tonsatt troligen 1782-83. Jag minns särskilt kören, som jag också tror att jag förälskade mig i under den konserten. Deras framförande av “Qui tollis” gjorde mig fullkomligt hänförd. Ett förtjusande Mozart-ögonblick, med andra ord.

Vilket är ditt Mozart-ögonblick?