viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 30 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I den nordamerikanska delen av Botaniska trädgården i Kraków hittar jag ett litet oansenligt träd med ett särdeles intresseväckande namn, nämligen amerikansk trollhassel. Enligt närmare granskning visar det sig att trädet just inte blir mycket högre än tre till åtta meter, vilket tydligen anses litet i trädens värld. Trollhasseln är ett prydnadsväxt, men kan tydligen också användas som örtmedicin mot exempelvis åderbråck. Men ingen tycks vilja med bestämdhet ange varifrån trollhasseln har fått sitt svenska namn. Kanske beror det på dess böjliga stam, som man kan trolla fram nästan vilka former som helst med. På engelska kallas trädet för Witch-hazel, alltså häxhassel, men prefixet “witch” kommer inte från ordet häxa, utan härrör från fornengelskan “wice” som betyder böjlig. På ukrainska har den också fått ett intressant artnamn, nämligen “Чарівний горіх”, som betyder “magisk nöt”, och anspelar på dess tidiga blomning och att frukten mognar först påföljande sommar. Kanske anspelar även det svenska namnet på samma fenomen.

Nåväl, nu är inte trollhasselns knoppar (med sina små gula spröt och röda blommor) särskilt intressanta att beskåda, därför lägger jag till några bilder på andra knoppar och blommor som jag dessvärre inte hann fördjupa mina kunskaper om, enär jag hade en rendezvous Franz Schubert och hans Divertissement à la hongroise (D. 818), som är ett fyrhändigt pianostycke i tre satser. Verket tillkom under en vistelse på ungerska landsbygden men skrevs klart när han hade kommit tillbaka till Wien år 1824. Återigen börjar jag tänka på troll, för det svävar nästan något trolskt och drömlikt över stycket. Men om detta beror på tempot eller de ungerska tonskalorna förmår jag inte att avgöra.

Stycket blev omåttligt populärt efter det hade publicerats 1826, men framfördes senare i mindre utsträckning. Orsaken kan vara att Rickard Wagner kallade stycket för trivialt och att Felix Mendelssohn i sin tur menade att det hade ett alldeles för monotont tempo. Men Franz Liszt tilltalades däremot av verket och skrev om det för en pianist (han hade väldigt långa fingrar) och samt att han orkestrerade den andra satsens march. Under kvällens gratiskonsert framförde den unga duon El Tiempo Piano Duo detta stycke med briljans och givetvis på tidstypiskt piano.


Amerikansk trollhassel

Dagens anteckning – 29 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Dagen inleddes med en närmare studie av gröna ägg. Ja, det går att finna sådana på Stary Kleparz. Det är en lite sträng och fyrkantig dam som säljer dem. Hon är inte otrevlig på något sätt, utan mer bestämd på ett sådant där polskt sätt. Trots att jag haft frågan på tungan flera gånger, om vilka höns som har värpt dessa ägg, har jag aldrig kommit mig för att formulera den. Om det beror på hennes stränga uppsyn eller att jag huvudstupa kastar mig över andra grödor på hennes marknadsstånd, låter jag vara osagt.

Nåväl, när jag hade funderat färdigt kring mitt gröna ägg, och givetvis också förtärt det, gick jag som brukligt ut på min lördagspromenad. Där mötte jag till min stora förtjusning årets första vitsippor. De stod där i backen vid TV-tornet och spretade ivrigt med sina blomkronor. Upptäckten av vitsipporna ledde till att det gröna ägget snart också bäddades in i mina hjärnvirvlar. Vitsippor har den inverkan på de flesta av oss, skulle jag tro.

Man skulle kunna mena att jag inte behövde föräras fler upplevelser på en dag, för visst är det tillräckligt för en dag – gröna ägg och vitsippor. Men i mitt fall innebär lördagar nästan alltid konsert, och således bar det av på cykel mot Krakóws filharmoniska orkester. Konserten inleddes med Krzysztof Pendereckis (1933-2020) “Jacobs dröm” eller “Jacobs uppvaknande” (på polska “Przebudzenie Jakuba”). Verket, som anses vara Pendereckis farväl till modernismen, utgår från den bibliska berättelsen om Jacob i första Moseboken, som vaknar upp och erfar guds närvaro, genom änglar att klättrar upp och ner från himlen. Jag är tyvärr inte särskilt bevandrad i bibeln och vågar därför inte avgöra huruvida Penderecki lyckades med sitt uppsåt att skildra denna berättelse. Men verket är oerhört suggestivt och närmast visuellt i sin textur, och jag måste medge att det är första gången på länge som jag hans musik nådde mig. Stycket ackompanjerades dessutom av ett videokonstverk av konstnären Dariusz Gorczyca. Och idag är det därtill fem årsdagen sedan Penderecki gick ur tiden, vilket innebär att det var passande med en hyllning till honom av detta slag.

Idag är det också 88 år sedan Karol Szymanowskis (1882-1937) gick ur tiden, vilket innebar att programmets andra punkt var en hommage till honom. Och jag kan inte tänka mig ett bättre val än hans Stabat Mater (op 53) som skrevs över tio år före hans bortgång. Verket är tillägnat hans systerdotter Alusia Bartoszewiczówna, som gick bort efter att en staty (!) på hennes skolgård i Lviv (då Lwów) föll ner och krossade den då fjorton år gamla Alusia. Hennes mamma och tillika Karol Szymanowskis syster, var den burna sopranen Stanislawa Korwin-Szymanowska. Stanislawa var utom sig av sorg, och Karol fick träda in för att ordna det praktiska. Han skulle senare beskriva detta som den svåraste tiden i hans liv. Och den sorg som han och hans syster kände framträder också tydligt i verket. Korsningen mellan de sakrala harmonierna och avsnitten med polsk folkmusik skapar en orolig och samtidigt elegisk stämmning. Karol Szymanowskis musik har en särskild plats i mitt hjärta. Han drabbar mig alltid på ett helt oväntat sätt. Det är så mycket med både hans musik och hans person som jag inte borde tycka om, men det är som om mina känslor inte bryr sig om sådana reservationer. Och under den sista satsen, “Christe, cum sit hinc exire”, bryter således tårarna fram, vilket de också torde göra hos den mest hårdhudade. När verket framfördes i Lviv 1930 var det Stanisława som sjöng sopranstämman, och det är svårt att föreställa sig vad hon kände när hon sjöng denna vackra sista sats.

Kvällens konsert avslutades med Johannes Brahms andra symfoni (op 73), som framfördes med sedvanlig virtuositet av filharmoniska orkestern under ledning av den rutinerade dirigenten Andrej Borejko. Som avslutning vill jag understryka att jag särskilt lyfter på hatten för första hornisten.

Dagens anteckning 22 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nej, jag antar att ni inte önskar läsa fler av mina tirader om Franz Schubert. Och inte heller tror jag att ni vill läsa något mer om hans symfoni i c-dur (D 944), från 1824-1826, som jag redan har skrivit om, men det kan inte hjälpas, här kommer några ord till. (För er som känner att ni behöver stärka er inför denna ramsa kan ju först snegla på bilderna med blommor på stora torget i Podgórze.) Nåväl, denna symfoni tillhör, som ni redan vet, en av mina mest älskade symfonier. På svenska kallar vi den ju rätt och slätt för symfoni i c-dur, vilket kanske vittnar om att vi ofta har svårt att ta till starka uttryck. Engelsmännen och även polackerna har den goda smaken att göra tillägget “stora”, vilket faktiskt är mycket mer målande är den svenska titeln. Ty stor är den på fler sätt än jag har plats för här. Därför har det inte alls känts galet att få höra den två gånger under de senaste veckorna.

Den första konserten var med Capella Cracoviensis under ledning av Jan Tomasz Adamus, och den spelades på tidsenliga instrument. Det innebar att uttrycket blev ett helt annat än det jag egentligen är van vid. Med drömlika och nästan trolska rörelser fördes vi genom en aldrig sinande snårskog. Kanske är det särskilt bleckblåsinstrumenten som skapar den atmosfären. Dåtidens tromboner har nämligen en helt annan klang. Vilket leder till att stötarna, som manar oss framåt genom skogen, är mjukare. Samma gäller för dåtidens horn.

Man kan säkert göra en jämförelse med kvällens konsert, som spelades med samtida instrument av Krakóws filharmoniska orkester under ledning av Alexander Humala, men jag har inte den kunskapen att jag kan göra dylika analyser. Jag får istället förlita mig på mina känslor. Och även under kvällens konsert fördes jag genom ett likaledes förtjusande Schubertiansk landskap. Och jag vidhåller det jag yttrat flera gånger tidigare, att när jag dör vill jag återuppstå som en trombon i Schuberts mästerliga symfoni i c-dur. Fast efter kvällens konsert skulle jag vilja säga att det går lika bra med att återuppstå i ett valthorn, ungefär fyra och en halv minut in i andra satsen. Faktum är att det också passar min karaktär och fysionomi mycket bättre, rund och lite tillkrånglad som valthorn är. Och kvällens framförande var så pass stimulerande att jag sprang hem för att sätta mig för att lyssna på symfonin ännu en gång. Man får aldrig för mycket av Schubert, sanna mina ord.

Kvällens konsert inleddes dock med den mycket varma och sympatiska violinisten Baiba Skride från Lettland. Hon spelade inledningsvis Mozarts femte violinkonsert (KV 219), och fortsatte därefter med Peteris Vasks “Lonely Angel” från 2006. Det senare stycket, med sin spröda textur, var det som grep mig mest.

Med andra ord har jag begåvats med ytterligare en formidabel konsert. Den enda brasklapp jag skulle vilja ge är åt publiken, som var osedvanligt snål med applåderna

Blommorna nedan är min bukett till musikerna som skänker mig alla dessa fantastiska upplevelser.

Dagens anteckning – 20 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu vet jag inte hur ni har tänkt er att tillbringa er torsdagskväll, men jag har i alla fall tänkt att göra det i sällskap av Belshassar, vilken var Babylons sista kung. Det råder förvisso lite delade meningar om han verkligen var Babylons sista kung, efter regeringslängden säger att det var Nabonid som var kung (och det var på 500-talet före vår tideräkning). Enligt källor, som i detta fall är Danieks bok i Bibeln, var Belshassar en rörig kung, som efter flera dåliga beslut fick Babylon på fall.

Men hur har då jag tänkt att ta mig 2500 år tillbaka i tiden. Jo, förstås med hjälp av musiken. Eller närmare bestämt med hjälp av Georg Friedrich Händels oratorium “Belshazzar” (HWV 61) från 1744. Oratoriet skrevs alltså under Händels mest kreativa period och den hade premiär i London för 280 år sedan. Ja, faktum är att det nästan är på dagen, enär premiären skedde den 27 mars 1745. Det blev en omedelbar succé, men glömdes bort efter Händels död (1759). Det skulle dröja över 100 år innan den skulle sättas upp igen, fast den hamnade åter i glömska, fram till 1960-talet, då världen återupptäckte barocken.

Nåväl, oratoriet om Belshassar är oerhört invecklat, som det så ofta förhåller sig med Händels oratorium. Men trots det kan handlingen faktiskt rymmas i en enda mening. Belshassar struntar i varningar om att han har hädat mot de tillfångatagna judarnas gud, och som straff blir Babylon belägrat, besegrat, vilket leder till att judarna befrias av Kungarnas kung, alltså Kyros den store, och de kan återvända till sitt hemvist, Jerusalem. Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Att färdas genom denna historia ska tydligen ta ungefär tre timmar. Reseledare är dirigenten Christina Pluhar och Capella Cracoviensis med solister.

Dagens anteckning – 14 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det står nu klart att det inte förhåller sig på annat vis än att man är svältfödd på Georg Philip Telemann (1682-1767). Jag kan tyvärr räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag haft förmånen att få höra hans tonsättningar framföras på en konsert. Nå, det var givetvis en överdrift, men det är så jag upplever det, att Telemann på något orättvist vis undanhålles mig. Denna starka känsla av hunger efter Telemann gjorde att jag idag tog mig genom regn och rusk till en konsert på Krakóws musikhögskola. Studenterna som framträdde går på barockutbildningen, och det innebär att jag ganska ofta har möjlighet att övervara deras konserter. Just nu pågår den tjugonionde upplagan av Bach-festivalen, och det innebär att man framför musik från Bachs tid, men även äldre musik. Och således också musik av Telemann.

Telemann var, som alla kanske redan vet, något av en superstar under sin samtid, omåttligt populär och eftertraktad. Han var därtill en av de mest produktiva tonsättarna vi någonsin skådat. Enligt många bedömare skrev han över 3000 verk under sin livstid, men tyvärr har blott (?) hälften överlevt till våra dagar. De flesta verk som alltså har överlevt, spelas aldrig, eller i bästa fall, sällan. Vissa musikvetare menar även att han var så pass populär att hans nära vänner Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel sneglade på Telemanns tonsättarkonst och lät sig inspireras, och man kan nog höra lite Telemann i de bådas tonsättningar.

På slutet av 1700-talet började Telemanns stjärna dala. Orsaken var just hans digra produktion. Många menade att Telemann inte ägnade sig åt riktig tonsättarkonst, och han skrev för mångskiftande verk. Man föredrog helt enkelt stringens framför bredd. Men Telemann fick oväntad hjälp från sin vän Bach, vars produktion hade fallit i glömska efter hans död. Någon gång i början av 1820-talet fick tonsättaren Felix Mendelssohn nämligen ett partitur till Bachs Matteuspassionen (BWV 244) som gåva av sin mormor. Mendelssohn blev genast fascinerad av verket och beslöt sig för att sätta upp det, och det uruppfördes den elfte april 1827 i Berlin, exakt 100 år efter att det hade skrivits av Bach. Framförandet ackompanjerades av stort bifall från publiken, och således drabbades Europa av en Bach-feber som senare också ledde till att man grävde fram verk av andra bortglömda tonsättare och däribland Telemann. Det skulle dock dröja 100 år innan man började katalogisera Telemanns verk med den inledande beteckningen TWV.

Trots det ökande intresset för Telemann under främst 1900-talet, har han aldrig fått samma starka position som Johann Sebastian Bach eller Georg Friedrich Händel. Det är därför som man lätt kan bli svältfödd på Telemann, men ikväll fick jag i alla fall höra ett förträffligt fint framförande av hans Concerto à 7 i a-moll, katalogiserat som TWV 44:42. Stycket skrevs antagligen 1740 och kopist (alltså den som har nedtecknat det kvarvarande partituret) var Christoph Graupner, en barocktonsättare som ännu vandrar i de bortglömdas dalgång. Nämnda konsert med Telemanns är kort, men under de femton minuter den pågår sveps man in i en aldrig så vacker värld med ändlösa krusiduller och sirligt formade utvikningar. Precis sådant som man behöver en dag när regnet forsar längs med gatorna och livligt trummar genom stuprännorna.

Dagens anteckning – 1 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I dessa dagar, när USA har letts in i demonernas mörka dalgång av sin ledare koloradoskalbaggen (aka potatisskalbaggen), kan det tyckas lite tondövt att arrangera en konsert under rubriken “en flört med Amerika“, och det är lätt att rynka på näsan åt en sådan rubrik. Men i ikväll har jag bevisat en bejublad konsert med Krakóws filharmoniska orkester på Krakóws konserthus som bar den rubriken.

Kvällen bjöd på tre verk på programmet. George Gershwins “An American in Paris” (1928), Maurice Ravels pianokonsert i g-dur (M. 83, komponerad mellan 1929 åch 1931) samt Antonín Dvořáks nionde symfoni i e-moll (op 95, B. 178, komponerad år 1893), mer känd som “Från Nya världen”. Alla tre verk har det gemensamt att de har tillkommit i USA, samt att tonsättarnas identitet är starkt förknippad med Europa. Gershwin var förvisso född och uppvuxen i USA, men hans konstnärliga skapande har en stark koppling till den judiska identiteten i östra Europa, och kanske främst till Odesa i dagens Ukraina, där hans farföräldrar härstammade från.

Det är också så att de tre verken inte återspeglar det vita USA, utan det är främst den African American musiktraditionen som reflekteras. Både “An American in Paris” och Ravels pianokonsert lyfter jazzens ljudbild med sina rytmiska mönster. Dvořáks symfoni skrevs ju några årtionden tidigare, och jazzen hade ännu inte tagit form. Det hindrade honom dock inte från att förutse att det var musiken bland African American som skulle vara framtidens musik. Dvořák var dessutom mycket intresserad av folkmusik, vilket innebar att han även sökte upp harmonier från urbefolkningens musik som han flätade in i sin tonsättning. Således kan man säga att kvällens konsert hyllade det USA som inte finns representerat i politiken som förs av dagens ledare i Vita huset.

På dirigentpulten stod ikväll den ukrainske dirigenten Jaroslav Shemet (mer känd med den engelska translitteringen Yaroslav Shemet och på ukrainska Ярослав Шемет) som idag är verksam i Polen. Shemet föddes 1996 i Charkiv och utbildades både i födelsestaden samt i Poznań och i Wien. Han har samarbetat med den vida kända dirigenten Oksana Lyniv, samt lett en rad ukrainska och internationella orkestrar. För närvarande är han bland annat konstnärlig ledare för Filharmoniska orkestern i Katowice (Filharmonia Śląska). Med den sistnämnda orkestern har jag hört honom framföra Mahlers tredje och (den svårspelade) sjunde symfonin, och han har vid dessa tillfällen gjort ett starkt intryck på mig.

Även kvällens konsert var överväldigande, och Shemet tog oss på en resa genom ett absorberande musikaliskt landskap. I Dvořáks symfoni plockade Shemet fram en dramatik jag inte erfarit tidigare. Med elegans förstärkte han de svaga och de starka partierna, samt tillika de lugna och snabba. Detta skapade en rymd vilket förde tankarna till Nordamerikas väldiga vidder. Kanske förefaller det yvigt, framställt så här i text, men att höra och se honom dirigera är betagande. Shemet är med andra ord en dirigent som kan fånga åhöraren från första till sista takten.

Dagens anteckning – 23 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Genom molnet från rökelserna ser man blott en liten del av dansarnas kroppar, men det går inte att tvivla på att de är nakna. Deras rörelser ser nästan smärtsamma ut, då de böjer sina kroppar på de mest oroväckande sätt. Mellan dem rör sig skådespelerskan som ska gestalta Rosalind Franklin, DNA:ets okrönta drottning. Kören ligger i mörkret på golvet och sjunger Johannes Brahms Nänie beundransvärt vackert. I bakgrunden av denna märkliga scen syns dirigenten Jan Tomasz Adamus vackert mejsla ut musiken ur orkestern Capella Cracoviensis. Jag befinner mig alltså på operafestivalen Opera Ra Ra och har just bevittnat en resa, eller snarare elegi, genom en negligerad kvinnas liv.

Nåväl, jag vet inte om Rosalind Franklin (1920-1958) egentligen var så negligerad som festivalens hemsida vill påskina. Men det var onekligen så att hennes förtida död innebar att hon inte tilldelades Nobelpriset för sin upptäckt av bland annat DNA, samt forskning om RNA-virus. Rosalind Franklin fick nämligen cancer eftersom man på den tiden använde radioaktiva ämnen för att forska inom detta område. Fyra år efter hennes död tilldelades tre av hennes manliga kollegor Nobelpriset för att ha upptäckt DNA. De utelämnade dock hennes namn i sina vetenskapliga material, vilket också ledde till att det skulle dröja decennier innan hon fick upprättelse.

Föreställningen på Opera Ra Ra, som bär namnet “Elegi. Brahms“, om Rosalind Franklins liv ackompanjerades av Johannes Brahms musik, närmare bestämt Alto-Rhapsodie op 53, med fenomenala alten Justyna Rapacz som solist, Gesang der Parzen op 89, Schicksalslied op 54 och slutligen alltså Nänie op 82. De två sistnämnda verken hade jag också förmånen att höra förra veckan men vill inte jämföra dessa två framförande eftersom de var väldigt olika till sin karaktär. Förra veckan var en sedvanlig konsert med samtida instrument, medan kvällens uppsättning framfördes som ett skådespel samt på tidstypiska instrument. Med andra ord två helt olika slags framförande.

Man kan dessutom tycka att de är omaka, feministikonen Rosalind Franklin och den skäggige och möjligen misogyna Johannes Brahms, men faktum är att de har en gemensam nämnare; de båda hängav sig nämligen helt åt sina passioner, som i detta fall var deras arbeten, och bildade således aldrig familj.

Kvällens föreställning inleddes dock med Brahms första symfoni op 68, som det var en särdeles njutning att få höra med tidstypiska instrument. Klangen och känslan blir en helt annan, och dirigenten Adamus tolkning var precis sådär känslosamt mjuk och samtidigt starkt och energiskt som jag uppfattar detta verk, som är min favorit bland Brahms symfonier. Extra krydda åt upplevelsen gav Adamus genom att dirigera i strumplästen.