viewpoint-east.org

Att följa handlingen i en konsertant uppsättning av en opera är alltid en prövning. Man måste optimera sin perception så att man kan föreställa det som överhuvudtaget inte syns, och ibland faktiskt inte ens hörs. Och kvällens uppsättning av Jean-Philippe Rameaus opera “Dardanus” på festivalen Opera Ra Ra gjorde det inte heller enkelt för oss åskådare att sätta oss in i det komplicerade librettot. Men med viss möda lyckades jag ändå uppnå ett inre tillstånd, där jag kunde levandegöra hur Venus befaller Frestelserna att dansa för Amor, men denne uppskattar tydligen inte dansen och faller i sömn, men väcks av Svartsjukan som beordrar Frestelserna att framföra spelet om Dardanus. Sedan får jag under tre timmar följa med på en resa genom Dardanus kärlek till Iphise, som leder till en massa komplikationer. Genom att lyssna noga kan jag se hur hjälten Dardanus räddar sin rival undan stormen och sjömonster, hur det blir solförmörkelse, hur han drömmer, och hur krig utkämpas. Men till slut kan alla andas ut och kärleken segrar.

När operan hade premiär 1739 fick den kritik för sitt libretto. Tydligen uppskattades inte alla inslag med övernaturliga krafter. Rameaus skrev därför om operan, men inte heller denna version föll till föga. Det skulle dröja till 1760 innan verket fick upprättelse. Idag menar man att Dardanus tillhör det främsta verket bland Rameaus tonsättningar, och då kanske främst med avseende på musiken, som sannerligen är oefterlikneligt barockt.

Tilläggas bör att kvällens oinskränkte auktoritet var, enligt min mening, dirigenten och cembalisten Marcin Świątkiewicz.

Det var en sådan där het sommardag, när luften dallrar över asfalten och solen euforisk strålar från sin himmel, som den äldre bilen gled in på parkeringen vid Lidl i Höganäs och ur de nedvevade rutorna dånade Giacomo Puccinis opera “Madam Butterfly”. Bakom ratten satt en äldre man med bakåtkammat hår som redan övergått från grått till vitt. Det är i alla fall så jag minns honom.

Hela scenen, som bröt av mot den alldagliga omgivningen, gav mig en rysning av välbehag genom hela kroppen och känsla av fulländad frihet. Kanske var det kontrasten mellan mannens opera och parkeringens inrutade uppenbarelse, som skapade känslan. Eller så var det rätt och slätt bara musiken. Jag vågar inte svära på det ena eller andra. Hur som haver, det var nog då som jag insåg att jag är, och kommer alltid att vara, något av en romantisk kuf, och jag känner evig tacksamhet till den okände mannen, som fick mig att komma till den insikten.

Samma känsla av frihet erfor jag ikväll, när sopranen, och tillika världsstjärnan, Aleksandra Kurzak sjöng valda arior, tonsatta av Giuseppe Verdi, nämda Giacomo Puccini samt Francesco Cilea, ackompanjerad av Krakóws filharmoniska orkester som leddes av Alexander Humala. Och det var just i ariorna från Puccinis Tosca, Madam Butterfly, Manon Lescaut samt i extranumret “O mio babbino caro” från enaktaren Gianni Schicchi, som hon tog ut svängarna och lät sin röst blomma ut till fullo. Orkestern briljerade också vid flera tillfällen, så som i intermezzot till tredje akten i Manon Lescaut.

Och precis som den där gången på parkeringensplatsen utan Lidl i Höganäs, kände jag en välbekant rysning genom hela kroppen och känslan av fulländad frihet. En frihetskänsla som bara operor kan skapa, hos mig bör jag kanske tillägga. Det är till och med möjligt att jag flög på den känslan hela vägen hem genom ett lördagsfestande Kraków, i sinnet några oktaver högre än brukligt.