viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 9 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När Mieczysław Weinberg (1919-1996) år 1950 skrev stycket “Polska melodier” (op 47) hade han befunnit sig i elva år i Sovjetunionen. Han hade flytt dit när de nazistiska styrkorna invaderade hans födelseland Polen. Som bördig från en judisk familj visste han att han inte var säker och beslöt sig därmed för att ta flykten österut. På så sätt klarade han livhanken, men livet i Sovjetunionen var aldrig lätt. Strax efter andra världskrigets slut inleddes förföljelser av judar i Sovjetunionen, något som hans svärfar skulle falla offer för. Därtill var de sovjetiska myndigheterna extremt misstänksamma mot alla influenser från väst, och kanske särskilt de konstnärer, musiker och tonsättare som tagit sin tillflykt till Sovjetunionen. 1946 antogs dessutom en doktrin, kallad Zjdanovdoktrinen efter dess upphovsman, vars mål var att alla konstutövare skulle följa partipiskans önskemål om hur konst skulle vara utformad.

Weinberg skrev alltså sina “Polska melodier” under dessa omständigheter, väl medveten om att tonsättningen kunde provocera den klåfingriga sovjetiska apparaten. Och det är kanske också därför som stycket känns så uppfriskande och oförskräckt. Stundtals är stycket energisk, upprymd och rytmisk, med en instrumentation som gör hela orkestern rättvisa. Men här ruvar icke förty oro och svårmod, vilket lätt kan läsas som Weinbergs sorg över de glada dag i Warszawa som aldrig skulle komma igen.

Wienberg föddes som sagt i Warszawa. Fadern var en känd tonsättare och violinist som jobbade på Judiska teatern i Warszawa. Modern, som kom från Odesa, var skådespelerska och arbetade på samma teater. I hemmet flödade musiken och det var där som Mieczysławs musikaliska bana tog sin början. I skolan snappade snart lärarna upp den unge pojkens stora musikalitet, och en av dem skulle också ledsaga Mieczysław till musikkonservatoriet, på vilken han inledde sina studier i piano när han var omkring 14 år (ingen vet faktiskt exakt när). Under studietiden upptäckte Mieczysław att han hade en särdeles förmåga att skapa ny musik, vilket gjorde att han beslöt sig för att bli tonsättare. Men den lyckliga tiden skulle slås i spillror när Nazityskland och Sovjetunionen anföll Polen 1939. Mieczysław rafsade ihop en liten kappsäck med några få ägodelar och började sin flykt österut. Tanken var att han skulle slå sig ned i Minsk och därtill hoppades han att hans familj skulle följa efter. Men de skulle aldrig lyckas fly.

När Weinberg skrev “Polska melodier” fem år efter krigsslutet visste han att hela hans familj hade gått under, men han visste inte var de hade mördats. Han tvingades sväva i ovisshet fram till 1960, då han genom en tidigare granne fick reda på att hans familj hade utplånats i koncentrationslägret Trawniki. Och saknaden och sorgen skulle vara Weinbergs ständiga följeslagare genom livet.

Weinberg levde fram till sin död i Sovjetunionen. Han skulle aldrig återvända till Warszawa. I Sovjetunionen skulle han dock utsättas för förföljelse av olika slag, även om han kunde verka som tonsättare, och hans musik uppskattad och respekterad av kollegor, så som Sjostakovitj. Men trots det fick han under sin livstid inte riktigt det erkännande som hans musik förtjänar.

Inte ens här i Polen framförs hans musik särskilt ofta, men ikväll fick jag alltså njuta av ett berömligt framförande av “Polska melodier” med Krakóws filharmoniska orkester under ledning av Michał Klauza. De framförde även två verk av Henryk Wars, samt det Leonard Bernsteins eminenta “Chichester poems”, men nu har jag docerat så ihärdigt att det får vara nog.

Dagens anteckning – 25 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är egentligen inte så många år mellan Johannes Brahms andra pianokonserten och César Francks symfoni i d-moll. Båda verken tillkom på 1880-talet, och skapades av två tonsättare som båda var födda under 1800-talets första hälft. Dessutom hade Franck studerat tysk, och då särskilt Richard Wagners, tonsättarkonst inför arbetet med sin symfoni. Men trots detta vilar något olikartat i tonspråken i de två verken. Som om de kommer från två diametralt olika universum.

Och det ligger kanske något i det, ty det var fasligt långt mellan den franska och den tyska världen på den tiden. De två hade ju under mycket lång tid legat i fejd med varandra, och dessutom försökte till exempel Habsburg distansera sig från det mesta som var franskt, och då kanske särskilt upplysningen, som nog gick stick i stäv med hela den habsburgska världsuppfattningen. Så det är ju inte särskilt överraskande att de två verken är så olika till sin karaktär.

Brahms andra pianokonserten förfaller mer lyrisk och stundtals även lekfull (särskilt avslutande sats), än Francks mer mystiska anslag och med dess kraftfulla orkestrering. I Brahms verk är det dessutom fokus på olika solister, och då inte bara pianisten utan även exempelvis första cellisten solo i tredje satsen. Franck har istället lagt sitt fokus på den kollektiva rösten, orkestern som helhet, än på gedigna solon. Men här finns ändå några viktiga soloinsatser, som exempelvis det vackra solot för engelskt horn. Dessutom är det Brahms som för ovanlighetens skull förfaller mer ljus och positiv än Franck, som har ett mörkt och lite grubblande anslag. Men det som ändå förenar de två verken är att de båda är lysande exempel på den sena romantikens tonspråk, där man kan finna drag av ett slags intellektualiserande över starka känslouttryck.

Som ni nog förstår krävs det stor skicklighet för att mejla fram dessa ansatser, vilket också Krakóws filharmoniska orkester, under ledning av den rutinerade dirigenten Marek Pijarowski, lyckades med under kvällens konsert. Solist ikväll var Piotr Alexewicz, som är känd för många som en av finalisterna i den nittonde Chopin-tävlingen. Inledningsvis var jag dock inte helt tillfredsställd med hans tolkning av Brahms andra pianokonserten, då jag tyckte hans anslag var för kantigt, okänsligt och tekniskt, vilket desto bättre reparerades under tredje satsen där hans ton blev mjukare. Kvällens starkast strålande stjärna var, i mitt tycke, emellertid orkestern, som i sedvanlig ordning briljerade.

Dagens anteckning – 11 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hur tonsätter man ett verk för en nationell sorg? Den frågan måste den polske tonsättaren Andrzej Panufnik (1914-1991) ha frågat sig när han 1967 satte sig för att skriva ett verk till Katynmassakern. Går det över huvud taget att sätta toner till något så fasansfullt som den bestialiska handling som de sovjetiska trupperna utförde, när de våren 1940 mördade över 20 000 polacket och däribland 4000 polska militärer i skogarna utanför Katyn? I sitt verk “Katyn epitaph” valde Panufnik att låta en ensam violin föra in oss musiken. Den får sedan sällskap av träblås, som löper mot en gradvis stegring, som gestaltar en djup oro, våld eller utdragen smärta. Efter kulmen tynar musiken bort och kvar finns bara ödlslighet och tystnad.

Likaså är Panufniks fagottkonsert, som tillkom nästan 20 år senare, ett verk om nationell sorg. Verket är tillägnat den polske prästen Jerzy Popiełuszko, som mördades av av den polska säkerhetspolisen 1984. Den lågmälda inledningen, med fagottens dystra röst, sätter en tungsint stämning. Och det är väl bara en fagott som kan låta så sorgsen. Stämningen lättas dock upp och plötsligt hörs nästan lyriska och starkt känslomässiga motiv. Men över verket vilar ändå en illavarslande atmosfär, som inte går att skaka av sig. Inte ens avslutningens ljusare och mer fridfulla känsloläge lyckas föra undan känslan av att här har begåtts ett brott.

I kväll har jag fått höra Krakóws filharmoniska orkester framföra dessa båda verk, skickligt ledda av dirigenten Michał Klauza. Den utmärkta solisten var fagottisten Szymon Michalik. Under konserten fick vi även höra Krzysztof Pendereckis Agnus Dei och Mieczysław Karłowicz symfoni i e-moll (op 7), men det var Panufnik som gjorde mest intryck.

Dagens anteckning – 3 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Man kan fråga sig vad det är som gör att vissa tonsättare går till historien, medan minnet av andra glöms bort, eller i värsta fall, göms undan. Det fungerade jag över ikväll när jag fick möjlighet att lyssna på musik av Jan Dismas Zelenka (1679-1745), som just är en sådan bortglömd och undangömd tonsättare. Under nästan 200 år var hans tonsättningar nästan helt bortglömda. De låg och samlade damm i ett arkiv i Dresden ända till mitten av förra seklet.

Lite är ändå känt om Jan Dismas Zelenka. Han föddes Böhmen där han fick sin första musikaliska utbildning. Hans instrument kan ha varit violone, en föregångare till dagens kontrabas. Hans tidigaste tonsättningar lär vara från sekelskiftet 1600-1700, och det var också vid denna tid han flyttade till Prag. Några år senare fick han anställning vid det saxiska hovet som musiker i dess orkester. Här är det troligt att han både imponerande som musiker och tonsättare, ty han fick snart lönepåslag. Han skulle också ges möjligheten att under några år studera vidare i Wien, vilket indikerar att han hade framgång vid hovet.

Trots att Zelenka alltså var mycket uppskattad och skicklig tonsättare skulle han aldrig bli hovtonsättare. Han sattes istället på att skriva sakral musik, och det var också inom denna form som han skulle åstadkomma åtskilliga praktfulla verk. Allt tyder också på att han var en mycket inflytelserik tonsättare under sin tid. Bland annat ska han och Johann Sebastian Bach hyst stor respekt för varandra, han ska också ha umgåtts med både Telemann och tydligen också Händel.

Men hur kan det komma sig att hans tonsättarkonst skulle glömmas bort under nästan 200 år? Frågan är inte helt lätt att besvara, men hovet värderade Zelenkas musik så pass högt att de såg hans musik som en särdeles värdefull tillgång, som de inte gärna delade med sig av. Telemann ska strax efter Zelenkas död ha försökt få verk publicerade, men fick avslag av hovet. På 1800-talet gav sig den tjeckiske tonsättaren Bedřich Smetana i kast med att kopiera delar av Zelenkas tonsättningar, men det ledde dessvärre inte till något genombrott. Det skulle dröja ända till 1950-talet som man lyckades föra ut Zelenkas musik till en bredare publik.

Ikväll fick jag alltså möjlighet att få höra några guldkorn ur Zelenkas musikaliska skatt, framförda av tjeckiska orkestern och kören Collegium vocale 1704 som leddes av dirigenten Václav Luks. Och det var särskilt den expressiva och smärtsamt vackra Miserere i c-moll (ZWV 57) som fängslade mig.

Dagens anteckning – 1 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Ludwig van Beethovens omfattande verkförteckning finns det bara en violinkonsert. Verket, som har op 61, slutfördes 1806, och det sägs att Beethoven skrev de sista takterna precis innan uruppförandet i december samma år. Vilket innebar att solisten Franz Clement ska ha fått det fullständiga partituret satt på notstället bara några timmar innan konserten. Man hann således inte repetera särskilt många gånger. Clement ska dessutom ha gett sig i kast att spela en egen tonsättning mellan första och andra satsen, i vilken han spelade på en sträng med violinen hållen upp och ner. Men andra källor förfäktar detta påstående och hävdar istället att den märkliga tonsättningen av Clement spelades som extra nummer. Uruppförandet blev sålunda föga förvånande ett formidabelt fiasko.

Det skulle dröja ända till 1844 som det då 12-åriga underbarnet Joseph Joachim skulle framföra violinkonserten under ledning av ingen mindre än Felix Mendelssohn. Framförandet måste ha varit ypperligt, ty det blev succé och ändå sedan dess har Beethovens violinkonsert ingått i standardrepertoaren. Trots det har jag själv inte fått höra den framföras live många gånger. Men igår fick jag så möjlighet att få höra med den skickliga violinisten Arabella Steinbacher tillsammans med Liechtensteins symfoniorkester under ledning av den eldige och engagerade dirigenten Dawid Runtz.

Under gårdagens konsert fick vi också höra ett fenomenalt framförande av Johannes Brahms tredje symfoni i F-dur (op 90). Symfonin tillkom 1883 under Brahms sommarvistelse i Wiesbaden. Det hade gått sex år sedan han slutförde arbetet med sin andra symfoni. Han hade dock knappast legat på latsidan utan hade tonsatt flera av sina mest viktiga verk, så som hans violinkonsert och den andra pianokonserten. Hans tredje symfoni skulle snart bli vida omtalad och omtyckt, och det fanns de som menade efter premiären att den var bättre än både första och andra symfonin. En bidragande orsak till att symfonin blev så omtalad var de inledande takternas F-A♭-F, som lär referera till Brahms personliga devis “frei aber froh”, alltså “fri (läs singel) men lycklig”. Devisen ska ha tillkommit när Brahms blev nära vän med violinisten Joseph Joachim, ja, den samme som framförde Beethovens violinkonsert så övertygande att man tog verket till sina hjärtan. Joachim hade nämligen en egen devis, som löd “frei aber einsam”. (Joachim skulle sedermera gifta sig, men som alla vet levde Brahms hela sitt liv som ungkarl.)

Men det finns också andra intressanta teman att uppehålla sig vid i Brahms tredje symfoni, så som att man kan läsa den som en kommentar till Robert Schumanns tillika tredje symfoni, som kallas för “Rheinische Sinfonie” (Rhensymfonin). Brahms skrev ju sin trea när han var på semester i Wiesbaden, som ligger vid Rhen, och det finns de som menar att att man kan höra att Brahms i tonsättningen drömmer sig tillbaka till den tid när han mötte Clara och Robert Schumann för första gången. Det förhöll sig nämligen som så att de tre ofta ägnade sig åt den typ av musikaliskt chiffer (likt de inledande takternas F-A♭-F), och att Brahms återgick till denna musikaliska lek kan ha varit ett tecken på att hans tankar gick till paret Schumann.

Därtill finns det de som menar att Brahms tredje symfoni bör läsas som en hyllning till hans gamla antagonist, Richard Wagner, som precis hade gått ut tiden. Brahms lär nämligen inte alls ha ogillat Wagners tonspråk, och det är därför inte helt orimligt att anta att han ville hylla Wagner. Wagner-entusiasterna trodde dock inte på detta och lär ha försökt förhindra att Brahms tredje symfoni fick sitt uruppförande. I deras värld var de två motpoler, trots att de i verkligheten sannolikt hyste stor respekt för varandra.

Nåväl, vi lär aldrig få veta hur Brahms tankegångar gick när han skrev den tredje symfonin, men vacker är den, och gårdagens framförande blev med rätta bejublat.

Dagens anteckning – 25 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man kan fråga sig om det finns någon endaste krake här på jorden som inte tänker “da-da-da-daam” när de hör Ludwig van Beethovens namn, alltså inledningen till hans mest kända symfoni, den femte (med opusnumret 67 från 1808). Finns det överhuvudtaget någon annan symfoni som så slagkraftigt hamrat sig in i vårt medvetande? Jag vågar nästan drista mig till att svara nekande på den frågan.

Symfonin kallas, som alla vet, “ödessymfonin” och ursprunget till smeknamnet kommer från Anton Schindler, som var Beethovens första levnadstecknare samt tillika sekreterare åt den samme. Enligt honom ska Beethoven ha svarat att “det är ödet som knackar på min dörr” på frågan vad de tre korta noterna och den långa avslutande noten handlade om. Men det är dock tveksamt om påståendet är sant. Anton Schindler lär ha varit en obotlig romantiker (alltså påverkad av idérörelsen romantiken) och man kan därmed förmoda att han la till delar för att få en mer slående berättelse. Med sagt går det inte att vifta bort som ett utslag av Schindlers alltför livliga fantasi. Det är nämligen helt rimligt att anta Beethoven kände sig jagad av något slags öde under tiden för symfonins tillkomst, då hans tilltagande hörselnedsättning gav honom allt större problem.

Men trots det symfonin har en så slagkraftig inledning var det inte någon succé vid uruppförandet. Orkestern hade bara repeterat en endaste gång, och de som känner symfonin i sin helhet förstår nog att en så krävande tonsättning fodrar flera repetitioner. Dessutom framfördes symfonin samtidigt som flera andra nyskrivna verk av Beethoven och konserten var fyra timmar lång, vilket innebar att publiken måhända bara lyssnade med halva örat. Dessutom innehöll symfonin flera nymodigheter, så som exempelvis att det ingår tre tromboner, vilket dåtidens åhörare inte alls var vana vid att få uppleva mitt i en symfoni. Därtill spelas tredje och fjärde satsen attacca, alltså utan paus mellan de båda satserna, vilket också var något av en nymodighet på den tiden, som man möjligen rynkade på näsan åt.

Men sedan dess har Beethovens femte symfoni taktfast hamrat sig in i praktiskt taget allas medvetande och blivit något av ett kännetecken för klassisk musik. Det är kanske också förklaringen till varför jag har ett mycket kluvet förhållande till denna symfoni. I mitt tycke tillhör den inte en av hans bättre symfonier (om någon undrar skulle jag i dagsläget svara “åttan”, men eftersom jag är ombytlig är det inte hugget i sten), och den ingår enligt mig i kategorin “symfonier som spelas för ofta”.

Det var också med den inställningen som jag igår satte mig för att höra Sinfonietta Cracovia under ledning av Jong-Jie Yin, framföra femman. Under första och andra satsen lyssnade jag helt enkelt med halva örat. Men någonstans under de inledande takterna av tredje satsen hade min misstänksamhet förbytts mot ren entusiasm. Ty där någonstans brukar Ludde fånga in mig i sin väv, vilken i fjärde satsen kulminerar en ytterst medryckande och känslomässig höjdpunkt. Något som nämnda orkester och dirigent också lyckades framföra med all önskvärd elegans.

—

Konserten ingick i den pågående Beethoven-festivalen, och de framförde också uvertyren till Mozarts Don Giovanni samt Robert Schumanns pianokonsert.

Dagens anteckning – 21 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Någon gång under min högstadietid drabbades jag av Jean Sibelius violinkonsert i d-moll (op 47) från 1904-5. Jag var så svårt angripen av denna konsert att jag stundtals hade svårt att tänka på någonting annat, och när jag lyssnade på den var det som om jag ville krypa in i högtalarna och förenas med musiken. Ända sedan dess har jag ett mycket särskilt förhållande till Sibelius violinkonsert. Nu är det inte så att jag lyssnar på den särskilt ofta, men jag återkommer till den då och då, som man gör till en kär och välbekant gammal vän, och jag kan fortfarande varje nyans, varje tonbild, den skapar.

Det var därför med spänd förväntan som jag ikväll satte mig på min invanda plats på konserthuset i Kraków för att få höra Krakóws filharmoniska orkester framföra verket under ledning av dirigenten Sasha Goetzel, med solisten Pawel Wajrak, som tillika är konsertmästare i nämnda orkester. Framförandet var i mitt tycke fulländat på fler sätt än jag kan ta upp här, men något som jag verkligen uppskattade var solistens lyhörda inställning till tonsättningen. Klangen var både mjuk och inkännande, utan kantiga uddar, som annars lätt förekommer i framföranden av denna mycket tekniskt krävande och känslomässigt svåra konsert.

Man skulle därför kunna tro att det vore svårt för den andra punkten på programmet att engagera lika fullt. Men eftersom det handlade om Johannes Brahms första symfoni i c-moll (op 68 1855–1876) förelåg det inga hinder för att träffas av inlevelse. Till skillnad från Sibelius har Brahms musik kommit till mig ganska sent. Jag har försökt undvika honom, av någon för mig själv inte helt klar anledning, men kanske berodde min misstänksamhet mot honom på att jag erfor att han skulle kunna dominera, och till och med konkurrera ut andras musik. Ty så har det också blivit, sedan Brahms kom in i mitt liv har många andra tonsättare helt enkelt fått ta ett steg åt sidan.

Brahms första symfoni tog också lång tid på sig innan den kom till Brahms, skulle man kunna säga. Det gick 21 år mellan den första skissen och den slutförda symfonin. Brahms var 43 år när han la sista handen på partituret, och under arbetets gång hade han drabbats av vankelmod fler gånger än han erfarit eufori. Och det är inte för utan att man kan förnimma denna tvekan, vars uttryck innehåller allt från försiktighet, upprymdhet till direkt ilska. Vad jag särskilt uppskattar med Brahms första symfoni, och som gäller alla hans tonsättningar, är avsaknaden av programmusik. Här är det klangerna, tonspråket och instrumenten som härskar. Och av det skälet lyssnar man på ett helt annat på hans tonsättningar. Man söker sig helt enkelt inte utanför musiken, ty den är som ett eget himlavalv, ett Brahms universum.

Under kvällens konsert framfördes denna symfoni med sedvanlig virtuositet av Krakóws filharmoniska orkester och när sista tonerna klingade ut blev det som väntat stående ovationer från en hänförd publik. Särskilt varma applåder tillägnade jag både förste hornistens och första flöjtistens fina solo i sista satsen.