viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 30 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När Henry Purcell (1659-1695) skrev sin opera “Dido och Aeneas” (som troligen tillkom i juli 1688) visste han inte att vi, flera hundra år senare, skulle kalla hans musikform för “barock”. Det är oklart i vilket stil han antog att han komponerade i, men begreppet barock skulle han inte ha använt. Termen “barock” började användas under senare delen av medeltiden i bland annat Frankrike för att beskriva något absurt komplicerat, och kunde även förknippas med mystik eller allmän förvirring. Under 1600-talet började man också använda ordet för att beskriva ojämna pärlor, samt i viss mån juveler och smycken.

Det var först på 1700-talet som man började använda ordet barock för att beskriva musik, men då handlade det inte om någon musikalisk inriktning, utan som ett nedsättande sätt att beskriva tonsättningar som inte höll måttet. Om en opera var barock menade man helt enkelt att den var osammanhängande, saknade tydliga melodier eller bara bestod av disharmonier. Jean-Jacques Rousseau beskrev till exempel barock musik (alltså inte som ett sammansatt ord), som ett stycke musik där melodierna är fullkomligt förvirrade och ariorna onaturliga eller bara saknade intonation. (Förövrigt är en ganska god beskrivning på en del rappakalja man tvingas höra skvala ur diverse högtalare på allmän plats.) Det var först i slutet av 1700-talet som termen började användas för att beskriva arkitektur från den tid vi idag kallar barocken, och i mitten på 1800-talet började man också kalla musik från tiden, som den av Purcell, för barockmusik.

Så i Purcells England användes termen således inte alls för att beskriva musik och tydligen inte heller för att karaktärisera ojämn pärlor. Men om man försöker förstå librettot i “Dido och Aeneas” finns det faktiskt en möjlighet att man efter en stund suckar “det är ju helt barockt”. Men egentligen är handlingen inte så svårt att förstå. Operan inleds med att trojanen Aeneas befinner sig i Didos palats i Kartago. Dido är förälskad i Aeneas, men hon förstår att det inte kommer att sluta väl, vilket det självfallet inte gör. Men för att komma fram till det oundvikliga slutet måste vi färdas genom stormar skapade av ondskefulla häxor, ha en rendezvous med både Merkurius och Jupiter, se hur Kartago raseras och hur Aeneas går under innan Dido kastar sig på bålet med orden:

“When I am laid, am laid in earth, May my wrongs create
No trouble, no trouble in thy breast;
Remember me, remember me, but ah! forget my fate.
Remember me, but ah! forget my fate.”

Under kvällens konsertanta uppsättning av operan, med Capella Cracoviensis, sjöngs Dido av den enastående alten Justyna Rapacz. Jag vågar till och med mena att vi nog var många som erfor rysningar av välbehag, men också av bottenlös sorg, när vi hörde hennes sagolikt vackra röst.

Dagens anteckning – 24 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det sägs ibland lite slentrianmässigt att Gustav Mahlers femte symfoni är en kärleksförklaring till hans unga hustru, Alma Schindler. Och det är inte helt osannolikt att hon hade en mycket stor inverkan på hans tankar under den tid som han tonsättare symfonin. Alma Mahler var ju enormt intelligent, karismatisk och dessutom vacker. De båda träffades i november 1901, och gifte sig några månader senare. Mahler hade visserligen redan inlett arbetet med symfonin innan de träffades, men den slutfördes deras första sommar tillsammans. Symfonin är också tillägnad henne, så visst kan den ses som någon slags kärleksförklaring.

Men man ska nog ändå vara lite försiktig med att alltför tvärsäkert hävda att Mahler bara hade hade fokus på Alma under tiden för symfonins tillkomst. Gustav Mahler själv har nämligen yttrat att symfonin inte bär på något särskilt budskap om romantik, kärlek eller mystik. Han betonade snarare att symfonin ska ses som “[…]ett uttryck för enorm energi. Det är en människa på höjdpunkten av sitt liv.” Och det sistnämnda framgår med all önskvärd tydlighet.

Den sats som man ofta tillskriver Gustavs kärlek till Alma är den fjärde satsen, kallad “Adagietto”, och många verkar anse att det är den vackraste satsen. Men jag tillhör ju dem som nästan alltid tycker annorlunda än gemene man. Satsen låter i mina öron mest tragisk och innerligt sorglig, och ibland nästan onödigt andfådd. De satser jag njuter av mest är först och främst den tredje satsen, med sina medryckande hornsolon. Under kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester framfördes dessa solon med, för orkesterns hornstämma, sedvanlig briljans. Den sista satsen är tillika också den som mest grabbar tag om mitt hjärta, och Krakóws filharmoniska orkester, under ledning av Sasha Goetzel, återgav avslutningen med exceptionell glöd. Det blev förstås stående ovationer från hela publiken.

Kvällens konsert inleddes dock med Felix Mendelssohns violinkonsert i e-moll (op 64), som tillkom mellan åren 1838-1845. Solist var Liya Petrova, som med fulländad teknik och stor passion skänkte oss en musikalisk njutning. En enastående solist, som därtill uppvisade sin stora kärlek till musiken, genom att sätta sig i andra violinen under Mahlers femte symfoni.

Dagens anteckning – 18 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Kanske har det undgått många, men idag är det alltså Gustav Mahlers dödsdag. Han gick bort den 18 maj 1911 efter att ha en misskött förkylning (på hans typiskt neurotiska sätt) till den milda grad att hans hjärta inte uthärdade mer. Det är således inte en dag att fira, utan snarare att högtidlighålla, för den som är lagd åt det mahlerianska hållet, vilket jag dessvärre (?) är. Och aldrig tidigare har jag på hans dödsdag haft möjligheten att få höra på hans musik framföras levande. Det är därtill så förträffligt inrättat att jag bor i Kraków, vars filharmoniska orkester arrangerar en Mahler-festival som inleds idag. Under några förtrollande veckor kommer jag att kunna få njuta av flera av Mahlers symfonier under denna festival, och som grandios final väntar hans åttonde symfoni.

Först ut är Mahlers nionde symfoni, som tillkom mellan 1908 och 1909. Symfonin har tidigare framställts som Mahlers avsked till världen, men det kan verkligen ifrågasättas. Enligt många kännare torde hans egentliga avsked vara den tionde symfonin, men jag menar nog att han i den tidigare tonsatta sångcykeln “Das lied von der erde” (från 1908) begråter det faktum att världens skönhet kommer att leva vidare utan honom.

Mahlers nia tillkom under en tid då han var lycklig och tillfreds med livet (nåja, så lycklig och tillfreds som denne nervöst lagda person kunde vara). Han hade haft en bejublad säsong i New York, lagt Wiens antisemitiska kampanjer mot honom bakom sig och det är troligt att han såg på framtiden med viss tillförsikt. En del hävdar därtill att inget tyder på att han fruktade döden när han skrev den. Däremot tycker jag att man kan höra en annan slags tvekan i verket. Här möts gamla och nya klangvärldar, samt han experimenterar och håller fast vid traditionerna i samma andetag. Det är därmed tydligt att han hade berörts av mötet med den nya unga generationens tonsättare, med Arnold Schönberg i spetsen, och deras föresats att nydana konstmusiken. Symfonin har därjämte en varierad men sammansatt användning av kontrapunkten, vilket märks särskilt genom de stora kontrasterna, mellan ljusa och mörka partier, långsamma och snabba, och starka och svaga. Varje stämma har därtill en egen melodi, och dessa melodier vävs samman i en tät väv. Och vi kan också höra en helt ny slags användning av dissonans, som kanske inte tidigare hörts i Mahlers musik. I en jämförelse med hans tidigare tonsättningar kan man därför kanske uppleva nian som alltför fragmentarisk, men man kan också hävda att det är allt detta, sammantaget, som skänker denna symfoni ett särskilt djup.

Jag måste erkänna att nian är den symfoni av Mahler som jag hitintills har haft svårast att ta till mig. Kanske är det med anledning av att jag aldrig hört den framföras på levande, men kvällens konsert satte alltså punkt för den armoden. Och vilken debut sen. Så här strax inpå en magnifik upplevelse har jag svårt att finna orden, men korteligen kan jag anföra att Krakóws filharmoniska orkester lyckades, som brukligt, överträffa mina redan högt ställda förväntningar. Dirigenten José Miguel Pérez-Sierras vackra och ödmjuka tolkning förstärkte dessutom intrycket. Sista satsen, där klangvärlden gradvis ebbar ut och tynar bort, var så stark upplevelse att jag kom på mig själv med att vibrera i hela kroppen. Men till skillnad från många andra hör jag inte något sorgset avsked, utan snarare hur musiken blickar framåt mot nya horisonter.

Dagens anteckning – 9 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Du går väldigt ofta på konsert. Jag har sett dig flera gånger. Varifrån kommer du? För du är ju inte från Polen”, frågade en man, som jag sett flertalet gånger på olika konserter. Jag tittade tillbaka på honom, och för ett litet ögonblick trodde jag faktiskt att han tilltalade mig. Men som så ofta i konstmusikvärlden här i södra Polen, tilltalade han inte mig, utan mannen i mitt sällskap. De flesta verkar nämligen ha mycket bestämda föreställningar om att det är mannen i sällskapet som bestämt att paret ska gå konsert och kvinnliga konstmusiknördar, sådana som jag, göre sig därmed inte besvär.

Det är en märklig paradox det här, ty om man ser sig runt bland publiken på en konsert med konstmusik kan man ganska snart dra slutsatsen att stora flertalet besökare är just kvinnor. Ofta är de lite äldre, och det är kanske därför som de är så svåra att upptäcka. De går liksom under radarn för de flesta. Om så många kvinnor tagit sig till en konsert helt på egen hand, varför skulle de i sällskap med män behöva släpas dit i håret?

Nåväl, kvinnor är dessutom förhållandevis osynliga i standardrepertoaren här i Polen. De flesta stycken som framför är skrivna av män, med några få undantag. Och därför måste jag tacka programsättaren till kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester och körer. Konserten inleddes med det rytmiska och tillhöres oerhört komplicerade verket “Exodus för orkester och band/tape” (1964) av Krystyna Moszumańska-Nazar (1924-2008). Verket har en fascinerande klangvärld, med både inslag av musique concrète, med det inspelade materialet, samt, skulle jag tro, tolvtonsteknik. Moszumańska-Nazar, som föddes i Lviv i en polsk familj, fick sin utbildning vid musikhögskolan i Kraków, som hon senare också skulle bli rektor för och även undervisa på.

Kvällens andra punkt var ett nyskrivet verk av Joanna Wnuk-Nazarowa (född 1949), tidigare direktör för filharmoniska orkestern i Kraków, kulturminister, tonsättare och tillika svärdotter till Moszumańska-Nazar. Verket Gloria är skrivet till Krakóws filharmoniska orkester med anledning av deras 80-årsjubilum. Även detta verk är mycket personligt, kanske främst för att det (för mina öron) uppstår en fängslande klangvärld när två olika uttryck ställs mot varandra. Då det uppstår en obehaglig dissonans mellan barnkören och orgelns samspel ställt i kontrast till kören och orkestern. Wnuk-Nazarowa vill med sitt verk spegla den oroliga tid vi lever i. Ett uppsåt som jag skulle vilja mena att hon lyckas med.

Kvällens andra avdelning var reserverad för männen, skulle man kunna säga, genom den beryktade pianisten Ivo Pogorelichs framförande av Fryderyk Chopins andra pianokonsert. Men trots att han är mycket känd och säkert extremt skicklig, samt tog publiken med storm, lämnade han mig faktiskt ganska oberörd. Jag var helt enkelt fylld till bredden med upplevelser av de två inledande verken.

Dagens anteckning – 12 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Månen hänger tyst och full på sin himmel. Lite förvånat, tycks det som, tittar den storögt ner på människorna som rör sig där nere. Fulla, men av annat slag. Det får mig att tänka på Ludwig van Beethoven (ja, jag tänker nog alldeles för ofta på honom) och hans “Månskenssonaten” (op 27) som tillkom 1801. Jag tänker förvisso inte på musiken, utan kanske mer på hur den har fått sitt namn. Det var nämligen inte han som namngav den. Vad Beethoven tänkte på när han skrev den vet vi inte, men året efter att han avslutade arbetet med pianosonaten tillägnade han den till en av sin studenter, nämligen en viss grevinna vid namn Julie “Giulietta” Guicciardi, som vissa menar att Beethoven var förälskad i. Om han verkligen var förälskad i henne vet vi inte heller med bestämdhet, men vi kan ju anta att hon gjorde ett visst intryck på Ludde, annars hade han ju knappast dedikerat den till henne. Oavsett hur det förhöll sig med kärleken dem mellan, var det en omöjlig kärlek, så tillvida att de kom från olika socialgrupper och ett giftermål var det inte tal om.

Men hur kommer det sig då att vi kallar den för “Månskenssonaten”? Jo, titeln tillkom 20 år senare och kan tillskrivas en poet och musikkritiker, vid namn Ludwig Rellstab, som tydligen kom att tänka på stycket när han såg månen blicka ner på honom en kväll när han satt vid Vierwaldstättersjön, som tycks vara en bedårande vacker alpsjö i Schweiz. På så sätt kan man säga att Julie “Giulietta” Guicciardi blev bestulen på detta stycke musik, som tillhör en av mest spelade av Beethoven.

Ett verk av Beethoven som inte framförs särskilt ofta är oratoriet “Kristus på Oljeberget” (på tyska “Christus am Ölberge”) som tillkom samma år som Julie “Giulietta” Guicciardi gifte sig med en man av hennes eget stånd, och detta verk har jag avnjutit ikväll med Krakóws alltid lika fenomenala filharmoniska orkester. Framförandet var givetvis exemplariskt, och som vanligt blev jag hänförd av hela träblåset och bleckblåset (hornen!), men verket lämnade mig i det närmaste helt oberörd, fram till de avslutande satserna med kören som verkligen är magnifika. Beethoven själv verkar inte heller ha varit helt nöjd med oratoriet, och 1810 reviderade han det innan han lämnade det till förläggare. Därav har det fått opusnummer 85 (men egentligen borde det alltså ha ett opusnummer närmare “månskenssonaten”).

Dagens anteckning – 30 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I den nordamerikanska delen av Botaniska trädgården i Kraków hittar jag ett litet oansenligt träd med ett särdeles intresseväckande namn, nämligen amerikansk trollhassel. Enligt närmare granskning visar det sig att trädet just inte blir mycket högre än tre till åtta meter, vilket tydligen anses litet i trädens värld. Trollhasseln är ett prydnadsväxt, men kan tydligen också användas som örtmedicin mot exempelvis åderbråck. Men ingen tycks vilja med bestämdhet ange varifrån trollhasseln har fått sitt svenska namn. Kanske beror det på dess böjliga stam, som man kan trolla fram nästan vilka former som helst med. På engelska kallas trädet för Witch-hazel, alltså häxhassel, men prefixet “witch” kommer inte från ordet häxa, utan härrör från fornengelskan “wice” som betyder böjlig. På ukrainska har den också fått ett intressant artnamn, nämligen “Чарівний горіх”, som betyder “magisk nöt”, och anspelar på dess tidiga blomning och att frukten mognar först påföljande sommar. Kanske anspelar även det svenska namnet på samma fenomen.

Nåväl, nu är inte trollhasselns knoppar (med sina små gula spröt och röda blommor) särskilt intressanta att beskåda, därför lägger jag till några bilder på andra knoppar och blommor som jag dessvärre inte hann fördjupa mina kunskaper om, enär jag hade en rendezvous Franz Schubert och hans Divertissement à la hongroise (D. 818), som är ett fyrhändigt pianostycke i tre satser. Verket tillkom under en vistelse på ungerska landsbygden men skrevs klart när han hade kommit tillbaka till Wien år 1824. Återigen börjar jag tänka på troll, för det svävar nästan något trolskt och drömlikt över stycket. Men om detta beror på tempot eller de ungerska tonskalorna förmår jag inte att avgöra.

Stycket blev omåttligt populärt efter det hade publicerats 1826, men framfördes senare i mindre utsträckning. Orsaken kan vara att Rickard Wagner kallade stycket för trivialt och att Felix Mendelssohn i sin tur menade att det hade ett alldeles för monotont tempo. Men Franz Liszt tilltalades däremot av verket och skrev om det för en pianist (han hade väldigt långa fingrar) och samt att han orkestrerade den andra satsens march. Under kvällens gratiskonsert framförde den unga duon El Tiempo Piano Duo detta stycke med briljans och givetvis på tidstypiskt piano.


Amerikansk trollhassel

Dagens anteckning – 29 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Dagen inleddes med en närmare studie av gröna ägg. Ja, det går att finna sådana på Stary Kleparz. Det är en lite sträng och fyrkantig dam som säljer dem. Hon är inte otrevlig på något sätt, utan mer bestämd på ett sådant där polskt sätt. Trots att jag haft frågan på tungan flera gånger, om vilka höns som har värpt dessa ägg, har jag aldrig kommit mig för att formulera den. Om det beror på hennes stränga uppsyn eller att jag huvudstupa kastar mig över andra grödor på hennes marknadsstånd, låter jag vara osagt.

Nåväl, när jag hade funderat färdigt kring mitt gröna ägg, och givetvis också förtärt det, gick jag som brukligt ut på min lördagspromenad. Där mötte jag till min stora förtjusning årets första vitsippor. De stod där i backen vid TV-tornet och spretade ivrigt med sina blomkronor. Upptäckten av vitsipporna ledde till att det gröna ägget snart också bäddades in i mina hjärnvirvlar. Vitsippor har den inverkan på de flesta av oss, skulle jag tro.

Man skulle kunna mena att jag inte behövde föräras fler upplevelser på en dag, för visst är det tillräckligt för en dag – gröna ägg och vitsippor. Men i mitt fall innebär lördagar nästan alltid konsert, och således bar det av på cykel mot Krakóws filharmoniska orkester. Konserten inleddes med Krzysztof Pendereckis (1933-2020) “Jacobs dröm” eller “Jacobs uppvaknande” (på polska “Przebudzenie Jakuba”). Verket, som anses vara Pendereckis farväl till modernismen, utgår från den bibliska berättelsen om Jacob i första Moseboken, som vaknar upp och erfar guds närvaro, genom änglar att klättrar upp och ner från himlen. Jag är tyvärr inte särskilt bevandrad i bibeln och vågar därför inte avgöra huruvida Penderecki lyckades med sitt uppsåt att skildra denna berättelse. Men verket är oerhört suggestivt och närmast visuellt i sin textur, och jag måste medge att det är första gången på länge som jag hans musik nådde mig. Stycket ackompanjerades dessutom av ett videokonstverk av konstnären Dariusz Gorczyca. Och idag är det därtill fem årsdagen sedan Penderecki gick ur tiden, vilket innebär att det var passande med en hyllning till honom av detta slag.

Idag är det också 88 år sedan Karol Szymanowskis (1882-1937) gick ur tiden, vilket innebar att programmets andra punkt var en hommage till honom. Och jag kan inte tänka mig ett bättre val än hans Stabat Mater (op 53) som skrevs över tio år före hans bortgång. Verket är tillägnat hans systerdotter Alusia Bartoszewiczówna, som gick bort efter att en staty (!) på hennes skolgård i Lviv (då Lwów) föll ner och krossade den då fjorton år gamla Alusia. Hennes mamma och tillika Karol Szymanowskis syster, var den burna sopranen Stanislawa Korwin-Szymanowska. Stanislawa var utom sig av sorg, och Karol fick träda in för att ordna det praktiska. Han skulle senare beskriva detta som den svåraste tiden i hans liv. Och den sorg som han och hans syster kände framträder också tydligt i verket. Korsningen mellan de sakrala harmonierna och avsnitten med polsk folkmusik skapar en orolig och samtidigt elegisk stämmning. Karol Szymanowskis musik har en särskild plats i mitt hjärta. Han drabbar mig alltid på ett helt oväntat sätt. Det är så mycket med både hans musik och hans person som jag inte borde tycka om, men det är som om mina känslor inte bryr sig om sådana reservationer. Och under den sista satsen, “Christe, cum sit hinc exire”, bryter således tårarna fram, vilket de också torde göra hos den mest hårdhudade. När verket framfördes i Lviv 1930 var det Stanisława som sjöng sopranstämman, och det är svårt att föreställa sig vad hon kände när hon sjöng denna vackra sista sats.

Kvällens konsert avslutades med Johannes Brahms andra symfoni (op 73), som framfördes med sedvanlig virtuositet av filharmoniska orkestern under ledning av den rutinerade dirigenten Andrej Borejko. Som avslutning vill jag understryka att jag särskilt lyfter på hatten för första hornisten.