viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 4 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Låt oss stanna kvar en stund hos Karol Szymanowski (1882-1937). Eller ni gör ju som ni vill, men det är i hans sällskap jag tillbringat dagen, och då kanske främst kvällen. Ty ikväll har jag fått höra hans underbara första violinkonsert (op 35) framföras av den litauiska violinisten Dalia Kuznecovaite tillsammans med Krakóws filharmoniska orkester och under ledning av Antoni Wit.

Violinkonserten tillkom år 1916 när Karol Szymanowski vistades hos sin vän Józef Jaroszyński på den senares herrgård i Zarudzie, på ukrainska Zaruddja (Заруддя), strax söder om Kyjiv. I Europa rasade första världskriget, men Karol var helt avskärmad från krigets fasor på herrgården. Inne i honom pågick det istället en kreativ eufori som hade uppstått några år tidigare under en resa i det man då kallade för Orienten. Ett helt nytt tonspråk hade under resan fötts inom honom, och med violinkonserten skulle ha realisera de musikaliska visionerna. På plats fanns också hans goda vän, violinisten Paweł Kochański, som hjälpte honom att finna rätt uttryck för solostämman. Violinkonserten är dessutom tillägnad Paweł Kochański.

Under sin livstid tillhörde Paweł Kochański (1887-1934) en av de mest uppskattade violinisterna. Han föddes i Odesa i en fattig judisk familj, och började tidigt spela violin. Hans musikaliska begåvning var av ett sådant slag att han snart plockades upp av meriterade lärare, och han skulle sedermera bli efterfrågad världen över som solist och lärare vid musikkonsetvatorier. Det sägs att publiken ofta blev helt förstummad av den vackra klang han kunde åstadkomma. Enligt vittnesmål ska han ha ägt en mjuk och öm, ja, faktiskt till och med sensuell klang. Något som också har gett avtryck i violinkonserten.

Paweł och Karol kom således från olika samhällsklasser, med mycket olika erfarenheter, men de fann varandra genom musiken, och i arbetet med Karol Szymanowskis första violinkonsert skulle de skapa något som många anser tillhöra den första moderna violinkonserten. För mig, som lekman, låter den oerhört svårspelad, med tempoväxlingar och abrupta förändringar i uttryck. På några sekunder kan man kastas från total eufori rakt ner i den mörkaste av alla hålor. Violinisten Dalia Kuznecovaite framförde konserten med stor inlevelse och empati. Det finns säkert de som bara noterade den lilla fadäs, där stråken under bråkdelen av en sekund fastande mellan strängarna, men just det illustrerade med önskvärd tydlighet hur krävande stycket är. Vi i publiken måste faktiskt ibland bli påminda om något så uppenbart.

Kvällens konsert avslutades med Alexandr Skrjabins (1872-1915) tredje symfoni (op. 43) från 1906, med titeln “Le Divin Poème” (“Den gudomliga dikten”), vilket i mitt tycke var ett utmärkt val av programsättarna. Skrjabins symfoni och Szymanowskis violinkonsert har nämligen det gemensamma att de upphäver tonaliteten. Men trots det kan man i de två verken finna stora skillnader. Skrjabins symfoni kan nästan ses som ett slags epos över andlighet, där han med sin säregna teknik (han använde färganalys när han tonsatte) skapade en nästan extatisk klangväv. Szymanowskis klangvärld i violinkonserten är i mitt tycke istället mer sensuell, men även elegant och också världsvan (med blicken riktad mot Orienten).

Sålunda landade denna dag i sällskap med Karol Szymanowski hos hans husgud Skrjabin. Och det var ett mycket fint framförande av Krakóws filharmoniska orkester, där särskilt konsertmästaren Joanna Konarzewskas vackra solon under Skrjabins tredje symfoni bör omnämnas.

—

På fotot syns Paweł Kochański och Karol Szymanowski ta en rökpaus under arbetet med violinkonserten. År 1916. Plats Zaruddja/Zaruddja.

Bifogar även en bild på kvällshimlen över Wisła. Bakom träden skymtar Wawel

Dagens anteckning – 27 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det sägs att Gustav Mahler (nu är vi där igen, men det kommer bara bli en parantes) utbrast “Mozart” i sitt dödsögonblick, som om han såg den stora mästaren framför sig. Man kan ju inte veta om det är helt sant, ty vittnesbörden kommer från Alma Mahler, och hon ville ju skapa varumärket “Gustav Mahler”, och en liknande legend spädde ju på bilden av Gustav Mahler som ett musikaliskt geni. Vittnesbörden har alltid fascinerat mig, för även om jag vet att Mahler gärna satte upp Mozarts operor, så känns de två tonsättarna så väsensskilda. Men jag är ju bara amatör, och formar mina musikaliska upplevelser efter ett lekmansöra.

Men trots att Mahler ska ha varit förtjust i Mozart, har jag svårt att förlika mig med situationer där Mahlers musik byts ut mot Mozart. Det är vad som hade skett i programmet till kvällens konsert. Initialt skulle Krakóws filharmoniska orkester framföra Mahlers sjätte symfoni, men någonstans beslöt man sig för att byta ut Mahler mot Mozarts 41:a symfoni, kallad “Jupitersymfonin”. Vari man kan finna orsaken till ändringen vet jag inte, men möjligheten tog man beslutet i och med att man bytte konstnärlig ledare för Krakóws filharmoniska orkester. För en Mahlerian, som jag är, innebär en dylik programförändring en uppbragdhet. Dels beroende på att jag hyser stor aktning för Mahlers sjätte symfoni, samt att det är det enda av hans symfonier jag aldrig hört levande. Av den orsaken lämnade framförandet av nämnda symfoni med Mozart mig tyvärr helt oberörd, trots att den nye konstnärliga ledaren Michał Klauza gav ett skickligt intryck.

Annat var det med inledningen av konserten, som var Karol Szymanowskis tredje symfoni (op 27) som kallas för “Pieśń o nocy” (“Nattens sång” på svenska). Den tillkom efter Szymanowskis första resa till Orienten, och under den resan fick han med sig ett nytt tonspråk som också skulle bli en av de viktigaste signalementen för hans tonsättarkonst under en period fram till 1919. “Nattens sång” består av en sats men den äger ändå tre delar med mycket olika karaktär, och det mest utmärkande draget är, förutom dess orientaliska karaktär, de olika stämmor, eller dess flerstämmighet, som flätas samman och skapar ett helt egensinnigt tonspråk. Det är ett verk för full orkester, med kör och en tenor som solist, vilket gör att det är öronbedövande, men också oerhört vackert. Kvällens stjärnor var kören (förstås) och konsertmästaren Pawel Wajrak som framförde violinsolot med bravur och såg därmed till att skapa den där särskilda atmosfären som symfonin besitter.

Kvällens konsert var inte första gången jag fick höra verket med Krakóws filharmoniska orkester, då förra gången var med den tidigare konstnärliga ledaren Alexander Humala. Jag kan omöjligt jämföra de två uppsättningarna (jag är ju lekman), men förra konserten gjorde ett större intryck på mig av någon anledning som jag själv inte förstår.

Ni tycker säkert att denna upplevelse vore nog för en kväll, men jag har alltid plats för musik i mitt hjärta. Därmed satte jag mig på cykeln och trampade från konserthuset till den gamla ringmuren för att gå på en gratiskonsert. På programmet stod Antonín Dvořáks stråkkvartett nummer 12 (op 96), som kallas för “den amerikanska stråkkvartetten”, och musikerna från Sinfonietta Cracovia. Tillsammans med en stor grupp musikälskare satt jag där i den kyliga höstkvällen, omringad av spårvagnar som dundrade förbi, festglada gaphalsar och ambulanser. Men ingenting kunde störa den förtrollade atmosfär som musikerna lyckades åstadkomma. Och som avrundning kan vi söka oss till Gustav Mahler igen, som en gång lär ha yttrat: “det bästa i musiken hittas inte bland noterna”.

Dagens anteckning – 21 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man kan ju tycka att det är lite märkligt att ett av de epos som anses vara bland de mest inflytelserika för den polska folksjälen, bär den föga polska titeln “Konrad Wallenrod”. Men så handlar den också om motstånd inifrån ett härskande förtryck. “Konrad Wallenrod” skrevs år 1828 av den polska nationalskaden Adam Mickiewicz (1798-1855), under en tid då de ryska härskarna hade förvisat honom bort från sina hemtrakter kring Vilnius till det centrala Tsarryssland. Mickiewicz valde att förlägga berättelsen till 1400-talets litauiska storfustendöme och handlar om den unge litauern Alf som tillfångatas av en tysk riddarorder. Alf upofostras att glömma sin litauiska identitet och bli trogen riddarna, men vid sin sida har han sin mentor Halban, som ser till att ingjuta litauisk nationalism i den unge Alf. Alf lyckas sedan fly från riddarna och återvänder till sitt folk. Där blir han förälskad i en litauisk flicka, de gifter sig och här skulle sagan kunna ha slutat lyckligt. Men så kommer det en vändning på berättelsen som får allt att förändras.

Alf försvinner. Han är som uppslukad av jorden. Det visar sig dock att han i själva verket har gjort karriär i den tyska riddarordern som tidigare hade tillfångatagit honom och nu finns han bland de högsta rangerna och kallas Konrad Wallenrod. Men det ingen vet är att hans mål är att förgöra riddarordern innifrån. I eposets sista scen har han förmått de kuvade litauerna att resa sig och bekämpa riddarordern, vilket medför att de slaktas av riddarna. Alf blir avslöjad och konfronterad av riddarna. Eposet slutar med att Konrad, eller Alf, tar gift tillsammans med sin fru och segnar död ner till marken.

Många menar att verket hade stor betydelse för polackernas uppror mot Tsarryssland, men alla är inte odelat positiva till verkets betydelse. Alf eller Konrad är ju knappast en hjälte som man enkelt tar till sitt hjärta. Han är en förrädare ur två perspektiv. Det fanns de som menade att hela verket var en studie i förräderi, och vissa, med ukrainske författaren Ivan Franko (1856-1916) i täten, menade att hela Mickiewicz produktion handlade om förräderi. Men det var ju ett påstående som knappast stod oemotsagt.

Med tanke på “Konrad Wallenrod” unika position i det polska medvetandet är det inte konstigt att verket också blivit opera, som jag nu ska få uppleva i konsertant form. Operan skrevs av Władysław Żeleński (1837-1921) och hade premiär i Lviv år 1885. Żeleński var mycket influerad av fransk opera, som för tiden var känd för sin omfångsrika iscensättning, dekor och antal sångare. Lviv kunde dock inte åstadkomma en så pass omfattande uppsättning som Żeleński tänkt sig, och mycket fick skalas ner. Bland annat kunde man inte uppbåda en harpa, så pianisten Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) fick rycka in och framföra de delarna på piano istället. Operan fick ganska bra kritik och kunde senare sättas upp i Kraków och ambitionen var att den skulle ges i Warszawa. Men där tog det stopp, då den tsarryska censuren hade börjat ana ugglor i mossen. Dessutom hördes allt mer kritiska röster mot operan och vissa menade att inte riktigt vara en opera, utan snarare en tonsatt dikt. Det var alltså särskilt librettot som kritiserades, medan musiken ansågs hålla måttet. Och nu ska jag alltså få höra den framföras av Krakóws filharmoniska orkester under ledning av dirigenten Krzysztof Słowiński.

Dagens anteckning – 14 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det fanns en tid då Dmitrij Sjostakovitj innehade en särskild plats i mitt hjärta. Inte en endaste vecka gick utan att jag lyssnade på någon av hans tonsättningar. Ja, det är så jag minns det. Men sedan kom andra tonsättare och föste undan Sjostakovitj, och jag tog mig allt mer sällan till hans tonvärld.

När jag ikväll satt på konserthuset i Kraków och lyssnade till hur Sinfonietta Cracovia framförde hans åttonde stråkkvartett i ett arrangemang för stråkorkester (op 110a), försökte jag har nästan feberaktigt söka mig till den platsen i mitt inre, men den tyckes helt utraderad, eller möjligen innehas av någon annan (oklart vem, dock). Ja, det gick till och med så långt att jag kom på mig själv att irritera mig på det ofta klaustrofobiska tonspråk jag tidigare fascinerades av. Vissa delar avfärdade jag även som kitsch, väl medveten om att så skriver man inte om Sjostakovitj. Jag vill dock tillägga att jag skriver ovanstående med sorg, ty framförandet ikväll var en uppvisning i lyhördhet och stark inkännande av den skickliga dirigenten Katarzyna Tomala-Jedynak. Men inom mig ekade det tomt, och mina känslor kunde inte rida på några svallvågor från musiken.

Annat var det med inledningen av konserten, som var “Agnus Dei” av Krzysztof Penderecki, som egentligen är en del av verket “Polskie Requiem”, och som vanligtvis framförs a capella av en kör. Men ikväll fick vi höra den i ett arrangemang för stråkorkester, vilket skapade en helt annan, men ändå mycket laddad atmosfär. Verkets polyfona inslag och dess ökande intensitet föreföll helt annorlunda med en stråkorkester, än det blir med en kör, men med det sagt bör jag kanske tillägga att jag föredrar den ena före det andra. De framstår för mig som två mycket olika syskon, som ändå har någon slags gemensam sinnevärld.

Konserten fortsatte därefter med Leonard Bernsteins fascinerade, känslomässiga och intensiva verk “Serenade after Plato’s ‘Symposium'”. Verket är, som ni nog förstår, en hyllning till Platons verk med samma namn och varje sats representerar de olika talarna i Platons text. Därmed blir verkets struktur dialogiskt till sin karaktär, och man kan tydligt höra samtalet mellan de olika stämmorna och solisten, som i detta fall var den skickliga violinisten Bartłomiej Nizioł.

Före Sjostakovitj spelade Sinfonietta Cracovia en fantasi av Ralph Vaughan Williams, men den lämnade mig förhållandevis oberörd, så den lämnar vi därhän. Jag vill däremot avsluta med att understryka att trots att Sjostakovitj inte lyckades hitta tillbaka till den plats i mitt inre han en gång ägde, var kvällens konsert både medryckande och stimulerande. Mycket beroende på Krakóws fantastiska sinfonietta och dess konstnärliga ledare Katarzyna Tomala-Jedynak.

Dagens anteckning – 19 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Stadens kärna har tagits över av hitresta semesterivrare, som med söliga och oberäkneliga gångarter gör vägen praktiskt taget nästan helt oframkomlig. Och som varje krakowit försöker jag ta mig genom centrum med blixtens hastighet, trots att jag vet att det finns massor av hinder i form av turister som har för avsikt att spärra vägen för just mig. Så var det även ikväll när jag sicksackade mig fram mot mitt jobb. Ja, jag hade nämligen en rendezvous på min arbetsplats med en alldeles speciell herre. Nåja, nu är det inte så att jag särskilt ofta går till Collegium Novums aula, men det var där som mitt möte vankades. Och inte heller var det någon herre jag skulle träffa, utan istället musik av en viss Karol Szymanowski. Det var också för hans skull jag tog mig till kvällens konsert på festivalen för polsk musik.

Karol Szymanowski skrev sin första stråkkvartett (op 37) år 1917 under en traumatisk och omtumlande tid i hans liv. Hans familj hade tvingats lämna sitt familjegods Tymoszówka (som idag ligger i Ukraina och heter på ukrainska Tymasjivka) sedan ryska revolutionärer och kommunister tagit området i besittning. Familjen hade tagit sin tillflykt till Kropyvnytskyj (då Jelizavetgrad) i centrala Ukraina och Szymanowski försökte genom sin tonsättarkonst bearbeta de upplevelser han hade erfarit under flykten och när han förlorade sitt hem. (Han skulle aldrig återvända till Tymoszówka.) Kvartetten följer egentligen en traditionell form, med sina tre satser, men tonspråket i den är ofta djärvt och nyskapande. Som exempel kan man ta avslutningen i den sista satsen, där varje instrument spelar i olika tonarter, alltså en polytonal teknik. Det här greppet förstärker en orolig och kaotisk känsla, som också måste ha varit något som Szymanowski kände inombords under denna tid.

Konserten fortsatte med ett för mig nytt stycke, nämligen Constantin Régameys stråkkvartett nr 1 från 1948. Regamey föddes i Kyjiv 1907 och hans familj var polsk-schweizisk. Redan 13 år gamla lämnade han Kyjiv och flyttade till Warszawa, där han senare började studera på universitet för att ta examen i orientalisk filologi. Några år därefter debuterade han som musikkritiker med en essä om Szymanowskis fjärde symfoni. De båda var också mycket nära bekanta. 1945 flyttade Régamey till Lausanne, där han skulle bo fram till sin död 1982.

Régameys första stråkkvartett är fylld med dissonanser och harmonierna tycks skära av varandra innan de riktigt formas. Precis som Szymanowskis första stråkkvartett är det ett oroligt känsloläge som dominerar, men det hindrar inte att det trots allt är vackert och tilltalande.

Kvällens sista stycke var Fryderyk Chopins andra pianokonsert (op 21), som ikväll framfördes som en pianokvintett. Jag brukar tycka att inledning ofta känns onödigt tung och otymplig, men med en stråkkvartett i orkesterns ställe föreföll verket mer öppet och vackert skirt, och gav ackompanjemanget dessutom en angenämare karaktär. Nu får jag säkert smäll på fingrarna för den kommentaren, men jag har dessvärre en lite problematisk relation till Chopin, som är en tonsättare jag sällan, och till och med lite motvilligt, lyssnar på. Felet är dock inte alls Chopins, utan kommer sig av att jag för några år sedan överdoserade, ja, rent av missbrukade, Chopin. Men tilläggas bör att jag aldrig har varit på en konsert med Chopins musik som jag inte har uppskattat, och det gäller sålunda även kvällens konsert.

Musikerna ikväll var den strålande kvartetten Quatuor Sine Nomine som har sin hemvist i Lausanne samt den eminenta pianisten Sylviane Deferne.

Dagens anteckning – 17 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I morse vaknade jag med de sista takterna av Gustav Mahlers åttonde symfoni. Ni vet den delen när alla teman (kärlekstemat, Gretchens sång och brottstycken från första satsen) i symfonin upprepas och förenas i dess slutgiltiga crescendo. Jag började leka med tanken att åka världen över för att höra åttan sättas upp av olika orkestrar och med olika tolkningar. Men efter en stund beslöt jag mig för att det gott kan räcka med att få höra den sex gånger till, enär jag redan haft förmånen att få höra den två gånger. Ja, detta enligt en logik som blott morgonmosiga tankar kan åstadkomma. Men jag viftade snabbt bort den tanken, lika fort som den kom, för att istället sätta mig på spårvagnen till Nowa Huta för en helt annan typ av konsert.

På programmet på denna eftermiddagskonsert med Capella Cracoviensis stod Felix Mendelssohns konsert för violin, piano och stråkorkester (MWV O4) från 1823, som tonsattes av den då blott 14 år gamla Mendelssohn. Det är ett verk som tydligt visar på den framtida Mendelssohns tonsättarkonst, om än i inte helt utvecklade form. Ibland får jag nästan känslan av att verket faller isär och att de olika delarna försöker leta sig tillbaka till varandra. Men på flera ställen glimmar stycket till och fram träder Mendelssohns snillrika konstruktioner och former. Capella Cracoviensis framförande var, som brukligt för denna ensemble, mycket engagerat, och som lyssnare dras man lätt med i deras stora inlevelse.

Konserten inleddes dock med Richard Wagners “Wesendonck Lieder” (WWV 91) från 1857-58, med en inkännande tolkning av den lysande sopranen Jolanta Kowalska. Wagner är som bekant en helt annan typ av tonsättare än Mendelssohn, och han tillhör också en av få tonsättare jag känner stor tveksamhet inför och sällan lyssnar på. Orsaken till min tveksamhet går att finna i hans uttalade antisemitism, vilken tordes ju vara bekant för de flesta. Wagners antisemitiska essä “Judendomen i musiken” (Das Judenthum in der Musik), skrevs bara sju år innan ovanstående sångcykel tillkom. I essän gick han bland annat till hårt angrepp mot Mendelssohns tonsättarkonst, som Wagner menade saknade passion och även en själ. Den tanken levde tyvärr levde kvar långt efter Wagners död. Vissa forskare menar att Wagners antipati mot Mendelssohn också närdes av rivalitet mot den då mer populära Mendelssohn. Det är möjligen en förklaring till hans utspel, men man bör inte tona ner Wagner som otvivelaktig antisemit. (Om du tvivlar på min tvärsäkerhet kan jag tipsa om “Stulen musik” av Anders Rydell.) Just av den orsaken skulle jag ha önskat att Capella Cracoviensis hade valt ett verk av en mognare Mendelssohn, för att ge Wagner svar på tal. Men trots den brasklappen tycker jag tanken att sammanföra de båda var intresseväckande och utmanande.

När jag kom ut från konsertlokalen föll ett stilla sommarregn, vilket milt strödde sina droppar över den lilla konstgjorda sjön i Nowa Huta. De gula näckrosorna pekade piggt och lite uppfordrande upp mot den grå himlen.

Dagens anteckning – 10 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Himeln tyngs fortfarande ner av den genuesiska depressionen, och färgar allt grått som aska. I svensk media kallas ovädret dock felaktigt för “det polska ovädret”, men eftersom orsaken till att vädret uppstår kommer sig av att kall luft från Nordatlanten och Skandinavien vandrar ner till Medelhavet, är det ju snömos att kalla vädret för polskt. Nå, som ni snart kommer att märka blir himlen grå som aska av detta ovädret och därför är det så förträffligt inrättat att jag ikväll ska få höra och uppleva operan “La Cenerentola”, vilket på svenska är “Askungen”, av ingen mindre än Gioachino Rossini. Operan ges av Krakóws filharmoniska orkester som med kör och inbjudna solister gästspelar Krakóws operahus. På polska kallas Askungen för “Kopciuszek”, och som ni kanske minns är det också det polska namnet på fågeln svart rödstjärt. (Idag fick jag förresten se en liten svart rödstjärtunge, så bedårande söt.)

Nåväl, Gioachino Rossini skrev under sin livstid 39 operor, och detta gjorde han under en väldigt kort tidsrymd, nämligen mellan åren 1806 och 1829. “La Cenerentola” tillkom när Rossini stod på höjden av sin karriär som tonsättare av opera. Hösten 1816 hade han fått i uppdrag att skriva en opera, men den ursprungliga skissen till libretto ratades av censuren i dåtidens Rom. Rossini bjöd därför in librettoförfattaren Jacopo Ferretti, och under en eftermiddag och sen kväll satt de båda och försökte hitta en berättelse som inte skulle råka ut för censur, så som den förra skissen. Ferretti spottade ur sig flera olika förslag, men alla förkastades av Rossini. Men så plötsligt kastade Ferretti ur sig “Askungen” och Rossini blev så pass begeistrad att han frågade om Ferretti kunde ha första delen av operan klar redan till dagen därpå. Ferretti skrev hela natten och sammantaget tog det honom blott 22 dagar att skriva klart librettot. Rossini lyckades skriva hela operan på 24 dagar.

Librettot utgick alltså från den klassiska berättelsen om Askungen av Charles Perrault. Men librettots handling i Rossinis och Ferrettis opera skiljer sig på flera punkter från den ursprungliga versionen av Perrault. Det finns nämligen inga magiska krafter representerade i berättelsen. I operan figurerar inte heller någon elak styvmor, utan hon har bytts ut mot en fåfäng och girig styvfar. Någon glassko syns inte heller till, utan Ferretti satte ett armband i dess ställe. Orsaken var att det i 1800-talets Rom var tabu att visa kvinnors fötter och fotleder. Därutöver är prinsen trött på alla som är ute efter hans pengar och byter helt sonika plats med sin betjänt. Man kan ju tänka sig att prinsar ofta drabbas av den typen av kval. Så därmed skulle vi kunna hävda att Rossinis version av Askungen helt enkelt har en något mer realistisk handling, men eftersom det är opera så är det väl en sanning med vissa förbehåll.

“La Cenerentola” fick ganska stor framgång under tidigt 1800-tal, men mottagandet vid premiären var dock kyligt. Oc under senare delen av 1800-talet framfördes operan praktiskt taget inte alls, då det inte var på modet med contralto, vilket är den stämma som som Askungen har i operan. På 1900-talet tog istället mezzospraner över rollen, och därför ingår operan idag i standardrepertoaren.

Så nu ska jag alltså bänka mig i en av operans mycket bekvämma stolar, för denna tre timmars föreställning.