viewpoint-east.org

Tag: Konserter i Kraków

  • Dagens anteckning – 31 oktober 2026

    Dagens anteckning – 31 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Precis som det stod i programmet till kvällens framförande av Antonín Dvořáks (1841-1904) requiem (i b-moll op 89, från 1890) så är hösten en årstid för reflektion och en gnutta melankoli. Och nog förstärks den förnimmelsen av lövens höstfärger och oundvikliga nedstigande till marken. Likaså bidrar alla requiem som framförs under allhelgona till att dessa sinnesstämningar befästs.

    Men Dvořáks requiem är en lite annorlunda skapelse i en jämförelse med mer kända requiem, så som Verdis eller Mozarts, där den sorg som gestaltas ofta präglas av förtvivlan och bedrövelse. Dvořák la istället betoningen på eftertanke och kontemplation, och genom tonerna uppstår också stunder av ljus och förtröstan. Man skulle ändå kunna vänta sig att höra en mer bottenlös sorg i Dvořáks requiem. Han var trots allt en djupt troende katolik, men han valde alltså att klä sitt verk i en mer filosofisk och inåtvänd skrud.

    Dvořák bar inte heller på någon djup sorg när han skrev sitt requiem. Det var helt enkelt ett beställningsverk, och byggde sålunda inte på att han under arbetets gång kände behov av att kreera ett verk som levandegjorde en personlig smärta. Hans liv under tiden för requiemets tillkomst kan till och med betecknas som en mycket lycklig period, både i karriären och i familjelivet. Kanske är det därför som han kunde ta ett steg tillbaka och betrakta sorg lite som en utomstående. Därav finner vi inte de där förväntade smärtsamma färgklangerna som ofta återfinns i andra requiem.

    Dvořáks requiem är skrivet för fullstor kör, och en välfylld orkester som ger möjlighet att njuta av solon av det lite ovanligare slaget, såsom ett mycket stämningsfullt solo av trombon tillsammans med kören, och basklarinett samt engelskt horn tillsammans med mezzosopranen. Överhuvudtaget ligger de största förtjänsterna med tonsättningen ligger just i hanteringen av trä- samt bleckblås.

    Och genom dessa stämmor erfar vi åhörare ikväll också de största välbehagen. Samtidigt som detta sker i ett ypperligt samspel med det viktiga stråket, som trots allt ofta styr klangfärgen.

    Under kvällens konsert kunde vi åhörare njuta av en fulländad interaktion mellan de olika stämmorna. Vilket visserligen inte bara gäller kvällens konsert, utan praktiskt taget varje konsert med Krakóws filharmoniska orkester, som har ypperligt duktiga musiker i alla stämmor.

  • Dagens anteckning – 30 oktober 2026

    Dagens anteckning – 30 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Som utspridda skärvor i ett solsystem utan centrum, färdas instrumentens toner enligt sina egna mönster, löst sammanfogade och med ständiga uppbrott från varandra. Det är både en starkt oroande och förvånansvärt vederkvickande upplevelse, stundtals med slagsida åt det komiska. Men det senare beror nog snarare på min ovana att få följa detta stycke av Arnold Schönberg (1874-1951) livs levande, ty det tillhör inte vanligheterna att någon hans tonsättningar framförs i mina trakter. Verket som de fem musikerna – på piano, cello, flöjt samt piccolo, violin och violia, klarinett och basklarinett, tillsammans med en sopran – framförde ikväll var inget mindre än det legendariska stycket Pierrot lunaire, (op. 21) från 1912 av nämnde tonsättare.

    Vintern 1912 gav den 55-åriga skådespelerskan Albertine Zehme i uppdrag åt Arnold Schönberg att skriva ett verk åt henne. Han fick helt fria händer att välja form och text. Schönbergs val landade på en diktcykel av den franske poeten Albert Giraud i översättning till tyska av Otto Erich Hartleben. Dikterna är 21 till antalet och de är inledde i tre sektioner.

    I den första delen möter vi Pierrot som dricker månens strålar med sina ögon, som om det vore vin. Här avhandlas teman som kärlek, längtan tillsammans med religiösa inslag i mötet med Madonna, alla sorgers moder.

    Natten är det som dominerar i den andra delen vi tillsamnans med Pierrot äntrar ett mångalet tillstånd. Här möter vi enorma fjärilar, blodindränkta oblater och heliga kors där poeter förblöder i tysthet.

    I den tredje delen har vi vandrat ut ur galenskapen, även om den finns kvar som en fadd eftersmak. Vi beger oss hem och Pierrot har nu nästan glömt hela sitt mångalna tillstånd. I de sista tonerna kommer Pierrot hem till Bergamo, men trots att vi är långt från andra delens mani, lurar i skuggorna minnet av den galenskap som natten bar på.

    Den atonala musik som Schönberg skrev till dessa dikter är, som ni förstod ovan, nästan lika svår att greppa som texten. Det finns ögonblick där klanger uppstår som känns vana, men nästa stund vänder de mig ryggen och drar åt ett annat oväntat håll. Man skulle kunna tro att det är en föga angenäm upplevelse, men sakförhållandena är faktiskt det helt omvända. Musiken är oerhört fascinerande och faktiskt medryckande. Däremot har jag svårare för röststämman, som i mitt tycke ibland är lite förutsägbar. Den överraskar mig inte. Men samtidigt är rösten en central del av stycket; om rösten inte vore där, skulle Pierrot lunaire inte vara fullständig.

    När verket uruppförandes i oktober 1912 med Albertine Zehme på röststämman blev det både succé och ett fiasko. En del av publiken, som exempelvis tonsättarkollegan Anton Webern, ansåg att Pierrot lunaire var det mäktigaste de hade hört. Den andra delen av publiken buade och skrev “skjut honom!” och syftade på Schönberg. Mitt i det kaos som rådde stod Albertine Zehme lugn som en filbunke, iklädd en slags clownliknande dräkt, vitmålad i ansiktet (om jag förstår saken rätt) och reciterade dikt efter dikt. Scenkläderna var allt annat än smickrande för den äldre skådespelerskan, och som alla vet finns ju nästan inget värre än en kvinna visar sitt åldrande. Och nog kan man känna, när man läser om uruppförandet, att man skulle ha önskat att man vore där, den där i oktober 1912.

    Men ikväll kunde jag glädja mig åt att få höra detta verk, som fascinerat mig i årtionden, i ett fenomenalt framförande av den utmärkta ensemblen Spółdzielnia Muzyczna/Contemporary Ensemble med Tabea Mitterbauer på röststämma. Ikväll hade dock ingen på sig några besynnerliga scenkläder, vilket ändå var gott nog, enär det gav musiken och rösten mer rättvisa.

    —

    Eftersom konserten var så engagerande och fascinerande glömde jag helt enkelt att ta ett foto. Ni får istället titta på ett foto från när det begav sig 1912 (dock utan scenkläder) och ett porträtt på Schönberg från ungefär samma tid.

  • Dagens anteckning – 25 oktober 2026

    Dagens anteckning – 25 oktober 2026

    Läsningstid: 2 minuter

    Det är inte alls svårt att föreställa sig att det blev en omedelbar succé när Robert Schumanns “Das Paradies und die Peri” (op 50) uruppförandes i december 1843. Verket är oerhört intensivt, varje takt är förtätad och späckad med emotioner. Ja, faktum är att hela verkets skapelse skälver av djup passion för musiken. Schumann själv var i allra högsta grad medveten om verkets beskaffenhet, och beskrev det som hans dittillsvarande främsta tonsättning. Inte nog med det, han menade även att verket var helt unik till sin form och skulle revolutionera vad man tidigare hade upplevt i konsertsalarna. Ingen annan skulle ha skrivit något liknande före honom, slog han fast.

    Schumann menade även att han under verkets tillkomst ska ha hört inre röster som förkunnade att det han skapade inte var förgäves. Med “Das Paradise und die Peri”, skulle han kreera ett slags mirakel. Och trots att de inre rösterna var en del av hans sjukdomsbild, han led dessvärre av syfilis, kan man med viss rätt hålla med rösterna, ty i verket lyser en glödande passionerad intensitet som inte tillhör det vanliga.

    Under kvällens, med rätta bejublade, konsert, där Das Paradise und die Peri framfördes med bravur av Capella Cracoviensis, lyste just den Schumannska glöden bländande starkt. Dirigenten Jan Tomasz Adamus la, i mitt tycke, tonvikten på helt rätt ställe, nämligen på verkets koncentrerade lidelse. Från de allra första takterna trappades energin upp, för att leda oss till den avslutande gudomliga kulmen, där inte bara Peri släpps in i paradiset, utan likaledes vi åhörare.

    För egen del var det också en särskild njutning att få sitta alldeles intill naturhornen, vilket är det mest fängslande av alla horn. Deras klangfärg är så oerhört varierande och betagande att jag nog skulle kunna ägna resten av mitt liv åt att bara lyssna på och studera detta instrument. Yttermera visso var det förtjusande att få höra en riktig ofikleid, denna mycket sällsynta gäst i orkestrarna är en avlägsen släkting till serpenten, och dess klang kan lättast beskrivas som en förening mellan en fagott och ett naturhorn. Idag är ofikleiden nästan helt ersatt av den mer bullriga tuban. Men en tuba hade inte varit välkommen under kvällens konsert, enär den framfördes helt på orginalinstrument.

    —

    Om någon undrar vad ni ser för ringar på den bilden, så är det naturhornens rör, som de måste byta för att stämma om.

  • Dagens anteckning – 23 oktober 2026

    Dagens anteckning – 23 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Det är under kvällens konsert med Krakóws filharmonia orkester som mina tankar plötsligt fångas upp av Carl Nielsen. Nej, det var inte hans musik som stod på programmet, utan istället var det bland annat två pianokonsertet av Wolfgang Amadeus Mozart (den tjugonde samt tjugofjärde i ordningen), men eftersom det är Nielsens tonsättarkonst som för närvarande håller mitt hjärta i ett fast grepp, gled mina tankar helt hjälplöst iväg till honom.

    Fast om sanningen ska fram var det inte direkt Nielsens musik jag tänkte på, utan hur han i en intervju med Politiken år 1925 svarade på frågan om instrument har en själ.

    Man skulle kunna säga det, svarar Nielsen och börjar sedan på sitt lekfulla sätt gå genom de olika instrumentens särdrag. En klarinett, inleder han, kan både vara varmhjärtad och helt hysterisk, då den kan gå från att vara mild som balsam till att skrika som en gnisslande spårvagn. Och det är inte utan att jag håller med honom. Men när han säger att valthorn är något han förknippar med Nordeuropa och mörka skogar och sjöar, rynkar jag på näsan. Valthorn är ju så mycket mer! De kan vara sockersöta gullungar ena sekunden, för att vråla som en best i nästa, för att övergå till att låta som en irriterande och efterhängsen mygga.

    Oboen är enligt Nielsen det instrument som bäst skildrar landskapen, och inte minst är oboen som en fårskock, getter, hjortar med deras nyfödda kidd och till och med nyfödda lamm om våren. Där ser man vad man kan höra i en oboe. Mina tankar löper dock gärna iväg till ormar och andra slingrade väsen. Som bäckar till exempel.

    Nielsens eget instrument, alltså violinen, är enligt honom det mest allmängiltiga av alla instrument, och där kan jag nog nicka instämmande. Men jag tycker nog att han kunde ha svävat ut lite mer här. Violinen kan ju vara den mest smäckra och vackraste tjusaren för att i nästa stund förvandlas till en gnisslande gnet som sitter och tuggar på någon torr grästuva.

    Nielsen avslutar med att påstå att den dummaste bland alla instrument är bastrumman. Den säger ju bara bom-bom. Men faktum är att jag måste protestera här, för utan bastrumman hade ju ingen sagt till på skarpen. Bland slagverken tycker jag annars att triangeln är lite onödigt strirrig och vimsig. Och vissa klockspel har ju en tendens att dra ut iväg på oväntade eskapader, såsom i avslutningen av Mahlers tvåa.

    Nielsen nämner däremot inte ett av de viktiga instrumenten, nämligen fagotten. Denna bas bland träblåsen är ju viktigare än man vid en första anblick, eller anhörd, kan tro. Under kvällens konsert ledde nämnde instrument ett parti i andra satsen av Mozarts tjugofjärde pianokonsert. Och under denna del satt jag oupphörligen och försökte sätta ord på vilken karaktär fagotten har. Men hur jag än försökte drog orden ifråga åt annat håll. Och samma sak med visade det sig vara med pianot. Det gick bara inte att säga vad den har för själ eller karaktär. Jag menar, om man som Nielsen utgår från att bastrumman skulle vara dum, vad ska vi då säga om pianot? Den gör ju inget annat än att hamra. Fast det är ju inte särskilt rättvist, eller hur?

    Vad jag vill ha sagt med allt detta vet jag inte ens själv. Men tankar som dessa är vad jag underhåller när jag går på konsert. Jag försöker nämligen aldrig recensera vad jag hört. Jag försöker förstå musiken på mitt sätt, ty för mig har orden lika mycket själ och karaktär som musiken och instrumenten äger. Det är på det viset som musik blir levande för mig.

    Och där tror jag faktiskt att jag skulle få medhåll av Carl Nielsen, vars devis var “musik er liv”.

  • Dagens anteckning – 17 oktober 2026

    Dagens anteckning – 17 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Ikväll fick jag helt överraskande möta den albanska krigsherren Skanderbeg (1405-1468). Ja, det kan bli så ibland när man tar sig till musikens kosmos. Krakows filharmoni gästspelades nämligen av en orkester från Kosovos huvudstad Pristina, och programmet var ett möte mellan polskt och albanskt tonspråk. De inledde med Krzysztof Pendereckis polska requiem Ciaccona, som tar avstamp från krigslagarna som rådde i Polen under 1980-talet.

    Därefter trädde vi in i en av två höjdpunkter under kvällens konsert, och förflyttades med hjälp av nämnda Skanderbeg till 1400-talets Albanien, med ett dynamiskt verk kallat “Scanderberg – en symfoniska dikt” av Fahri Beqiri från 1968. Beqiri tillhör en av de mest betydelsefulla tonsättarna med albansk härkomst. Det som främst väckte mitt intresse var avslutningen av stycket som föreföll berikas av ett för mig främmande tonspråk, antagligen med inslag av albansk folkmusik. Dessa motiv tog ändå inte överhanden, utan verket var fast förankrat i den västerländska symfoniska traditionen. Stundtals var de som om två tonspråken färdades parallellt, utan att riktigt mötas. Något som förstärkte en bild av kaos och krig, men här fanns också skärvor av försoning och en slags orolig paus.

    Skanderbeg föddes i en albansk adelfamilj, men tillfångatogs av ottomanska styrkor. Där konverterade han till islam samt drillades för att strida på ottomanernas sida, vilket han också gjorde fram till ett slag mellan ottomanska styrkor och ungrare. Han såg plötsligt en chans och flydde hals över huvud till Albanien, där han återgick till kristendomen. Under återstoden av sitt liv skulle han bo i Albanien där han förde ett slags gerillakrig mot ottomanerna. Han ska sålunda ha förhindrat den ottomanska expansionen till Italien och vidare norrut i Europa. Skanderbeg är av den anledningen en nationell hjälte för albanerna.

    När Skanderbeg dundrat ut från scenen var det dags att ta oss tillbaka till Polen och då till Karol Szymanowski och hans oerhört gripande och banbrytande första violinkonsert från 1916. Verket skrevs mitt under första världskriget som också kan förklara det svårmod som strömmar genom klangvärlden, och precis som det förra verket bär också detta verk spår av folkmusik. Här hör vi hur Szymanowski skapar nya harmonier och klanger med hjälp av folkmusiken, men inte på det idealiserade sätt som man hade gjort under romantiken. Nej, här hörs istället frön till 1900-talets modernistiska tonspråk. Detta var också något som exempelvis Béla Bartók skulle utforska några decennier senare. Kvällens utmärkta solist var Joanna Konarzewska, konsertmästaren för Krakóws filharmoniska orkester, vars inkännande tolkning öppnade en helt ny klang för för mig.

    Dessa två verk, Szymanowskis violinkonsert samt Beqiris “Scanderberg – en symfoniska dikt”, var i mitt tycke konsertens verkliga epicentrum. Tillsammans skapade de en bro mellan två mycket olika erfarenheter och tonspråk, men där människans oro och krigens fasor ändå möttes genom klangerna.

    Konserten avslutades dock med ett oratorium till minnet av Moder Teresa av den albanska tonsättaren Mendi Mengjiqi. Men detta verk lyckades jag inte riktigt begripa mig på och jag antar att det månne beror på min mycket begränsade kunskap om Kosovos musikaliska sfär.


    Karol Szymanowski omkring 1920.

  • Dagens anteckning – 15 oktober 2026

    Dagens anteckning – 15 oktober 2026

    Läsningstid: 2 minuter

    Under kvällen har jag fått avnjuta en med rätta bejublad konsert med studenter från Krakóws Musikaliska Akademi under ledning av Maciej Tworek. På programmet återfanns ett fenomenalt framförande av första satsen i Jean Sibelius oerhört krävande violinkonsert, med solisten Nikodem Július Frach, samt verk av de isländska tonsättarna Jón Leifs, Sigfús Einarsson och Emil Thorodsen, och därtill isländska folksånger i arrangemang av Iwona Frach. Som ett avslutande crescendo fick vi höra två satser, Mara och Jupiter, ur Gustav Holts Planeterna.

    När Gustav Holst år 1913 påbörjade arbetet med sin Planeterna kunde han nog inte ana att verkets tonspråk senare skulle bli stilbildande för vi föreställer oss att rymdens musik borde låta. På hans tid fanns ju ännu bara vaga föreställningar om olika rymdvarelser, dess farkoster eller i vilken skepnad olika bataljer i rymden kunde ta sig. Men hans tonsättning var såpass banbrytande att den på många sätt dominerar vår föreställning om rymdens tonspråk. Därför kan du exempelvis höra hur filmmusiken i Star Wars bär spår av Holst klangbild.

    Gustav Holst hade dock inte astronomiska observationer för ögonen när han skrev sin musik, utan han var helt upptagen av astrologi, horoskop och romerska gudar. Det är också av den anledningen som verket inte innehåller någon sats tillägnad jorden eller solen. Och egentligen är det kanske inte direkt planeterna som sådana som beskrivs, utan snarare en slags stömningsbilder. Ja, det var de orden Holst själv använde för att beskriva Planeterna.

    De första gångerna som Planeterna framfördes var det bara valda delar av den runt 50 minuter långa symfonin, något som Holst enligt källor inte varit särskilt förtjust i. Han ska också tyckt särskilt illa om Jupiter som den avslutande sats. Han ogillade helt enkelt tanken på att en positiv sats skulle avsluta framförandet, ty enligt honnom skulle Planeterna inte höras som ett lyckligt verk. Men faktum är att vi ikväll fick erfara att han månne hade fel, eftersom konserten avslutades just med den glada och välvilliga satsen Jupiter. Och det är ju så att det inte alltid är upphovsmannen som förstår bäst hur ett verk tar form i åhörarnas inre.

    —

    Kvällens bejublade konsert var en del av 75-årsfirandet av fakulteten för filologi på Jagellonska universitetet, i ett samarrangemang mellan Musikaliska Akademin och isländska ambassaden. Samordnare för hela konserten var Maksymilian Frach, som både arbetar vid nämnda fakultet samt är masterstudent på Musikaliska Akademien.

  • Dagens anteckning – 11 oktober 2026

    Dagens anteckning – 11 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Ludwig van Beethoven kom till mig ganska sent. Han har förvisso alltid funnits där, men lite surmulen och inte alltid uppskattad av mig. Men en dag slängde han upp dörren till mitt inre, bröt sig in som en brottslig om natten, och sedan dess har han blivit en vanlig, om än understundom något brysk, följeslagare. Verket som han anlände med var hans sjunde symfoni från 1811-1812 (op 92) och märkvärdigt nog var det inte under en konsert, utan genom en inspelning, närmare bestämt Leonard Bernsteins sista konsert den 19 augusti 1990. Orkestern på inspelning var Boston symphony orchestra.

    Inspelningstekniskt tillhör konserten måhända inte bland de bästa, men genom harmonierna kan man skönja en intensitet som letar sig och sträcker sig över tid och rum. Det är omöjligt att inte dras med i den laddade stämning som måste rådit när Bernstein dirigerade för sista gången.

    Knappt två månader senare skulle han vara borta.

    Men det är inte troligt att någon i ensemblen eller publiken anade hur sjuk han var. Det lär nämligen ha kommit som en chock när han i oktober det året tillkännagav att han skulle dra sig tillbaka. Däremot är det troligt att han själv kände till att han var sjuk bortom räddning när han dirigerade Beethovens sjua den där kvällen, och det är svårt att begripa hur han mäktade med denna uppgift. Ty sjuan är ett verk som kräver en dirigent med enorm energi och kraft.

    Så var det även när symfonin uruppfördes den åttonde december 1813. Dirigent den kvällen var tonsättaren själv och enligt vittnesmål ska hans gestik varit osedvanligt kraftfullt. Det var nästan så att han flög rakt upp i luften. Mottagandet blev också därefter. Publiken ska ha varit kolossalt exalterad och de krävde att andra satsen skulle framföras som extranummer. Beethoven själv var också mycket nöjd med symfonin och hävdade att sjuan var den främsta bland alla hans tonsättningar. Och jag är böjd att hålla med honom, även om jag måste medge att jag inte hört alla hans 720 verk.

    Under kvällens konsert med den kompetenta orkestern Sinfonietta Cracovia, kunde vi i publiken få ta del av den enastående energi och intensitet som verket besitter. Och mycket tack vare den vitala dirigenten František Macek. Med en ursinnig kraft drev han musikerna till att greppa efter sitt yttersta och sedan låta det skölja ut över oss i publiken. Varje ton och takt var sprängfylld med energi, lidelse, inlevelse, glöd, passion för musiken. Och när de sista tonerna klingade ut hade vi i publiken inget annat val än att vråla av begeistring. Ungefär så som det var när Beethoven framförde symfonin för första gången, eller då Bernstein dirigerade den för sista gången.

    När jag stod där och applåderade och tjöt med de andra, kom jag att tänka på den danske tonsättaren Carl Nielsens devis “musik är liv”, och det är just vad Beethovens sjua är sprängfylld med. Från första anslaget till den sista takten. Månne har det att göra med den känsla av spontanitet som finns i verket. Det är som om symfonin har ett helt eget väsen, som andas och vandrar både genom musikerna och publiken. Något som den gjorde i allra högsta grad ikväll.

    —

    Tilläggas bör att kvällens konsert också innehöll ett tillika bejublat framförande av klarinettisten Anna Paulová som briljerade i Mozarts klarinettkonsert.