viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 22 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Klockan 17 den sista söndagen i nästan varje av årets månader är S:t Martinskyrkan (Kościół św. Marcina) i Kraków fullsatt till sista bänkrad. Det är nämligen då som det polska Bachsällskapet bjuder in till konsert. På programmet återfinns givetvis alltid Johann Sebastian Bach, men han ackompanjeras likaså av andra tonsättare, både från sin egen samtid, men likaväl av äldre såsom av senare tonsättare. Stycken framförda på kyrkans orgeln intar på flesta konserter en framträdande roll, men det kan även röra sig om stycken för violin, cembalo, trä- eller/och bleckblåsinstrument, kör och så vidare. Med andra ord är konserternas reportoar av så pass skiftande karaktär att det är svårt att sammanfatta på några få rader, men man kan med viss rätt mena att allt kretsar kring Bach under dessa konserter.

Idén till att bilda ett Bachsällskapet i Kraków formades år 1983, på 300-årsjubileet av Bachs födelse, och bakom initiativet låg läkaren och tillika musikälskaren Henryk Gaertner. Men det skulle dröja ända till 1989 innan sällskapet registrerades som förening. Direkt efter bildandet av föreningen inledde man arbetet med att försöka knyta band med Bachsällskapet i Leipzig, men tidpunkten var illa vald, ty inledningen av 1990-talet var en turbulent tid inte bara i Polen och grannlandet Tyskland utan i praktiskt taget hela Öst- och Centraleuropa. Under en tid såg det till och med ut som om Bachsällskapet skulle somna in innan den ens fått vind i seglen.

Men allt förändrades när cembalisten och professorn Elżbieta Stefańska-Kłyś tillträdde som styrelseordförande i sällskapet. Hennes mål var att försöka väcka liv i den avsomnade verksamheten och trots att tiderna var svåra lyckades hon att skapa ett engagemang för sällskapet som engagerade hela Krakóws musikliv. Vändpunkten kom 2003 när en ny styrelse valdes. Bland dem som valdes in i styrelsen återfanns flera namnkunniga i Krakóws musikliv. Namnen kanske inte säger er något, men för den som intresserar sig för konstmusikscenen i Kraków indikerar dignitärer som exempelvis Jacek Berwaldt (tidigare direktör för Krakóws filharmoniska orkester) eller Anna Woźniakowska (musikkritiker) att den nya styrelsen innebar något av en renässans för det slumrande sällskapet. Sedan dess har det rullat på, och i somras arrangerade Bachsällskapet sin tvåhundrade konsert.

Bachsällskapet arrangerar alltså sina konserter i S:t Martinskyrkan i Kraków, som är stadens enda evangelisk-luthersk kyrka. Den första kyrkan som byggdes på platsen var dock inte luthersk, utan katolsk och byggdes på 1100-talet. Den brändes ner av mongolerna hundra år senare. Den nuvarande kyrkan byggdes på mitten av 1600-talet i barockstil. Kyrkan tillhörde en nunneorden fram till 1816, då den övertogs av den lutherska församlingen. Orgeln, med sin vackra klang, byggdes på mitten av 1800-talet och har sedermera byggts om vid flera tillfällen, och den sista renoveringen gjordes för lite mer än 20 år sedan. Och eftersom den finns i en luthersk kyrka används den flitigt, samt alltså den sista söndagen i varje månad när Bachsällskapets nördiga samling möts.

Dagens anteckning – 21 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Witold Lutosławskis cellokonsert från 1970 inleds med ett modigt, ja, faktiskt nästan uppnosigt, cellosolo som utgår från tonen D, och som sedan leds in i ett slags samtal med sig själv. Men snart bryts den ensamma cellomonologen av orkesterns inträde. Fast det är inte en bruklig bombastisk entré, utan ett trumpetsolo som tycks avbryta cellons ensamma kontemplation. Sedan följer en kamp mellan orkestern och cellon, som understundom tycks leda mot att cellon ska slukas av orkestern. Men istället slutar konserten ungefär där den började, alltså med en modig cello, som trots kollektivets bullriga dominans, lyckas behålla sin egenart och självständighet. Konserten är, som nog framgår, långt från lätt att framföra men kvällens solist, koreanskan Tea-Yeon Kim, hade inga svårigheter att axla den egensinniga cellons karaktär, och hennes prestation var helt enkelt briljant, samt likaså alltid lika fenomenala Krakóws filharmoniska orkester.

På programmet ikväll stod också Anton Bruckners Mässa nr. 2 i e-moll för blandad kör samt blås- och träinstrument. Ett lyckat val av verk, eftersom Krakóws filharmoniska orkester har mycket skickliga musiker i dessa stämmor. Verket präglas av dess kyrkliga form med gregoriansk körsång, men även av vackra och lågmälda solon av blåset. Understundom förfaller blåset nästan ha förvandlats till en orgel, men de når inte helt fram, ty det är som om något fattas i instrumentationen. Om jag vore Bruckner hade jag lagt till exempelvis pickolaflöjt och tuba. Nåväl, nu är jag (tack och lov) inte Bruckner, och verket är spännande, eftersom det just ger tillfälle att lyssna närmare på blåset.

Först ut under konserten var dock Benjamin Brittens Sinfonia da requiem från 1940, som skrevs på uppdrag av den japanska regeringen för att högtidlighålla 2600-årsjubileet av Japans kejserliga hus. Men när verket var färdigställt uttryckte den japanska regeringen sitt missnöje med att Britten hade valt att utgå från den kristna liturgin. Detta var, menade de, en förolämpning mot Japan. Britten i sin tur ville inte kännas vid denna kritik och förnekade att han hade haft någon avsikt att förolämpa. Sålunda fick Britten aldrig sitt honora för stycket. Uruppförandet skedde istället i New York året därpå och det skulle dröja till 1956 innan det sattes upp i Japan.

På dirigentpulten ikväll stod utmärkte Alexander Humala, som är den förre konstnärliga ledaren för Krakóws filharmoniska orkester. Han är dessvärre är en mycket sällsynt gäst hos oss i Kraków, och på många sätt fattas han oss.

Dagens anteckning – 8 februari 2026

Category: Uncategorized
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det sägs att sydkoreanen Kim Ung-yong innehar titeln som den i världen med högst IQ. Han ska dessutom redan i barndomen lyckats skrapa ihop runt 210 poäng i detta gåtfulla test. Själv lär jag nog landa på en betydligt lägre summa, enär det tog en del på krafterna bara att producera de två inledande meningarna. Förhoppningsvis finns det andra intelligenser som man kan hoppas att man besitter. Och ikväll fick jag anledning att begrunda just IQ-test, och möjligen även intelligenser, på ett lite annorlunda sätt, nämligen genom musiken. Nu befinner jag mig ganska ofta i musikens värld, men det är sällan den ger mig anledning att kontemplera över vår uppfattning om intelligens.

Verket jag lyssnade till var ett konsertant uppförande av Enno Poppes opera “IQ – ett testbatteri i åtta akter” (2011–2012) med libretto av Marcel Beyer. Ensemblen var Spółdzielnia Muzyczna, vilka har inriktat sig på att framföra samtida konstmusik. Det brukar vara omtumlande att bevista några av deras konserter, och att beskriva deras framträdande skapar alltid en hel del tankemöda. Kvällens tilldragelse var inget undantag från den regeln.

Bara att beskriva klangvärlden innebär en utmaning, ty på scenen fanns akustiska, elektroniska och digitala instrument som tillsammans med sångare skapade en säregen struktur som fogades samman av de olika instrumentens uttryck och sångarnas olika solopartier. Några av instrumenten lät dessutom helt olika sig själva. Som exempelvis wagnertuban, vilken för ovanlighetens både ägde en eterisk och len ton (annars tycker jag mest att den tutar). Eller kontraaltklarinetten som med sin säregna knarrande ton plötsligt tycktes lyfta och sväva en bit ovanför de övriga instrumenten. Dessutom agerade musikerna inte bara musiker, utan de sjöng också (och det inte så oävet). Sedan tillkommer alla byten av stilarter, från konstmusik, till elektronisk musik, till jazz och som ena stunden hade en systematik för att i nästa stund finfördelas och formas till ett gytter snarare än musik.

På min beskrivning kan man kanske få uppfattningen att hela verket låter onödigt framtvingat och tillgjort, men faktum är att jag tycker att Poppe lyckas i sitt uppsåt att granska IQ-test. Han ger oss både eftertanke och lockar oss till skratt, vilket tordes vara ett uttryck för någon slags intelligens.

—

Uppsättningen ingår i årets upplaga av festivalen Opera RARA

Dagens anteckning – 5 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På programmet ikväll står Georg Friedrich Händels opera Orlando från 1733. Operan handlar om krigaren Orlando som är förälskad i prinsessan Angelica som dessvärre är förälskad i en annan man, som heter Medoro, och detta driver Orlando till vansinne och han kan bara räddas med hjälp av en trollpacka av något slag som trollar på något sätt och gör så att Orlando återfår sina sunda vätskor igen.

När Händel skrev Orlando hade han en alldeles särskild sångare i tankarna för huvudrollen, nämligen ingen mindre än kastratsångaren Senesino (1686-1758), som vid denna tid var något av en fixstjärna på operavärldens himlavalv. Egentligen hette han Francesco Bernardi och sitt artistnamn tog han från sin födelseort, Sienna. Senesino började redan som liten i kyrkokören i hemstaden och det var någon där som tyckte att han inte borde hamna i målbrottet, därför beslöt man att han skulle kastreras när han runt 13 år gammal. Det här ska tydligen ha varit väldigt sent. Man brukade nämligen ta till denna tvivelaktiga metod mycket tidigare i barnets utveckling.

Nåväl, för Senesino betydde ingreppet ändå en del gott. Han slog nämligen ganska snart igenom, och publiken ska ha älskat hans röst. De som arbetade inom operavärlden var dock mindre imponerande. Många retade sig på hans divalater och att han tydligen inte behärskade skådespeleriet. Men kanske räckte det för många att han sjöng så vackert som en kastrat ansågs skulle göra. Händel och Senesino samarbetade under flera år, men dock inte helt friktionsfritt. Jag antar att de båda herrarna var ganska excentriska och därmed hade svårt att dra jämt.

Ikväll slipper vi dock en kastrat i huvudrollen och kommer istället få njuta av countertenoren Tim Mead. Angelica sjungs av Joanna Sojka och Medoro av countertenoren Kangmin Justin Kim. Orkestern är Capella cracoviensis på tidsenliga instrument. Det är också den första föreställningen på årets upplaga av festivalen Opera RARA.

Dagens anteckning – 26 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är mången gång som jag har ruskat på huvudet åt den svenska ivern att kasta ut julen på tjugondag Knut. I Sverige var jag alltid sist med att stöka undan julen, och ordningsamma som vi svenskar är, fick jag titt som tätt en välformulerad sarkasm om att jag kanske var lat, och det var därför julstjärnan ännu lyste i mitt fönster. Argument om att jag föredrog julens ljuskällor framför januarimörkret bet sällan på de frågvisa felfinnarna. Om jag hade känt till att man i många katolska länder låter julen vara till kyndelsmässodagen, så hade jag givetvis angett det som skäl, men jag måste medge att jag är väldigt dåligt bevandrad i den katolska kyrkans olika högtider.

Nåväl, eftersom kyndelsmässodagen infaller den andra februari har vi ännu jul i Kraków. Man kan sålunda fortfarande skymta julgranar i fönstren. Staden är fortfarande dekorerad med juleljus. I kyrkor och på andra scener hörs julsångerna ännu klinga. Därför är det inte alls konstigt att Capella cracoviensis ikväll framförde Johann Sebastian Bachs Juloratorium (BWV 248) på tidsenliga instrument. Ikväll spelade man första, andra och tredje delen av Juloratoriet och imorgon väntar fjärde, femte och sjätte delen.

Och bland instrumenten hördes ikväll ytterligare en oboe (ni som läste gårdagens anteckning vet att jag är inne på oboer just nu), nämligen oboe da caccia, som med sin böjda kropp och trumpetliknande avslut är ett särdeles vackert instrument. Oboe da caccia utvecklades under 1700-talet och Bach, som var mycket förtjust i detta instrument, skrev flera verk där oboe da caccia finns i instrumentationen.

En oboe da caccias tillkomst är en nästan lika krånglig företeelse som dess utseende, och tillverkningssättet är unikt bland träblås. Först borrar man ett hål i träet för att skapa ett rör. Därefter skär man skåror i träet och för den över en eld samtidigt som man böjer röret till dess form. För att dölja de sprickor eller skåror som uppstår lindar man in instrumentet i skinn. Voilà, en oboe da caccia är född.

Dagens anteckning – 24 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det fanns en tid när det ansågs som något fördelaktigt om man hade många strängar på sin lyra. Man kunde på den tiden ägna sig åt flera områden utan att för den sakens skull anses vara provocerande inkonsekvent eller alltför ombytlig. Så gällde även på Jan Engels tid, men han hade inte någon lyra att spela på, för han var violinst och verkade under 1700-talets senare hälft som kapellmästare i orkestern i Sankt Johannes ärkekatedral i Warszawa. Jag har dessvärre inte lyckats få fram var eller ens när han föddes, men hans dödsdag lär vara fastställd till den trettionde juni 1788.

Men som ni redan förstått satt Jan Engel alltså inte bara i ovanstående katedral och harvade på sin violin. En morgon år 1772 vaknade han nämligen upp med idén att han skulle startade ett tryckeri. Och han skulle också förverkliga sitt påfund. På sitt lilla tryckeri, som låg på gatan ulica Krzywe Koło i Warszawa, skulle han sedermera publicera flera verk av olika tonsättare, men också några, eller möjligen alla, av sina egna tolv symfonier. Flera av dessa, samt andra verk av Engel, finns bevarade till våra dagar. På så sätt var Jan Engel inte bara violinist, utan även förläggare.

Ikväll hade jag den stora förmånen att få höra Krakóws filharmoniska orkester framföra Jan Engels Sinfonia i G-dur från 1772 under ledning av dirigenten Michał Klauza. Stycket är livligt och optimistiskt till sin karaktär, och bär flera drag av Joseph Haydns tonsättarkonst. Det är dock för mig oklart vilken symfoni i ordningen av Engels symfonier som verket torde vara, då jag inte heller här har funnit någon trovärdig källa som sammanställer hans tonsättningar.

Det är svårt att inte dröja sig kvar vid tanken på att 1772 var ett ödesdigert år för invånarna i Engels hemstad Warszawa. Det var året som Preussen, Tsarryssland och Habsburgska riket slöt ett avtal om att upplösa det Polsk-Litauiska samväldet. Hur kunde Jan Engel mitt i den politiska oreda som rådde, skriva ett så ljust verk, kan man rimligen fråga sig. På detta har vi inga svar. Det verkar nämligen inte finnas nämnvärt biografiskt material bevarat om Jan Engel.

Under kvällens konsert fick vi också höra Max Regers orkestering av åtta sånger tonsatta av Franz Schubert, som framfördes med känslosam inlevelse av den utmärkta tenoren Patrick Kabongo. Det var nästan svårt att hålla tillbaka tårarna under “Erlkönig” (D 328), där Kabongo mejslade ut den döende sonens yrande om Erlkönig, feernas konung, som enligt tysk folksägen ska ha haft som uppgift att lura barn in i döden.

Kvällen avslutades dock lika optimistiskt som den inleddes, med ett energifyllt uppförande av Francis Poulencs dansanta och livsbejakande Sinfonietta (FP 141) från 1947. Och genom ett fönster till mitt hjärta letade sig plötsligt en stråle av hoppfullhet in.

Dagens anteckning – 18 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Harpan lär vara ett av världens äldsta stränginstrument. Man vet att de fanns i Mesopotamien runt 3000 år före vår tideräkning, samt att de förekom i Asien under ungefär samma tid. Sedan spred de sig norrut och under antiken var de inte bara vanliga instrument utan förekom även i den grekiska mytologin. Släktingen lyran var ju Orfeus instrument. Men den förekommer faktiskt även i nordisk mytologi, där Brage ska ha spelat på harpa. Han ska enligt mytologin vara skaldernas gud, men faktum är att han delar den titeln med Oden, och eftersom den senare är mer känd har Brage hamnat i skymundan. Brages främsta uppgift i mytologin ska ha varit att skriva skaldestycken, som inom den nordiska mytologin kallas kväden, till gudarna och hjältarna. Och om man vill bli en duglig skald ska man vända sig till honom. Kanske kommer han till din undsättning, vem vet.

Nå, låt oss återvända till harpans historia. I många delar av världen föredrog man länge harpor som vi idag kallar för vinkel- eller bågharpan, som man höll i handen (likt lyran). Men i Europa började man bygga harpor med pelare och under 1600-talet utveckla dess teknik, genom att placera hakar på harpans hals, så att strängarna kunde bli kortare och man därmed fick fler toner. Århundradet därpå utvecklades den ytterligare, men nu var det pedaler som fästes på dess nederdel så att harpan kunde spela i flera tonarter.

Dagens harpor kallas för pedalharpor och har försetts med sju pedaler. Själva mekanismen är så komplicerad att jag knappt vågar redogöra för dess olika funktioner. Men mycket förenklat kan man säga att när harpisten trycker ner en av pedalerna roterar små skivor som kallas för gafflar. Dessa gafflar förkortar därmed den del av strängen som vibrerar, vilket i slutändan ger att harpan kan spela i alla tonarter. Utan att överdriva kan man alltså säga att det är mycket invecklat att spela harpa.

Det tyckte också en instrumentbyggare vid namn Johann Christian Dietz, som i början på 1800-talet byggde en klaverharpa, som såg ut lite som ett piano med strängarna placerade på höjden, ja, ungefär som om flygelns resonansbotten skulle stå rakt upp. Tanken var att den skulle bevara harpans klang, men vara mer lättspelad. Men det blev nog ingen framgång för detta instrument, ty ingen sådan har tillverkats sedan 1800-talet.

Ikväll hade jag dock det stora nöjet att njuta av en riktig harpa framföra Claude Debussys “Danses pour harpe chromatique avec accompagnement d’orchestre d’instruments à cordes” tillsammans med Sinfonietta Cracovia. När stycket framfördes för första gången 1904 fick den mycket svalt mottagande. Debussy anklagades bland annat för att vilja säga för mycket i ett och samma stycke. Tänk, det där senare kan jag relatera till.