viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 15 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det sägs att när Beethoven skulle framföra sin tredje pianokonsert den femte april 1805 fanns pianostämman inte med i partituret. Beethoven, som själv var solist, spelade praktiskt taget helt ur minnet. Vännen Ignaz von Seyfried, som var ställd till att vända blad till Beethoven under repetitionerna och konserten, kunde blott urskilja några krumelurer nedklottrade i ett skissblock. Han lär ha sagt att krumelurerna mer likande egyptiska hieroglyfer än noter till en pianokonsert. Man måste anta att det torde vara varje bladvändares mardröm.

Under samma konsert framfördes även Beethovens andra symfoni för första gången samt hans “Christus am Ölberge” (“Kristus på Oljeberget”). Dessa är ingalunda verk som man lätt tar sig an och kräver mycket av alla de musiker som åläggs att spela dem. Men trots det hade musikerna vid tillfället bara en dag för repetition. För att ytterligare försvåra situationen var de musiker som hade anlitats för kvällen inte Wiens bästa, ty de bästa var redan upptagna med att framföra Joseph Haydns “Skapelsen” på annan plats i staden. Det är inte att undra på att det ganska snart började det gnissla i musikmaskineriet. Beethoven var missnöjd och rasande. Musikerna var missnöjda och skamsna. Allt hade kunnat gå åt skogen om det inte vore för Beethovens beskyddare prins Lichnowsky. Han såg nämligen till att skaffa fram ett ordentligt skrovmål och dricka till sällskapet och snart var alla nöjda och belåtna och konserten gick som en dans.

Jag är ganska säker på att även kvällens framförande kommer att gå som en dans, ty jag har stort förtroende för Krakóws filharmoniska orkester, kvällens dirigenten Alexander Humala och om solisten Caleb Borick har jag bara läst utmärkta omdömen.

Kvällen ska avslutas med Krzysztof Pendereckis andra symfoni, ofta kallad “Julaftonssymfonin” (“Wigilijna”). Symfonin kallas så då några takter ur Stilla natt kan skönjas i inledningen, men Penderecki ska inte själv ha kallat den så. Verket skrevs 1979-80 och uruppfördes i New York. Men hoppa nu inte i galen tunna och tro att verket har något starkt släktskap med julsången Stilla natt. Nej, det svävar en smärtsamt dyster, ja, faktiskt även aggressiv, stämning över symfonin, och den illustrerar snarare stämningarna i Polen under denna tid än julens budskap om frid på jorden.

Nämnas bör också att kvällens konsert framförs till minne av Elżbieta Penderecka (1947-2025), Krzysztof Pendereckis fru, som mycket oväntat gick bort den siste oktober i år. Hon var en sann vän av konstmusik och kanske polsk sådan i synnerhet. Eftersom sig lämnar hon ett stort tomrum och det är svårt att se vem som skulle kunna träda in i hennes ställe. Och som avslutning kan jag tillägga att konsertsalen ikväll fick ett nytt namn och är nu uppkallad efter dirigenten Jerzy Katlewicz.

—

Jag hade tänkt att hålla mig från att skriva någon slags recension av denna konsert. Världen äger alldeles för många amatörer som uttalar sig som om de vore experter, men jag måste ändå skriva några få rader om kvällens konsert, ty det var en av de mest drabbande på länge. Under Beethovens pianokonsert slog det mig att jag, sedan jag läste en biografi över hans liv, bär på en ny sorts kärlek till hans musik. Tänk bara att han kunde skriva så rasande vacker musik trots att förväntningarna på honom var så högt ställda, och trots att hans kropp höll på att falla sönder från den dag han föddes. Det berör mig av någon anledning på djupet. Och under kvällens andra del skulle tolkningen och framförandet av Pendereckis andra symfoni drabba mig på liknande sätt. Plötsligt hörde jag en ny slags smärta, en ny slags återhållen vrede och en spröd skönhet som jag inte riktigt uppfattat tidigare i denna symfoni. Hornsolot i första delen var dessutom helt underbart vackert med en ton full av så mycket inlevelse! En formidabel konsert helt enkelt.

Dagens anteckning – 2 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man skulle kunna tycka att jag under gårdagens anteckning borde ha nämnt något om hur entusiastiskt polackerna hyllar sina bortgångna på alla helgons dag. Ty det är inte någon halvhjärtad insats som polackerna åstadkommer denna dag. Man åker runt till praktiskt taget alla gravar där släktingar, bekanta eller kända personer vilar. Det är en enorm aktivitet på varje kyrkogård, med horder av människor som banar väg mellan de olika viloplatserna. Och man skulle också kunna mena att jag dessutom borde ha nämnt vilka bortgångna personer jag lät mina tankar söka sig till en sådan dag som igår. Men dagens anteckning lever sitt eget liv och den ville ta mig till ekorrar.

Nu förhöll det sig givetvis som så att jag visst tänkte på de nära som gått bort, både de som vandrade vidare för bara något år sedan och de som varit borta i decennier. Precis som så många andra tänkte jag lite extra på dem igår, men det tillhör dock inte ovanligheterna att jag tänker på dem som vi förlorat, och där är jag nog som gemene man.

Men när jag igår satt i Katarinakyrlan i Kraków och lyssnade på hur Capella Cracoviensis, under ledning av den belgiske barocktrombonisten Wim Becu, framföra Wolfgang Amadeus Mozarts Requiemmässa i d-moll (K. 626) tonsatt 1791, tänkte jag dock inte på mina svenska nära och kära som gått bort. Mina tankar gick istället till Ukraina. Nå, de är där dagligdags men igår på konserten tänkte jag mer intensivt på de stupade, de saknade eller på dem som ser sina kamrater stupa eller skadas i strid. Jag tänkte också på dem jag känner som förlorat en anhörig, söker en saknad eller vårdar en skadad. Men mina tankar gick inte enkom till dem som jag på något sätt har en anknytning till, utan jag lät tankarna gå vidare till för mig okända, och till allt det lidande som Ryssland med sitt aggressionskrig mot Ukraina åstadkommit och åstadkommer i skrivande stund.

Kriget är förvisso långt från min vardag i Kraków, men under mina nio år i Ukraina formade jag band till landet som jag lät, och fortfarande låter, flätas in i min själ. Krigets fasansfulla konsekvenser pågår därför ständigt i mitt inre, även om jag kommer lindrigt undan i en jämförelse med alla som har bröder, systrar, föräldrar eller kära vid fronten eller alla som dagligen lever med rädsla för drönare, missiler och dånande flyglarm.

Och även om gårdagens konsert inte kunde läka alla de sår som detta krig har vållat så många i Ukraina och de i förskingrinen, så upplevde jag trots det en förnimmelse av hur konstmusik har en förmåga, som praktiskt taget inget annat, att ge rum för vördnad. Något av detta tänkte jag sålunda på idag när jag for fram på min cykel genom ett landskap färgat av novembers dova penseldrag.

Dagens anteckning – 15 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag har jag haft den stora glädjen att få njuta en fin konsert, bland annat med Edvard Griegs pianokonsert (op 16). Trots att man nog kan mena att nämnda pianokonsert är bland de mest norska verk av alla Griegs tonsättningar, så tillkom den faktiskt under en vistelse i Danmark år 1886 och den hade därtill urpremiär ett år senare i den danska huvudstaden. Men det är otvetydigt så att Norge gör sig påmind i verket, då det finns tydliga konnotationer till norsk folkmusik. Dessa ska tydligen främst kunna höras i den tredje satsen, där den som är förtrogen med norsk folkmusik kan höra takter av folkdansen halling och något som skulle kunna föra tankarna det norska folkinstrumentet Hardangerfela. Och även om jag inte kan avgöra om det verkligen förhåller sig som så att det är just de norska motiven som finns i pianokonserten, så kan till och med jag höra att det låter utomordentligt norskt.

På konserten fick vi även höra prov på isländsk konstmusik, som verkligen inte tillhör vanligheterna här på våra breddgrader. Jag blev särskilt hänförd av körsstycket “Heyr himna smiður” och förstås recitationen av Halldór Laxness dikt “Íslandsklukkan”. Den senare framfördes med bravur av våra fantastiska studenter Jakub Nowacki, Julia Piasecka och Mikołaj Majda.

Konserten var ett samarbete mellan filologiska fakulteten vid Jagellonska universitetet, avdelningen för nodistik samt musikkonsetvatoriet i Kraków. Solist vid Griegs pianokonsert var Mikolaj Ólafur Frach, och hjärnan bakom arrangemanget var min kollega Maksymilian Frach, som både är violaist och lärare i isländska på min avdelning.

Dagens anteckning – 11 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det var vintern 2023 och jag hade precis kommit hem från mitt första besök i Ukraina sedan Ryssland hade inlett sitt aggressionskrig, och i mitt inre ljöd ännu flyglarmet. Det var som om det inte ville försvinna. Och faktum var att jag inte ville att det skulle tystna, ty hur skulle jag annars kunna knyta an till hur mina ukrainska vänner och bekanta upplevde situationen. Krig hade helt plötsligt blivit verklighet och inte längre något avlägset. Kanske var det därför som jag rynkade missnöjt på näsan när jag kom för att se en uppsättning av Robert Schumanns oratorium “Das Paradies und die Peri” (från 1843). När publiken lotsades in i den mörka salongen ljöd nämligen flyglarm, teaterröken låg tung över scenen, och man hade förlagt handlingen till en värld efter ett kärnvapenkrig. Jag kände bara en aversion mot vår mänskliga lust att skrämma upp oss själva. Verkligheten är tydligen inte skrämmande nog, tänkte jag. Jag satt med armarna i kors och vägrade beröras av den vackra musiken, skickliga framförandet, och jag lyckades ganska bra.

Till det att en överväldigande vacker sopransstämma bröt genom mina försvarsvallar. Det var som om tonerna flög som pärlor ur hennes mun och det såg nästan ut som hon sjöng helt utan ansträngning. Jag var som fjättrad vid hennes röst. När jag kom ut från föreställningen plockade jag fram min mobil, och med skakiga händer lyckades jag leta mig fram till webbsidan där ensemblen presenterades, och såg hennes namn: Solomija Pavlenko.

Ungefär samma inverkan hade denna sångerska på mig ikväll, när jag satt och lyssnade på hur Krakóws filharmoniska orkester framförde Joseph Haydns fantastiska oratorium “Skapelsen” (“Die Schöphung” eller “The creation”) från 1797-1798. Jag hade oerhört svårt att engageras, trots ett fint framförande och duktiga solister. Men på skapelsens sista dag kommer så Adam och Eva in, och som ni nog förstår sjöngs Eva av Solomija Pavlenko.

Solomija Pavlenko kommer ursprungligen från Ukraina, och utexaminerades från Kyjivs musikkonsevatorium år 2019. Hon debuterade på operan i samma stad efter sin examen och efter det har hon tilldelats flera priser och utmärkelser i Ukraina, men även Polen där hon bor och verkar sedan 2022. Om ni någon gång ges möjlighet att höra henne sjunga ber jag er att inte försitta den chansen. Ni lär inte ångra er!

—

Texten illustreras av ett regnigt, och vackert, Planty som mötte mig efter konserten.

Dagens anteckning – 4 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Låt oss stanna kvar en stund hos Karol Szymanowski (1882-1937). Eller ni gör ju som ni vill, men det är i hans sällskap jag tillbringat dagen, och då kanske främst kvällen. Ty ikväll har jag fått höra hans underbara första violinkonsert (op 35) framföras av den litauiska violinisten Dalia Kuznecovaite tillsammans med Krakóws filharmoniska orkester och under ledning av Antoni Wit.

Violinkonserten tillkom år 1916 när Karol Szymanowski vistades hos sin vän Józef Jaroszyński på den senares herrgård i Zarudzie, på ukrainska Zaruddja (Заруддя), strax söder om Kyjiv. I Europa rasade första världskriget, men Karol var helt avskärmad från krigets fasor på herrgården. Inne i honom pågick det istället en kreativ eufori som hade uppstått några år tidigare under en resa i det man då kallade för Orienten. Ett helt nytt tonspråk hade under resan fötts inom honom, och med violinkonserten skulle ha realisera de musikaliska visionerna. På plats fanns också hans goda vän, violinisten Paweł Kochański, som hjälpte honom att finna rätt uttryck för solostämman. Violinkonserten är dessutom tillägnad Paweł Kochański.

Under sin livstid tillhörde Paweł Kochański (1887-1934) en av de mest uppskattade violinisterna. Han föddes i Odesa i en fattig judisk familj, och började tidigt spela violin. Hans musikaliska begåvning var av ett sådant slag att han snart plockades upp av meriterade lärare, och han skulle sedermera bli efterfrågad världen över som solist och lärare vid musikkonsetvatorier. Det sägs att publiken ofta blev helt förstummad av den vackra klang han kunde åstadkomma. Enligt vittnesmål ska han ha ägt en mjuk och öm, ja, faktiskt till och med sensuell klang. Något som också har gett avtryck i violinkonserten.

Paweł och Karol kom således från olika samhällsklasser, med mycket olika erfarenheter, men de fann varandra genom musiken, och i arbetet med Karol Szymanowskis första violinkonsert skulle de skapa något som många anser tillhöra den första moderna violinkonserten. För mig, som lekman, låter den oerhört svårspelad, med tempoväxlingar och abrupta förändringar i uttryck. På några sekunder kan man kastas från total eufori rakt ner i den mörkaste av alla hålor. Violinisten Dalia Kuznecovaite framförde konserten med stor inlevelse och empati. Det finns säkert de som bara noterade den lilla fadäs, där stråken under bråkdelen av en sekund fastande mellan strängarna, men just det illustrerade med önskvärd tydlighet hur krävande stycket är. Vi i publiken måste faktiskt ibland bli påminda om något så uppenbart.

Kvällens konsert avslutades med Alexandr Skrjabins (1872-1915) tredje symfoni (op. 43) från 1906, med titeln “Le Divin Poème” (“Den gudomliga dikten”), vilket i mitt tycke var ett utmärkt val av programsättarna. Skrjabins symfoni och Szymanowskis violinkonsert har nämligen det gemensamma att de upphäver tonaliteten. Men trots det kan man i de två verken finna stora skillnader. Skrjabins symfoni kan nästan ses som ett slags epos över andlighet, där han med sin säregna teknik (han använde färganalys när han tonsatte) skapade en nästan extatisk klangväv. Szymanowskis klangvärld i violinkonserten är i mitt tycke istället mer sensuell, men även elegant och också världsvan (med blicken riktad mot Orienten).

Sålunda landade denna dag i sällskap med Karol Szymanowski hos hans husgud Skrjabin. Och det var ett mycket fint framförande av Krakóws filharmoniska orkester, där särskilt konsertmästaren Joanna Konarzewskas vackra solon under Skrjabins tredje symfoni bör omnämnas.

—

På fotot syns Paweł Kochański och Karol Szymanowski ta en rökpaus under arbetet med violinkonserten. År 1916. Plats Zaruddja/Zaruddja.

Bifogar även en bild på kvällshimlen över Wisła. Bakom träden skymtar Wawel

Dagens anteckning – 27 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det sägs att Gustav Mahler (nu är vi där igen, men det kommer bara bli en parantes) utbrast “Mozart” i sitt dödsögonblick, som om han såg den stora mästaren framför sig. Man kan ju inte veta om det är helt sant, ty vittnesbörden kommer från Alma Mahler, och hon ville ju skapa varumärket “Gustav Mahler”, och en liknande legend spädde ju på bilden av Gustav Mahler som ett musikaliskt geni. Vittnesbörden har alltid fascinerat mig, för även om jag vet att Mahler gärna satte upp Mozarts operor, så känns de två tonsättarna så väsensskilda. Men jag är ju bara amatör, och formar mina musikaliska upplevelser efter ett lekmansöra.

Men trots att Mahler ska ha varit förtjust i Mozart, har jag svårt att förlika mig med situationer där Mahlers musik byts ut mot Mozart. Det är vad som hade skett i programmet till kvällens konsert. Initialt skulle Krakóws filharmoniska orkester framföra Mahlers sjätte symfoni, men någonstans beslöt man sig för att byta ut Mahler mot Mozarts 41:a symfoni, kallad “Jupitersymfonin”. Vari man kan finna orsaken till ändringen vet jag inte, men möjligheten tog man beslutet i och med att man bytte konstnärlig ledare för Krakóws filharmoniska orkester. För en Mahlerian, som jag är, innebär en dylik programförändring en uppbragdhet. Dels beroende på att jag hyser stor aktning för Mahlers sjätte symfoni, samt att det är det enda av hans symfonier jag aldrig hört levande. Av den orsaken lämnade framförandet av nämnda symfoni med Mozart mig tyvärr helt oberörd, trots att den nye konstnärliga ledaren Michał Klauza gav ett skickligt intryck.

Annat var det med inledningen av konserten, som var Karol Szymanowskis tredje symfoni (op 27) som kallas för “Pieśń o nocy” (“Nattens sång” på svenska). Den tillkom efter Szymanowskis första resa till Orienten, och under den resan fick han med sig ett nytt tonspråk som också skulle bli en av de viktigaste signalementen för hans tonsättarkonst under en period fram till 1919. “Nattens sång” består av en sats men den äger ändå tre delar med mycket olika karaktär, och det mest utmärkande draget är, förutom dess orientaliska karaktär, de olika stämmor, eller dess flerstämmighet, som flätas samman och skapar ett helt egensinnigt tonspråk. Det är ett verk för full orkester, med kör och en tenor som solist, vilket gör att det är öronbedövande, men också oerhört vackert. Kvällens stjärnor var kören (förstås) och konsertmästaren Pawel Wajrak som framförde violinsolot med bravur och såg därmed till att skapa den där särskilda atmosfären som symfonin besitter.

Kvällens konsert var inte första gången jag fick höra verket med Krakóws filharmoniska orkester, då förra gången var med den tidigare konstnärliga ledaren Alexander Humala. Jag kan omöjligt jämföra de två uppsättningarna (jag är ju lekman), men förra konserten gjorde ett större intryck på mig av någon anledning som jag själv inte förstår.

Ni tycker säkert att denna upplevelse vore nog för en kväll, men jag har alltid plats för musik i mitt hjärta. Därmed satte jag mig på cykeln och trampade från konserthuset till den gamla ringmuren för att gå på en gratiskonsert. På programmet stod Antonín Dvořáks stråkkvartett nummer 12 (op 96), som kallas för “den amerikanska stråkkvartetten”, och musikerna från Sinfonietta Cracovia. Tillsammans med en stor grupp musikälskare satt jag där i den kyliga höstkvällen, omringad av spårvagnar som dundrade förbi, festglada gaphalsar och ambulanser. Men ingenting kunde störa den förtrollade atmosfär som musikerna lyckades åstadkomma. Och som avrundning kan vi söka oss till Gustav Mahler igen, som en gång lär ha yttrat: “det bästa i musiken hittas inte bland noterna”.

Dagens anteckning – 21 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man kan ju tycka att det är lite märkligt att ett av de epos som anses vara bland de mest inflytelserika för den polska folksjälen, bär den föga polska titeln “Konrad Wallenrod”. Men så handlar den också om motstånd inifrån ett härskande förtryck. “Konrad Wallenrod” skrevs år 1828 av den polska nationalskaden Adam Mickiewicz (1798-1855), under en tid då de ryska härskarna hade förvisat honom bort från sina hemtrakter kring Vilnius till det centrala Tsarryssland. Mickiewicz valde att förlägga berättelsen till 1400-talets litauiska storfustendöme och handlar om den unge litauern Alf som tillfångatas av en tysk riddarorder. Alf upofostras att glömma sin litauiska identitet och bli trogen riddarna, men vid sin sida har han sin mentor Halban, som ser till att ingjuta litauisk nationalism i den unge Alf. Alf lyckas sedan fly från riddarna och återvänder till sitt folk. Där blir han förälskad i en litauisk flicka, de gifter sig och här skulle sagan kunna ha slutat lyckligt. Men så kommer det en vändning på berättelsen som får allt att förändras.

Alf försvinner. Han är som uppslukad av jorden. Det visar sig dock att han i själva verket har gjort karriär i den tyska riddarordern som tidigare hade tillfångatagit honom och nu finns han bland de högsta rangerna och kallas Konrad Wallenrod. Men det ingen vet är att hans mål är att förgöra riddarordern innifrån. I eposets sista scen har han förmått de kuvade litauerna att resa sig och bekämpa riddarordern, vilket medför att de slaktas av riddarna. Alf blir avslöjad och konfronterad av riddarna. Eposet slutar med att Konrad, eller Alf, tar gift tillsammans med sin fru och segnar död ner till marken.

Många menar att verket hade stor betydelse för polackernas uppror mot Tsarryssland, men alla är inte odelat positiva till verkets betydelse. Alf eller Konrad är ju knappast en hjälte som man enkelt tar till sitt hjärta. Han är en förrädare ur två perspektiv. Det fanns de som menade att hela verket var en studie i förräderi, och vissa, med ukrainske författaren Ivan Franko (1856-1916) i täten, menade att hela Mickiewicz produktion handlade om förräderi. Men det var ju ett påstående som knappast stod oemotsagt.

Med tanke på “Konrad Wallenrod” unika position i det polska medvetandet är det inte konstigt att verket också blivit opera, som jag nu ska få uppleva i konsertant form. Operan skrevs av Władysław Żeleński (1837-1921) och hade premiär i Lviv år 1885. Żeleński var mycket influerad av fransk opera, som för tiden var känd för sin omfångsrika iscensättning, dekor och antal sångare. Lviv kunde dock inte åstadkomma en så pass omfattande uppsättning som Żeleński tänkt sig, och mycket fick skalas ner. Bland annat kunde man inte uppbåda en harpa, så pianisten Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) fick rycka in och framföra de delarna på piano istället. Operan fick ganska bra kritik och kunde senare sättas upp i Kraków och ambitionen var att den skulle ges i Warszawa. Men där tog det stopp, då den tsarryska censuren hade börjat ana ugglor i mossen. Dessutom hördes allt mer kritiska röster mot operan och vissa menade att inte riktigt vara en opera, utan snarare en tonsatt dikt. Det var alltså särskilt librettot som kritiserades, medan musiken ansågs hålla måttet. Och nu ska jag alltså få höra den framföras av Krakóws filharmoniska orkester under ledning av dirigenten Krzysztof Słowiński.