viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 5 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu vet jag inte riktigt hur ni tänkt att tillbringa er fredagskväll, men mina avsikter är att ta mig till Rom i sällskap av tonsättaren Feliks Nowowiejski (1877-1946). Det är nämligen i Rom som hans oratorium “Quo Vadis” (op 30) utspelar sig, och den som är bevandrad i polsk litteraturhistoria förstår nog att Nowowiejski hade inspirerats av nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz (1846-1916) roman från 1895 med samma namn.

Handlingen i oratoriet och romanen verkar dock skilja sig något åt, då romanen även har en kärleksrelation centralt i berättelsen. I oratoriet förefaller den bara skymta knappt skönjbart i periferin. Gemensamt för de båda är dock att de utspelar sig under Neros tid som härskare i romarriket och inleds med att att han har satt Rom i låger för att utplåna de kristna. Trots att de kristna jagas med både trumpeter och pukor lyckas de ta sig till katakomberna och håller gudstjänst. Plötsligt uppenbarar sig Jesus apostel Petrus, även kallad Simon eller Sankte Per, för dem och han förkunnar att han hellre offrar sig än överger sin hord. Men den unga kvinnan Lygia (som spelar en central roll i romanen) kastar sig för hans fötter och be honom lämna Rom, ett råd som han slutligen följer.

När Sankte Per, Petrus eller Simon väl lämnat Rom går han på Via Appia och tänker på de kristna i katakomberna. Han grubblar över Jesus budskap om kärlek och plötslig strålar en stjärna starkt och det visar sig vara Jesus som dyker upp på Sankte Pers (eller Petrus eller Simons) väg. Men var är du på väg, Jesus? frågar han. “Quo vadis, Domine?” på latin. “Jag ska till Rom och korsfästas igen, svarar Jesus och oratoriet når här sitt slutgiltiga klimax.

Nowowiejskis oratorium hade premiär 1907 i Ústí nad Labem i norra Tjeckien. Det blev en succé, mycket beroende på att romanen av Sienkiewicz just då var mycket populär. Nowowiejski var dock inte helt nöjd med sitt verk och beslöt att skriva om delar. Det är också den reviderade versionen som jag nu ska lyssna på med Krakóws filharmoniska orkester.

—

PS. Nu är jag inte någon expert på området och vet inte riktigt hur det egentligen ska låta, men det var ett fenomenalt framförande av ett verk som inte i alla stycken föll mig på läppen.

Dagens anteckning – 29 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sent 1500-tal började man i Italien experimentera med att försöka konstruera ett instrument som stödde de sångare som sjöng basstämman. Orsaken var att man tyckte att den då så populära lutan inte riktigt höll måttet, och faktum var att strängarna faktiskt ofta brast när lutorna skulle ackompanjera bassångarna. Resultatet blev det underliga och extremt fängslande instrumentet teorb. Dess storhetstid var 1600- och 1700-talet, sedan förpassades ut ur kompositionerna. Den troligaste orsaken var att man efter barocken föredrog mindre sirliga och komplexa harmonier, som kännetecknar inte bara barocken utan även teorberna.

Alla som någon gång var på en konsert med barockmusik framförd på tidstypiska instrument har nog tittat stortögt på detta vackra instrument, fast frågan är hur många som verkligen hör dess dåva ton. Men trots att den är ganska tystlåten är den utrustad med många strängar. Sammanlagt kan en teorb ha upptill 16 melodisträngar som spelas i par, och spelas ungefär samma på en gitarr, man trycker alltså ner strängarna och knäpper på dem. Därutöver har teorben extra bassträngar som är stämnda enligt en annan tonskala. Dessa ska inte tryckas ner när man spelar på dem. På det här sättet ska man tydligen kunna få fram djupa toner och en mer uttrycksfull klang. Detta åstadkoms alltså även om teorbisten bara ackompanjerar. Ja, så säger i alla fall expertisen, men själv kan jag tycka att det är oerhört svårt att urskilja teorben från de andra instrumenten. Man skulle ju kunna tycka att med dess stora omfång och ofta synliga placering på konserterna borde den göra mer väsen av sig.

Och stora är teorberna. De kan vara vara upp till två meter långa, från sin klangkropp (som liknar en luta) hela vägen via den långa halsen till stämskruvarna. Det är sålunda inte någon lätt operation att förflytta teorben, men trots det hade jag ikväll glädjen att få njuta av två teorbister som spelade tillsammans med Wrocław Baroque ensemble som ikväll gästade Kraków. Särskild eloge går också till den fantastiske bassångaren som avslutade kantaten “Tönet, ihr Pauken! Erschallet, Trompeten!” (“Dåna, pukor! Ljud trumpeter!”) av Johann Sebastian Bach (katalogiserad som BWV 214). Teorberna stöttade säkerligen hans härliga basstämma, men som så ofta med teorber lyckades jag inte riktigt fästa min uppmärksamhet på dem.

Dagens anteckning – 27 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Av någon anledning låter inte sjön Zalew Nowohucki i Nowa Huta den disgrå himlen spegla sig i dess blanka yta. Den avvisar helt enkelt disets sammetsmjuka kropp. Likaså nekar den stjärnorna, som med sitt svaga sken lyckas leta sig genom diset, men inte ner i sjön. Den är helt enkelt nattsvart i sitt inre, vill den blott skapa en nattsvart avbild av omgivningen på sin yta? Nej, så illa är det inte, ty längs med stranden imiterar gatlyktorna stjärnornas punkter, och lägger ett pärlhalsband runt sjöns kanter. Och spårvagnarna och bussarna låter sina lyktor spela över den mörka ytan. Så även i det mörkaste av vatten finns där någon slags ljus, och det är ju något av en tröst då vi väl nu befinner oss i ett slags mörker.

Nu tänker jag inte nödvändigtvis på att vår nordliga hemisfär just befinner oss i den mörkaste årstiden, utan kanske mer generellt, att vår samtid inte skänker så mycket ljus. Och vad gör man då när mörkret känns för tungt att bära? Jo, man vänder sig förstås till musiken.

Så gör även den estetiske tonsättaren Arvo Pärt, och han har nämligen skapat ett tonspråk, kallat “tintinnabuli”, där han i sina mörkaste stunder söker en slags tröst, vägledning och stöd. Begreppet tintinnabuli kommer från latin och betyder “klocka”, vilket anspelar på den ljudbild som uppstår när en röst ligger, eller slår, som en kyrkklocka och en annan röst för melodin.

Ett av de verk som han skrev med denna teknik var “Berliner Messe” från 1990, ett verk för kör och orgel. 1997 reviderade han stycket och skrev om det till kör och orkester, och det var i den formen jag hörde den framföras ikväll på Teatr Łaźnia Nowa, ett stenkast från den nattsvarta Zalew Nowohucki. Och jag är förvisso inte någon expert, men det föreföll som att den där ljuspunkten av tröst stundtals faktiskt uppstod. Mörkret skingade sig helt oväntat och någonstans där i atmosfären hängde så ett skimmer som lyste om än något svagt, men ändå hoppfullt.

Orkestern Sinfonietta Cracovia framförde detta och andra stycken tillsammans med polska radiokören i Lusławice under ledning av Alexander Humala.

Dagens anteckning – 15 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det sägs att när Beethoven skulle framföra sin tredje pianokonsert den femte april 1805 fanns pianostämman inte med i partituret. Beethoven, som själv var solist, spelade praktiskt taget helt ur minnet. Vännen Ignaz von Seyfried, som var ställd till att vända blad till Beethoven under repetitionerna och konserten, kunde blott urskilja några krumelurer nedklottrade i ett skissblock. Han lär ha sagt att krumelurerna mer likande egyptiska hieroglyfer än noter till en pianokonsert. Man måste anta att det torde vara varje bladvändares mardröm.

Under samma konsert framfördes även Beethovens andra symfoni för första gången samt hans “Christus am Ölberge” (“Kristus på Oljeberget”). Dessa är ingalunda verk som man lätt tar sig an och kräver mycket av alla de musiker som åläggs att spela dem. Men trots det hade musikerna vid tillfället bara en dag för repetition. För att ytterligare försvåra situationen var de musiker som hade anlitats för kvällen inte Wiens bästa, ty de bästa var redan upptagna med att framföra Joseph Haydns “Skapelsen” på annan plats i staden. Det är inte att undra på att det ganska snart började det gnissla i musikmaskineriet. Beethoven var missnöjd och rasande. Musikerna var missnöjda och skamsna. Allt hade kunnat gå åt skogen om det inte vore för Beethovens beskyddare prins Lichnowsky. Han såg nämligen till att skaffa fram ett ordentligt skrovmål och dricka till sällskapet och snart var alla nöjda och belåtna och konserten gick som en dans.

Jag är ganska säker på att även kvällens framförande kommer att gå som en dans, ty jag har stort förtroende för Krakóws filharmoniska orkester, kvällens dirigenten Alexander Humala och om solisten Caleb Borick har jag bara läst utmärkta omdömen.

Kvällen ska avslutas med Krzysztof Pendereckis andra symfoni, ofta kallad “Julaftonssymfonin” (“Wigilijna”). Symfonin kallas så då några takter ur Stilla natt kan skönjas i inledningen, men Penderecki ska inte själv ha kallat den så. Verket skrevs 1979-80 och uruppfördes i New York. Men hoppa nu inte i galen tunna och tro att verket har något starkt släktskap med julsången Stilla natt. Nej, det svävar en smärtsamt dyster, ja, faktiskt även aggressiv, stämning över symfonin, och den illustrerar snarare stämningarna i Polen under denna tid än julens budskap om frid på jorden.

Nämnas bör också att kvällens konsert framförs till minne av Elżbieta Penderecka (1947-2025), Krzysztof Pendereckis fru, som mycket oväntat gick bort den siste oktober i år. Hon var en sann vän av konstmusik och kanske polsk sådan i synnerhet. Eftersom sig lämnar hon ett stort tomrum och det är svårt att se vem som skulle kunna träda in i hennes ställe. Och som avslutning kan jag tillägga att konsertsalen ikväll fick ett nytt namn och är nu uppkallad efter dirigenten Jerzy Katlewicz.

—

Jag hade tänkt att hålla mig från att skriva någon slags recension av denna konsert. Världen äger alldeles för många amatörer som uttalar sig som om de vore experter, men jag måste ändå skriva några få rader om kvällens konsert, ty det var en av de mest drabbande på länge. Under Beethovens pianokonsert slog det mig att jag, sedan jag läste en biografi över hans liv, bär på en ny sorts kärlek till hans musik. Tänk bara att han kunde skriva så rasande vacker musik trots att förväntningarna på honom var så högt ställda, och trots att hans kropp höll på att falla sönder från den dag han föddes. Det berör mig av någon anledning på djupet. Och under kvällens andra del skulle tolkningen och framförandet av Pendereckis andra symfoni drabba mig på liknande sätt. Plötsligt hörde jag en ny slags smärta, en ny slags återhållen vrede och en spröd skönhet som jag inte riktigt uppfattat tidigare i denna symfoni. Hornsolot i första delen var dessutom helt underbart vackert med en ton full av så mycket inlevelse! En formidabel konsert helt enkelt.

Dagens anteckning – 2 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man skulle kunna tycka att jag under gårdagens anteckning borde ha nämnt något om hur entusiastiskt polackerna hyllar sina bortgångna på alla helgons dag. Ty det är inte någon halvhjärtad insats som polackerna åstadkommer denna dag. Man åker runt till praktiskt taget alla gravar där släktingar, bekanta eller kända personer vilar. Det är en enorm aktivitet på varje kyrkogård, med horder av människor som banar väg mellan de olika viloplatserna. Och man skulle också kunna mena att jag dessutom borde ha nämnt vilka bortgångna personer jag lät mina tankar söka sig till en sådan dag som igår. Men dagens anteckning lever sitt eget liv och den ville ta mig till ekorrar.

Nu förhöll det sig givetvis som så att jag visst tänkte på de nära som gått bort, både de som vandrade vidare för bara något år sedan och de som varit borta i decennier. Precis som så många andra tänkte jag lite extra på dem igår, men det tillhör dock inte ovanligheterna att jag tänker på dem som vi förlorat, och där är jag nog som gemene man.

Men när jag igår satt i Katarinakyrlan i Kraków och lyssnade på hur Capella Cracoviensis, under ledning av den belgiske barocktrombonisten Wim Becu, framföra Wolfgang Amadeus Mozarts Requiemmässa i d-moll (K. 626) tonsatt 1791, tänkte jag dock inte på mina svenska nära och kära som gått bort. Mina tankar gick istället till Ukraina. Nå, de är där dagligdags men igår på konserten tänkte jag mer intensivt på de stupade, de saknade eller på dem som ser sina kamrater stupa eller skadas i strid. Jag tänkte också på dem jag känner som förlorat en anhörig, söker en saknad eller vårdar en skadad. Men mina tankar gick inte enkom till dem som jag på något sätt har en anknytning till, utan jag lät tankarna gå vidare till för mig okända, och till allt det lidande som Ryssland med sitt aggressionskrig mot Ukraina åstadkommit och åstadkommer i skrivande stund.

Kriget är förvisso långt från min vardag i Kraków, men under mina nio år i Ukraina formade jag band till landet som jag lät, och fortfarande låter, flätas in i min själ. Krigets fasansfulla konsekvenser pågår därför ständigt i mitt inre, även om jag kommer lindrigt undan i en jämförelse med alla som har bröder, systrar, föräldrar eller kära vid fronten eller alla som dagligen lever med rädsla för drönare, missiler och dånande flyglarm.

Och även om gårdagens konsert inte kunde läka alla de sår som detta krig har vållat så många i Ukraina och de i förskingrinen, så upplevde jag trots det en förnimmelse av hur konstmusik har en förmåga, som praktiskt taget inget annat, att ge rum för vördnad. Något av detta tänkte jag sålunda på idag när jag for fram på min cykel genom ett landskap färgat av novembers dova penseldrag.

Dagens anteckning – 15 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag har jag haft den stora glädjen att få njuta en fin konsert, bland annat med Edvard Griegs pianokonsert (op 16). Trots att man nog kan mena att nämnda pianokonsert är bland de mest norska verk av alla Griegs tonsättningar, så tillkom den faktiskt under en vistelse i Danmark år 1886 och den hade därtill urpremiär ett år senare i den danska huvudstaden. Men det är otvetydigt så att Norge gör sig påmind i verket, då det finns tydliga konnotationer till norsk folkmusik. Dessa ska tydligen främst kunna höras i den tredje satsen, där den som är förtrogen med norsk folkmusik kan höra takter av folkdansen halling och något som skulle kunna föra tankarna det norska folkinstrumentet Hardangerfela. Och även om jag inte kan avgöra om det verkligen förhåller sig som så att det är just de norska motiven som finns i pianokonserten, så kan till och med jag höra att det låter utomordentligt norskt.

På konserten fick vi även höra prov på isländsk konstmusik, som verkligen inte tillhör vanligheterna här på våra breddgrader. Jag blev särskilt hänförd av körsstycket “Heyr himna smiður” och förstås recitationen av Halldór Laxness dikt “Íslandsklukkan”. Den senare framfördes med bravur av våra fantastiska studenter Jakub Nowacki, Julia Piasecka och Mikołaj Majda.

Konserten var ett samarbete mellan filologiska fakulteten vid Jagellonska universitetet, avdelningen för nodistik samt musikkonsetvatoriet i Kraków. Solist vid Griegs pianokonsert var Mikolaj Ólafur Frach, och hjärnan bakom arrangemanget var min kollega Maksymilian Frach, som både är violaist och lärare i isländska på min avdelning.

Dagens anteckning – 11 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det var vintern 2023 och jag hade precis kommit hem från mitt första besök i Ukraina sedan Ryssland hade inlett sitt aggressionskrig, och i mitt inre ljöd ännu flyglarmet. Det var som om det inte ville försvinna. Och faktum var att jag inte ville att det skulle tystna, ty hur skulle jag annars kunna knyta an till hur mina ukrainska vänner och bekanta upplevde situationen. Krig hade helt plötsligt blivit verklighet och inte längre något avlägset. Kanske var det därför som jag rynkade missnöjt på näsan när jag kom för att se en uppsättning av Robert Schumanns oratorium “Das Paradies und die Peri” (från 1843). När publiken lotsades in i den mörka salongen ljöd nämligen flyglarm, teaterröken låg tung över scenen, och man hade förlagt handlingen till en värld efter ett kärnvapenkrig. Jag kände bara en aversion mot vår mänskliga lust att skrämma upp oss själva. Verkligheten är tydligen inte skrämmande nog, tänkte jag. Jag satt med armarna i kors och vägrade beröras av den vackra musiken, skickliga framförandet, och jag lyckades ganska bra.

Till det att en överväldigande vacker sopransstämma bröt genom mina försvarsvallar. Det var som om tonerna flög som pärlor ur hennes mun och det såg nästan ut som hon sjöng helt utan ansträngning. Jag var som fjättrad vid hennes röst. När jag kom ut från föreställningen plockade jag fram min mobil, och med skakiga händer lyckades jag leta mig fram till webbsidan där ensemblen presenterades, och såg hennes namn: Solomija Pavlenko.

Ungefär samma inverkan hade denna sångerska på mig ikväll, när jag satt och lyssnade på hur Krakóws filharmoniska orkester framförde Joseph Haydns fantastiska oratorium “Skapelsen” (“Die Schöphung” eller “The creation”) från 1797-1798. Jag hade oerhört svårt att engageras, trots ett fint framförande och duktiga solister. Men på skapelsens sista dag kommer så Adam och Eva in, och som ni nog förstår sjöngs Eva av Solomija Pavlenko.

Solomija Pavlenko kommer ursprungligen från Ukraina, och utexaminerades från Kyjivs musikkonsevatorium år 2019. Hon debuterade på operan i samma stad efter sin examen och efter det har hon tilldelats flera priser och utmärkelser i Ukraina, men även Polen där hon bor och verkar sedan 2022. Om ni någon gång ges möjlighet att höra henne sjunga ber jag er att inte försitta den chansen. Ni lär inte ångra er!

—

Texten illustreras av ett regnigt, och vackert, Planty som mötte mig efter konserten.