viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 8 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Året hann bli hela åtta dagar innan jag fick tillfälle att gå på konsert. Och vilken inledning det blev. Ty hur skulle man kunna vara annat än lyrisk när man fått höra tre stycken för trä- och bleckblåsinstrument. På scenen fanns en flöjt, två oboer, två klarinetter, två fagotter och sist, men inte minst, två valthorn. Det senare är ju ett instrument som jag av någon för mig icke helt förklarlig anledning utvecklat tycke för. Och under kvällens konsert fick jag också njuta av detta instrument i dess fulla vigör.

Första stycket på notstället var Ludwig van Beethovens Rondino i Ess-dur (WoO 25) som tillkom mellan 1792–1793. Stycket som skrevs för två oboer, två klarinetter, två valthorn och två fagotter, var inledningsvis tänkt som final till hans oktett i Ess-dur, men lyftes ut och blev ett eget verk. Det som utmärker detta korta verk är kanske främst hur Beethoven använde hornen. Det vanliga under denna tid var att låta hornen vara en utfyllnad och de andra instrumenten fick föra melodin och harmonierna. Men i Beethovens Rondino får hornen stundtals bära melodin samt att han lät dem använda en större del av instrumentets klangspektrum. De går även från höga toner till att stödja basen, vilket i detta fall var fagotterna. Under styckets sista del spelar hornen en melodisk slinga, som de sedan svarar med att använda sordin, och det upphör aldrig att förvåna mig hur skiftande röster och klanger detta instrument kan forma.

Det andra stycket var Johann Nepomuk Hummels Oktett-partita i Ess-dur från 1803, ett underbart ljust och svävande stycke. Som en lätt vårvind, helt enkelt. Och även i detta stycke hörs hornen bära melodin, samt att de driver fram stycket och skapar dess textur. Det finns också flera andra likheter mellan de två verken, men en stor skillnad är att Beethovens Rondino var avsedd att vara “tafelmusik”, alltså musik som skulle spelas när hovet satt till bords och åt, medan Hummels oktett var tänkt att framföras som bakgrundsmusik på aristokraternas fester i dåtidens Wien.

Hummel och Beethoven kände varandra, och deras relation kan kanske bäst beskrivas som “vänskapligt fientlig”. Det finns flera anekdoter om hur de kom i luven på varandra, men till syvende och sist verkar det som om de alltid gjorde upp i godo. När de träffades första gången lär Beethoven ha beskrivit Hummel som en “lömsk byracka” och han önskade att bödeln kunde göra slut på på alla lömska byrackor. Men bara dagen därpå skrev Beethoven ett ömsint brev till Hummel med avslutningen: “många kyssar från din Beethoven, även kallad Knödeln”.

Nåväl, låt oss återvända till kvällens konsert som avslutades i Frankrike hos Charles Gounod och hans Petite Symphonie (Lilla symfonin) i B-dur från 1885. Här har det tillkommit en flöjt, som också framfördes med bravur under kvällens konsert. Man skulle kunna säga att Gounod i sin lilla symfoni bygger vidare på ovannämnda verk av Beethoven och Hummel. Detta är anmärkningsvärt, ty Gounod är väl främst känd för sina operor. Men här tar han alltså några steg tillbaka i musikhistorien och på så vis skapade han även en väg in i framtiden och nyklassicismen, som skulle bli en musikstil på modet några årtionden senare.

Och med en slik briljant inledning på årets konserter blir man fylld till bredden av upprymdhet och välbehag.

Dagens anteckning – 13 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När publiken intar sina platser inför kvällens konsert är det kanske främst en man i medelåldern som fångar min uppmärksamhet. Med ett bestämt uttryck i sitt ansikte tågar han stolt in i lokalen och beger sig mot sin plats i mitten av lokalen. Jag hade nog inte noterat honom överhuvudtaget om det inte vore för hans mundering. Han har nämligen kvällen till ära valt en palettförsedd kavaj. Vi är inte så vana vid att herrar klär sig så iögonfallande häromkring. Kavajen glimmar som en stjärnhimmel i det mörker som konsertlokalen snart försätts i. På det hela taget är det ett mycket passande val av utstyrsel, ty inte är det ofta som vi begåvas med en orgelkonsert på en lördagskväll på Krakóws filharmoni.

Inte heller är det särskilt ofta som vi får njuta av orgelstycken tonsatta av komponister som estniska Arvo Pärt, så visst fanns det anledning att dra på sig den mest festliga stass just ikväll. Det verk som den italienska organisten Lorenzo Ghielmi valt att framföra av nämnda tonsättare var “Annum per annum” från 1980. Stycket är anmärkningsvärt inte bara för sin rika klangvärld utan även för sina nästan lekfulla harmonier, det senare kontrasteras mot dess komplicerade teknik som sannerligen kräver en skicklig organist. Inledningen är frapperande med ett inledande ackord som hålls samtidigt som orgelns elektricitet slås av. Ackordet hålls sedan tills all luft ur orgelpiporna tagit slut och en drömsk och transcendent effekt uppstår, som om vi befinner oss i en slags metamorfos av något slag. Men snart tar orgeln ett nytt andetag och formar nya harmonier, som för oss till den magnifika avslutningen.

Konserten avslutades med Toccata och fuga d-moll som med sin katalogisering, BWV 565, oftast tillskrivs Johann Sebastian Bach, men det finns de som idag ifrågasätter om det verkligen är tonsatt av den stora mästaren. Stycket skulle nämligen hittas av tonsättaren Johannes Ringk efter Bachs död. Var partituret fanns fram till dess vet man inte. Sålunda vet man inte heller om Bach verkligen framfördes stycket någon gång. Vad vi däremot vet är att Felix Mendelssohn gav en konsert med Toccata och fuga år 1840 och att det skedde under en period då storheten i Bachs tonsättarkonst återupptäcktes. Idag är stycket kanske mest känt för att det använts som filmmusik och förknippas tydligen (enligt Wikipedia) med skräckfilm. Mina associationsbanor leder mig dock inte till skräcken, då jag erfar en liknande känsla som den i Arvo Pärts stycke, nämligen till en slags metamorfos. Att sammanföra dessa två verk var således ett ypperligt val enligt min mening. Nu konserten innehöll också andra stycken (bland annat med filharmoniska orkesterns gosskör) men det var dessa två verk som på något sätt korresponderade med varandra.

När så de sista tonerna klingar ut och publiken banar väg mot garderoben skymtar jag åter mannen med den palettförsedda kavajen, och nog ser han nöjd ut, om än på ett lite stramt vis.

—

Som avslutning kan jag önska er alla en riktigt glad lucia, men för mig infinner sig inte någon nämnvärd luciastämning förrän jag fått höra våra fantastiska studenter sjunga luciasångerna, och det sker först på måndag.

Dagens anteckning – 11 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är kanske inte allmängods för alla och envar att den tyske barocktonsättaren Georg Philipp Telemann (1681-1767) hade en särskild kärlek för den polska folkmusiken, men det var i den som han fann ett frö som grodde till hans senare tonsättningar. När han var 24 lämnade han Leipzig för att mellan 1705-1708 verka som kapellmästare vid greve Erdmann II av Promnitz hov, som hade säte i staden Sorau, som idag bär det polska namnet Żary. Under sin tid där företog sig Telemann flera resor genom det som idag utgör Polen (det är till och med möjligt att han besökte Kraków) och på dem mötte han sålunda den polska folkmusiken bland gatumusikanter och på olika krogar. Och det skulle visa sig att han föll pladask.

I en notering lär han ha skrivit att att det fanns en särskild tjusning i den “barbariska skönheten” (vad han menade med det låter jag vara osagt) som kunde skönjas i musikernas improvisationer mellan danserna, och att man i dessa stycken kunde höra minst åtta olika musikaliska motiv som man kunde laborera med i resten av sitt liv. Och vid ett annat tillfälle ska han ha fått hänföras av ett framträdande med 36 säckpipor som spelade tillsammans med 8 violinister. Det måste ha varit ett öronbedövande spektakel.

Nå, när så Telemann senare satte sig vid cembalon för att skissa på, och senare fullända, de idéer som de polska musikanterna hade gett honom, valde han dock att klä dem i italiensk stil, och kallade dem för exempelvis allegro eller adagio. Men fundamentet till dem var ändå baserade på polsk folkmusik och dess dans. Dessa partitur skulle i mer än 200 år ligga bortglömda i arkiven på Rostocks universitetsbibliotek, och återfanns inte förrän 1986. Partituren kallas för “Rostock manuskripten” och katalogiseras som TWV 45.

Samlingen utgörs av uppemot 50 danser, de flesta är polonäser i 3/4-takt, som Telemann tecknade ner för att bevara sina musikaliska upplevelser tillsammans med de polska musikanterna, samt som ett sätt att studera och utveckla sin egen tonsättarkonst. De flesta är nedtecknade för violin och sång, men ikväll hade jag förmånen att få höra en av dessa tonsättningar (nr 16) framföras av fyra barockblockflöjter. Kapellmästare var flöjtisten Katarzyna Czubek.

Dagens anteckning – 5 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu vet jag inte riktigt hur ni tänkt att tillbringa er fredagskväll, men mina avsikter är att ta mig till Rom i sällskap av tonsättaren Feliks Nowowiejski (1877-1946). Det är nämligen i Rom som hans oratorium “Quo Vadis” (op 30) utspelar sig, och den som är bevandrad i polsk litteraturhistoria förstår nog att Nowowiejski hade inspirerats av nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz (1846-1916) roman från 1895 med samma namn.

Handlingen i oratoriet och romanen verkar dock skilja sig något åt, då romanen även har en kärleksrelation centralt i berättelsen. I oratoriet förefaller den bara skymta knappt skönjbart i periferin. Gemensamt för de båda är dock att de utspelar sig under Neros tid som härskare i romarriket och inleds med att att han har satt Rom i låger för att utplåna de kristna. Trots att de kristna jagas med både trumpeter och pukor lyckas de ta sig till katakomberna och håller gudstjänst. Plötsligt uppenbarar sig Jesus apostel Petrus, även kallad Simon eller Sankte Per, för dem och han förkunnar att han hellre offrar sig än överger sin hord. Men den unga kvinnan Lygia (som spelar en central roll i romanen) kastar sig för hans fötter och be honom lämna Rom, ett råd som han slutligen följer.

När Sankte Per, Petrus eller Simon väl lämnat Rom går han på Via Appia och tänker på de kristna i katakomberna. Han grubblar över Jesus budskap om kärlek och plötslig strålar en stjärna starkt och det visar sig vara Jesus som dyker upp på Sankte Pers (eller Petrus eller Simons) väg. Men var är du på väg, Jesus? frågar han. “Quo vadis, Domine?” på latin. “Jag ska till Rom och korsfästas igen, svarar Jesus och oratoriet når här sitt slutgiltiga klimax.

Nowowiejskis oratorium hade premiär 1907 i Ústí nad Labem i norra Tjeckien. Det blev en succé, mycket beroende på att romanen av Sienkiewicz just då var mycket populär. Nowowiejski var dock inte helt nöjd med sitt verk och beslöt att skriva om delar. Det är också den reviderade versionen som jag nu ska lyssna på med Krakóws filharmoniska orkester.

—

PS. Nu är jag inte någon expert på området och vet inte riktigt hur det egentligen ska låta, men det var ett fenomenalt framförande av ett verk som inte i alla stycken föll mig på läppen.

Dagens anteckning – 29 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sent 1500-tal började man i Italien experimentera med att försöka konstruera ett instrument som stödde de sångare som sjöng basstämman. Orsaken var att man tyckte att den då så populära lutan inte riktigt höll måttet, och faktum var att strängarna faktiskt ofta brast när lutorna skulle ackompanjera bassångarna. Resultatet blev det underliga och extremt fängslande instrumentet teorb. Dess storhetstid var 1600- och 1700-talet, sedan förpassades ut ur kompositionerna. Den troligaste orsaken var att man efter barocken föredrog mindre sirliga och komplexa harmonier, som kännetecknar inte bara barocken utan även teorberna.

Alla som någon gång var på en konsert med barockmusik framförd på tidstypiska instrument har nog tittat stortögt på detta vackra instrument, fast frågan är hur många som verkligen hör dess dåva ton. Men trots att den är ganska tystlåten är den utrustad med många strängar. Sammanlagt kan en teorb ha upptill 16 melodisträngar som spelas i par, och spelas ungefär samma på en gitarr, man trycker alltså ner strängarna och knäpper på dem. Därutöver har teorben extra bassträngar som är stämnda enligt en annan tonskala. Dessa ska inte tryckas ner när man spelar på dem. På det här sättet ska man tydligen kunna få fram djupa toner och en mer uttrycksfull klang. Detta åstadkoms alltså även om teorbisten bara ackompanjerar. Ja, så säger i alla fall expertisen, men själv kan jag tycka att det är oerhört svårt att urskilja teorben från de andra instrumenten. Man skulle ju kunna tycka att med dess stora omfång och ofta synliga placering på konserterna borde den göra mer väsen av sig.

Och stora är teorberna. De kan vara vara upp till två meter långa, från sin klangkropp (som liknar en luta) hela vägen via den långa halsen till stämskruvarna. Det är sålunda inte någon lätt operation att förflytta teorben, men trots det hade jag ikväll glädjen att få njuta av två teorbister som spelade tillsammans med Wrocław Baroque ensemble som ikväll gästade Kraków. Särskild eloge går också till den fantastiske bassångaren som avslutade kantaten “Tönet, ihr Pauken! Erschallet, Trompeten!” (“Dåna, pukor! Ljud trumpeter!”) av Johann Sebastian Bach (katalogiserad som BWV 214). Teorberna stöttade säkerligen hans härliga basstämma, men som så ofta med teorber lyckades jag inte riktigt fästa min uppmärksamhet på dem.

Dagens anteckning – 27 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Av någon anledning låter inte sjön Zalew Nowohucki i Nowa Huta den disgrå himlen spegla sig i dess blanka yta. Den avvisar helt enkelt disets sammetsmjuka kropp. Likaså nekar den stjärnorna, som med sitt svaga sken lyckas leta sig genom diset, men inte ner i sjön. Den är helt enkelt nattsvart i sitt inre, vill den blott skapa en nattsvart avbild av omgivningen på sin yta? Nej, så illa är det inte, ty längs med stranden imiterar gatlyktorna stjärnornas punkter, och lägger ett pärlhalsband runt sjöns kanter. Och spårvagnarna och bussarna låter sina lyktor spela över den mörka ytan. Så även i det mörkaste av vatten finns där någon slags ljus, och det är ju något av en tröst då vi väl nu befinner oss i ett slags mörker.

Nu tänker jag inte nödvändigtvis på att vår nordliga hemisfär just befinner oss i den mörkaste årstiden, utan kanske mer generellt, att vår samtid inte skänker så mycket ljus. Och vad gör man då när mörkret känns för tungt att bära? Jo, man vänder sig förstås till musiken.

Så gör även den estetiske tonsättaren Arvo Pärt, och han har nämligen skapat ett tonspråk, kallat “tintinnabuli”, där han i sina mörkaste stunder söker en slags tröst, vägledning och stöd. Begreppet tintinnabuli kommer från latin och betyder “klocka”, vilket anspelar på den ljudbild som uppstår när en röst ligger, eller slår, som en kyrkklocka och en annan röst för melodin.

Ett av de verk som han skrev med denna teknik var “Berliner Messe” från 1990, ett verk för kör och orgel. 1997 reviderade han stycket och skrev om det till kör och orkester, och det var i den formen jag hörde den framföras ikväll på Teatr Łaźnia Nowa, ett stenkast från den nattsvarta Zalew Nowohucki. Och jag är förvisso inte någon expert, men det föreföll som att den där ljuspunkten av tröst stundtals faktiskt uppstod. Mörkret skingade sig helt oväntat och någonstans där i atmosfären hängde så ett skimmer som lyste om än något svagt, men ändå hoppfullt.

Orkestern Sinfonietta Cracovia framförde detta och andra stycken tillsammans med polska radiokören i Lusławice under ledning av Alexander Humala.

Dagens anteckning – 15 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det sägs att när Beethoven skulle framföra sin tredje pianokonsert den femte april 1805 fanns pianostämman inte med i partituret. Beethoven, som själv var solist, spelade praktiskt taget helt ur minnet. Vännen Ignaz von Seyfried, som var ställd till att vända blad till Beethoven under repetitionerna och konserten, kunde blott urskilja några krumelurer nedklottrade i ett skissblock. Han lär ha sagt att krumelurerna mer likande egyptiska hieroglyfer än noter till en pianokonsert. Man måste anta att det torde vara varje bladvändares mardröm.

Under samma konsert framfördes även Beethovens andra symfoni för första gången samt hans “Christus am Ölberge” (“Kristus på Oljeberget”). Dessa är ingalunda verk som man lätt tar sig an och kräver mycket av alla de musiker som åläggs att spela dem. Men trots det hade musikerna vid tillfället bara en dag för repetition. För att ytterligare försvåra situationen var de musiker som hade anlitats för kvällen inte Wiens bästa, ty de bästa var redan upptagna med att framföra Joseph Haydns “Skapelsen” på annan plats i staden. Det är inte att undra på att det ganska snart började det gnissla i musikmaskineriet. Beethoven var missnöjd och rasande. Musikerna var missnöjda och skamsna. Allt hade kunnat gå åt skogen om det inte vore för Beethovens beskyddare prins Lichnowsky. Han såg nämligen till att skaffa fram ett ordentligt skrovmål och dricka till sällskapet och snart var alla nöjda och belåtna och konserten gick som en dans.

Jag är ganska säker på att även kvällens framförande kommer att gå som en dans, ty jag har stort förtroende för Krakóws filharmoniska orkester, kvällens dirigenten Alexander Humala och om solisten Caleb Borick har jag bara läst utmärkta omdömen.

Kvällen ska avslutas med Krzysztof Pendereckis andra symfoni, ofta kallad “Julaftonssymfonin” (“Wigilijna”). Symfonin kallas så då några takter ur Stilla natt kan skönjas i inledningen, men Penderecki ska inte själv ha kallat den så. Verket skrevs 1979-80 och uruppfördes i New York. Men hoppa nu inte i galen tunna och tro att verket har något starkt släktskap med julsången Stilla natt. Nej, det svävar en smärtsamt dyster, ja, faktiskt även aggressiv, stämning över symfonin, och den illustrerar snarare stämningarna i Polen under denna tid än julens budskap om frid på jorden.

Nämnas bör också att kvällens konsert framförs till minne av Elżbieta Penderecka (1947-2025), Krzysztof Pendereckis fru, som mycket oväntat gick bort den siste oktober i år. Hon var en sann vän av konstmusik och kanske polsk sådan i synnerhet. Eftersom sig lämnar hon ett stort tomrum och det är svårt att se vem som skulle kunna träda in i hennes ställe. Och som avslutning kan jag tillägga att konsertsalen ikväll fick ett nytt namn och är nu uppkallad efter dirigenten Jerzy Katlewicz.

—

Jag hade tänkt att hålla mig från att skriva någon slags recension av denna konsert. Världen äger alldeles för många amatörer som uttalar sig som om de vore experter, men jag måste ändå skriva några få rader om kvällens konsert, ty det var en av de mest drabbande på länge. Under Beethovens pianokonsert slog det mig att jag, sedan jag läste en biografi över hans liv, bär på en ny sorts kärlek till hans musik. Tänk bara att han kunde skriva så rasande vacker musik trots att förväntningarna på honom var så högt ställda, och trots att hans kropp höll på att falla sönder från den dag han föddes. Det berör mig av någon anledning på djupet. Och under kvällens andra del skulle tolkningen och framförandet av Pendereckis andra symfoni drabba mig på liknande sätt. Plötsligt hörde jag en ny slags smärta, en ny slags återhållen vrede och en spröd skönhet som jag inte riktigt uppfattat tidigare i denna symfoni. Hornsolot i första delen var dessutom helt underbart vackert med en ton full av så mycket inlevelse! En formidabel konsert helt enkelt.