viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 5 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När Johann Sebastian Bach skrev sina sex sonater för violin och cembalo (BWV 1014–1019) kring 1720-1723 var han verksam som kapellmästare i Köthen där han ledde en kammarmusikensamble vid prins Leopold av Anhalt-Köthen hov. Här kunde Bach ägna sig åt att tonsätta och framföra sina verk med ensemblens skickliga musiker, inför en publik som kanske bäst kan betecknas som musikkonnässörer. De var med andra ord finsmakare, vilket också gynnade utvecklingen av Bachs tonspråk. Därtill var prinsen en inte en helt oäven violinst, men trots det finns ingenting som tyder på att Bach skrev sonaterna med prinsen i åtanke.

Det som gör de sex sonaterna unika till sin form var att de revolutionerande strukturen för hur slik sonater förväntades låta. Fram till det att Bach tonsatte dessa sex stycken hade cembalon oftast fått rollen som ackompanjatör. Den hade till uppgift att följa och stödja solisten genom verken. Men i Bachs sex sonater är rollerna stundtals ombytta, vilket innebär att violinen får framföra baslinjen och cembalon den övre rösten. Man skulle kunna säga att de två instrumenten är två jämbördiga parter i ett koncentrerat och fokuserat samtal.

Alla sonaterna inleds med en långsam och eftertänksam sats vilken följs sedan av en snabbare fuga, som leds vidare till en långsammare tredje sats och därefter avslutas med en upprymd fjärde sats. Sonaterna har ett dansant och sjungande sätt och med en mycket personlig karaktär. Det är som om instrumenten leder ut varandra på dansbanan och där bryter ut i sång. Och stundtals känner jag inte riktigt igen den Bach som jag ibland får för mig att jag faktiskt kan. Men Bach har ju en enormt omfångsrik verkförteckning, och jag kan inte påstå att jag hört allt han har skrivit så pass många gånger att jag skapat en egen relation till alla verken.

De sex sonaterna lär ha en mycket svårspelad violinstämma, som enligt kunniga kräver en mästare vid stråken. Och en sådan fick jag höra ikväll, när jag hade förmånen att få höra violinisten Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch framför fyra av de sex sonaterna på tidstypisk violin. Vid cembalon satt Andrzej Zawisza.

—

Eftersom jag aldrig fotograferar under konserter får ni helt enkelt beskåda cembalons partitur.

Dagens anteckning – 21 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det var när Ludwig van Beethoven år 1806 befann sig på greve Franz von Oppersdorff slott i Oberglogau, idag Głogówek i Övre Schlesien, som han skrev sin fjärde och, skulle man kunna säga, enda polska, symfoni. Han hade hamnat där efter att han hade flytt från Napoleons trupper tillsammans med prins Lichnowsky. De båda hade tagit sin tillflykt till prinsens slott i Hradec nad Moravicí, men snart blev de upphunna av en liten skara från den förhatliga napoleonstiska hären. Prins Lichnowsky fick då för sig att Beethoven borde arrangera en liten hyllningskonsert för de franska soldaterna. Beethoven blev, sin vana trogen, rasande och vägrade. Ryktet säger att det till och med kan ha gått så långt att det utbröt handgemäng mellan prinsen och den store mästaren. Men till Beethovens undsättning kom sålunda greve Franz von Oppersdorff som bjöd in tonsättaren till sitt slott som idag alltså ligger i Polen.

Många källor menar att Beethoven redan hade inlett arbetet med sin femte symfoni vid tidpunkten, men av oklar anledning hejdade han sig med att färdigställa tonsättningen. En möjlig förklaring kan ha varit att han tvekade inför det stora språng hans tonspråk tog i femte. Andra kännare menar istället att det handlade om hans ekonomiska situation, som styrde hur den fjärde symfonin skulle te sig. Greve Franz von Oppersdorff lär nämligen ha varit nästan löjligt förtjust i Joseph Haydns tonspråk, och när greven så beställde en symfoni av Beethoven blev denne nödgad att tänka om. Vilket resulterade i att Haydns ande svävar över och stundtals genomsyrar Beethovens fjärde symfoni. Men det är faktiskt inte helt säkert att Hayden skulle ha uppskattat symfonin, trots att Beethoven säkert hade sin gamle läromästare i bakhuvudet när han skrev symfonin. Haydn kunde eventuellt ha uppfattat symfonin för lite för våldsam och kraftfull.

Stämningen i den första satsen är inledningsvis som en tät och förtrollad skog. Det lurar nästan något hotfullt bakom varje ton. Precis på detta sätt inleds många av Haydns symfonier. Men så plötsligt uppenbarar sig en liten gränta i skogen och en soligt, och därefter ska ett lite finurligt leende sedan följa oss hela vägen genom symfonin. Det förefaller nästan som om Beethoven stundtals skrattar, dock inte åt oss, utan snarare med oss. Detta kommer särskilt fram, tycker jag, i de sista takterna av sista satsen, där Beethoven gör en slags haydnsk inbromsning av den förväntade avslutningen, innan han abrupt tar fart igen, och sätter lite klatschigt punkt.

Ikväll har jag fått höra denna upplyftande symfoni framföras av Sinfonietta Cracovia under ledning av den unga och lovande dirigenten Katarzyna Marek.

Dagens anteckning – 12 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I mitten syns Inspirationen sitta i en förgylld alkov. De vita vingarna på Inspirationens rygg breder välvilligt ut sig, som om Inspirationen snart vore på flykt, eller som om de vill låta tanken färdas lätt förbi över tveksamhetens bergsryggar, vilka faktiskt alltid ruvar längs med synranden. Framför Inspirationen står Skönheten och Sanningen. Inspirationen tycks vilja sammanföra de båda och nog tycks det som om deras handslag verkar ärligt, om än något tveksamt. En bit från den allvarsamma trion roar sig Komedin med en gycklare. De verkar inte alls bekymrade över att Tragedin bara står ett stenkast bort i sina svarta kläder, och betraktar Eros som begråter det krossade hjärtat. I mörkret bakom Eros tornar Brott, Lasten, en rasande Furie upp sig. I deras värld råder det ständiga stormar med becksvarta himlavalv som klyvs mitt itu av blixtrar. Annat är det på den andra sidan. Där har Psyche precis befriat sig från sensualiteten, musik och sång och nu vandrar hon hand i hand med den lyriska diktkonstens och dansernas musa, nämligen Terpsichore, bort mot en

Mot denna bakgrund har jag ikväll för första gången i mitt liv fått uppleva Beethovens andra symfoni framförd på tidstypiska instrument. En förnämlig tilldragelse av Capella Cracoviensis under ledning av Jan Tomasz Adamus, må jag säga. Under konserten fick vi också höra Mozarts pianokonsert i d-moll med den avantgardistiska pianisten Marcin Masecki. Men sin vana trogen var det Beethoven som slukade mig.

Dagens anteckning – 9 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När Mieczysław Weinberg (1919-1996) år 1950 skrev stycket “Polska melodier” (op 47) hade han befunnit sig i elva år i Sovjetunionen. Han hade flytt dit när de nazistiska styrkorna invaderade hans födelseland Polen. Som bördig från en judisk familj visste han att han inte var säker och beslöt sig därmed för att ta flykten österut. På så sätt klarade han livhanken, men livet i Sovjetunionen var aldrig lätt. Strax efter andra världskrigets slut inleddes förföljelser av judar i Sovjetunionen, något som hans svärfar skulle falla offer för. Därtill var de sovjetiska myndigheterna extremt misstänksamma mot alla influenser från väst, och kanske särskilt de konstnärer, musiker och tonsättare som tagit sin tillflykt till Sovjetunionen. 1946 antogs dessutom en doktrin, kallad Zjdanovdoktrinen efter dess upphovsman, vars mål var att alla konstutövare skulle följa partipiskans önskemål om hur konst skulle vara utformad.

Weinberg skrev alltså sina “Polska melodier” under dessa omständigheter, väl medveten om att tonsättningen kunde provocera den klåfingriga sovjetiska apparaten. Och det är kanske också därför som stycket känns så uppfriskande och oförskräckt. Stundtals är stycket energisk, upprymd och rytmisk, med en instrumentation som gör hela orkestern rättvisa. Men här ruvar icke förty oro och svårmod, vilket lätt kan läsas som Weinbergs sorg över de glada dag i Warszawa som aldrig skulle komma igen.

Wienberg föddes som sagt i Warszawa. Fadern var en känd tonsättare och violinist som jobbade på Judiska teatern i Warszawa. Modern, som kom från Odesa, var skådespelerska och arbetade på samma teater. I hemmet flödade musiken och det var där som Mieczysławs musikaliska bana tog sin början. I skolan snappade snart lärarna upp den unge pojkens stora musikalitet, och en av dem skulle också ledsaga Mieczysław till musikkonservatoriet, på vilken han inledde sina studier i piano när han var omkring 14 år (ingen vet faktiskt exakt när). Under studietiden upptäckte Mieczysław att han hade en särdeles förmåga att skapa ny musik, vilket gjorde att han beslöt sig för att bli tonsättare. Men den lyckliga tiden skulle slås i spillror när Nazityskland och Sovjetunionen anföll Polen 1939. Mieczysław rafsade ihop en liten kappsäck med några få ägodelar och började sin flykt österut. Tanken var att han skulle slå sig ned i Minsk och därtill hoppades han att hans familj skulle följa efter. Men de skulle aldrig lyckas fly.

När Weinberg skrev “Polska melodier” fem år efter krigsslutet visste han att hela hans familj hade gått under, men han visste inte var de hade mördats. Han tvingades sväva i ovisshet fram till 1960, då han genom en tidigare granne fick reda på att hans familj hade utplånats i koncentrationslägret Trawniki. Och saknaden och sorgen skulle vara Weinbergs ständiga följeslagare genom livet.

Weinberg levde fram till sin död i Sovjetunionen. Han skulle aldrig återvända till Warszawa. I Sovjetunionen skulle han dock utsättas för förföljelse av olika slag, även om han kunde verka som tonsättare, och hans musik uppskattad och respekterad av kollegor, så som Sjostakovitj. Men trots det fick han under sin livstid inte riktigt det erkännande som hans musik förtjänar.

Inte ens här i Polen framförs hans musik särskilt ofta, men ikväll fick jag alltså njuta av ett berömligt framförande av “Polska melodier” med Krakóws filharmoniska orkester under ledning av Michał Klauza. De framförde även två verk av Henryk Wars, samt det Leonard Bernsteins eminenta “Chichester poems”, men nu har jag docerat så ihärdigt att det får vara nog.

Dagens anteckning – 25 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är egentligen inte så många år mellan Johannes Brahms andra pianokonserten och César Francks symfoni i d-moll. Båda verken tillkom på 1880-talet, och skapades av två tonsättare som båda var födda under 1800-talets första hälft. Dessutom hade Franck studerat tysk, och då särskilt Richard Wagners, tonsättarkonst inför arbetet med sin symfoni. Men trots detta vilar något olikartat i tonspråken i de två verken. Som om de kommer från två diametralt olika universum.

Och det ligger kanske något i det, ty det var fasligt långt mellan den franska och den tyska världen på den tiden. De två hade ju under mycket lång tid legat i fejd med varandra, och dessutom försökte till exempel Habsburg distansera sig från det mesta som var franskt, och då kanske särskilt upplysningen, som nog gick stick i stäv med hela den habsburgska världsuppfattningen. Så det är ju inte särskilt överraskande att de två verken är så olika till sin karaktär.

Brahms andra pianokonserten förfaller mer lyrisk och stundtals även lekfull (särskilt avslutande sats), än Francks mer mystiska anslag och med dess kraftfulla orkestrering. I Brahms verk är det dessutom fokus på olika solister, och då inte bara pianisten utan även exempelvis första cellisten solo i tredje satsen. Franck har istället lagt sitt fokus på den kollektiva rösten, orkestern som helhet, än på gedigna solon. Men här finns ändå några viktiga soloinsatser, som exempelvis det vackra solot för engelskt horn. Dessutom är det Brahms som för ovanlighetens skull förfaller mer ljus och positiv än Franck, som har ett mörkt och lite grubblande anslag. Men det som ändå förenar de två verken är att de båda är lysande exempel på den sena romantikens tonspråk, där man kan finna drag av ett slags intellektualiserande över starka känslouttryck.

Som ni nog förstår krävs det stor skicklighet för att mejla fram dessa ansatser, vilket också Krakóws filharmoniska orkester, under ledning av den rutinerade dirigenten Marek Pijarowski, lyckades med under kvällens konsert. Solist ikväll var Piotr Alexewicz, som är känd för många som en av finalisterna i den nittonde Chopin-tävlingen. Inledningsvis var jag dock inte helt tillfredsställd med hans tolkning av Brahms andra pianokonserten, då jag tyckte hans anslag var för kantigt, okänsligt och tekniskt, vilket desto bättre reparerades under tredje satsen där hans ton blev mjukare. Kvällens starkast strålande stjärna var, i mitt tycke, emellertid orkestern, som i sedvanlig ordning briljerade.

Dagens anteckning – 11 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Hur tonsätter man ett verk för en nationell sorg? Den frågan måste den polske tonsättaren Andrzej Panufnik (1914-1991) ha frågat sig när han 1967 satte sig för att skriva ett verk till Katynmassakern. Går det över huvud taget att sätta toner till något så fasansfullt som den bestialiska handling som de sovjetiska trupperna utförde, när de våren 1940 mördade över 20 000 polacket och däribland 4000 polska militärer i skogarna utanför Katyn? I sitt verk “Katyn epitaph” valde Panufnik att låta en ensam violin föra in oss musiken. Den får sedan sällskap av träblås, som löper mot en gradvis stegring, som gestaltar en djup oro, våld eller utdragen smärta. Efter kulmen tynar musiken bort och kvar finns bara ödlslighet och tystnad.

Likaså är Panufniks fagottkonsert, som tillkom nästan 20 år senare, ett verk om nationell sorg. Verket är tillägnat den polske prästen Jerzy Popiełuszko, som mördades av av den polska säkerhetspolisen 1984. Den lågmälda inledningen, med fagottens dystra röst, sätter en tungsint stämning. Och det är väl bara en fagott som kan låta så sorgsen. Stämningen lättas dock upp och plötsligt hörs nästan lyriska och starkt känslomässiga motiv. Men över verket vilar ändå en illavarslande atmosfär, som inte går att skaka av sig. Inte ens avslutningens ljusare och mer fridfulla känsloläge lyckas föra undan känslan av att här har begåtts ett brott.

I kväll har jag fått höra Krakóws filharmoniska orkester framföra dessa båda verk, skickligt ledda av dirigenten Michał Klauza. Den utmärkta solisten var fagottisten Szymon Michalik. Under konserten fick vi även höra Krzysztof Pendereckis Agnus Dei och Mieczysław Karłowicz symfoni i e-moll (op 7), men det var Panufnik som gjorde mest intryck.

Dagens anteckning – 3 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Man kan fråga sig vad det är som gör att vissa tonsättare går till historien, medan minnet av andra glöms bort, eller i värsta fall, göms undan. Det fungerade jag över ikväll när jag fick möjlighet att lyssna på musik av Jan Dismas Zelenka (1679-1745), som just är en sådan bortglömd och undangömd tonsättare. Under nästan 200 år var hans tonsättningar nästan helt bortglömda. De låg och samlade damm i ett arkiv i Dresden ända till mitten av förra seklet.

Lite är ändå känt om Jan Dismas Zelenka. Han föddes Böhmen där han fick sin första musikaliska utbildning. Hans instrument kan ha varit violone, en föregångare till dagens kontrabas. Hans tidigaste tonsättningar lär vara från sekelskiftet 1600-1700, och det var också vid denna tid han flyttade till Prag. Några år senare fick han anställning vid det saxiska hovet som musiker i dess orkester. Här är det troligt att han både imponerande som musiker och tonsättare, ty han fick snart lönepåslag. Han skulle också ges möjligheten att under några år studera vidare i Wien, vilket indikerar att han hade framgång vid hovet.

Trots att Zelenka alltså var mycket uppskattad och skicklig tonsättare skulle han aldrig bli hovtonsättare. Han sattes istället på att skriva sakral musik, och det var också inom denna form som han skulle åstadkomma åtskilliga praktfulla verk. Allt tyder också på att han var en mycket inflytelserik tonsättare under sin tid. Bland annat ska han och Johann Sebastian Bach hyst stor respekt för varandra, han ska också ha umgåtts med både Telemann och tydligen också Händel.

Men hur kan det komma sig att hans tonsättarkonst skulle glömmas bort under nästan 200 år? Frågan är inte helt lätt att besvara, men hovet värderade Zelenkas musik så pass högt att de såg hans musik som en särdeles värdefull tillgång, som de inte gärna delade med sig av. Telemann ska strax efter Zelenkas död ha försökt få verk publicerade, men fick avslag av hovet. På 1800-talet gav sig den tjeckiske tonsättaren Bedřich Smetana i kast med att kopiera delar av Zelenkas tonsättningar, men det ledde dessvärre inte till något genombrott. Det skulle dröja ända till 1950-talet som man lyckades föra ut Zelenkas musik till en bredare publik.

Ikväll fick jag alltså möjlighet att få höra några guldkorn ur Zelenkas musikaliska skatt, framförda av tjeckiska orkestern och kören Collegium vocale 1704 som leddes av dirigenten Václav Luks. Och det var särskilt den expressiva och smärtsamt vackra Miserere i c-moll (ZWV 57) som fängslade mig.