viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 5 juli 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ingenting varar ju för evigt, men det är sällan man verkligen inser att man kan stå inför slutet av en epok. Gioachino Rossini var till exempel troligen ganska ovetande om att “Semiramide” skulle bli hans sista italienska opera 1823. Och inte heller är det helt säkert att han anade att han att “Semiramide” skulle vara banbrytande, och han med den också kan sägas ha satt punkt för barockoperan, som i flera århundraden hade varit den förhärskande genren på operahusen i Europa.

Man kan nämligen tydligt höra en annan form utkristalliserar sig i musiken, och då särskilt i samspelet mellan de stämmorna i orkestern. Det man hör är, enligt mina öron, en symfonisk interaktion med mer komplexa harmonier, som inte alls stämmer överens med hur operor lät under barocken. Med det sagt är det viktigt att betona att Rossini faktiskt inte uppfann en ny stil med “Semiramide”, utan istället utvecklade formen och skapade en ny sammansättning för solisterna och stämmorna. Sålunda har orkestern inte en ackompanjerade roll, utan är lika mycket solister som sångarna. Det samma gäller också kören, som har en mer framträdande position i berättelsen genom att kommenterar handlingen. “Semiramide” är därtill en mycket krävande opera för sångarna och det förefaller nästan som om Rossini försökte undersöka hur mycket en mänsklig röst egentligen klarar. Under kvällens fenomenala framförande av denna opera med Krakóws filharmoniska orkester under ledning av den ukrainske dirigenten Andriy Yurkevuch, fick jag möjlighet att höra den uppförd konsertant. Och det var verkligen en förmån att få höra den i den formen, ty jag kunde konstatera mig på musiken istället för att fördjupa mig i den invecklade handlingen.

Till handlingen i “Semiramide” utgick Rossini och hans librettist Rossi från en pjäs av Voltaire, som i sin tur hade inspirerats av den grekiska mytologn. Operan utspelar sig vid det kungliga palatset i Babylon och i de hängande trädgårdarna. Kungen har precis mördats av drottningen Semiramide och prins Assur, den senare hoppas på få överta tronen. Semiramide har blivit förälskad i krigaren Arsace från Skytien (som för övrigt är en “byxroll”, alltså framförd av en mezzosopran), men vad hon inte vet är att det hennes son, som kungen tidigare skickade ut i kriget. Arsace imponeras inte alls av Semiramide, utan är förälskad i Azema. Med andra ord är det upplagt för en inveklad och rörig intrig, där till och med kungens spöke spelar en avgörande roll. Låt oss därför hoppa över alla turerna och ta oss till “grande final”, där Semiramide har tagit sig till kungens grav för att be om syndernas förlåtelse. Hon står där ensam i mörkret, men plötsligt dyker den makthungrige prins Assur upp, och i nästa stund kommer Arsace, som vill göra upp med den lömske prinsen. I dunklet utbryter slagsmål mellan Arsace och Assur, och Semiramide försöker gå emellan, men i tumultet lyckas Arsace dessvärre mörda drottningen. Semiramide dör. Assur arresteras och Arsace blir kung. Snipp snapp snut så var sagan slut.

Tilläggas bör att Semiramide faktiskt kan ha en verklig förlaga, nämligen den assyriska drottningen Sammu-ramat som levde på 800-talet före vår tideräkning. Men det är ju en annan historia.

—

Konserten ingår i festivalen Royal Opera festival

Dagens anteckning – 13 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I min läsplatta, eller e-bokläsare för den som hellre vill så, ligger blandat annat en 700 sidors kloss om Johann Wolfgang von Goethe. En man som kanske inte behöver någon närmare presentation, men som tydligen ändå kräver minst 700 sidor för att presenteras. Nåväl, jag har inte kommit särskilt långt i boken och faktum är att jag ännu inte riktigt kommit till något beslut om jag verkligen vill fördjupa mig så pass mycket i Goethes liv och leverne. På de sidor jag hitintills har bekantat mig med denne gigant i europeisk kulturhistoria, har jag blott förstått att han redan som barn var hopplöst självcentrerad och inte hade särskilt mycket till övers för vanliga dödliga. Han fann helt enkelt de flesta andra extremt enformiga och enfaldiga. Ända tills han mötte Gretchen. Ja, hon fanns faktiskt i verkligheten och var den första och möjligen enda som lyckades tränga in igenom hans självupptagna hölje.

Men dessvärre ratade hon honom, eller möjligen tvingades till det. Hela incidenten uppfattade Goethe som så förskräckligt förnedrande att det var möjligt att det var av den anledningen som att han lämnade sin födelsestad Frankfurt. Det är också möjligt att hon sedan skulle jaga honom i tanken i många år, ty det är kanske hon som återkommer i hans stora livsverk “Faust”, ett verk som det nog inte är någon överdrift att kalla för en av Europas viktigaste skapelser.

Det är väl också av den orsaken som många känt sig manade att skapa sina egna tolkningar av Goethes “Faust”, och så även inom konstmusiken. Som exempel kan nämnas att Gustav Mahler utgick från den i sin åttonde symfoni. Men ikväll har jag med hjälp av Krakóws filharmoniska orkester fått uppleva den franska tonsättaren Hector Berlioz tolkning av “Faust”, vilket är en två och en halv timmes lång resa ner i helvetet. I inledningen får vi möta en åldrande Faust som längtar tillbaka till ungdomens glada dagar. Han grubblar hit och dit och till slut kommer han fram till att bästa sättet att återfå ungdomen är genom att fånga in en ung kvinna till sitt näste. Men för att uppnå det måste han ta djävulen Mephisto till hjälp, och med dennes försorg faller Gretchen så handlöst för den åldrade herren Faust. Men givetvis slutar det hela i ren tragedi. Ty när Faust är utflugen råkar Gretchen försumma skötseln av sin sjukliga mor, vilket tyvärr leder till hennes död. Gretchen kastas i fängelse och hon får sin dödsdom. Faust har nu vaknat till och ber återigen djävulen om hjälp, men denne kräver att Faust skriver på ett avtal om att han följer djävulen till helvetet i utbyte mot att Gretchen får leva. Faust går med på detta djävulska avtal, men givetvis räddas inte Gretchen och Faust störtat ner i helvetet med djävulen.

Kanske är handlingen helt enkelt för raffinerad, ty musiken känns ganska färglös och intetsägande. Under några få passager väcks ett intresse hos mig, men i nästa stund faller min uppvaknade entusiasm som död till marken. Trots att musiken inte fascinerade mig, måste jag understryka att musikerna och solisterna som brukligt gjorde en fenomenal insats för hålla liv i den annars föga medryckande tonsättningen. En särskild eloge bör gå till oboisten på engelskt horn.

Dagens anteckning – 11 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nio år efter att Paul Klee hade gått ur tiden kom den ungerska tonsättaren Sándor Veress (1907-1992) över ett exemplar av den förres skrift “Pedagogical Sketchbook”. Boken tillkom under Klees tid på Bauhaus konstskola och användes där i undervisningen. Skriften skulle sätta djupa spår i den då nyligen landsflyktige Sándor Veress, vilket gav upphov till hyllningen “Hommage à Paul Klee” (1951), ett verk för två piano samt stråkorkester. Verket består av sju satser, som alla har titlar som för tankarna till Klees konstnärskap. Det som möter lyssnaren är ett intensivt musikaliskt landskap där modernistiska anslag möter både jazziga rytmer och folkmusik. Men hoppa nu inte i galen tunna och anta att det handlar om yviga penseldrag. Nej, det är elegant, stundtals nästan eteriskt och dessutom dansant i sin framtoning.

Man kan nu undra hur Paul Klee hade ställt sig till Veress hyllning, och faktum är att frågan inte alls är obefogad. Klee var nämligen själv en ganska styv violinist och han lär ha hyst en närmast religiös aktning för bland annat Mozart och Bach. Därtill var han såpass hängiven musik att han ofta använde terminologi från musiken när han undervisade i konst. Det var också av den anledningen som Veress blev begeistrad över Klees undervisningsmaterial. Men frågan är om Klee verkligen skulle ha uppskattat Veress dansanta hyllning. Nåväl, den frågan kommer ju aldrig bli besvarad, utan tillhör sådant man kan fundera över när man lyssnar till detta verk, vilket jag också gjorde ikväll när jag fick höra stycket framföras av de två solisterna i Kasiążek piano duo tillsammans med Sinfonietta Cracovia under ledning av Andreas Ottensamer.

Under kvällens konsert fick vi också njuta av ett fenomenalt framförande av Béla Bartók (1881-1945) krävande “Musik för stråk, slagverk och celesta” från 1936. Ett verk som jag hörde live för första gången, men som tillhör en av mina mest lyssnade CD:s. Precis som Veress verk är också detta mycket elegant, men långt mer komplext och mångfacetterat. Anslaget i första satsen är mystiskt och dunkelt, men snart bryter mer lätta toner fram. De lyfter en stund, men tycks sedan falla handlöst till marken. Detta upprepas flera gånger och skapar en finmaskig väv av olika lösryckta episoder. Det är både lustigt, gäckande och kusligt på samma gång.

Bartók och Veress var båda ungrare som flydde, fast vid olika tidpunkter. Och de kände också varandra, då Bartók faktiskt undervisade Veress i piano. Så man kan nog anta att det finns en bit av Bartók i Veress “Hommage à Paul Klee”.

Dagens anteckning – 7 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På bänkraden snett framför mig sitter en proper herre, iklädd sin bästa sommarkostym, nyklippt nacke och med nyrakade kinder. Mellan hans knän vilar ett svart paraply, som gungar lite fram och åter när han lätt stampar takten till musiken. Det är ungefär då som jag upptäcker hur hans strumpor, som sticker ut ur hans blanka skor, har snögubbar som motiv. Kanske är det också så att mina blickar dras till strumporna, då han ideligen slänger längtansfulla ögonkast på strumpornas skaft. Månne tyckte han att det var ett lite spjuveraktigt val av fotbeklädnad en dag som denna när sommarvärmen får luften att dallra.

En bit från den propre herren sitter två män, men två generationer yngre. Den ena har en lång och böjande hårman, med en liten fjunig mustasch över munnen. På hans fingrar syns en blå klackring, som han petar på med sina långa naglar, i takt med musiken, tycks det faktiskt som. Hans kumpan, eller möjligen partner, har en kortklippt kalufs och på näsan sitter stora runda glasögon. Hans huvud gungar förnöjt med i musiken. Han diggar på ett sådant där genuint och medryckande sätt som får en att vilja följa efter.

Mellan den propre herren och de två yngre kumpanerna fångas min blick av en alldaglig dam, ja, ni vet en av alla dessa äldre kvinnor som liksom slipper genom människors uppmärksamhet. Hon är lite för kort för stolen, det kan jag tydligen se, ty hon svänger med sina ben som om de vore pendlar. Fast nu ser jag att det faktiskt är musiken hon svänger med i, och visst är det så att hennes huvud gungar, precis som den unge mannen med de runda glasögonen en bit bort.

Så här skulle jag kunna hålla på hart när i oändlighet, enär kyrkan jag sitter i är fylld till sista plats. Nej, det är inte någon gudstjänst jag bevittnar, utan en orgelkonsert som ingår i en årligen återkommande orgelfestival. Under denna festival kommer varje år organister från Europas alla hörn, och de spelar ofta verk av tonsättare från deras trakter. Ikväll fick vi lyssna på en siciliansk organist som framförde verk av bland annat Bellini, Donizetti och Mascagni.

Och varje år som jag bevistar konserter som ingår i denna festival slås jag av samma sak, att publiken är så uppriktigt intresserad, hur brokig skaran är, att alla ger sig hän åt musiken samt att kyrkorna är alltid fullsatta till sista plats. Och när de sista tonerna slutligen pyser ut ur orglarnas pipor blir det allt stående ovationer, vilket självfallet också skedde ikväll!

Dagens anteckning – 5 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När Johann Sebastian Bach skrev sina sex sonater för violin och cembalo (BWV 1014–1019) kring 1720-1723 var han verksam som kapellmästare i Köthen där han ledde en kammarmusikensamble vid prins Leopold av Anhalt-Köthen hov. Här kunde Bach ägna sig åt att tonsätta och framföra sina verk med ensemblens skickliga musiker, inför en publik som kanske bäst kan betecknas som musikkonnässörer. De var med andra ord finsmakare, vilket också gynnade utvecklingen av Bachs tonspråk. Därtill var prinsen en inte en helt oäven violinst, men trots det finns ingenting som tyder på att Bach skrev sonaterna med prinsen i åtanke.

Det som gör de sex sonaterna unika till sin form var att de revolutionerande strukturen för hur slik sonater förväntades låta. Fram till det att Bach tonsatte dessa sex stycken hade cembalon oftast fått rollen som ackompanjatör. Den hade till uppgift att följa och stödja solisten genom verken. Men i Bachs sex sonater är rollerna stundtals ombytta, vilket innebär att violinen får framföra baslinjen och cembalon den övre rösten. Man skulle kunna säga att de två instrumenten är två jämbördiga parter i ett koncentrerat och fokuserat samtal.

Alla sonaterna inleds med en långsam och eftertänksam sats vilken följs sedan av en snabbare fuga, som leds vidare till en långsammare tredje sats och därefter avslutas med en upprymd fjärde sats. Sonaterna har ett dansant och sjungande sätt och med en mycket personlig karaktär. Det är som om instrumenten leder ut varandra på dansbanan och där bryter ut i sång. Och stundtals känner jag inte riktigt igen den Bach som jag ibland får för mig att jag faktiskt kan. Men Bach har ju en enormt omfångsrik verkförteckning, och jag kan inte påstå att jag hört allt han har skrivit så pass många gånger att jag skapat en egen relation till alla verken.

De sex sonaterna lär ha en mycket svårspelad violinstämma, som enligt kunniga kräver en mästare vid stråken. Och en sådan fick jag höra ikväll, när jag hade förmånen att få höra violinisten Sirkka-Liisa Kaakinen-Pilch framför fyra av de sex sonaterna på tidstypisk violin. Vid cembalon satt Andrzej Zawisza.

—

Eftersom jag aldrig fotograferar under konserter får ni helt enkelt beskåda cembalons partitur.

Dagens anteckning – 21 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det var när Ludwig van Beethoven år 1806 befann sig på greve Franz von Oppersdorff slott i Oberglogau, idag Głogówek i Övre Schlesien, som han skrev sin fjärde och, skulle man kunna säga, enda polska, symfoni. Han hade hamnat där efter att han hade flytt från Napoleons trupper tillsammans med prins Lichnowsky. De båda hade tagit sin tillflykt till prinsens slott i Hradec nad Moravicí, men snart blev de upphunna av en liten skara från den förhatliga napoleonstiska hären. Prins Lichnowsky fick då för sig att Beethoven borde arrangera en liten hyllningskonsert för de franska soldaterna. Beethoven blev, sin vana trogen, rasande och vägrade. Ryktet säger att det till och med kan ha gått så långt att det utbröt handgemäng mellan prinsen och den store mästaren. Men till Beethovens undsättning kom sålunda greve Franz von Oppersdorff som bjöd in tonsättaren till sitt slott som idag alltså ligger i Polen.

Många källor menar att Beethoven redan hade inlett arbetet med sin femte symfoni vid tidpunkten, men av oklar anledning hejdade han sig med att färdigställa tonsättningen. En möjlig förklaring kan ha varit att han tvekade inför det stora språng hans tonspråk tog i femte. Andra kännare menar istället att det handlade om hans ekonomiska situation, som styrde hur den fjärde symfonin skulle te sig. Greve Franz von Oppersdorff lär nämligen ha varit nästan löjligt förtjust i Joseph Haydns tonspråk, och när greven så beställde en symfoni av Beethoven blev denne nödgad att tänka om. Vilket resulterade i att Haydns ande svävar över och stundtals genomsyrar Beethovens fjärde symfoni. Men det är faktiskt inte helt säkert att Hayden skulle ha uppskattat symfonin, trots att Beethoven säkert hade sin gamle läromästare i bakhuvudet när han skrev symfonin. Haydn kunde eventuellt ha uppfattat symfonin för lite för våldsam och kraftfull.

Stämningen i den första satsen är inledningsvis som en tät och förtrollad skog. Det lurar nästan något hotfullt bakom varje ton. Precis på detta sätt inleds många av Haydns symfonier. Men så plötsligt uppenbarar sig en liten gränta i skogen och en soligt, och därefter ska ett lite finurligt leende sedan följa oss hela vägen genom symfonin. Det förefaller nästan som om Beethoven stundtals skrattar, dock inte åt oss, utan snarare med oss. Detta kommer särskilt fram, tycker jag, i de sista takterna av sista satsen, där Beethoven gör en slags haydnsk inbromsning av den förväntade avslutningen, innan han abrupt tar fart igen, och sätter lite klatschigt punkt.

Ikväll har jag fått höra denna upplyftande symfoni framföras av Sinfonietta Cracovia under ledning av den unga och lovande dirigenten Katarzyna Marek.

Dagens anteckning – 12 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I mitten syns Inspirationen sitta i en förgylld alkov. De vita vingarna på Inspirationens rygg breder välvilligt ut sig, som om Inspirationen snart vore på flykt, eller som om de vill låta tanken färdas lätt förbi över tveksamhetens bergsryggar, vilka faktiskt alltid ruvar längs med synranden. Framför Inspirationen står Skönheten och Sanningen. Inspirationen tycks vilja sammanföra de båda och nog tycks det som om deras handslag verkar ärligt, om än något tveksamt. En bit från den allvarsamma trion roar sig Komedin med en gycklare. De verkar inte alls bekymrade över att Tragedin bara står ett stenkast bort i sina svarta kläder, och betraktar Eros som begråter det krossade hjärtat. I mörkret bakom Eros tornar Brott, Lasten, en rasande Furie upp sig. I deras värld råder det ständiga stormar med becksvarta himlavalv som klyvs mitt itu av blixtrar. Annat är det på den andra sidan. Där har Psyche precis befriat sig från sensualiteten, musik och sång och nu vandrar hon hand i hand med den lyriska diktkonstens och dansernas musa, nämligen Terpsichore, bort mot en

Mot denna bakgrund har jag ikväll för första gången i mitt liv fått uppleva Beethovens andra symfoni framförd på tidstypiska instrument. En förnämlig tilldragelse av Capella Cracoviensis under ledning av Jan Tomasz Adamus, må jag säga. Under konserten fick vi också höra Mozarts pianokonsert i d-moll med den avantgardistiska pianisten Marcin Masecki. Men sin vana trogen var det Beethoven som slukade mig.