Tag: Konserter i Kraków

  • Dagens anteckning – 15 november 2026

    Dagens anteckning – 15 november 2026

    Läsningstid: 3 minuter

    Man kan med viss rätt fråga sig vem som var Gustav Mahlers (ja, nu är vi där igen, men felet är inte mitt utan en konsert med Sinfonietta Cracovias, som ikväll gick i Mahlers fotspår) inspirationskälla, och jag skulle inte hålla det alltför otroligt att det vid sidan av honom själv faktiskt skulle kunna röra sig om Franz Schubert. För att styrka ett sådant påstående kan man peka på att Gustav Mahlers tonsättarkonst liksom Schuberts innehåller flera sångcykler, samt att det var Mahler som lyfte upp Franz Schuberts symfoniska verk ur glömskans gömslor. Därtill gav sig Mahler i kast med att orkestrera Schuberts näst sista stråkkvartett, den legendariska “Döden och flickan” (nr 14, D. 810).

    Mahler inledde arbetet med att orkestrera “Döden och flickan” för större stråkorkester under hösten 1894, och det var i huvudsak andra satsen som han fullbordade. Arrangemanget av den satsen skulle ha sitt uruppförande i november i Hamburg samma år. Men mottagarsndet blev extremt kyligt, för att inte säga frostigt, och det ledde till att Mahler aldrig fullbordade arbetet med orkestering av hela stråkkvartetten. Han lär dock ha gjort en ganska utförlig skiss för de andra satserna, men det var bara den andra satsen som gavs en mahleriansk karaktär.

    Under kvällens konsert, där detta arrangemang uppfördes av Sinfonietta Cracovia under ledning av sympatiske John Axelrod, erfor jag just hur Mahler satte sin tydliga prägel på Schuberts kvartett. Som så ofta med Mahler, vilar det en mustig elegisk stämning över verket, något som jag inte förknippar med Schubert. De övriga satserna har dock en svagare sammansättning och förefaller inte alls lika fylliga, trots att de har sina förtjänster.

    Under kvällens konsert fick vi höra ytterligare en orkestering för stråkorkester signerad Mahler, nämligen den av Ludwig van Beethovens stråkkvartett Serioso (op 95). Arbetet inleddes ungefär samtidigt som “Döden och flickan”, men det skulle dröja några år innan han fick möjlighet att framföra den för publik. Mahler hade hunnit flytta till Wien och man måste ju tillstå att det var ganska modigt (på gränsen till dåraktigt) att försöka smickra den konservativa publiken i Wien med ett så djärvt grepp som en orkestering av Beethoven. Och inte blev det några stående ovationer inte. Vissa källor anger att det utbröt ett fasligt buande och till och med handgemäng i publiken, där musikerna skickades ner till parketten för att hejda publiken från att rusa upp på scenen för att slita Mahler i stycken.

    Efter sådana mottagande av hans orkesteringar av Schuberts och Beethoven stråkkvartetter är det lätt att förstå att han la sina alster på hyllan. Och även om jag är en inbiten mahlerian måste jag medge att jag nog föredrar Beethoven och Schubert i sina egen utsmyckningar, och att jag likaså föredrar Mahler när han är rätt och slätt Mahler. Under kvällens konsert fick vi också ett litet smakprov på hur Mahler lät när han var sig själv, nämligen med hans Adagietto ur den femte symfonin. Detta är dock den sats av Mahler som jag har svårast för.

    Orsaken är (förstås) inte Mahlers musik, utan hur den presenteras. Man brukar nämligen kalla satsen för Mahlers kärleksförklaring till sin unga hustru Alma Mahler. Men i mina öron hör jag ingen människa upprymd av kärlek, det är helt enkelt outhärdligt där inne, att lyssna på tonernas smärtsamma färgklanger, där harpan och violinernas andnöd suger allt syre ur mitt blod, och där jag skönjer rädsla snarare en förtröstan. Om det var Mahlers kärleksförklaring till Alma förutspår den de mest fruktansvärda kval en människa kan tänkas genomleva. Det vore snarare rimligt att kalla satsen en framställning av inre smärta och lidande.

    Men å andra sidan är väl lidelsen och ett slags lidande, något som Mahler måhända skulle kunna ha skrivit under på.


    Konserten tillägnades offren för förra veckans tragedi i Kraków.

  • Dagens anteckning – 31 oktober 2026

    Dagens anteckning – 31 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuterPrecis som det stod i programmet till kvällens framförande av Antonín Dvořáks (1841-1904) requiem (i b-moll op 89, från 1890) så är hösten en årstid för reflektion och en gnutta melankoli. Och nog förstärks den förnimmelsen av lövens höstfärger och oundvikliga nedstigande till marken. Likaså bidrar alla requiem som framförs under allhelgona till att dessa sinnesstämningar befästs.

    Men Dvořáks requiem är en lite annorlunda skapelse i en jämförelse med mer kända requiem, så som Verdis eller Mozarts, där den sorg som gestaltas ofta präglas av förtvivlan och bedrövelse. Dvořák la istället betoningen på eftertanke och kontemplation, och genom tonerna uppstår också stunder av ljus och förtröstan. Man skulle ändå kunna vänta sig att höra en mer bottenlös sorg i Dvořáks requiem. Han var trots allt en djupt troende katolik, men han valde alltså att klä sitt verk i en mer filosofisk och inåtvänd skrud.

    Dvořák bar inte heller på någon djup sorg när han skrev sitt requiem. Det var helt enkelt ett beställningsverk, och byggde sålunda inte på att han under arbetets gång kände behov av att kreera ett verk som levandegjorde en personlig smärta. Hans liv under tiden för requiemets tillkomst kan till och med betecknas som en mycket lycklig period, både i karriären och i familjelivet. Kanske är det därför som han kunde ta ett steg tillbaka och betrakta sorg lite som en utomstående. Därav finner vi inte de där förväntade smärtsamma färgklangerna som ofta återfinns i andra requiem.

    Dvořáks requiem är skrivet för fullstor kör, och en välfylld orkester som ger möjlighet att njuta av solon av det lite ovanligare slaget, såsom ett mycket stämningsfullt solo av trombon tillsammans med kören, och basklarinett samt engelskt horn tillsammans med mezzosopranen. Överhuvudtaget ligger de största förtjänsterna med tonsättningen ligger just i hanteringen av trä- samt bleckblås.

    Och genom dessa stämmor erfar vi åhörare ikväll också de största välbehagen. Samtidigt som detta sker i ett ypperligt samspel med det viktiga stråket, som trots allt ofta styr klangfärgen.

    Under kvällens konsert kunde vi åhörare njuta av en fulländad interaktion mellan de olika stämmorna. Vilket visserligen inte bara gäller kvällens konsert, utan praktiskt taget varje konsert med Krakóws filharmoniska orkester, som har ypperligt duktiga musiker i alla stämmor.

  • Dagens anteckning – 30 oktober 2026

    Dagens anteckning – 30 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuterSom utspridda skärvor i ett solsystem utan centrum, färdas instrumentens toner enligt sina egna mönster, löst sammanfogade och med ständiga uppbrott från varandra. Det är både en starkt oroande och förvånansvärt vederkvickande upplevelse, stundtals med slagsida åt det komiska. Men det senare beror nog snarare på min ovana att få följa detta stycke av Arnold Schönberg (1874-1951) livs levande, ty det tillhör inte vanligheterna att någon hans tonsättningar framförs i mina trakter. Verket som de fem musikerna – på piano, cello, flöjt samt piccolo, violin och violia, klarinett och basklarinett, tillsammans med en sopran – framförde ikväll var inget mindre än det legendariska stycket Pierrot lunaire, (op. 21) från 1912 av nämnde tonsättare.

    Vintern 1912 gav den 55-åriga skådespelerskan Albertine Zehme i uppdrag åt Arnold Schönberg att skriva ett verk åt henne. Han fick helt fria händer att välja form och text. Schönbergs val landade på en diktcykel av den franske poeten Albert Giraud i översättning till tyska av Otto Erich Hartleben. Dikterna är 21 till antalet och de är inledde i tre sektioner.

    I den första delen möter vi Pierrot som dricker månens strålar med sina ögon, som om det vore vin. Här avhandlas teman som kärlek, längtan tillsammans med religiösa inslag i mötet med Madonna, alla sorgers moder.

    Natten är det som dominerar i den andra delen vi tillsamnans med Pierrot äntrar ett mångalet tillstånd. Här möter vi enorma fjärilar, blodindränkta oblater och heliga kors där poeter förblöder i tysthet.

    I den tredje delen har vi vandrat ut ur galenskapen, även om den finns kvar som en fadd eftersmak. Vi beger oss hem och Pierrot har nu nästan glömt hela sitt mångalna tillstånd. I de sista tonerna kommer Pierrot hem till Bergamo, men trots att vi är långt från andra delens mani, lurar i skuggorna minnet av den galenskap som natten bar på.

    Den atonala musik som Schönberg skrev till dessa dikter är, som ni förstod ovan, nästan lika svår att greppa som texten. Det finns ögonblick där klanger uppstår som känns vana, men nästa stund vänder de mig ryggen och drar åt ett annat oväntat håll. Man skulle kunna tro att det är en föga angenäm upplevelse, men sakförhållandena är faktiskt det helt omvända. Musiken är oerhört fascinerande och faktiskt medryckande. Däremot har jag svårare för röststämman, som i mitt tycke ibland är lite förutsägbar. Den överraskar mig inte. Men samtidigt är rösten en central del av stycket; om rösten inte vore där, skulle Pierrot lunaire inte vara fullständig.

    När verket uruppförandes i oktober 1912 med Albertine Zehme på röststämman blev det både succé och ett fiasko. En del av publiken, som exempelvis tonsättarkollegan Anton Webern, ansåg att Pierrot lunaire var det mäktigaste de hade hört. Den andra delen av publiken buade och skrev “skjut honom!” och syftade på Schönberg. Mitt i det kaos som rådde stod Albertine Zehme lugn som en filbunke, iklädd en slags clownliknande dräkt, vitmålad i ansiktet (om jag förstår saken rätt) och reciterade dikt efter dikt. Scenkläderna var allt annat än smickrande för den äldre skådespelerskan, och som alla vet finns ju nästan inget värre än en kvinna visar sitt åldrande. Och nog kan man känna, när man läser om uruppförandet, att man skulle ha önskat att man vore där, den där i oktober 1912.

    Men ikväll kunde jag glädja mig åt att få höra detta verk, som fascinerat mig i årtionden, i ett fenomenalt framförande av den utmärkta ensemblen Spółdzielnia Muzyczna/Contemporary Ensemble med Tabea Mitterbauer på röststämma. Ikväll hade dock ingen på sig några besynnerliga scenkläder, vilket ändå var gott nog, enär det gav musiken och rösten mer rättvisa.

    —

    Eftersom konserten var så engagerande och fascinerande glömde jag helt enkelt att ta ett foto. Ni får istället titta på ett foto från när det begav sig 1912 (dock utan scenkläder) och ett porträtt på Schönberg från ungefär samma tid.

  • Dagens anteckning – 25 oktober 2026

    Dagens anteckning – 25 oktober 2026

    Läsningstid: 2 minuterDet är inte alls svårt att föreställa sig att det blev en omedelbar succé när Robert Schumanns “Das Paradies und die Peri” (op 50) uruppförandes i december 1843. Verket är oerhört intensivt, varje takt är förtätad och späckad med emotioner. Ja, faktum är att hela verkets skapelse skälver av djup passion för musiken. Schumann själv var i allra högsta grad medveten om verkets beskaffenhet, och beskrev det som hans dittillsvarande främsta tonsättning. Inte nog med det, han menade även att verket var helt unik till sin form och skulle revolutionera vad man tidigare hade upplevt i konsertsalarna. Ingen annan skulle ha skrivit något liknande före honom, slog han fast.

    Schumann menade även att han under verkets tillkomst ska ha hört inre röster som förkunnade att det han skapade inte var förgäves. Med “Das Paradise und die Peri”, skulle han kreera ett slags mirakel. Och trots att de inre rösterna var en del av hans sjukdomsbild, han led dessvärre av syfilis, kan man med viss rätt hålla med rösterna, ty i verket lyser en glödande passionerad intensitet som inte tillhör det vanliga.

    Under kvällens, med rätta bejublade, konsert, där Das Paradise und die Peri framfördes med bravur av Capella Cracoviensis, lyste just den Schumannska glöden bländande starkt. Dirigenten Jan Tomasz Adamus la, i mitt tycke, tonvikten på helt rätt ställe, nämligen på verkets koncentrerade lidelse. Från de allra första takterna trappades energin upp, för att leda oss till den avslutande gudomliga kulmen, där inte bara Peri släpps in i paradiset, utan likaledes vi åhörare.

    För egen del var det också en särskild njutning att få sitta alldeles intill naturhornen, vilket är det mest fängslande av alla horn. Deras klangfärg är så oerhört varierande och betagande att jag nog skulle kunna ägna resten av mitt liv åt att bara lyssna på och studera detta instrument. Yttermera visso var det förtjusande att få höra en riktig ofikleid, denna mycket sällsynta gäst i orkestrarna är en avlägsen släkting till serpenten, och dess klang kan lättast beskrivas som en förening mellan en fagott och ett naturhorn. Idag är ofikleiden nästan helt ersatt av den mer bullriga tuban. Men en tuba hade inte varit välkommen under kvällens konsert, enär den framfördes helt på orginalinstrument.

    —

    Om någon undrar vad ni ser för ringar på den bilden, så är det naturhornens rör, som de måste byta för att stämma om.

  • Dagens anteckning – 23 oktober 2026

    Dagens anteckning – 23 oktober 2026

    Läsningstid: 3 minuterDet är under kvällens konsert med Krakóws filharmonia orkester som mina tankar plötsligt fångas upp av Carl Nielsen. Nej, det var inte hans musik som stod på programmet, utan istället var det bland annat två pianokonsertet av Wolfgang Amadeus Mozart (den tjugonde samt tjugofjärde i ordningen), men eftersom det är Nielsens tonsättarkonst som för närvarande håller mitt hjärta i ett fast grepp, gled mina tankar helt hjälplöst iväg till honom.

    Fast om sanningen ska fram var det inte direkt Nielsens musik jag tänkte på, utan hur han i en intervju med Politiken år 1925 svarade på frågan om instrument har en själ.

    Man skulle kunna säga det, svarar Nielsen och börjar sedan på sitt lekfulla sätt gå genom de olika instrumentens särdrag. En klarinett, inleder han, kan både vara varmhjärtad och helt hysterisk, då den kan gå från att vara mild som balsam till att skrika som en gnisslande spårvagn. Och det är inte utan att jag håller med honom. Men när han säger att valthorn är något han förknippar med Nordeuropa och mörka skogar och sjöar, rynkar jag på näsan. Valthorn är ju så mycket mer! De kan vara sockersöta gullungar ena sekunden, för att vråla som en best i nästa, för att övergå till att låta som en irriterande och efterhängsen mygga.

    Oboen är enligt Nielsen det instrument som bäst skildrar landskapen, och inte minst är oboen som en fårskock, getter, hjortar med deras nyfödda kidd och till och med nyfödda lamm om våren. Där ser man vad man kan höra i en oboe. Mina tankar löper dock gärna iväg till ormar och andra slingrade väsen. Som bäckar till exempel.

    Nielsens eget instrument, alltså violinen, är enligt honom det mest allmängiltiga av alla instrument, och där kan jag nog nicka instämmande. Men jag tycker nog att han kunde ha svävat ut lite mer här. Violinen kan ju vara den mest smäckra och vackraste tjusaren för att i nästa stund förvandlas till en gnisslande gnet som sitter och tuggar på någon torr grästuva.

    Nielsen avslutar med att påstå att den dummaste bland alla instrument är bastrumman. Den säger ju bara bom-bom. Men faktum är att jag måste protestera här, för utan bastrumman hade ju ingen sagt till på skarpen. Bland slagverken tycker jag annars att triangeln är lite onödigt strirrig och vimsig. Och vissa klockspel har ju en tendens att dra ut iväg på oväntade eskapader, såsom i avslutningen av Mahlers tvåa.

    Nielsen nämner däremot inte ett av de viktiga instrumenten, nämligen fagotten. Denna bas bland träblåsen är ju viktigare än man vid en första anblick, eller anhörd, kan tro. Under kvällens konsert ledde nämnde instrument ett parti i andra satsen av Mozarts tjugofjärde pianokonsert. Och under denna del satt jag oupphörligen och försökte sätta ord på vilken karaktär fagotten har. Men hur jag än försökte drog orden ifråga åt annat håll. Och samma sak med visade det sig vara med pianot. Det gick bara inte att säga vad den har för själ eller karaktär. Jag menar, om man som Nielsen utgår från att bastrumman skulle vara dum, vad ska vi då säga om pianot? Den gör ju inget annat än att hamra. Fast det är ju inte särskilt rättvist, eller hur?

    Vad jag vill ha sagt med allt detta vet jag inte ens själv. Men tankar som dessa är vad jag underhåller när jag går på konsert. Jag försöker nämligen aldrig recensera vad jag hört. Jag försöker förstå musiken på mitt sätt, ty för mig har orden lika mycket själ och karaktär som musiken och instrumenten äger. Det är på det viset som musik blir levande för mig.

    Och där tror jag faktiskt att jag skulle få medhåll av Carl Nielsen, vars devis var “musik er liv”.