viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 28 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Böckerna om Beethoven och Mahler står sida vid sida i min bokhylla. Ja, det finns egentligen inte någon rimlig förklaring till att de gör det, men jag kan bara inte förmå mig att skilja dem åt. Detta trots att jag vare sig förknippar dem med varandra musikaliskt eller ser likhet mellan deras personligheter. Men de intar likafullt samma plats i mitt inre. Jag återkommer till dem i tanken praktiskt taget dagligen. Det är följdaktligen lätt att förstå att kvällens konsert, där Krakóws filharmoniska orkester framförde Beethovens åttonde symfoni (op 93 från 1812) samt Mahlers Das lied von der Erde (från 1908) var något av en högtidsstund för mig.

Beethoven skrev sin åttonde symfoni under en tid då hans privatliv stormade. Dels hade hans hörsel försämrats så pass kraftigt att han inte längre kunde dölja sin dövhet för sin omgivning. Därtill hade han en del trassel med kärleken, både för egen del samt att hans bror hade inlett en kärleksrelation med en kvinna som Beethoven inte tålde. Så det är remarkabelt att åttan tillhör hans ljusaste symfonier. Vid uruppförandet var dock inte publiken särskilt förtjust och man menar än idag att hans åttonde symfoni är den mest missförstådda av Beethovens symfonier. På frågan varför Beethovens samtid inte gav sitt gillande till åttan, lär den store mästaren ha svarat att “det beror på att det är den bästa av mina symfonier”, och jag måste tillstå att jag instämmer.

Det är nästan hundra år mellan Beethovens åtta och Mahlers “Das lied von der Erde” och det framgår med all önskvärd tydlighet. Mahlers tonspråk är mycket mer komplext, med abrupta tempoväxlingar som Beethoven kanske inte skulle våga drömma om. Genom hela verket råder dessutom en förtätad, laddad och nästan förrädiskt fängslande stämning, som är så intensivt att det stundtals är svårt att andas. Verket utgår från valda delar ur Hans Bethge diktsamling “Die chinesische Flöte”, som i sig var en översättning, eller tolkning, av dikter av klassisk kinesiska poesi. Åren kring förra sekelskiftet var en tid då exotismen tog fart och det var vanligt förekommande att försöka tolka Östern genom en västerländsk prisma. Mahler har dock tillfogat sin egen berättelse om utanförskap, som jude i en antisemitisk samtid. När Mahler skrev Das lied von der Erde hade han precis avsatts som chef för operan i Wien efter en antisemitisk kampanj. Några veckor därpå hade hans äldsta dotter Maria dött av scharlakansfeber, och vid samma tidpunkt fick han reda på att han led av ett medfött hjärtfel. Dessa sorger hörs också i Das lied von der Erde. Det så olidligt smärtsamt men ändå gripande och hänförande vackert.

Kvällens framförande av Das lied von der Erde var i mitt tycke fulländat. Som expert kan man nog ha åsikter om en det ena eller det andra, men jag upplever alltid Mahlers, och även Beethovens, musik på ett känslomässigt plan, sålunda ägnar jag mig inte åt att påpeka eventuella tillkortakommanden som i sammanhanget är bagateller. Mezzosopranen Ester Pavlus vackra och inkännande tolkning var drabbande och bidrog till att skapa en känslofylld air, samt likaså var tenoren Michael Spadaccinis och dirigenten Sasha Goetzels bedrifter berömvärda.

Men den starkast strålande stjärnan på det mahleriskan himlavalvet under kvällens konsert var ändå orkestern.

Dagens anteckning – 26 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det tog Felix Mendelssohn hela sex år att avsluta arbetet med sin violinkonsert i e-moll (op 64). Första gången han beskrev konserten var i ett brev till violinisten, tillika vännen och kollegan Ferdinand David (1810-73) år 1838. I nämnda brev ska Mendelssohn har återgett hur han inte kunde släppa ett tema till inledningen av konserten och att han, när den skulle bli klar, ville tillägna verket till sin vän. “Med lite gott humör och lugn och ro kommer jag slutföra arbetet på hara några dagar”, skrev han muntert vidare.

Men sedan blev det tyst, eller rättare sagt, Mendelssohn frågade sin vän Ferdinand David om vissa tekniska detaljer då och då, men tiden gick och gick. Slutligen uppmanade David sin vän att sluta dra benen efter sig och helt enkelt sätta sig ner och avsluta verket. När Mendelssohn väl kom till ro och inledde arbetet med att slutföra violinkonserten gick det också i rödaste rappet. Det tog inte mer än någon vecka att färdigställa den. Men man kan nog anta att Mendelssohn haft violinkonserten i tankarna under de år som den legat i ide, ty när den väl framfördes, med vännen David som solist och dansken Niels Gade på dirigentpulten, innehöll den flera nydanande grepp. Sådana beslut tar ju ofta tid att fatta.

En av de nymodigheter som Mendelssohn införde var att låta första och andra satsen löpa in i varandra, med hjälp av en fagott som håller kvar din ton från första till andra satsen, och den går också över från e-moll till C-dur. Mendelssohn placerade därtill kadensen, alltså det solo som solisten spelar när övriga musiker är tysta, i mitten av första satsen, vilket är ovanligt. (Kadensen återfinns oftast i slutet av första satsen.)

Tillsammans med Sibelius violinkonsert tillhör Mendelssohns dito mina ögon-, eller kanske öron-, sten, och märkligt nog har jag ibland lite svårt att hålla isär dem. Det finns ingen rimlig förklaring till att jag har svårt att skilja dem åt, utom att de båda har hamnat på ungefär samma ställe i mitt hjärta.

Fast det är inte den mycket kända violinkonserten av Mendelssohn som jag nu ska lyssna på, utan hans inte så beryktade violinkonsert i d-moll från 1822. Mendelssohn var då bara 13 år gammal, och var redan bekant för många som en ung virtuos, och många jämförde honom med Wolfgang Amadeus Mozart karriär som ung pojke. Det är ett intressant stycke, som vittnar om en potential om än inte så förfinad som den man kan höra i hans violinkonsert i e-moll.

Ikväll framförs sålunda denna första av Mendelssohns violinkonserter och det på en violin byggd av den napolitanska instrumentmakaren Gennaro Gagliano år 1759. Solist och dirigent är Giovanni Guzzo, och orkestern heter Sinfonietta Cracovia.

Dagens anteckning – 22 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Klockan 17 den sista söndagen i nästan varje av årets månader är S:t Martinskyrkan (Kościół św. Marcina) i Kraków fullsatt till sista bänkrad. Det är nämligen då som det polska Bachsällskapet bjuder in till konsert. På programmet återfinns givetvis alltid Johann Sebastian Bach, men han ackompanjeras likaså av andra tonsättare, både från sin egen samtid, men likaväl av äldre såsom av senare tonsättare. Stycken framförda på kyrkans orgeln intar på flesta konserter en framträdande roll, men det kan även röra sig om stycken för violin, cembalo, trä- eller/och bleckblåsinstrument, kör och så vidare. Med andra ord är konserternas reportoar av så pass skiftande karaktär att det är svårt att sammanfatta på några få rader, men man kan med viss rätt mena att allt kretsar kring Bach under dessa konserter.

Idén till att bilda ett Bachsällskapet i Kraków formades år 1983, på 300-årsjubileet av Bachs födelse, och bakom initiativet låg läkaren och tillika musikälskaren Henryk Gaertner. Men det skulle dröja ända till 1989 innan sällskapet registrerades som förening. Direkt efter bildandet av föreningen inledde man arbetet med att försöka knyta band med Bachsällskapet i Leipzig, men tidpunkten var illa vald, ty inledningen av 1990-talet var en turbulent tid inte bara i Polen och grannlandet Tyskland utan i praktiskt taget hela Öst- och Centraleuropa. Under en tid såg det till och med ut som om Bachsällskapet skulle somna in innan den ens fått vind i seglen.

Men allt förändrades när cembalisten och professorn Elżbieta Stefańska-Kłyś tillträdde som styrelseordförande i sällskapet. Hennes mål var att försöka väcka liv i den avsomnade verksamheten och trots att tiderna var svåra lyckades hon att skapa ett engagemang för sällskapet som engagerade hela Krakóws musikliv. Vändpunkten kom 2003 när en ny styrelse valdes. Bland dem som valdes in i styrelsen återfanns flera namnkunniga i Krakóws musikliv. Namnen kanske inte säger er något, men för den som intresserar sig för konstmusikscenen i Kraków indikerar dignitärer som exempelvis Jacek Berwaldt (tidigare direktör för Krakóws filharmoniska orkester) eller Anna Woźniakowska (musikkritiker) att den nya styrelsen innebar något av en renässans för det slumrande sällskapet. Sedan dess har det rullat på, och i somras arrangerade Bachsällskapet sin tvåhundrade konsert.

Bachsällskapet arrangerar alltså sina konserter i S:t Martinskyrkan i Kraków, som är stadens enda evangelisk-luthersk kyrka. Den första kyrkan som byggdes på platsen var dock inte luthersk, utan katolsk och byggdes på 1100-talet. Den brändes ner av mongolerna hundra år senare. Den nuvarande kyrkan byggdes på mitten av 1600-talet i barockstil. Kyrkan tillhörde en nunneorden fram till 1816, då den övertogs av den lutherska församlingen. Orgeln, med sin vackra klang, byggdes på mitten av 1800-talet och har sedermera byggts om vid flera tillfällen, och den sista renoveringen gjordes för lite mer än 20 år sedan. Och eftersom den finns i en luthersk kyrka används den flitigt, samt alltså den sista söndagen i varje månad när Bachsällskapets nördiga samling möts.

Dagens anteckning – 21 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Witold Lutosławskis cellokonsert från 1970 inleds med ett modigt, ja, faktiskt nästan uppnosigt, cellosolo som utgår från tonen D, och som sedan leds in i ett slags samtal med sig själv. Men snart bryts den ensamma cellomonologen av orkesterns inträde. Fast det är inte en bruklig bombastisk entré, utan ett trumpetsolo som tycks avbryta cellons ensamma kontemplation. Sedan följer en kamp mellan orkestern och cellon, som understundom tycks leda mot att cellon ska slukas av orkestern. Men istället slutar konserten ungefär där den började, alltså med en modig cello, som trots kollektivets bullriga dominans, lyckas behålla sin egenart och självständighet. Konserten är, som nog framgår, långt från lätt att framföra men kvällens solist, koreanskan Tea-Yeon Kim, hade inga svårigheter att axla den egensinniga cellons karaktär, och hennes prestation var helt enkelt briljant, samt likaså alltid lika fenomenala Krakóws filharmoniska orkester.

På programmet ikväll stod också Anton Bruckners Mässa nr. 2 i e-moll för blandad kör samt blås- och träinstrument. Ett lyckat val av verk, eftersom Krakóws filharmoniska orkester har mycket skickliga musiker i dessa stämmor. Verket präglas av dess kyrkliga form med gregoriansk körsång, men även av vackra och lågmälda solon av blåset. Understundom förfaller blåset nästan ha förvandlats till en orgel, men de når inte helt fram, ty det är som om något fattas i instrumentationen. Om jag vore Bruckner hade jag lagt till exempelvis pickolaflöjt och tuba. Nåväl, nu är jag (tack och lov) inte Bruckner, och verket är spännande, eftersom det just ger tillfälle att lyssna närmare på blåset.

Först ut under konserten var dock Benjamin Brittens Sinfonia da requiem från 1940, som skrevs på uppdrag av den japanska regeringen för att högtidlighålla 2600-årsjubileet av Japans kejserliga hus. Men när verket var färdigställt uttryckte den japanska regeringen sitt missnöje med att Britten hade valt att utgå från den kristna liturgin. Detta var, menade de, en förolämpning mot Japan. Britten i sin tur ville inte kännas vid denna kritik och förnekade att han hade haft någon avsikt att förolämpa. Sålunda fick Britten aldrig sitt honora för stycket. Uruppförandet skedde istället i New York året därpå och det skulle dröja till 1956 innan det sattes upp i Japan.

På dirigentpulten ikväll stod utmärkte Alexander Humala, som är den förre konstnärliga ledaren för Krakóws filharmoniska orkester. Han är dessvärre är en mycket sällsynt gäst hos oss i Kraków, och på många sätt fattas han oss.

Dagens anteckning – 8 februari 2026

Category: Uncategorized
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det sägs att sydkoreanen Kim Ung-yong innehar titeln som den i världen med högst IQ. Han ska dessutom redan i barndomen lyckats skrapa ihop runt 210 poäng i detta gåtfulla test. Själv lär jag nog landa på en betydligt lägre summa, enär det tog en del på krafterna bara att producera de två inledande meningarna. Förhoppningsvis finns det andra intelligenser som man kan hoppas att man besitter. Och ikväll fick jag anledning att begrunda just IQ-test, och möjligen även intelligenser, på ett lite annorlunda sätt, nämligen genom musiken. Nu befinner jag mig ganska ofta i musikens värld, men det är sällan den ger mig anledning att kontemplera över vår uppfattning om intelligens.

Verket jag lyssnade till var ett konsertant uppförande av Enno Poppes opera “IQ – ett testbatteri i åtta akter” (2011–2012) med libretto av Marcel Beyer. Ensemblen var Spółdzielnia Muzyczna, vilka har inriktat sig på att framföra samtida konstmusik. Det brukar vara omtumlande att bevista några av deras konserter, och att beskriva deras framträdande skapar alltid en hel del tankemöda. Kvällens tilldragelse var inget undantag från den regeln.

Bara att beskriva klangvärlden innebär en utmaning, ty på scenen fanns akustiska, elektroniska och digitala instrument som tillsammans med sångare skapade en säregen struktur som fogades samman av de olika instrumentens uttryck och sångarnas olika solopartier. Några av instrumenten lät dessutom helt olika sig själva. Som exempelvis wagnertuban, vilken för ovanlighetens både ägde en eterisk och len ton (annars tycker jag mest att den tutar). Eller kontraaltklarinetten som med sin säregna knarrande ton plötsligt tycktes lyfta och sväva en bit ovanför de övriga instrumenten. Dessutom agerade musikerna inte bara musiker, utan de sjöng också (och det inte så oävet). Sedan tillkommer alla byten av stilarter, från konstmusik, till elektronisk musik, till jazz och som ena stunden hade en systematik för att i nästa stund finfördelas och formas till ett gytter snarare än musik.

På min beskrivning kan man kanske få uppfattningen att hela verket låter onödigt framtvingat och tillgjort, men faktum är att jag tycker att Poppe lyckas i sitt uppsåt att granska IQ-test. Han ger oss både eftertanke och lockar oss till skratt, vilket tordes vara ett uttryck för någon slags intelligens.

—

Uppsättningen ingår i årets upplaga av festivalen Opera RARA

Dagens anteckning – 5 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På programmet ikväll står Georg Friedrich Händels opera Orlando från 1733. Operan handlar om krigaren Orlando som är förälskad i prinsessan Angelica som dessvärre är förälskad i en annan man, som heter Medoro, och detta driver Orlando till vansinne och han kan bara räddas med hjälp av en trollpacka av något slag som trollar på något sätt och gör så att Orlando återfår sina sunda vätskor igen.

När Händel skrev Orlando hade han en alldeles särskild sångare i tankarna för huvudrollen, nämligen ingen mindre än kastratsångaren Senesino (1686-1758), som vid denna tid var något av en fixstjärna på operavärldens himlavalv. Egentligen hette han Francesco Bernardi och sitt artistnamn tog han från sin födelseort, Sienna. Senesino började redan som liten i kyrkokören i hemstaden och det var någon där som tyckte att han inte borde hamna i målbrottet, därför beslöt man att han skulle kastreras när han runt 13 år gammal. Det här ska tydligen ha varit väldigt sent. Man brukade nämligen ta till denna tvivelaktiga metod mycket tidigare i barnets utveckling.

Nåväl, för Senesino betydde ingreppet ändå en del gott. Han slog nämligen ganska snart igenom, och publiken ska ha älskat hans röst. De som arbetade inom operavärlden var dock mindre imponerande. Många retade sig på hans divalater och att han tydligen inte behärskade skådespeleriet. Men kanske räckte det för många att han sjöng så vackert som en kastrat ansågs skulle göra. Händel och Senesino samarbetade under flera år, men dock inte helt friktionsfritt. Jag antar att de båda herrarna var ganska excentriska och därmed hade svårt att dra jämt.

Ikväll slipper vi dock en kastrat i huvudrollen och kommer istället få njuta av countertenoren Tim Mead. Angelica sjungs av Joanna Sojka och Medoro av countertenoren Kangmin Justin Kim. Orkestern är Capella cracoviensis på tidsenliga instrument. Det är också den första föreställningen på årets upplaga av festivalen Opera RARA.

Dagens anteckning – 26 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är mången gång som jag har ruskat på huvudet åt den svenska ivern att kasta ut julen på tjugondag Knut. I Sverige var jag alltid sist med att stöka undan julen, och ordningsamma som vi svenskar är, fick jag titt som tätt en välformulerad sarkasm om att jag kanske var lat, och det var därför julstjärnan ännu lyste i mitt fönster. Argument om att jag föredrog julens ljuskällor framför januarimörkret bet sällan på de frågvisa felfinnarna. Om jag hade känt till att man i många katolska länder låter julen vara till kyndelsmässodagen, så hade jag givetvis angett det som skäl, men jag måste medge att jag är väldigt dåligt bevandrad i den katolska kyrkans olika högtider.

Nåväl, eftersom kyndelsmässodagen infaller den andra februari har vi ännu jul i Kraków. Man kan sålunda fortfarande skymta julgranar i fönstren. Staden är fortfarande dekorerad med juleljus. I kyrkor och på andra scener hörs julsångerna ännu klinga. Därför är det inte alls konstigt att Capella cracoviensis ikväll framförde Johann Sebastian Bachs Juloratorium (BWV 248) på tidsenliga instrument. Ikväll spelade man första, andra och tredje delen av Juloratoriet och imorgon väntar fjärde, femte och sjätte delen.

Och bland instrumenten hördes ikväll ytterligare en oboe (ni som läste gårdagens anteckning vet att jag är inne på oboer just nu), nämligen oboe da caccia, som med sin böjda kropp och trumpetliknande avslut är ett särdeles vackert instrument. Oboe da caccia utvecklades under 1700-talet och Bach, som var mycket förtjust i detta instrument, skrev flera verk där oboe da caccia finns i instrumentationen.

En oboe da caccias tillkomst är en nästan lika krånglig företeelse som dess utseende, och tillverkningssättet är unikt bland träblås. Först borrar man ett hål i träet för att skapa ett rör. Därefter skär man skåror i träet och för den över en eld samtidigt som man böjer röret till dess form. För att dölja de sprickor eller skåror som uppstår lindar man in instrumentet i skinn. Voilà, en oboe da caccia är född.