Idag har jag haft den stora glädjen att få njuta en fin konsert, bland annat med Edvard Griegs pianokonsert (op 16). Trots att man nog kan mena att nämnda pianokonsert är bland de mest norska verk av alla Griegs tonsättningar, så tillkom den faktiskt under en vistelse i Danmark år 1886 och den hade därtill urpremiär ett år senare i den danska huvudstaden. Men det är otvetydigt så att Norge gör sig påmind i verket, då det finns tydliga konnotationer till norsk folkmusik. Dessa ska tydligen främst kunna höras i den tredje satsen, där den som är förtrogen med norsk folkmusik kan höra takter av folkdansen halling och något som skulle kunna föra tankarna det norska folkinstrumentet Hardangerfela. Och även om jag inte kan avgöra om det verkligen förhåller sig som så att det är just de norska motiven som finns i pianokonserten, så kan till och med jag höra att det låter utomordentligt norskt.
På konserten fick vi även höra prov på isländsk konstmusik, som verkligen inte tillhör vanligheterna här på våra breddgrader. Jag blev särskilt hänförd av körsstycket “Heyr himna smiður” och förstås recitationen av Halldór Laxness dikt “Íslandsklukkan”. Den senare framfördes med bravur av våra fantastiska studenter Jakub Nowacki, Julia Piasecka och Mikołaj Majda.
Konserten var ett samarbete mellan filologiska fakulteten vid Jagellonska universitetet, avdelningen för nodistik samt musikkonsetvatoriet i Kraków. Solist vid Griegs pianokonsert var Mikolaj Ólafur Frach, och hjärnan bakom arrangemanget var min kollega Maksymilian Frach, som både är violaist och lärare i isländska på min avdelning.
Det var vintern 2023 och jag hade precis kommit hem från mitt första besök i Ukraina sedan Ryssland hade inlett sitt aggressionskrig, och i mitt inre ljöd ännu flyglarmet. Det var som om det inte ville försvinna. Och faktum var att jag inte ville att det skulle tystna, ty hur skulle jag annars kunna knyta an till hur mina ukrainska vänner och bekanta upplevde situationen. Krig hade helt plötsligt blivit verklighet och inte längre något avlägset. Kanske var det därför som jag rynkade missnöjt på näsan när jag kom för att se en uppsättning av Robert Schumanns oratorium “Das Paradies und die Peri” (från 1843). När publiken lotsades in i den mörka salongen ljöd nämligen flyglarm, teaterröken låg tung över scenen, och man hade förlagt handlingen till en värld efter ett kärnvapenkrig. Jag kände bara en aversion mot vår mänskliga lust att skrämma upp oss själva. Verkligheten är tydligen inte skrämmande nog, tänkte jag. Jag satt med armarna i kors och vägrade beröras av den vackra musiken, skickliga framförandet, och jag lyckades ganska bra.
Till det att en överväldigande vacker sopransstämma bröt genom mina försvarsvallar. Det var som om tonerna flög som pärlor ur hennes mun och det såg nästan ut som hon sjöng helt utan ansträngning. Jag var som fjättrad vid hennes röst. När jag kom ut från föreställningen plockade jag fram min mobil, och med skakiga händer lyckades jag leta mig fram till webbsidan där ensemblen presenterades, och såg hennes namn: Solomija Pavlenko.
Ungefär samma inverkan hade denna sångerska på mig ikväll, när jag satt och lyssnade på hur Krakóws filharmoniska orkester framförde Joseph Haydns fantastiska oratorium “Skapelsen” (“Die Schöphung” eller “The creation”) från 1797-1798. Jag hade oerhört svårt att engageras, trots ett fint framförande och duktiga solister. Men på skapelsens sista dag kommer så Adam och Eva in, och som ni nog förstår sjöngs Eva av Solomija Pavlenko.
Solomija Pavlenko kommer ursprungligen från Ukraina, och utexaminerades från Kyjivs musikkonsevatorium år 2019. Hon debuterade på operan i samma stad efter sin examen och efter det har hon tilldelats flera priser och utmärkelser i Ukraina, men även Polen där hon bor och verkar sedan 2022. Om ni någon gång ges möjlighet att höra henne sjunga ber jag er att inte försitta den chansen. Ni lär inte ångra er!
—
Texten illustreras av ett regnigt, och vackert, Planty som mötte mig efter konserten.
Låt oss stanna kvar en stund hos Karol Szymanowski (1882-1937). Eller ni gör ju som ni vill, men det är i hans sällskap jag tillbringat dagen, och då kanske främst kvällen. Ty ikväll har jag fått höra hans underbara första violinkonsert (op 35) framföras av den litauiska violinisten Dalia Kuznecovaite tillsammans med Krakóws filharmoniska orkester och under ledning av Antoni Wit.
Violinkonserten tillkom år 1916 när Karol Szymanowski vistades hos sin vän Józef Jaroszyński på den senares herrgård i Zarudzie, på ukrainska Zaruddja (Заруддя), strax söder om Kyjiv. I Europa rasade första världskriget, men Karol var helt avskärmad från krigets fasor på herrgården. Inne i honom pågick det istället en kreativ eufori som hade uppstått några år tidigare under en resa i det man då kallade för Orienten. Ett helt nytt tonspråk hade under resan fötts inom honom, och med violinkonserten skulle ha realisera de musikaliska visionerna. På plats fanns också hans goda vän, violinisten Paweł Kochański, som hjälpte honom att finna rätt uttryck för solostämman. Violinkonserten är dessutom tillägnad Paweł Kochański.
Under sin livstid tillhörde Paweł Kochański (1887-1934) en av de mest uppskattade violinisterna. Han föddes i Odesa i en fattig judisk familj, och började tidigt spela violin. Hans musikaliska begåvning var av ett sådant slag att han snart plockades upp av meriterade lärare, och han skulle sedermera bli efterfrågad världen över som solist och lärare vid musikkonsetvatorier. Det sägs att publiken ofta blev helt förstummad av den vackra klang han kunde åstadkomma. Enligt vittnesmål ska han ha ägt en mjuk och öm, ja, faktiskt till och med sensuell klang. Något som också har gett avtryck i violinkonserten.
Paweł och Karol kom således från olika samhällsklasser, med mycket olika erfarenheter, men de fann varandra genom musiken, och i arbetet med Karol Szymanowskis första violinkonsert skulle de skapa något som många anser tillhöra den första moderna violinkonserten. För mig, som lekman, låter den oerhört svårspelad, med tempoväxlingar och abrupta förändringar i uttryck. På några sekunder kan man kastas från total eufori rakt ner i den mörkaste av alla hålor. Violinisten Dalia Kuznecovaite framförde konserten med stor inlevelse och empati. Det finns säkert de som bara noterade den lilla fadäs, där stråken under bråkdelen av en sekund fastande mellan strängarna, men just det illustrerade med önskvärd tydlighet hur krävande stycket är. Vi i publiken måste faktiskt ibland bli påminda om något så uppenbart.
Kvällens konsert avslutades med Alexandr Skrjabins (1872-1915) tredje symfoni (op. 43) från 1906, med titeln “Le Divin Poème” (“Den gudomliga dikten”), vilket i mitt tycke var ett utmärkt val av programsättarna. Skrjabins symfoni och Szymanowskis violinkonsert har nämligen det gemensamma att de upphäver tonaliteten. Men trots det kan man i de två verken finna stora skillnader. Skrjabins symfoni kan nästan ses som ett slags epos över andlighet, där han med sin säregna teknik (han använde färganalys när han tonsatte) skapade en nästan extatisk klangväv. Szymanowskis klangvärld i violinkonserten är i mitt tycke istället mer sensuell, men även elegant och också världsvan (med blicken riktad mot Orienten).
Sålunda landade denna dag i sällskap med Karol Szymanowski hos hans husgud Skrjabin. Och det var ett mycket fint framförande av Krakóws filharmoniska orkester, där särskilt konsertmästaren Joanna Konarzewskas vackra solon under Skrjabins tredje symfoni bör omnämnas.
—
På fotot syns Paweł Kochański och Karol Szymanowski ta en rökpaus under arbetet med violinkonserten. År 1916. Plats Zaruddja/Zaruddja.
Bifogar även en bild på kvällshimlen över Wisła. Bakom träden skymtar Wawel
Det sägs att Gustav Mahler (nu är vi där igen, men det kommer bara bli en parantes) utbrast “Mozart” i sitt dödsögonblick, som om han såg den stora mästaren framför sig. Man kan ju inte veta om det är helt sant, ty vittnesbörden kommer från Alma Mahler, och hon ville ju skapa varumärket “Gustav Mahler”, och en liknande legend spädde ju på bilden av Gustav Mahler som ett musikaliskt geni. Vittnesbörden har alltid fascinerat mig, för även om jag vet att Mahler gärna satte upp Mozarts operor, så känns de två tonsättarna så väsensskilda. Men jag är ju bara amatör, och formar mina musikaliska upplevelser efter ett lekmansöra.
Men trots att Mahler ska ha varit förtjust i Mozart, har jag svårt att förlika mig med situationer där Mahlers musik byts ut mot Mozart. Det är vad som hade skett i programmet till kvällens konsert. Initialt skulle Krakóws filharmoniska orkester framföra Mahlers sjätte symfoni, men någonstans beslöt man sig för att byta ut Mahler mot Mozarts 41:a symfoni, kallad “Jupitersymfonin”. Vari man kan finna orsaken till ändringen vet jag inte, men möjligheten tog man beslutet i och med att man bytte konstnärlig ledare för Krakóws filharmoniska orkester. För en Mahlerian, som jag är, innebär en dylik programförändring en uppbragdhet. Dels beroende på att jag hyser stor aktning för Mahlers sjätte symfoni, samt att det är det enda av hans symfonier jag aldrig hört levande. Av den orsaken lämnade framförandet av nämnda symfoni med Mozart mig tyvärr helt oberörd, trots att den nye konstnärliga ledaren Michał Klauza gav ett skickligt intryck.
Annat var det med inledningen av konserten, som var Karol Szymanowskis tredje symfoni (op 27) som kallas för “Pieśń o nocy” (“Nattens sång” på svenska). Den tillkom efter Szymanowskis första resa till Orienten, och under den resan fick han med sig ett nytt tonspråk som också skulle bli en av de viktigaste signalementen för hans tonsättarkonst under en period fram till 1919. “Nattens sång” består av en sats men den äger ändå tre delar med mycket olika karaktär, och det mest utmärkande draget är, förutom dess orientaliska karaktär, de olika stämmor, eller dess flerstämmighet, som flätas samman och skapar ett helt egensinnigt tonspråk. Det är ett verk för full orkester, med kör och en tenor som solist, vilket gör att det är öronbedövande, men också oerhört vackert. Kvällens stjärnor var kören (förstås) och konsertmästaren Pawel Wajrak som framförde violinsolot med bravur och såg därmed till att skapa den där särskilda atmosfären som symfonin besitter.
Kvällens konsert var inte första gången jag fick höra verket med Krakóws filharmoniska orkester, då förra gången var med den tidigare konstnärliga ledaren Alexander Humala. Jag kan omöjligt jämföra de två uppsättningarna (jag är ju lekman), men förra konserten gjorde ett större intryck på mig av någon anledning som jag själv inte förstår.
Ni tycker säkert att denna upplevelse vore nog för en kväll, men jag har alltid plats för musik i mitt hjärta. Därmed satte jag mig på cykeln och trampade från konserthuset till den gamla ringmuren för att gå på en gratiskonsert. På programmet stod Antonín Dvořáks stråkkvartett nummer 12 (op 96), som kallas för “den amerikanska stråkkvartetten”, och musikerna från Sinfonietta Cracovia. Tillsammans med en stor grupp musikälskare satt jag där i den kyliga höstkvällen, omringad av spårvagnar som dundrade förbi, festglada gaphalsar och ambulanser. Men ingenting kunde störa den förtrollade atmosfär som musikerna lyckades åstadkomma. Och som avrundning kan vi söka oss till Gustav Mahler igen, som en gång lär ha yttrat: “det bästa i musiken hittas inte bland noterna”.
Man kan ju tycka att det är lite märkligt att ett av de epos som anses vara bland de mest inflytelserika för den polska folksjälen, bär den föga polska titeln “Konrad Wallenrod”. Men så handlar den också om motstånd inifrån ett härskande förtryck. “Konrad Wallenrod” skrevs år 1828 av den polska nationalskaden Adam Mickiewicz (1798-1855), under en tid då de ryska härskarna hade förvisat honom bort från sina hemtrakter kring Vilnius till det centrala Tsarryssland. Mickiewicz valde att förlägga berättelsen till 1400-talets litauiska storfustendöme och handlar om den unge litauern Alf som tillfångatas av en tysk riddarorder. Alf upofostras att glömma sin litauiska identitet och bli trogen riddarna, men vid sin sida har han sin mentor Halban, som ser till att ingjuta litauisk nationalism i den unge Alf. Alf lyckas sedan fly från riddarna och återvänder till sitt folk. Där blir han förälskad i en litauisk flicka, de gifter sig och här skulle sagan kunna ha slutat lyckligt. Men så kommer det en vändning på berättelsen som får allt att förändras.
Alf försvinner. Han är som uppslukad av jorden. Det visar sig dock att han i själva verket har gjort karriär i den tyska riddarordern som tidigare hade tillfångatagit honom och nu finns han bland de högsta rangerna och kallas Konrad Wallenrod. Men det ingen vet är att hans mål är att förgöra riddarordern innifrån. I eposets sista scen har han förmått de kuvade litauerna att resa sig och bekämpa riddarordern, vilket medför att de slaktas av riddarna. Alf blir avslöjad och konfronterad av riddarna. Eposet slutar med att Konrad, eller Alf, tar gift tillsammans med sin fru och segnar död ner till marken.
Många menar att verket hade stor betydelse för polackernas uppror mot Tsarryssland, men alla är inte odelat positiva till verkets betydelse. Alf eller Konrad är ju knappast en hjälte som man enkelt tar till sitt hjärta. Han är en förrädare ur två perspektiv. Det fanns de som menade att hela verket var en studie i förräderi, och vissa, med ukrainske författaren Ivan Franko (1856-1916) i täten, menade att hela Mickiewicz produktion handlade om förräderi. Men det var ju ett påstående som knappast stod oemotsagt.
Med tanke på “Konrad Wallenrod” unika position i det polska medvetandet är det inte konstigt att verket också blivit opera, som jag nu ska få uppleva i konsertant form. Operan skrevs av Władysław Żeleński (1837-1921) och hade premiär i Lviv år 1885. Żeleński var mycket influerad av fransk opera, som för tiden var känd för sin omfångsrika iscensättning, dekor och antal sångare. Lviv kunde dock inte åstadkomma en så pass omfattande uppsättning som Żeleński tänkt sig, och mycket fick skalas ner. Bland annat kunde man inte uppbåda en harpa, så pianisten Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) fick rycka in och framföra de delarna på piano istället. Operan fick ganska bra kritik och kunde senare sättas upp i Kraków och ambitionen var att den skulle ges i Warszawa. Men där tog det stopp, då den tsarryska censuren hade börjat ana ugglor i mossen. Dessutom hördes allt mer kritiska röster mot operan och vissa menade att inte riktigt vara en opera, utan snarare en tonsatt dikt. Det var alltså särskilt librettot som kritiserades, medan musiken ansågs hålla måttet. Och nu ska jag alltså få höra den framföras av Krakóws filharmoniska orkester under ledning av dirigenten Krzysztof Słowiński.
Det fanns en tid då Dmitrij Sjostakovitj innehade en särskild plats i mitt hjärta. Inte en endaste vecka gick utan att jag lyssnade på någon av hans tonsättningar. Ja, det är så jag minns det. Men sedan kom andra tonsättare och föste undan Sjostakovitj, och jag tog mig allt mer sällan till hans tonvärld.
När jag ikväll satt på konserthuset i Kraków och lyssnade till hur Sinfonietta Cracovia framförde hans åttonde stråkkvartett i ett arrangemang för stråkorkester (op 110a), försökte jag har nästan feberaktigt söka mig till den platsen i mitt inre, men den tyckes helt utraderad, eller möjligen innehas av någon annan (oklart vem, dock). Ja, det gick till och med så långt att jag kom på mig själv att irritera mig på det ofta klaustrofobiska tonspråk jag tidigare fascinerades av. Vissa delar avfärdade jag även som kitsch, väl medveten om att så skriver man inte om Sjostakovitj. Jag vill dock tillägga att jag skriver ovanstående med sorg, ty framförandet ikväll var en uppvisning i lyhördhet och stark inkännande av den skickliga dirigenten Katarzyna Tomala-Jedynak. Men inom mig ekade det tomt, och mina känslor kunde inte rida på några svallvågor från musiken.
Annat var det med inledningen av konserten, som var “Agnus Dei” av Krzysztof Penderecki, som egentligen är en del av verket “Polskie Requiem”, och som vanligtvis framförs a capella av en kör. Men ikväll fick vi höra den i ett arrangemang för stråkorkester, vilket skapade en helt annan, men ändå mycket laddad atmosfär. Verkets polyfona inslag och dess ökande intensitet föreföll helt annorlunda med en stråkorkester, än det blir med en kör, men med det sagt bör jag kanske tillägga att jag föredrar den ena före det andra. De framstår för mig som två mycket olika syskon, som ändå har någon slags gemensam sinnevärld.
Konserten fortsatte därefter med Leonard Bernsteins fascinerade, känslomässiga och intensiva verk “Serenade after Plato’s ‘Symposium'”. Verket är, som ni nog förstår, en hyllning till Platons verk med samma namn och varje sats representerar de olika talarna i Platons text. Därmed blir verkets struktur dialogiskt till sin karaktär, och man kan tydligt höra samtalet mellan de olika stämmorna och solisten, som i detta fall var den skickliga violinisten Bartłomiej Nizioł.
Före Sjostakovitj spelade Sinfonietta Cracovia en fantasi av Ralph Vaughan Williams, men den lämnade mig förhållandevis oberörd, så den lämnar vi därhän. Jag vill däremot avsluta med att understryka att trots att Sjostakovitj inte lyckades hitta tillbaka till den plats i mitt inre han en gång ägde, var kvällens konsert både medryckande och stimulerande. Mycket beroende på Krakóws fantastiska sinfonietta och dess konstnärliga ledare Katarzyna Tomala-Jedynak.
Stadens kärna har tagits över av hitresta semesterivrare, som med söliga och oberäkneliga gångarter gör vägen praktiskt taget nästan helt oframkomlig. Och som varje krakowit försöker jag ta mig genom centrum med blixtens hastighet, trots att jag vet att det finns massor av hinder i form av turister som har för avsikt att spärra vägen för just mig. Så var det även ikväll när jag sicksackade mig fram mot mitt jobb. Ja, jag hade nämligen en rendezvous på min arbetsplats med en alldeles speciell herre. Nåja, nu är det inte så att jag särskilt ofta går till Collegium Novums aula, men det var där som mitt möte vankades. Och inte heller var det någon herre jag skulle träffa, utan istället musik av en viss Karol Szymanowski. Det var också för hans skull jag tog mig till kvällens konsert på festivalen för polsk musik.
Karol Szymanowski skrev sin första stråkkvartett (op 37) år 1917 under en traumatisk och omtumlande tid i hans liv. Hans familj hade tvingats lämna sitt familjegods Tymoszówka (som idag ligger i Ukraina och heter på ukrainska Tymasjivka) sedan ryska revolutionärer och kommunister tagit området i besittning. Familjen hade tagit sin tillflykt till Kropyvnytskyj (då Jelizavetgrad) i centrala Ukraina och Szymanowski försökte genom sin tonsättarkonst bearbeta de upplevelser han hade erfarit under flykten och när han förlorade sitt hem. (Han skulle aldrig återvända till Tymoszówka.) Kvartetten följer egentligen en traditionell form, med sina tre satser, men tonspråket i den är ofta djärvt och nyskapande. Som exempel kan man ta avslutningen i den sista satsen, där varje instrument spelar i olika tonarter, alltså en polytonal teknik. Det här greppet förstärker en orolig och kaotisk känsla, som också måste ha varit något som Szymanowski kände inombords under denna tid.
Konserten fortsatte med ett för mig nytt stycke, nämligen Constantin Régameys stråkkvartett nr 1 från 1948. Regamey föddes i Kyjiv 1907 och hans familj var polsk-schweizisk. Redan 13 år gamla lämnade han Kyjiv och flyttade till Warszawa, där han senare började studera på universitet för att ta examen i orientalisk filologi. Några år därefter debuterade han som musikkritiker med en essä om Szymanowskis fjärde symfoni. De båda var också mycket nära bekanta. 1945 flyttade Régamey till Lausanne, där han skulle bo fram till sin död 1982.
Régameys första stråkkvartett är fylld med dissonanser och harmonierna tycks skära av varandra innan de riktigt formas. Precis som Szymanowskis första stråkkvartett är det ett oroligt känsloläge som dominerar, men det hindrar inte att det trots allt är vackert och tilltalande.
Kvällens sista stycke var Fryderyk Chopins andra pianokonsert (op 21), som ikväll framfördes som en pianokvintett. Jag brukar tycka att inledning ofta känns onödigt tung och otymplig, men med en stråkkvartett i orkesterns ställe föreföll verket mer öppet och vackert skirt, och gav ackompanjemanget dessutom en angenämare karaktär. Nu får jag säkert smäll på fingrarna för den kommentaren, men jag har dessvärre en lite problematisk relation till Chopin, som är en tonsättare jag sällan, och till och med lite motvilligt, lyssnar på. Felet är dock inte alls Chopins, utan kommer sig av att jag för några år sedan överdoserade, ja, rent av missbrukade, Chopin. Men tilläggas bör att jag aldrig har varit på en konsert med Chopins musik som jag inte har uppskattat, och det gäller sålunda även kvällens konsert.
Musikerna ikväll var den strålande kvartetten Quatuor Sine Nomine som har sin hemvist i Lausanne samt den eminenta pianisten Sylviane Deferne.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
