viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 19 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Klockan 16.03 på söndag vänder så äntligen jorden sin axel mot solen och avslutar så sin studie av mörkret. Väl är väl det, för man kan ju tycka att världen är tillräckligt mörk som den är, även utan vintersolståndet. Men innan vi kastar oss in i den ljuskaskad som väntar oss om några månader, kan vi kanske uppehålla oss en liten stund till i mörkret, eller kanske snarare skymningen, tillsammans med den polska tonsättaren Henryk Górecki (1933-2010) och hans första stråkkvartett (op 62) från 1988.

Stycket heter “Already it is dusk” och lär ha haft sin källa i Góreckis aversion mot mörka kvällar, som han upplevde som särskilt otäcka i det kommunistiska Polen. Som utgångspunkt till stråkkvartetten valde han en strof i en motett av 1500-tals tonsättaren Wacław Szamotulski. Jag har tyvärr inte lyckats hitta strofen på andra språk än engelska, och då lyder den som följe: “Already dusk is falling, night closes in,/Let us beseech the Lord for help,/To be our guardian,/To protect us from wicked devils,/Who especially under cover of darkness/Profit from their cunning.” Motettens tenorstämma ska tydligen återfinnas som ett tema i Góreckis verk.

Stråkkvartetten, som bara äger en sats, inleds med ett oroväckande anslag, en slags dov och melankolisk stämning, men bara några takter in i verket byts atmosfären, där den vakna lyssnaren nog kan skönja toner från polsk folkmusik, och då kanske särskilt bergsfolkets goralernas dansanta folkmusik. Men det är inte en regelrätt folkdans som Górecki bjuder upp till, utan en fragmenterad, orolig och våldsam dans, som stundtals förefaller nästan drucken. Dansen är frenetisk, aggressiv och möjligen sprallgalen på en och samma gång, och det kanske är något av en ondskefull djävul som forsar fram över några takter. Mina tankar förs också till Karol Szymanowskis pantominbalett “Harnasie” (op 55), vilket inte alls är särskilt anmärkningsvärt eftersom Górecki var mycket inspirerad av just Szymanowski.

När vi slutligen når de sista takterna återgår vi för en stund till samma oroliga och sorgsna stämningsläge som i inledningen, men precis när mörkret tycks fått ett fast grepp om våra sinnen framträder så ett litet svagt ljus, kanske som en föraning om gryningen.

Dagens anteckning – 1 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde veckan, men jag påbörjade den med att fundera över hur man bäst inleder en vecka och slutligen landade valet på Mieczysław Karłowicz (1876-1909) och hans sista tonsättning den symfoniska dikten “Episod på en maskerad” (“Epizod na maskaradzie” op 14) från 1908-1911. Den observanta läsaren noterade säkerligen att verket färdigställdes efter Karłowicz död, och det stämmer helt och fullt, ty det var vännen, och tillika dirigenten och tonsättaren, Grzegorz Fitelberg som såg till att verket fick sin slutgiltiga form.

Karłowicz påbörjade arbetet i februari 1908 och vid sin död exakt ett år senare, skulle två tredjedelar av tonsättningen vara klar. Inspirationen till verket hämtade han troligtvis hos en novell av sin favoritförfattare Ivan Turgenjev. Handlingen i novellen utspelar sig på en maskerad, men det var inte handlingen som Karłowicz försökte återge, utan den stämning som utspelar sig mellan två älskande som möts på maskeradbalen, hur de först erinras sin ljuva kärlek och hur den sedan slås i spillror av maskeraderns plumpa lekar. I verket kan den kunniga tydligt höra hur det finns två teman, den manliga och den kvinnliga karaktären, som ställs mot varandra. Men man kan, som jag, också bara njuta av musiken och inte alls söka någon dramatik som den Karłowicz ville skänka lyssnaren. Själv appelleras jag, givetvis, av valthornens drömlika toner, men huruvida de tillhör kvinnan eller mannen vågar jag inte diktera.

Precis som musiken som beskrivs ovan var Mieczysław Karłowicz en särdeles intressant person. Han föddes i en polsk adelsfamilj i Visjneva, som idag ligger i nordvästra Belarus på gränsen mot Litauen. Familjen sålde dock sitt gods tidigt och förde några år av kringflackande liv i dagens Tyskland och Tjeckien innan de slog sig ner i Warszawa. I hemmet var musiken hela tiden närvarande, samt faderns stora intresse för etnologi. När Karłowicz var sju började han studera violin och redan i tonåren fördjupade han sig i musikteori, kontrapunkten och allmän kompositionslära. Samtidigt studerade han naturvetenskap vid universitetet i Warszawa.

När han var 19 år gammal flyttade han till Berlin med avsikten att studera violin för den stora mästaren Joseph Joachim, men han kom inte in på den utbildningen och fick nöja sig med att studera för en mindre meriterad violinist. Det var också under denna tid som ham började komponera på allvar. När han återvände hem till Warszawa ville han slå ett slag för polsk konstmusik och han arbetade enträget med att försöka få den då nybildade filharmoniska orkestern i Warszawa att framföra musik av polska tonsättare, med blandat resultat.

Karłowicz signum var den symfoniska dikten, och trots att recensenterna inte gav honom bifall, fortsatte han att arbeta med och utveckla den formen. Han skulle från 1904 fram till sin död tonsätta sex verk i denna form, och i sin tonsättarkonst visade han tydligt att han hade samma uppfattning om konstmusik som tonsättarna inom gruppen “Unga Polen”, där Karol Szymanowski ingick, men Karłowicz tillhörde formellt inte den gruppen, även om hans musik andas samma uttryck.

Karłowicz delade också kärleken till Tatrabergen med tonsättarkollegan Karol Szymanowski, och 1907 flyttade Karłowicz sålunda till Zakopane där han ägnade sig inte bara åt att tonsätta utan även åt bergsbestigning och att fotografera de vackra bergen. Det var också under en sådan exkursion som han förolyckades 32 år gammal i en lavin 1908, innan han lyckades färdigställa “Episod på en maskerad”. Efter sig lämnade han sex symfoniska dikter, en symfoni, en violinkonsert, samt flera verk för kammarmusik och sånger. Därutöver efterlämnade han ett stort arkiv av fotografier av Tatrabergen.

—

Fotot nedan är fångat av Mieczysław Karłowicz år 1906.

Bildens källa

Källan om verket.

Dagens anteckning – 18 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det finns säkert många anledningar till att fira idag, och en av dessa är att mannen till vänster i bild, Grzegorz Fitelberg (1879-1935) som föddes på denna dag. Och som ni ser så har mannen till höger i bild, som ni nog redan identifierat som Karol Szymanowski, tagit sig an uppgiften att fira på största allvar.

Fitelberg föddes i en judisk familj
i Daugavpils som då låg då under det tsarryska imperiet men återfinns idag i det fria Lettland. Familjen skulle dock snart flytta till Warszawa och det var här som Grzegorz inledde sin utbildning vid musikkonservatoriet i Warszawa. Blott 17 år gammal fick han anställning som violinist på Warszawas filharmoniska orkester och han skulle under denna tid tonsätta flera verk som visade på stor potential. Jag kan verkligen rekommendera hans artonde opus, nämligen “Pieśń o sokole”, eller “Das Lied vom Falken” (Falkens sång), vilket är en symfonisk dikt med utgångspunkt från hans ungdomsfavorit Gorkij, och hans pianotrio, op 10. Men när Fitelberg var 19 år slog han genom som dirigent och han la därmed tonsättandet på hyllan. Det är också i rollen som dirigent och tolkare av andras musik som de flesta känner honom idag.

Man skulle faktiskt utan att överdriva kunna titulera Fitelberg som en av Polens viktigaste dirigenter genom tiderna, eftersom han bidrog till att sprida kunskap om polsk konstmusik. Det gjorde han efter att, tillsammans med bland annat Karol Szymanowski, ha grundat gruppen “Młoda Polska” (“Unga Polen”) för polska tonsättare. Gruppen arrangerade flera konserter med musik av polska tonsättare och Fitelberg stod oftast på dirigentpulten. Genom åren skulle Fitelberg också dirigera flera konserter där polsk konstmusik hade uruppfördande, och han skulle dessutom bistå vännen Karol med viktiga synpunkter på dennes tonsättningar.

På 1930-talet grundade Fitelberg polska radiosymfonikerna, men när andra världskriget inleddes blev han som jude tvingad på flykt. Han tog sig över Atlanten till Argentina och senare USA där han fortsatte arbetet med att sprida kunskap om polsk samtidsmusik. Efter kriget återvände han dock till ett Polen i ruiner, och mycket av det han hade åstadkommit före katastrofen hade bokstavligen gått upp i rök. Bland annat skulle flera av Szymanowskis verk och skrifter brinna upp, då Fitelberg hade försvarat dessa i sitt hem i Warszawa. Grzegorz Fitelberg var dessutom den enda i sin familj som överlevde Förintelsen. Alla andra mördades. Trots att detta måste ha inneburit ett hårt slag mot honom, lät han sig inte förlamas av sorg utan fortsatte sitt arbete.

Radiosymfonikerna hade tvingats att flytta till Katowice, och Fitelberg blev erbjuden att leda arbetet med att utveckla orkestern. Hans sätt att leda orkestern beskrivs ofta som kompromisslöst, och valet av repertoar lär ha varit banbrytande och därmed ha lett till heta debatter. Många källor anger dessutom att hans sätt att dirigera förde tankarna till Gustav Mahler, men om detta stämmer är ju dessvärre svårt att bekräfta eftersom det inte finns några filmer där Mahler dirigerar och likaledes kan jag inte heller någon film med Grzegorz Fitelberg. Vad vi däremot vet är att utan Fitelberg skulle polsk konstmusik inte nått lika stor ryktbarhet som den har nått idag. Så han är väl värd en hyllning.

Dagens anteckning – 5 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Precis när jag ska cykla över bron Most Kostlarski hör jag ett välbekant tjatter, ty uppe på elledningarna sitter en grupp starar och för sin starliga livsstil. Det är en strid ström av kommentarer till varandra och möjligen också en del synpunkter på andra fåglars förehavanden och kanske till och med något om oss människor. Ingen annan cyklist eller fotgängare tycks dock hänföras av dem lika mycket som jag, och ett cykelbud plingar till och med ilsket när denne ser mig stå som förstenad mitt på bron, med min blick fäst på statarna. Kanske beror omgivningens ointresse på att starar tillhör de vanligaste bland våra starfåglar.

Familjen starar är stor och det finns över hundra olika arter som breder ut sig över nästan hela jordklotet. Stararna på bron bär det latinska namnet Sturnus vulgaris, och är förhållandevis utbredd på våra breddgrader. Den kan säkert ibland förväxlas med en koltrast, eftersom de är ungefär lika stors, men istället koltrasthannens helsvarta fjäderdräkt och honans bruna, har den vanliga staren vackra vita streck i den mörka purpurfärgade fjäderdräkten. Det gör att den nästan ser ut som en stjärnhimmel. De unga stararna har en ljusare fjäderdräkt med beige hals, och i gruppen som sitter på elledningarna vid Most Kostlarski kan några definitivt ungfåglar. Kanske hann de helt enkelt inte med första vågen av flykt söderut. Men de är egentligen inte försenade, då statar kan, vid gynnsamma förhållanden, vara kvar ända till november.

Starens sång brukar ofta karaktäriseras som omusikalisk, alltså i avsaknad av en tydlig melodi, men om man lyssnar noga kan man höra en fantastisk uppfinningsrikedom. Det blir nästan som att lyssna på en liten orkester, men mig veterligen har ingen skrivit någon symfoni tillägnat stararna.

Men det visar sig att Karol Szymanowski faktiskt har skrivit några barnvisor (Rymy dziecięce op. 49, från 1922 eller 1923) där en av visorna handlar om en elak liten stare (“Nikczemny szpak”). Szymanowski skrev sångerna ursprungligen till systern Stanisławas yngsta dotter Krysia, men när den äldre dottern Alusia gick bort i en tragisk olycka i hemstaden Lviv (hon krossades av en staty på en skolgård) beslöt han sig för att dedikera verket till henne istället. Texterna till sångerna bygger på en diktsvit kallad “Barnramsor” (“Rymy dziecięce”) av poeten och författarinnan Kazimiera Iłłakowiczówna (1892-1983), och handlar om en liten flicka som vid läggdags skapar olika ramsor tillsammans med sin docka. Under mellankrigstiden tillhörde Kazimiera Iłłakowiczówna en av de mest hyllade poeterna, och hon är faktiskt även känd för att hon var Józef Piłsudskis sekreterare.

Det finns kanske en och annan som höjde lite förvånat på ögonbrynen när jag skrev att Karol Szymanowski hade skrivit barnvisor, och det är riktigt att det går att ifrågasätta. Om man lyssnar på sångernas melodier hör man nämligen de att knappast kan betecknas som några trallvänliga visor för barn. Sin elitistiska vana trogen har han nämligen skapat elegan och stilfull musik, med kreativa lösningar för att framhäva olika händelser. Sången om den elaka staren är den sista i sångcykeln och jag tycker mig inledningsvis kunna höra statarnas tjatter, precis som stararna på Most Kostlarski. Och det abrupta slutet är faktiskt riktigt oväntat och visar både på Szymanowskis konstnärlig finess och hans humor.

—

På fotot syns Stanisława med dottern Alusia och i bakgrunden skymtar Karol Szymanowski. År och plats okänt.

Dagens anteckning – 4 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Låt oss stanna kvar en stund hos Karol Szymanowski (1882-1937). Eller ni gör ju som ni vill, men det är i hans sällskap jag tillbringat dagen, och då kanske främst kvällen. Ty ikväll har jag fått höra hans underbara första violinkonsert (op 35) framföras av den litauiska violinisten Dalia Kuznecovaite tillsammans med Krakóws filharmoniska orkester och under ledning av Antoni Wit.

Violinkonserten tillkom år 1916 när Karol Szymanowski vistades hos sin vän Józef Jaroszyński på den senares herrgård i Zarudzie, på ukrainska Zaruddja (Заруддя), strax söder om Kyjiv. I Europa rasade första världskriget, men Karol var helt avskärmad från krigets fasor på herrgården. Inne i honom pågick det istället en kreativ eufori som hade uppstått några år tidigare under en resa i det man då kallade för Orienten. Ett helt nytt tonspråk hade under resan fötts inom honom, och med violinkonserten skulle ha realisera de musikaliska visionerna. På plats fanns också hans goda vän, violinisten Paweł Kochański, som hjälpte honom att finna rätt uttryck för solostämman. Violinkonserten är dessutom tillägnad Paweł Kochański.

Under sin livstid tillhörde Paweł Kochański (1887-1934) en av de mest uppskattade violinisterna. Han föddes i Odesa i en fattig judisk familj, och började tidigt spela violin. Hans musikaliska begåvning var av ett sådant slag att han snart plockades upp av meriterade lärare, och han skulle sedermera bli efterfrågad världen över som solist och lärare vid musikkonsetvatorier. Det sägs att publiken ofta blev helt förstummad av den vackra klang han kunde åstadkomma. Enligt vittnesmål ska han ha ägt en mjuk och öm, ja, faktiskt till och med sensuell klang. Något som också har gett avtryck i violinkonserten.

Paweł och Karol kom således från olika samhällsklasser, med mycket olika erfarenheter, men de fann varandra genom musiken, och i arbetet med Karol Szymanowskis första violinkonsert skulle de skapa något som många anser tillhöra den första moderna violinkonserten. För mig, som lekman, låter den oerhört svårspelad, med tempoväxlingar och abrupta förändringar i uttryck. På några sekunder kan man kastas från total eufori rakt ner i den mörkaste av alla hålor. Violinisten Dalia Kuznecovaite framförde konserten med stor inlevelse och empati. Det finns säkert de som bara noterade den lilla fadäs, där stråken under bråkdelen av en sekund fastande mellan strängarna, men just det illustrerade med önskvärd tydlighet hur krävande stycket är. Vi i publiken måste faktiskt ibland bli påminda om något så uppenbart.

Kvällens konsert avslutades med Alexandr Skrjabins (1872-1915) tredje symfoni (op. 43) från 1906, med titeln “Le Divin Poème” (“Den gudomliga dikten”), vilket i mitt tycke var ett utmärkt val av programsättarna. Skrjabins symfoni och Szymanowskis violinkonsert har nämligen det gemensamma att de upphäver tonaliteten. Men trots det kan man i de två verken finna stora skillnader. Skrjabins symfoni kan nästan ses som ett slags epos över andlighet, där han med sin säregna teknik (han använde färganalys när han tonsatte) skapade en nästan extatisk klangväv. Szymanowskis klangvärld i violinkonserten är i mitt tycke istället mer sensuell, men även elegant och också världsvan (med blicken riktad mot Orienten).

Sålunda landade denna dag i sällskap med Karol Szymanowski hos hans husgud Skrjabin. Och det var ett mycket fint framförande av Krakóws filharmoniska orkester, där särskilt konsertmästaren Joanna Konarzewskas vackra solon under Skrjabins tredje symfoni bör omnämnas.

—

På fotot syns Paweł Kochański och Karol Szymanowski ta en rökpaus under arbetet med violinkonserten. År 1916. Plats Zaruddja/Zaruddja.

Bifogar även en bild på kvällshimlen över Wisła. Bakom träden skymtar Wawel

Dagens anteckning – 3 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För exakt 143 år sedan idag föddes den polske tonsättaren Karol Szymanowski i byn Tymosjivka (Тимошівка) som ligger i dagens Ukraina. Familjen han föddes in i var en polsk adelsfamilj, som hade hamnat i denna del av den polska periferin efter Kościuszkoupproret 1794. Karol Szymanowskis farfar ska nämligen ha engagerat sig och i upproret, och när det slogs ner av tsarens styrkor tvingades familjen att lämna Warszawa. När Szymanowski föddes låg byn i det tsarryska imperiet och det är troligt att administrationen använde det ryska namnet Tymosjovka (Тимошовка) före det polska Tymoszówka. Det ukrainska namnet användes nog bara i inofficiella sammanhang av de ukrainskspråkiga i byn.

I Karol Szymanowskis barndomshem var musiken ständigt närvarande. Pappa Stanisław var en hygglig pianist och cellist, och hans intresse för musik skulle sedermera också smitta av sig på flera av barnen (de var fyra till antalet). Det är oklart om mamman (Dominika Teodora Anna) spelade något instrument, men hennes stora intresse för kultur ska ha bildat ett viktigt fundament till barnens bildning.

Godset i Tymosjivka/Tymoszówka hade bara ett plan och den ska enligt källor ha varit ganska mörk, med långa korridorer som sträckte sig som en ryggrad längs med husets kropp. På ena sidan av godset stod en dunge med lind, och på andra sidan stod två valnötsträd mellan lindarna. Valnötsträden ska, enligt minnesanteckningar från familjen, ha gett god skörd varje år. På en av gavlarna ska det ha funnits en veranda, där vinrankor klättrade. Inne i huset var det fyllt till bredden med gamla vackra möbler som adelsfamiljen hade samlat på sig genom århundradena. Här fanns handsnidade möbler av ek, elfenenshorn, pistol- och sabelsamlingar, handskrifter som var hundratals år gamla, och förstås flera instrument. Men familjens inredning visade egentligen inte på något extremt materiellt överflöd, utan var förhållandevis genomsnittligt för en adelsfamilj under denna tid.

Bland alla instrument som familjen hade fanns givetvis en flygel och det var vid den som Karol Szymanowski började lära sig spela, förstås med pappan som lärare. Redan som mycket ung började han komponera stycken för piano och sång, men inga av dessa har överlevt. Det första publicerade verket (op 1) skrevs när han var 17 år och publicerades något år senare (1906). I dessa tidiga verk var han influerad av Fryderyk Chopin och den ryske tonsättaren Alexkandr Skrjabin. Dessa båda skulle följa honom genom hela hans tonsättarkonst, trots att hans tonspråk skulle gå genom tre mycket olika faser. Han inledde senromatiskt, gick vidare till ett impressioniskt, eller orientaliskt, tonspråk och avslutade livet med den nationalromantiska, eller goralfasen (uppkallad efter bergsfolket goralerna), men det som bestod var Chopin och Skrjabin.

Och jag tror att förklaringen till varför det förhöll sig så kan hittas i hans födelseplats, Tymoszówka/Tymosjivka. Karol Szymanowski älskade nämligen “sitt” Tymoszówka och det var där han fann sina första klanger. Det var också där som han formades av sin familjs polska anor, kultur och tradition, men samtidigt levde, och till viss del även kuvades, i ett tsarryskt imperium. Och det är också i den skärningspunkten, mellan öst och väst, som man kan finna det som fascinerar i Szymanowskis tonspråk.

Men hösten 1917, under den ryska revolutionen, skulle Tymoszówka/Tymosjivka ryckas ifrån honom. Godset brändes ner av de röda styrkorna och han skulle aldrig återvända till platsen. Denna förlust av hemvist ledde också till att han under några år genomgick en kris där han tvivlade på musikens betydelse. Och när han väl började skriva musik igen, hade hans tonspråk genomgått en transformation, och klangerna från Tymoszówka var nu borta.

—

På fotot syns Karol Szymanowski med mamma och vännen Harry Neuhaus på en roddtur på sjön i Tymoszówka/Tymosjivka. Året är 1905 och fotograf antagligen systern Zofia (Zioka).

Dagens anteckning – 27 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det sägs att Gustav Mahler (nu är vi där igen, men det kommer bara bli en parantes) utbrast “Mozart” i sitt dödsögonblick, som om han såg den stora mästaren framför sig. Man kan ju inte veta om det är helt sant, ty vittnesbörden kommer från Alma Mahler, och hon ville ju skapa varumärket “Gustav Mahler”, och en liknande legend spädde ju på bilden av Gustav Mahler som ett musikaliskt geni. Vittnesbörden har alltid fascinerat mig, för även om jag vet att Mahler gärna satte upp Mozarts operor, så känns de två tonsättarna så väsensskilda. Men jag är ju bara amatör, och formar mina musikaliska upplevelser efter ett lekmansöra.

Men trots att Mahler ska ha varit förtjust i Mozart, har jag svårt att förlika mig med situationer där Mahlers musik byts ut mot Mozart. Det är vad som hade skett i programmet till kvällens konsert. Initialt skulle Krakóws filharmoniska orkester framföra Mahlers sjätte symfoni, men någonstans beslöt man sig för att byta ut Mahler mot Mozarts 41:a symfoni, kallad “Jupitersymfonin”. Vari man kan finna orsaken till ändringen vet jag inte, men möjligheten tog man beslutet i och med att man bytte konstnärlig ledare för Krakóws filharmoniska orkester. För en Mahlerian, som jag är, innebär en dylik programförändring en uppbragdhet. Dels beroende på att jag hyser stor aktning för Mahlers sjätte symfoni, samt att det är det enda av hans symfonier jag aldrig hört levande. Av den orsaken lämnade framförandet av nämnda symfoni med Mozart mig tyvärr helt oberörd, trots att den nye konstnärliga ledaren Michał Klauza gav ett skickligt intryck.

Annat var det med inledningen av konserten, som var Karol Szymanowskis tredje symfoni (op 27) som kallas för “Pieśń o nocy” (“Nattens sång” på svenska). Den tillkom efter Szymanowskis första resa till Orienten, och under den resan fick han med sig ett nytt tonspråk som också skulle bli en av de viktigaste signalementen för hans tonsättarkonst under en period fram till 1919. “Nattens sång” består av en sats men den äger ändå tre delar med mycket olika karaktär, och det mest utmärkande draget är, förutom dess orientaliska karaktär, de olika stämmor, eller dess flerstämmighet, som flätas samman och skapar ett helt egensinnigt tonspråk. Det är ett verk för full orkester, med kör och en tenor som solist, vilket gör att det är öronbedövande, men också oerhört vackert. Kvällens stjärnor var kören (förstås) och konsertmästaren Pawel Wajrak som framförde violinsolot med bravur och såg därmed till att skapa den där särskilda atmosfären som symfonin besitter.

Kvällens konsert var inte första gången jag fick höra verket med Krakóws filharmoniska orkester, då förra gången var med den tidigare konstnärliga ledaren Alexander Humala. Jag kan omöjligt jämföra de två uppsättningarna (jag är ju lekman), men förra konserten gjorde ett större intryck på mig av någon anledning som jag själv inte förstår.

Ni tycker säkert att denna upplevelse vore nog för en kväll, men jag har alltid plats för musik i mitt hjärta. Därmed satte jag mig på cykeln och trampade från konserthuset till den gamla ringmuren för att gå på en gratiskonsert. På programmet stod Antonín Dvořáks stråkkvartett nummer 12 (op 96), som kallas för “den amerikanska stråkkvartetten”, och musikerna från Sinfonietta Cracovia. Tillsammans med en stor grupp musikälskare satt jag där i den kyliga höstkvällen, omringad av spårvagnar som dundrade förbi, festglada gaphalsar och ambulanser. Men ingenting kunde störa den förtrollade atmosfär som musikerna lyckades åstadkomma. Och som avrundning kan vi söka oss till Gustav Mahler igen, som en gång lär ha yttrat: “det bästa i musiken hittas inte bland noterna”.