viewpoint-east.org

Tryckt upp mot en trädstam, står den plötsligt där, i all sin ensamhet. En vitsippa. Den enda av sitt slag jag ännu skådat denna vår. Den bär sin blomma som om den vore en krona, likt en blommornas konung, och som den soldyrkare den är riktar den sina vita blomblad stolt mot solens strålar. Dess livsbejakande uppenbarligen sprider sig in i varje skrymsle av mitt inre. Tänk, att ett så litet tingest kan skänka en som mycket glädje och hopp.

Kanske var det också en vitsippa som poeten Johann Ludwig Uhland (1787-1862) hade sett när han som 20-åring han skrev sin dikt “Frühlingsglaube” (“Vårtro” eller “Tro på våren”). Dikten inleds med att beskriva hur vårens milda bris har vaknat. Den far över landskapet, dag och natt, ingen rast och ingen ro. Den väcker markens växter och föser fram vårens dofter. Och även om mycket är nytt och okänt, lovar han att allt kommer bli enastående, ty världen kommer bara att bli vackrare för var dag som går, till och med de djupaste och mörkaste dalgångarna kommer att blomma. Så glöm hjärtats alla sorger, och frukta inte framtiden, avslutas dikten tillitsfullt.

Man kan tycka att dikten är något trivial, och det finns de som menar att den inte ger prov på Uhlands litterära förmåga. Men det hindrade inte Franz Schubert från att fem år efter att diktens tillkomst tonsätta den (Frühlingsglaube, D 686). Till skillnad från dikten skimrar Schuberts sång med en särdeles vacker inre vitalitet. Här hörs framtidstro och tonerna blommar likt våren. Det är svårt att tro att sången skrevs under en av Schuberts svåraste perioder. Hälsan vacklade och han förstod nog att hans framtid inte var så ljus som dikten angav. Till råga på allt hade han svårt att bli tagen på allvar som tonsättare, vilket gjorde att han sjönk in i djupa depressioner. Men trots detta flödade musiken ur honom under denna tid, som om den anade att dess boning snart skulle tyna bort.

Och vem vet, kanske är det också därför som vitsipporna blommar så ivrigt. De förnimmer kanske att deras prakt snart kommer att ha svårt att mäta sig med det som om några veckor komma skall.

När Franz Schubert (1797-1828) bara hade några månader kvar av sitt korta liv, erfor han något av en kreativ urladdning. Varifrån hans skaparkraft kom tvistar de lärde om ännu, men en förklaring som ofta anges är att han berördes av Ludwig van Beethoven död år 1827. Hans skaparkraft skulle alltså ha varit en hyllning till den store mästaren. Men en annan mycket trolig förklaring kan också ha varit att han då hade uppnått en mognad som tonsättare. Han hade helt enkelt funnit ett eget tonspråk som han nu kunde skörda frukterna av.

Bland de verk som märks från denna tid återfinns Impromptus, som är åtta stycken från solopiano, hans kanske mest kända stråkkvintett i C-dur (D 956), den postumt sammanställda sångsamlingen Schwanengesang (D 957), sångcykeln Winterreise (D 911) och många andra.

I samband med att han skrev Winterreise tonsatte han även den vackra och tekniskt krävande fantasi i C-dur för piano och violon (D934). Verket tillkom under decembermånad 1827 och skulle bli hans sista för violin och piano. Fantasin skrevs till violinisten Josef Slavik och pianisten Carl Maria von Bocklet som båda var vänner till Schubert, och avsikten med verket var att påvisa de båda solisternas stora virtuositet. Det är sålunda ett verk som fodrar förmåga att att bemästra både teknik och känsla.

Uruppförandet skedde i Wien en månad efter att fantasin fullbordats. Men åhörarna den där kvällen lät sig inte tjusas. De värjde sig mot dess längd (den är ungefär 25 minuter lång vilket tydligen var för långt för wienarna) och de tyckte även att strukturen var alltför svårgenomtränglig. En kritiker som bevistade konserten noterades att det blev allt glesare i bänkraderna ju längre solisterna spelade, och han uttryckte även en viss tveksamhet till om han själv skulle lyckas formulera något om musiken han lyssnade till.

Det som åhörarna tyckte var alltför utmanande med fantasins struktur tordes ha varit att den består av sju delar, som är löst sammansatta och ofta står i kontrast till varandra. Värt att notera är också att de sista satserna kretsar kring temat till en av Schuberts egna sånger (nämligen “Sei mir gegrüsst” från 1822), ett val som inte alla tycks ha bifallit.

Vad Franz Schubert sa om att åhörarna inte gav sitt gillande till hans fantasi återger inga källor, men det är möjligt att han tog kritiken med en axelryckning, eftersom han troligen redan vänt sin uppmärksamhet mot nya tonsättningar, ty han var, som sagt, inne i en av sina mest kreativa perioder.

—

Teckningen nedan är inte från uruppförandet av nämnda fantasi, utan återger en Schubertiad återgivet av vännen Moritz von Schwind från omkring 1820. Schubert syns i mitten vid sidan av en man som spelar på gitarr. Ett ganska nytt instrument med denna tid