viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag inledde morgonen med att försöka hitta ett sätt att betvinga våra samtidsmonster. Mitt val av vapen och ammunition föll på Franz Schubert och hans Die schöne Müllerin, på svenska Den vackra mjölnerskan (Op 25, D. 795) från 1826.

Denna sångcykel, med tonsatta dikter författade av Wilhelm Müller, har 20 sånger som handlar om en ensam vandrare som är ute gör det som vandrare helst gör, alltså vandrar. Varifrån han kommer och vart han tänkt att ta sig förtäljer inte historien, men det tycks som om han vandrar lite planlöst, ty på sin väg finner han en förtjusande lite bäck, som han börjar följa.

Efter en bit kommer han fram till en vattenmölla, som ägs av en mjölnare som givetvis har en vacker dotter. Vandraren förälskar sig självfallet ögonblickligen i henne. Han uppvaktat henne på alla möjliga upptänkliga sätt, men resultatet av hans ansträngningar faller inte väl ut. Dessutom dyker det upp en hårfager jägare och denne förför den vackra mjölnardottern och de båda lämnar vår vandrare åt sitt öde. Tilläggas bör att jägaren är klädd i grönt och vandraren blir fixerad vid allt som är grönt och det hela slutar mycket tragiskt med att vandraren dränker sig i bäcken, som sjunger en sång till hans ära.

Som ni förstår var detta inget lämpligt val att dränka sina samtidssorger i. Men till min undsättning kom istället mitt arbete, och efter en dag vid katedern och med studenterna har jag fullkomligt förträngt våra samtidsmonster och känner mig nu lättare till sinnes.

(Läsningstid: 3 minuter)

Februarihimlens disigt, mjuka leende lockar ut människorna från deras gömmor. Lite misstroget ser vi upp mot skyn, där himlen har vävt ett band av snövita molnbollar. Och över Wisła lägger himlen ett gråvitt skimmer, som sträcker sig upp över skogens träd och hela vägen tillbaka till februarihimlens leende. I avsaknad av snö strör februari ut yrvakna och blygsamt nigande snödroppar. Men trots att allt detta associeras med våren upptas mina tankar av vintern och då särskilt den lilla istiden. Jag vet inte varför denna tidsperiod har tagit mina tankar i besittning under den senaste tiden. Kanske beror det på att ämnet klimatförändringar verkar blomstra i vår samtid, ett ämne som tillhör den mest stabila grenen på det träd av våra samtidstankar som berör fascinationen för vår möjliga och snara undergång.

Lilla istiden var också en klimatförändring, om än mycket långsam, den varade i hela 500 år. Den var dessutom inte global, utan tycks främst har drabbat Europa och Nordamerika. För de flesta som levde under denna period var klimatförändringar nog inget samtalsämne. Kylan var antagligen bara ett faktum som pågått i generationer och man förväntade sig nog inte heller något egentligt slut på den. Men tankarna hos dåtidens människor måste ha upptagits en del av de stränga vintrarna.

Om det var därför som poeten Wilhelm Müller (1794-1827) skrev dikterna som Franz Schubert tonsatte till sin “Winterreise” (D. 911, piblicerad år 1828 som Op. 89) låter jag vara osagt. Vad jag däremot vågar drista mig till att påstå är att få har lyckats beskriva vinterns obarmhärtlig karaktär så som han. Denna sångcykel, med sina 24 sånger, kan få mitt blod att isa, men inte enbart beroende på Müllers dikter, utan även på Schuberts mästerliga tonsättningar. Pianots toner bildar iskristallernas klang, och den ensamma sångarens ljuder kargt och faktiskt huttrande. Man fryser hela vägen in till kroppens mest bortglömda gömsle. Men samtidigt är sångerna så oerhört intagande vackra att jag rent av kan sakna vintern när jag lyssnar till Winterreise.

Det går inte att välja en av sångerna utan att känna att jag behandlar de andra missunnsamt, men om jag måste väljer jag den sjuttonde sången, “Im Dorfe” (“I byn”).

“Es bellen die Hunde, es rascheln die Ketten;
es schlafen die Menschen in ihren Betten,
träumen sich manches, was sie nicht haben,
tun sich im Guten und Argen erlaben:

Und morgen früh ist alles zerflossen.
Je nun, sie haben ihr Teil genossen
und hoffen, was sie noch übrig ließen,
doch wieder zu finden auf ihren Kissen.

Bellt mich nur fort, ihr wachen Hunde,
laßt mich nicht ruh’n in der Schlummerstunde!
Ich bin zu Ende mit allen Träumen—
was will ich unter den Schläfern säumen?”

Mina kunskaper om 1800-talets tyska är ytterst bristfälliga och jag vågar mig inte på någon översättning av raderna ovan, men fann denna översättning till engelska:

“Dogs are barking, their chains are rattling.
People are asleep in their beds.
They dream of plenty that they have not,
find both good and evil to refresh them:

and next morning it has all vanished.
But then, they have enjoyed their share
and hope was left over
will still be found on their pillows.

Bark me away, you watchdogs!
Let me not rest in these hours of slumber!
I am done with all dreaming;
why linger among those asleep?”

(Läsningstid: 3 minuter)

En smal och elegant nymåne ler kanske något snett mot Kopernika-gatan i Kraków, där en liten och hängiven skara samlats för att fira Franz Schuberts födelsedag och lyssna på hans Forellkvintetten (A-dur, D. 667). Det är förhållandevis varmt för årstiden. Många är barhuvade och det finns inte längre någon snö som lyser upp de mörka hörnen. Annat var det på Franz Schubert födelsedag, den 31 januari 1797, som inträffade under lilla istidens tredje period (som löpte mellan 1790-1880). I familjen Schuberts hus fanns en enda värmekälla, den öppna spisen i köket, och enligt många källor var det också där som lille Franz såg dagens ljus för första gången.

Nåväl, ovannämnda kvintett komponerades av den då 22 år gamla Franz vid hans första besök i österrikiska Steyr, men avslutades när han kom hem till Wien. Den har för våra öron en lite annorlunda sammansättning av stråkkvartett tillsammans med pianot, enär Schubert har valt violin, viola, cello och kontrabas. (Vi förväntar oss ju ofta första och andra violin, viola samt cello.) Men faktum är att detta var ganska vanligt under tidigt 1800-tal.

Första satsen (Allegro vivace) inleds med ett plask, som om forellen slår sin stjärt mot vattenytan. Pianots toner låter som vattendroppar vilka skvätter över ytan. Och satsen fortsätter i varm och trygg harmoni. Här råder en uppriktig tillfredsställelse och glädje, men den är kontrollerat och lite återhållet. Inga galna känsloyttringar. Det är oerhört svårt att inte sitta med ett fånigt leende på läpparna genom hela denna satsen. Atmosfären i andra satsen (Andante) är lite mindre harmonisk. Vi stannar upp och frågar oss om all harmonisk lycka vi kände i första satsen verkligen existerade.

I tredje satsen (Scherzo) byts stämningen däremot med en abrupt inledning som slungar oss ut från vemodet. Men det föregår en konstant kamp mellan dessa två stämningar. Vi står med ena foten i vemod och med den andra i upprymdhet.

Fjärde satsen (Andantino – Allegretto) inleds också lite mer tvekande. Vi ler lite hövligt, men brister inte ut i några skatt. Forellen gör några drillar med sin stjärt med hjälp av pianots toner, och violinen plockar upp dessa i små egensinniga flätor. Cellon och violan svarar hövligt. Kontrabasen stämmer in och hummar med gillande.

Den avslutande och femte satsen (Allegro giusto) inleds lugnt och sakligt, men snart bryter eurofin fram, och drar med oss genom vattnets vivlar, där forellens fjäll blänker vackert genom vattenytan, och den drar vidare mot, för oss okända mål. Vi får helt enkelt stå kvar på stranden och kontemplera över var den kan vara nu.

Jag har inte lyckats hitta någon källa som säger när den spelades första gången och om Schubert fick höra sitt verk. Verket publicerades först ett år efter hans död (1828). Men om han fick höra det var det på liknande instrument som jag fick höra den ikväll, eftersom den framfördes på tidstypiska instrument. Vilket kändes som ett passande sätt att fira lille Franz.