viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 19 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en stig i skogen Las Wolski kämpar en liten skogstordyvel upp och ner för lövens kulliga fysionomier. Att bestiga varje löv tycks innebära en enorm ansträngning. Skogstordyvelns små håriga ben trevar sig fram som om den kände sig för huruvida det kan tänkas vara trygg mark att gå på. Det kan tänkas att det snart är de sista trevande stegen som den tar, innan höstens nattkyla erövrat dess kropp och inlett förmultningen. Men det kan också tänkas förhålla sig så att varje steg tas så försiktigt för att skogstordyveln ska hinna ta sig en smakbit på varje löv. Ty det är beskaffat så att löv tillhör skogstordyvelns huvudsakligen föda. Överhuvudtaget föredrar den allt som är dött, eller har påbörjat sin bana mot upplösning. Ruttna svampar, kadaver och spillning är andra måltider som skogstordyveln gärna intar.

Långt nere i marken ligger nästa års upplaga av skogstordyvlar i form av ägg. De kan ligga så långt ner som 30 centimeter, och där har föräldrarna inrett så att de ska klara vintern, med ett rejält förråd med mat som de ska mumsa i sig när de väl blir larver. Om det också är löv, ruttna svampar, kadaver eller spillning vågar jag dock inte svara på. Att föräldrarna har grävt runt i jorden och bökat runt för att lägga sina ägg är något som vi ska vara tacksamma över, eftersom de gärna lägger sina ägg på torra platser som daggmaskar skyr. Och att jorden luftas är ju som ni vet bra.

Just det senare är nog något som särskilt träden gläds åt. Det ger dem luft under rötterna, så att de kan växa högre och få större bladkronor, som just nu har inträtt i den vackraste fasen av hösten. Färgerna på trädens kronor är djupt röda, gula och bruna. Som om de förbereder sig på att imitera marken och jorden som de snart ska förenas med. Ett av alla finurliga system som naturen ordnat, och som jag varje år förundras över.

Skogstordyveln har nu nått andra sidan av stigen. Räddad undan cyklarnas mordiska hjul, hundarnas vetgiriga nosar, och kanske i synnerhet människornas tunga kliv. Kanske hinner den till och med ta sig en sista munsbit av något löv eller överbliven och rutten svamp, innan den drar sin sista suck. Men om suckar nu är något som skogstordyvlar företar sig vågar jag dessvärre inte svara på.

Dagens anteckning – 18 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det finns säkert många anledningar till att fira idag, och en av dessa är att mannen till vänster i bild, Grzegorz Fitelberg (1879-1935) som föddes på denna dag. Och som ni ser så har mannen till höger i bild, som ni nog redan identifierat som Karol Szymanowski, tagit sig an uppgiften att fira på största allvar.

Fitelberg föddes i en judisk familj
i Daugavpils som då låg då under det tsarryska imperiet men återfinns idag i det fria Lettland. Familjen skulle dock snart flytta till Warszawa och det var här som Grzegorz inledde sin utbildning vid musikkonservatoriet i Warszawa. Blott 17 år gammal fick han anställning som violinist på Warszawas filharmoniska orkester och han skulle under denna tid tonsätta flera verk som visade på stor potential. Jag kan verkligen rekommendera hans artonde opus, nämligen “Pieśń o sokole”, eller “Das Lied vom Falken” (Falkens sång), vilket är en symfonisk dikt med utgångspunkt från hans ungdomsfavorit Gorkij, och hans pianotrio, op 10. Men när Fitelberg var 19 år slog han genom som dirigent och han la därmed tonsättandet på hyllan. Det är också i rollen som dirigent och tolkare av andras musik som de flesta känner honom idag.

Man skulle faktiskt utan att överdriva kunna titulera Fitelberg som en av Polens viktigaste dirigenter genom tiderna, eftersom han bidrog till att sprida kunskap om polsk konstmusik. Det gjorde han efter att, tillsammans med bland annat Karol Szymanowski, ha grundat gruppen “Młoda Polska” (“Unga Polen”) för polska tonsättare. Gruppen arrangerade flera konserter med musik av polska tonsättare och Fitelberg stod oftast på dirigentpulten. Genom åren skulle Fitelberg också dirigera flera konserter där polsk konstmusik hade uruppfördande, och han skulle dessutom bistå vännen Karol med viktiga synpunkter på dennes tonsättningar.

På 1930-talet grundade Fitelberg polska radiosymfonikerna, men när andra världskriget inleddes blev han som jude tvingad på flykt. Han tog sig över Atlanten till Argentina och senare USA där han fortsatte arbetet med att sprida kunskap om polsk samtidsmusik. Efter kriget återvände han dock till ett Polen i ruiner, och mycket av det han hade åstadkommit före katastrofen hade bokstavligen gått upp i rök. Bland annat skulle flera av Szymanowskis verk och skrifter brinna upp, då Fitelberg hade försvarat dessa i sitt hem i Warszawa. Grzegorz Fitelberg var dessutom den enda i sin familj som överlevde Förintelsen. Alla andra mördades. Trots att detta måste ha inneburit ett hårt slag mot honom, lät han sig inte förlamas av sorg utan fortsatte sitt arbete.

Radiosymfonikerna hade tvingats att flytta till Katowice, och Fitelberg blev erbjuden att leda arbetet med att utveckla orkestern. Hans sätt att leda orkestern beskrivs ofta som kompromisslöst, och valet av repertoar lär ha varit banbrytande och därmed ha lett till heta debatter. Många källor anger dessutom att hans sätt att dirigera förde tankarna till Gustav Mahler, men om detta stämmer är ju dessvärre svårt att bekräfta eftersom det inte finns några filmer där Mahler dirigerar och likaledes kan jag inte heller någon film med Grzegorz Fitelberg. Vad vi däremot vet är att utan Fitelberg skulle polsk konstmusik inte nått lika stor ryktbarhet som den har nått idag. Så han är väl värd en hyllning.

Dagens anteckning – 17 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I ensamt majestät står den där mitt på ett fält, och med sina röda, eller möjligen brandgula, löv färgar den allt omkring sig i dova toner. Den låter helt enkelt inte dela med sig av uppgiften att gestalta hösten. På håll ser den nästan främmande ut, som om den hade kommit till oss från fjärran, bara för att berätta hur färglös vår tillvaro förhåller sig. Det är svårt för mig att avgöra vilken typ av växt det kan röra sig om, och den är säkert inte främmande, utan bara ensam om sin färg just på denna plats.

Mina tankar söker sig till den ukrainske konstnären Ivan Trusj (1869-1941). I många av hans landskapsmålningar återfinns nämligen ofta just en ensam växt, vars uppenbarelse förefaller vara lika orubblig som skör. Den typen av sceneri i hans måleri blev också mycket vanligare efter första världskriget, vilket man menar var en reaktion på de mänskliga grymheter han erfarit under krigsåren. Trusj deltog inte själv i kriget, och den främsta anledningen var antagligen hans ålder (han var långt över 40 år). Han var dessutom en uppburen kulturpersonlighet i Lviv, och det är rimligt att anta att han därför skonades från en säker död i skyttegravarna. Men det hindrade ju inte att han kan ha bevittnat ohyggligheter, och dessutom måste han ha hört flera historier från alla krigets fasor. Upplevelserna ledde alltså till att han förlorade något av sin tilltro till oss människor och han sökte sig till naturen för att lindra sin själsliga smärta. Ett förhållningssätt som man nog lätt kan ha förståelse för.

Det vore orättfärdigt att försöka beskriva Ivan Trusj hela konstnärliga gärning på några få rader, men för den som aldrig hört talas om honom tidigare kan man nämna att han vid sidan om sin konst ofta omtalas som initiativtagaren till de första professionella konstsällskapen i västra Ukraina. I den rollen skulle han arrangera de första utställningarna med bara ukrainska konstnärer, vilket resulterade i att han tillsammans med andra viktiga kulturpersonligheter så som exempelvis Ivan Franko, skulle etablera Lvivs Nationalmuseum. Som konstnär gjorde han sig tidigt känd för att bland annat skildra livet i byarna kring Lviv, med betoning på att avbilda människor i kläder typiska för regionen. Han skulle också vara en flitigt anlitad porträttkonstnär och han avbildade flera kulturpersonligheter. Under slutet av 1800-talet och kring förra sekelskiftet skulle han dock förändra sitt uttryck och han blev en pionjär inom den ukrainska impressionismen, en inriktning som också syns tydligt i hans landskapsmålningar från tiden efter första världskriget.

Enligt vittnesmål ska han varje dag ha företagit sig långa promenader längs med gatorna i Lviv och han syntes alltid med sin målarlåda under armen. Man har till och med rest en staty där han syns under någon av sina promenader. Men trots att han var ett så vanligt inslag i stadsbilden tycks han aldrig ha avbildat Lvivs vackra stadskärna. En intressant omständighet som jag dock inte har någon förklaring till.


Självporträttet av Ivan Trusj är från 1930.

(Några av Ivan Trusj mest kända målningar.)

Dagens anteckning – 16 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Under ett besök på Botaniska trädgården i Kraków idag började jag plötsligt att tänka på Gustav Mahler. Det är ju förvisso så att mina tankebanor ofta för mig till honom, men vissa dagar skapar någon av hans tonsättningar en starkare länk mellan mig och hans musik. Utan att egentligen förstå hur, uppstod toner från inledningen av “Das Lied von der Erde” i mitt inre. Ni vet den där inledande fanfaren som följs av en tenors varma stämma, med orden:

“Schon winkt der Wein im gold’nen Pokale,
Doch trinkt noch nicht, erst sing’ ich euch ein Lied!
Das Lied vom Kummer
Soll auflachend in die Seele euch klingen.
Wenn der Kummer naht,
Liegen wüst die Gärten der Seele,
Welkt hin und stirbt die Freude, der Gesang.
Dunkel ist das Leben, ist der Tod.”

Vilket skulle kunna bli ungefär som följer på svenska:

“Vinet lockar i den gyllene bägaren
men drick inte än; först ska jag sjunga en sång.
Sorgens sång
som skrattande ska genljuda i din själ.
När sorgen kommer,
ligger själens trädgårdar ruinerade,
vissnad, där glädje och sång förgås.
Mörkt är livet, mörkt är döden!”

Ja, det är kanske ett konstigt val av tankebanor när man betraktar något så färgrikt och bedårande som en trädgård om hösten. Men det är svårt att undgå att tänka på döden, när löven vilset, kanske uppgivet, singlar ner och sedan ligger livlösa, förbrukade och torra på marken. Och det visar sig att det faktiskt inte alls är konstigt att mina tankebanor går till “Das Lied von der Erde” just idag, ty den egentliga urpermiären av verket var tänkt att ske på denna dag år 1911, alltså nästan på dagen fyra månader efter Mahlers bortgång. Initiativtagaren var Emil Gutmann, en hängiven konsertarrangör som har gått till eftervärlden för att ha anordnat urpermiären av Mahlers åttonde symfoni.

Konserten den 16 oktober 1911 var tänkt att vara en minnesceremoni för Gustav Mahler och de planerade verken var, förutom Das lied von der Erde”, ett uruppfördande av Mahlers nionde, och därtill sista fullborda, symfoni. Men någont grus måste ha kastas i maskineriet, ty konserten blev aldrig av. En möjlig orsak kan ha varit att Gutmann inte hittade finansiärer. En annan anledning kan ha varit att han och Alma Mahler var oense om tilltänkt dirigent. Gutmann ville se Mahlers arvtagare Bruno Walter på dirigentpulten, men Alma ville hellre se Willem Mengelberg hålla i taktpinnen. Mengelberg hade samarbetat med Mahler sedan början av 1900-talet och bjudit in honom att framföra flera av sina symfonier på Concertgebouw i Amsterdam, där Mengelberg var chefsdirigent mellan 1891-1945(!). Mahler ska dessutom ha skrivit om flera av sina symfonier så att de bättre passade Concertgebouws akustisk. Av den orsaken menar många därför att Mahlers musik bäst kommer till sin rätt i den lokalen. 1920 skulle Mengelberg också arrangera den första Mahlerfestivalen i nämnda konserthus, en festival som återuppstod 1995 och nu senast i somras.

Nå, låt oss återvända till “Das Lied von der Erde”, som alltså inte fick sin urpremiär på denna dag år 1911. Premiären skedde en månad senare i München, den tjugonde november 1911, och dirigent var Bruno Walter. Men efter paus fick publiken inte njuta av Mahlers nionde symfoni, utan istället hans andra symfoni. Den nionde symfonin skulle få vänta till påföljande sommar, då den sattes upp i Wien med Walter som dirigent.

Ja, på detta vis kan tankebanorna traska runt bland löven en dag i oktober.

Dagens anteckning – 15 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag har jag haft den stora glädjen att få njuta en fin konsert, bland annat med Edvard Griegs pianokonsert (op 16). Trots att man nog kan mena att nämnda pianokonsert är bland de mest norska verk av alla Griegs tonsättningar, så tillkom den faktiskt under en vistelse i Danmark år 1886 och den hade därtill urpremiär ett år senare i den danska huvudstaden. Men det är otvetydigt så att Norge gör sig påmind i verket, då det finns tydliga konnotationer till norsk folkmusik. Dessa ska tydligen främst kunna höras i den tredje satsen, där den som är förtrogen med norsk folkmusik kan höra takter av folkdansen halling och något som skulle kunna föra tankarna det norska folkinstrumentet Hardangerfela. Och även om jag inte kan avgöra om det verkligen förhåller sig som så att det är just de norska motiven som finns i pianokonserten, så kan till och med jag höra att det låter utomordentligt norskt.

På konserten fick vi även höra prov på isländsk konstmusik, som verkligen inte tillhör vanligheterna här på våra breddgrader. Jag blev särskilt hänförd av körsstycket “Heyr himna smiður” och förstås recitationen av Halldór Laxness dikt “Íslandsklukkan”. Den senare framfördes med bravur av våra fantastiska studenter Jakub Nowacki, Julia Piasecka och Mikołaj Majda.

Konserten var ett samarbete mellan filologiska fakulteten vid Jagellonska universitetet, avdelningen för nodistik samt musikkonsetvatoriet i Kraków. Solist vid Griegs pianokonsert var Mikolaj Ólafur Frach, och hjärnan bakom arrangemanget var min kollega Maksymilian Frach, som både är violaist och lärare i isländska på min avdelning.

Dagens anteckning – 14 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På min väg genom staden hemåt har snart alla träden klätt sig i höstens dräkter, även om några få envisas med att låta sina gröna sommarblad sitta kvar. Fast även dessa gröna tingestar börjar präglas av åldrandets oundvikliga förlopp. Det är möjligt att jag varje år hänförs av alla starka färger, men av någon anledning har jag fått för mig att färgernas intensitet är mer koncentrerad i år. Som om träden ville åstadkomma en slags extraordinär eloge till den sommar som en gång var.

Bland alla träd, som pockar på min uppmärksamhet, återfinns asken. Överallt syns deras vackra gula löv spreta, som om de sträckte ut sina fingrar mot en hand där ute någonstans. Fast idag föreföll det som om dess blad ville gripa tag i Wawels torn. Nåväl, som varje nordbo börjar jag givetvis osökt tänka på asken Yggdrasil, som med sina rötter delar in världen i tre delar; människornas och gudarnas Midgård, jättarnas hemland samt dödsriket.

Men det förhålla sig även som så att det bor ett kvinnligt väsen i askarna. Jo, så är det. Fast kanske bara södra Sverige och då mest i Skåne. Hon kallas för Askafroan och bor i trädet eller möjligen i dess rötter. (Ni kan nog läsa ut den härliga skånska diftongen i “froan”. Fast i mitt tycke borde det finnas med ett “u” också. Alltså “fruoan” eller “frouan” om man kommer från nordvästra Skåne.) Askfroan är i allmänhet ganska vänligt sinnad, och många ser henne som ett skyddshelgon, men man ska låta bli att bruka hennes boplats som toalett, ty då kan hon bli förfärligt vredgad och ordna så att man blir sjuk eller rent av dör. Askfroan förkommer inte bara i Skåne, utan har också slagit sig ner i Danmark och Tyskland.

På dessa breddgrader finns Askfroan emellertid inte. Man verkar helt enkelt ha en något mer pragmatisk syn på asken än vi nordbor. Som exempel kan ges att man i bergsregionen Podhale gärna planterar ask kring husen då de anses dra till sig fukt som sålunda inte kryper in i husen. Likaledes kan asken fungera som åskledare, ty de kan bli upp till 30 meter höga. De växer nämligen på höjden bara (?) under de första 100 åren, och sedan växer de i ytterligare två till tre hundra år blott (?) på bredden. Låter nästan som oss människor, även om vi slipper bli riktigt så gamla. I Zakopane fanns det en ask som beräknades vara från 1735. Den ansågs vara Polens vackraste ask, fram till mellankrigstiden, då den plötsligt började tappa sin forna glans och fick slutligen sågas ner 1948. Man får ändå vara glad över att det inte bodde någon Askfroan i den asken.

Dagens anteckning – 13 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Wisła speglar ännu de sista skärvorna av dagens ljus. Gatlyktornas ljusknippen glittrar på varje liten krusning som syns på ytan. Ja, det tycks som om Wisła med sin mörka kropp vill suga upp varje ljuspunkt. Kanske är det till och med så att hon samlar dem för att skänka oss ljuset åter imorgon. Är det så, frågar jag Wisła, men hon tiger och låter bara sin blanka yta glida ljudlöst genom staden.

Är det så att jag tilltalar henne på fel sätt. Hon vill kanske hellre att jag använder en diminutivform av hennes namn, för att visa min tillgivenhet. Vad skulle det kunna bli? Det enda jag kan komma på är Wisełka, likt Czarna Wisełka, som sägs vara Wisłas källa. Eller så tycker hon att jag borde tilltala henne genom att använda hennes titel, alltså “flod”, som blir “rzeka” på polska. Fast jag vet inte om det riktigt passar. Det känns en aning för torrt, vilket i sig är ett adjektiv som måste vara alla floders värsta mardröm. Låt oss istället använda diminutivformen av rzeka, alltså “rzeczka” eller varför inte det mer svulstiga “rzeczułka”, som också är lättare att skilja från den ukrainska diminutivformen av “flod”, “ritjetjka” (“рі́чечка”). Jag vet nämligen inte om Wisła är så bra på ukrainska.

En sak är i alla fall säkert och det är att hon inte förstår litauiska, ty jag vet inte vad hon säger om att hon kallas för Vysla i Litauen och att “upė” betyder flod. Men diminutivformen “upelis” är i alla fall förträffligt söt.