viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 3 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag träder in i det stora växthuset på botaniska trädgården i Kraków grabbar plötsligt en liten bildskön blomma tag i mitt synfält. Dess distinkta kronblad spretar girigt utåt, som för att fånga in alla förbipasserandes uppmärksamhet. När man väl stannat upp för att studera blomman närmare ser man att det i mitten framträder långa, förföriska och ljusblå trådar, som vid en första anblick får mig att tänka på ögonfransar. Ut ur blommans mitt, omringat av de långa ögonfransarna, sticker fem ståndare upp. De är egentligen allt annat än graciösa, där de pekar uppåt med sin klubbliknande fysionomi. Men ovanför dem svärar däremot tre smäckra pistiller som kronan på verket.

Blomman vi tittar på kallas för “Passiflora picturata” på latin, vilket i en översättning till svenska skulle kunna bli “målad passionsblomma”. Den bildsköna blomman tillhör alltså släktet passionsblomssläktet, och med sina ungefär 550 familjemedlemmar är en stor släkt. De växer företrädesvis i Sydamerika och Latinamerika, men bevisligen också i ett växthus i Kraków.

Jag börjar genast grubbla över varifrån passionsblommorna fått sitt namn, och det visar sig att blomman fick sitt latinska namn på 1500-talet av spanska missionärer som kommit till Sydamerika. När de såg på blomman associerade de till korsfästelsen av Kristus, vilket de säkert gjorde med ganska mycket de såg omkring sig. De var trots allt missionärer. På den tiden var innebörden av ordet “passion” en annan än idag, och skulle kunna översättas med “lidande”. Århundraden därefter skedde en förskjutning av betydelsen, för att i våra dagar landa i “starka känslor” eller “innerlig kärlek”. Men som vi redan vet skapar starka känslor och kärlek ganska ofta ett slags lidande, vilket medför att det faktiskt finns kvar ett uns av den ursprungliga betydelsen av ordet “passion”, även om passionen drabbar andra än bara Jesus. För att styrka denna hypotes kan man fråga Ludwig van Beethoven om hur mycket lidande dylika känslor torde vara. Han blev som ni redan vet… Nä, förresten, vi släpper den tanken. Den får jag helt enkelt allena grubbla vidare på.


Dagens anteckning – 2 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När man, som jag, har befunnit sig i en ganska tyst miljö under några veckor och plötsligt befinner sig mitt i storstadens kakafoni inträffar något av ett örligt uppvaknande. Under augusti har mina hörselgångar nämligen helt koncentrerat sig på att lyssna efter avlägsna ljud, så som skördetröskornas monotona muller, fartygens dunkande, fåglarnas och insekternas små kommunikationsslingor eller lågmälda samtal i intilliggande trädgårdar. I Kraków är det däremot helt andra och mycket starkare ljud som pockar på min uppmärksamhet. Denna omställning fick mig idag att fundera över vad ljud egentligen är. Man kan ju fråga sig på vilket sätt de existerar. Går det att säga att de finns överhuvudtaget? Ty de kan väl inte existera utan att någon hör dem?

Som ni säkert redan vet skapar ljud en vågrörelse som förs in i våra öron där en hel verkstad, med hammaren, städet och stigbygeln i spetsen, träder in för att ge oss upplevelsen av att det hörs ett ljud. Vi har dock en begränsad förmåga att uppfatta ljud, men de ljud som vi människor inte kan sägas registrera existerar faktiskt ändå. Dessa ljud kallas för infraljud, och vårt medvetande förnimmer dem som en känsla, snarare än att vi kan säga att vi hör dem. Ljud existerar alltså helt utan min vetskap. En svårsmält kunskap för min mänskliga narcissism.

Så här är det givetvis med ljus och mycket annat, men jag kan ändå inte låta bli att bli fascinerad av dessa tankar kring ljudet. Kanske beror det på att jag både älskar ljud och hyser motvilja mot vissa oljud. (Eller som en vän uttryckte det nyligen: “du, med din ‘symfoniska hörsel'”.) Jag är med andra ord mycket mottaglig för ljud, på gott och ont. Kanske är det också därför som jag läser en biografi om Ludwig van Beethoven, vilket förvisso också kan vara ett missriktat försök att bli av med min fobi att bli döv, eller bara en ansats att bota min tilltagande svärmeri för nämnde tonsättare. Han blev, som bekant, döv, under en utdragen och fasansfull process. Han var troligen helt döv när han var 44 eller 45 år, vilket innebär att den enda symfoni han skrev som helst döv var den nionde symfonin. Jag betvivlar att det är orsaken till att jag tycker att just den symfonin är den minst intressanta av hans symfonier, eftersom jag samtidigt nästintill tillber hans sena stråkkvartetter som han skrev när han var helt döv.

Nåväl, när jag idag satt på en uteservering med en kopp kaffe och läste biografin över Beethoven, kom jag på mig själv med att leka med att uppfånga alla stadens ljud, väva in dem i mitt eget mönster, i en slags hyllning till allt som går att höra. Här är det långt till de lågmälda ljuden i Höganäs, men vackra på storstadens sätt.


Dagens anteckning – 1 september 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är troligt att det inte finns ett enda språk som inte äger ett idiom som lyder ungefär som följer: “borta bra men hemma bäst”. På polska lyder tankesättet “Wszędzie dobrze, ale w domu najlepiej”, vilket skulle kunna översättas med “bra överallt, men hemma bäst”. När det gäller ukrainska trycker man istället på att man ofta är gäst hos någon annan när man är hemifrån, och ukrainarna säger “У гостях добре, а вдома краще” som i en ungefärlig översättning blir “som gäst är det bra, men hemma är det bättre”.

Nu tycker jag inte att Sverige är något som kan likställas med “överallt”, och inte heller känner jag mig som en gäst i mitt fosterland, men inte desto mindre är Kraków hemma för mig. Den enda nackdelen jag kan nämna i samband med att resa mellan de två noderna Sverige och Polen är att jag tycker att flygresor gör själva resan lite väl kort. En bit av mig dröjer sig nämligen kvar på den andra platsen, i detta fall Höganäs. Det är som om mitt medvetande inte riktigt vill följa med. Och kanske hänger det fortfarande lite tvehåget någonstans långt där uppe i luften, på väg söderut.

Nåväl, jag tillhör i vilket fall de lyckligt lottade som trivs med min hemvist och känner alltid med glädje när jag återser Kraków. Och så var det också igår när jag såg Wawel skymta förbi, innan jag trädde in över tröskeln till mitt hem och möttes av min kära vän Flo. Just då, i det ögonblicket, var mitt hjärta fyllt till bredden med kärlek.


Dagens anteckning – 31 augusti 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

På min väg mot Kastrups flygplats får jag strax utanför Landskrona syn på hur några höjder skjuter upp ur den skånska myllan. De tycks vara placerade på ett jämnt avstånd från varandra. På några av höjderna växer träd. Andra förefaller vara utan något riktigt växtligt ackompanjemang. Efter närmare efterforskning visar det sig att dessa högar kallas för Rönneberga backar, och att här påstås (hör och häpna) Holger Danske vila. Men det verkar som om det finns tvivel om hur det verkligen förhåller sig med det, ty han kan enligt legenden även sitta i full rustning och ruva i ett valv under Kronborg, eller vara begravd i Råå, som jag har skrivit om tidigare. Det är möjligt att han sägs vara begravd på andra platser. Ja, som ni redan vet var Holger Danske inte riktigt verklig person, utan en mytisk gestalt men inte för utan viktig för den danska självbilden.

Nåväl, gravhögarna har aldrig undersökts ordentligt och det är sålunda oklart exakt vad de innehåller, men genom årens lopp har flera förvandlats till åkermark och även blivit föremål för plundringar, då det finns de som envisas med att tro att högarna innehåller skatter. Vissa av gravarna kan vara från slutet av stenåldern, alltså det som ofta kallas för bondestenådern. Det är dock troligt att de återanvändes under bronsåldern, även om man då hade en annan teknik vid gravsättning. De största av högarna är upp mot fyra till fem meter höga.

Men längre än så här kom jag aldrig i mina funderingar på olika högar runt om i Skåne, eftersom jag kastades in i verkligheten genom Öresundstågets tågvärd som tog till orda och förklarade att jag hade anlänt till Växjö. I själva verket rullande vi in på Lunds station och snart skulle tåget rulla vidare mot Öresundsbron och in på Kastrups flygplats. Och innan jag vet ordet av lyfter jag mot himlen, glider söderut och plötsligt kan jag skönja Kraków bakom ett förhållandevis tjockt lager av kondens.

(På fotot nedan kan man eventuellt få syn på någon av högarna, men jag betvivlar det. Men kanske kan ni se Asmundtorps kyrktorn.)


Dagens anteckning – 30 augusti 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Regnmolnen lägger sin stora fysionomi som en tjock och respektingivande bro mellan Skåne och Danmark. På den danska sidan har regnet redan börjat sprida sina regndroppar. Som en renande kvast far den fram över landet i väster. Två fartyg som syns genom regndiset, har satt kurs rakt mot varandra. Deras förar möter varandra som om de vore två hundar som nyfiket nosade på varandra, innan de beslutar sig att sträva vidare åt varsitt håll.

Regn, denna livgivande kraft, som av oss nordbor inte alltid är välkommen, och kanske beror vår nordiska motvilja mot regn på att vår nederbörd ofta är kall och ganska ogemytlig. Regn är ju förvisso förhållandevis ojämnt fördelat över vårt jordklot. Den torraste platsen på jorden är faktiskt inte Sahara, som man skulle kunna tro, utan Atacamaöknen i Sydamerika. Regnmätarna där är ganska sysslolösa, enär det bara faller runt en liten ynklig millimeter per år. Men på vissa platser i öknen ska det inte ha regnat på över 500 år.

Den plats som det regnar mest på i världen är faktiskt varken Borås eller Bergen, utan Mawsynram som ligger i nordvästra Indien. Där regnar det i genomsnitt 12 000 millimeter om året, och deras rekord ska enligt Wikipedia vara 26 000 millimeter år 1985. Och på min födelsedag år 2017 regnade det hela 1000 millimeter på ett endaste dygn. Det är därför lite märkligt att det just är en indisk vän som berättade för mig att regn betyder tur i hans trakter (som förvisso är Kolkata, där det inte regnar lika mycket som i Mawsynram). Han hade därför mycket svårt att förstå varför jag var tjurig eftersom det regnade en gång på min födelsedag, trots att jag varken var i Bergen, Borås eller Mawsynram.


Dagens anteckning – 29 augusti 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Mellan Fjälatorp och Ingelstäde finns en spikrak väg som har bestämt för att kalla sig själv för Oceanen. Varför denna väg heter så är dock oklart eftersom det inte finns någon ocean häromkring att tala om. Från Ingelstäde till Höganäs är det bara sju kilometer och därför finns ju vatten men det är förvisso ingen ocean i egentlig mening, trots att den är stor. Salthalten i Kattegatt är på sina ställen runt 3% vilket innebär att salthalten faktiskt är nästan lika hög som i våra oceaner. Men det finns givetvis hav som är mycket mer salta än oceanerna, och den första som tankarna går till är kanske Döda havet.

Fast jag tänkte vi kunde förflytta oss till Garabogazköl, som är en lagun till Kaspiska havet. Salthalten där kan vara runt 35% vilket kan jämföras med Kaspiska havets 1,2%. Det är troligt att det är det salta vattnet kommer från underjordiska källor. Lagunen Garabogazköl är mycket grund och har ett maxdjup på runt 10 meter. Man kan ju undra vilken typ av flora och fauna som kan leva vid strandbrynet, men jag antar att det är en form av salta pinnar.

Garabogazköl har förresten gett namn åt en närliggande stad som heter Garabogaz. Bogaz ska betyda “hals” på turkmeniska och förledet Gara ska komma från ordet “svart” på samma språk. Tidigare hette staden dock Bekdash, som kommer från ett berg i stadens närhet och namnet anspelar möjligen på de stenar som går att finna i området.

Nåväl, ingenting av detta förklarar ju varför en spikrak väg mellan Fjälatorp och Ingelstäde kallas för Oceanen, men det var till Garabogazköl mina tankar gick.

Bilderna nedan visar dock inget annat än vattnet i Öresund, Kattegatt och Laholmsbukten.


Kattegatt


Laholmsbukten


Öresund


Dagens anteckning – 28 augusti 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Uppe på Dagshög försvinner horisonten in i en grå hinna av havsmystik. Det är alldeles stilla här. Men långt ute till havs hörs ett knappt skönjbart dovt muller. Det är ett osympatiskt ljud och kan nog bara åstadkommas av naturen själv. Kanske är det åskan längre ner i Öresund som hörs hela vägen upp hit till höjden utanför Torup på Bjärehalvön.

Man vet faktiskt inte varför det finns en hög här. Sägnen säger att det var ett sjöslag mellan en vikingakung kallad kung Dag och hans här mot hallänningar och blekingebor. Kung Dag ska ha stupat och höjden ska ha rests som begravningsplats för honom och hans män. Men högen är inte undersökt och därför är många historiker skeptiska till teorin om det skulle rör sig om en grav.

Den teori som tycks mer fastställd är att Daghög är ett landmärke för sjöfarare och man tror att den tillkom ungefär 2000 år före vikingatiden. Man har dock lyckats få fram lämningar som visar att området var bebott under bronsåldern och att man även använde området som begravningsplats.

Från Daghög syns tydligt Hallands Väderö och på stranden intill högen skjuter en märklig ruin upp. Det visar röra sig om ett stenbrott som var verksamt under förra sekelskiftet. Man lät bygga en byggnad för stenkross, vars ruin står kvar, samt en hamn för att skeppa ut stenarna. Hamnens pelare står fortfarande kvar vid strandbrynet. Men 1911 tog en storm hamnen och två stora skepp slogs i spillror av stormens kraft. De ekonomiska problemen tilltog med anledning av den förlorade hamnen och det slutliga slaget mot verksamheten kom med en tragisk olycka med dödlig utgång.

Men låt oss återvända till fornlämningar, ty Bjärehalvön kryllar av sådana. Bakom praktiskt taget varje kulle gömmer sig en lämning från förr. På flera håll kan man till exempel hitta skålgropar. Ett sådant område kallas för Drottninghall. Man har givetvis ingen exakt kunskap om varför människorna under bronsåldern skapade dessa skålgropar, men man tror att de kan ha använts vid olika ritualer. På klippan vid Drottninghall finns också två urgröpningar i berget som liknar fotavtryck, och tolkningen man har gjort är att människorna under bronsåldern trodde man att det var gudarnas fötter. Men som sagt, ingen vet med exakthet och det är kanske också det som är tjusningen med just fornlämningar.