viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 7 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I en bullrande järnkropp på väg genom namnlösa samhällen utan stationer och konturlösa skogar som fångat mökret, över fält som ömsom fläckas av snö, bortdöende sommargräs eller vattenputsar. Det är alltid då som mina tankar fäller ut sig, likt stålskenor, sökande efter nya vägar att skildra det sedda. Min blick flackar längs med horisonten, tillsammans med de sista minuterna av ljus. Men slutligen fängslas så min blick, också denna gång, av skymningen och dess broder solnedgången, dessa två lutar sig varsamt över mig, omsluter mig slutligen i sina kroppar. Det är mörkt och jag har äntligen nått fram till Mahlers tredje symfoni. Den ser på mig spörjande, innan den slutligen öppnar sin väldiga mun och suckar lite vemodigt för att berätta vad blommorna på ängen säger mig. Mina ögon fylls med tårar, och innan jag lyckas hämta andan för att fråga varför, öppnar den åter sin väldiga mun och berättar vad djuren i skogen säger. Så nu vet jag vad de säger, även om det inte kan återges. Sedan skildrar den vad människan säger, och det går att redogöra för, men jag avstår. Ty där kommer änglarna in med sina klockspel. Det är då jag frågar frågar jag Mahlers tredje symfoni “men vad säger natten säger oss?” Den skakar på sitt väldigt huvud till svar och lyfter sitt finger till munnen, och viskar fram mellan tänderna: “Vad säger kärleken?”. Ja, vad säger kärleken, frågar jag. Mahlers tredje symfoni hämtar andan. Drar in ett djupt, djupt andetag, innan den förkunnar att “Jo, kärleken säger ”

Efter att ha hört Filharmonia Śląska och dirigenten Jaroslav Shemet framföra Mahlers tredje symfoni i Katowice.


Dagens anteckning – 6 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Denna dag började med att jag hade svårt att tänka på något annat än Gustav Mahlers tredje symfoni. Det är inte alls konstigt, för imorgon ska jag åter få företa den angenäma resan till Schlesien och Katowice, enär jag ska få höra nämnda symfoni framföras av Schlesiens filharmoniska orkester (Filharmonia Śląska). Symfoni skrevs mellan 1893-96, men kanske främst 1895 och 1896, och under Gustav Mahlers sommarvistelse i de österrikiska alperna. De andra delarna av året ägnade han sig inte åt att komponera, ty han hängav sig då helt sitt arbete som chefsfirigent Stadttheater i Hamburg.

1895 inleddes dock svart för Gustav, då hans yngre bror Otto Mahler, ändade sitt liv den sjätte februari 1895. Otto Mahler lär ha varit en mycket begåvad ung musiker. Han blev med hjälp av äldre brodern Gustav, antagen som 15-åring till prestigefyllda musikaliska Akademien i Wien. Där studerade han bland annat komposition för Anton Bruckner, men av någon anledning tog han aldrig någon examen.

Efter studierna började ett kringflackande liv, och brodern Gustav ryckte åter in och hjälpte Otto att hitta tjänster som dirigent. Men Otto Mahler stannande aldrig länge på någon plats, antagligen för att han hade inre demoner som bara inte gick att tygla. Till slut blev livet för svårt för Otto, och han tog sitt liv, alltså för 130 år sedan just idag.

Enligt vissa ska Otto Mahler även ha varit en duktig tonsättare, men andra menar att hans tonsättningar inte var annat än skräp. Det är tragiskt att Otto valde bort livet, för om han hade vågat leva livet ut, hade ju världen fått tåla minst tre tonsättar-Mahler: Gustav, Alma och Otto. Men dessvärre finns ingenting bevarat av hans två symfonier samt en ofullbordad. Om de försvann före eller efter hans död verkar ingen veta. Men jag tänker mig att det nog finns något av personen Otto Mahler i broderns tredje symfoni, för Gustav Mahler lät ofta livets olika prövningar återspeglas i sina verk.

Jag kan inte lova att jag kan åstadkomma något skriftligt efter morgondagens framförande av Mahlers trea, utan att bli alltför grötigt känslosam. Symfonin tillhör, med sina 90 minuter, nämligen en av de längre i standardrepertoaren. Mahlers musik drabbar därtill blott inte bara mitt sinne, utan har tillika en direkt fysisk inverkan på mig. Jag är ofta helt utpumpad efter att ha hört hans musik. Vi får se om även morgondagens konsert kommer ha en sådan påverkan på min svada, eller om jag lyckas hålla sinnet i styr och frambringa broar mellan associationsbanor som ringlar sig fram över texter, där den ena tanken sömlöst leder in i den andra.

Bilderna föreställer en möjlig associationsbana på väg över Piłsudskibron, Gustav Mahler och hans bror Otto, samt första sidan av det handskrivna partituret till trean, där det står “Was Mir die Nacht erzählt!” – “Vad natten säger mig!”


Dagens anteckning – 5 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På bottenplan bor nästan alltid en drake, som med sin lömska blick tittar upp mot de bekymmerslösa människorna. Det händer att han, eller är det kanske en hon, öppnar sitt gap och sprutar ut sin giftiga och brinnande andedräkt. Ingen går riktigt säker för draken Smok. Ovanför honom, eller om det nu är henne, dansar krakowiterna obekymrat omkring. Musikerna spelar några stumma visor, och änglarna spelar tyst på sina trumpeter. Lajkonik skymtar nästan alltid fram någonstans. Här och var kan man urskilja små scener som, om fantasin tillåter, kan skena iväg till hela berättelser. Och allt kröns av Mariakyrkans karaktäristiska torn. Ja, som ni ser på bilderna och läser denna text vet att det är krakowska julkrubbor, Szopki krakowskie, som utgör basen för dagens anteckning.

Ni märker kanske att något fattas i ovanstående beskrivning. Ja, precis. I en julkrubba brukar ju Jesusbarnet ha en framträdande roll, men faktum är att han inte alls är särskilt lätt att finna eller iögonfallande i de krakowska julkrubborna. Inte heller de tre vise männen är lätta att hitta, även om de ofta kan avslöjas med lite gammalt hederligt detektivarbete. Desto lättare är det alltså att hitta lokala figurer så som Lajkonik eller draken Smok. Vidare syns ofta en djävul, och själv har jag vid något tillfälle hittat Stanisław Wyspiański sitta och målarkludda bakom ett hörn. I år hittade jag dessutom flera försäljare av obwarzanek krakowski, de runda bröd som säljs här runt om i stan. Jag hittade till och med flera elsparkcyklar slängda lite här och var, precis som det faktiskt förhåller sig i Kraków.

Julkrubborna kom till Kraków från Italien redan under 1500-talet, och bestod då av levande spel. Men på 1700-talet förbjöds dessa då biskopen tyckte att spelen blivit för ekivoka. Därför började man skapa flyttbara julkrubbor, som bars runt i staden under sång, fest och glam. Under mitten av 1860-talet började man tävla om utseendet, och de fick därmed sin nuvarande särpräglade form. Fram till första världskrigets utbrott innebar tiden för julkrubborna en riktig folkfest i Kraków, men de österrikiska myndigheterna gillade inte de nationalistiska inslagen och förbjöd dem.

Traditionen med julkrubbor återupptogs efter kriget, och blev ett mycket populärt inslag under mellankrigstiden och man började arrangera tävlingar som än idag hålls varje i december år. Entusiaster samlas därför traditionsenligt på Rynek główny i Kraków vid Adam Mickiewicz-staty för att visa upp sina kreationer. Man kan tävla i olika kategorier, så som individuellt, som familj, med en förskola eller skola och så vidare. Och under januari ställs utvalda bidrag till tävlingen ut på Krakóws stadsmuseum, dit jag går varje år för att få drömma mig bort en stund bland figurerna i Szopki krakowskie.


Dagens anteckning – 4 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det går inte att se i mörker, det är också därför som det är så svårt att beskriva. Och kanske är det så att vi helst blundar när det anländer, som i ett försök att värja oss mot det mörkret kommer med. Och kanske är det också därför som många inte vill se hur andra lider. Man stirrar hellre in i ljuset, men ljuset för också det med sig att man bländas och får svårt att navigera i mörker.

Idag är det inte lika lätt att titta bort, för idag har mörkret lägrat sig över Sverige och Örebro. Jag önskar att det gick att rycka bort, som en gammal skabbig filt. Få mörkret att upplösas i en ny dag, men i Örebro kommer man länge känna mörkrets närvaro. Och det är också sådana här dagar som man blir varse hur litet Sverige är, för genast börjar vi söka i minnet efter några vi kan känna. Min faster och min kusin med familj mår fint, eller rättare sagt, så fint man kan må efter att något dylikt händer i ens hemstad.

Och lätt att glömma, en dag som denna, är att i mörkret måste man också kunna se ljuset. Även när det bara glimtar till för ett kort ögonblick. Man kan söka ljuset i omtanken och omsorgen bland dem som inte drabbats, eller bland dem som arbetat för att förhindra en värre katastrof. I sådana handlingar finns det ljus.


Dagens anteckning – 3 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Eftersom det idag är 216 år sedan Felix Mendelssohns (1809-1847) föddes, tänkte jag att vi kunde stanna kvar en stund med honom. Igår skrev jag ju om en utsökt CD med hans pianokonserter med pianisten Jan Lisiecki. Mendelssohns första pianokonsert i g-moll (op 25) tillhör en av pärlorna i den Mendelssohnska skattkammaren. Verket skrevs 1830–31, när Felix Mendelssohn var på resa i Italien och Rom. Under denna tid påbörjade han även arbetet sin fjärde symfoni, den italienska symfonin i a-dur (op 90).

Pianokonserten tillägnades den unga pianisten och tonsättaren Delphine von Schauroth (1813-1887), som han lär ha varit djupt förälskad i. De båda träffades första gången i Paris när Delphine var mycket ung flicka. Mendelssohn hade bevistade en konsert med den unga pianisten, och efter konserten skrev han till sin syster, tonsättaren och pianisten Fanny Mendelssohn (1805-1847), att det var en medioker konsert med en ung pianist han hade tvingats lyssna på.

Fem år, år 1830, senare träffades Felix och Delphine igen på en soaré i München, och då hade Delphine utvecklats till en riktigt duglig pianist och därtill oerhört vacker. Felix blev blixtförälskad. Felix Mendelssohn skrev ett nytt brev till sin syster om Delphine och prisade hennes talang, men bedyrade att han då rakt inte var förälskad i Delphine. Sanningen var nog en annan, enär han besökte Delphines hem flera gånger i veckan.

När Felix Mendelssohn några månader senare var på turné i Italien hade han svårt att släppa tankarna på Delphine, och hennes namn ska synas i marginalerna till flera av de partitur som han komponerade under sin resa i Italien. Paret träffades återigen året därpå i München, men nu hade känslorna svalnat betydligt och de hade snarare musik i tankarna när de möttes, än eventuella amorösa möten.

Vid något tillfälle diskuterade de det pågående arbetet med Felix första pianokonsert, och under samtalets gång kom Delphine med ett uppslag till pianokonserten som fullkomligt hänförde Felix. I ett brev till systern beskrev Felix Mendelssohn att uppslaget hade en uppseendeväckande effekt, och det hamnade således i partituret till nämnda pianokonsert.

Ingen vet dock var man kan hitta Delphines idé. Felix Mendelssohn angav nämligen aldrig var den fanns i pianokonserten, eller hur den var utformad. Man får helt enkelt lyssna och välja det parti som har en uppseendeväckande effekt. Mitt val landar på det parti i första satsen (c:a 3.40 in) som syns i bilden nedan, men det är ju bara i min fantasi.

Bilderna föreställer en teckning signerad Felix Mendelssohn från Amalfi, som tillkom under hans resa i Italien, mitt val av Delphine-passage samt Felix och Delphine själva.


Dagens anteckning – 2 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under senare tid har jag om och om igen lyssnat på samma CD med Felix Mendelssohns pianokonserter. Faktum är att jag har lyssnat på den praktiskt taget dagligen sedan jul (då jag fick den i julklapp). Orsaken till min hänförelse är inte bara Mendelssohns fantastiska tonsättarkonst, utan även albumets solist, den fenomenala pianisten Jan Lisiecki. Därför var det särskilt enastående att jag fick möjlighet att höra honom framträda igår när Krakóws filharmoniska orkester firade sin 80-årsdag. Jan Lisiecki skulle också visa sig vara minst lika duktig live som han visar prov på min CD. Igår spelade han dock inte Mendelssohn, utan istället Fryderyk Chopins andra pianokonsert i f-moll (op. 21), som framfördes med bravur även av orkestern, som leddes av dess konstnärliga ledare, den alltid lika inkännande, Alexander Humala. Jag frågar mig om jag någonsin tidigare fått höra en så skicklig och själfull pianist framträda live. Jag söker i mitt minne, men det gapar tomt.

Det tillhör dessutom inte vanligheterna att vi har så celebra gäster på besök, så det var med andra ord inte en gängse konsert igår. Men något annat var ju inte att vänta , ty orkestern firade trots allt 80 år vilket kräver något exceptionellt, som Jan Lisiecki också skulle visa sig vara.

På programmet fanns också “Odwieczne pieśni” (op. 10) av den polske tonsättaren Mieczysław Karłowicz, som dirigerades av den legendariska och mycket egensinniga 89-åringen Jerzy Maksymiuk. Ett fängslande verk som för tankarna till Karpaterna, som Karłowicz älskade. Som sista punkt på programmet framfördes Pjotr Tjajkovskijs sjätte symfoni i h-moll, även kallad “Pathétique”, vilken komponerades under tonsätterens sista levnadsår (1893). Dirigent av detta verk var den vittomtalade Antoni Wit, som förresten firar sin 81-årsdag om några dagar. Båda dessa dirigenter har tidigare varit konstnärliga ledare för orkestern, och deras självklara och kompetenta sätt att leda orkestern är imponerande.

Program till denna jubileumskonsert var exakt samma som framfördes den första konserten som Krakóws filharmoniska orkester gav den tredje februari 1945. Men redan under 1800-talet fanns det ett musiksällskap i staden, och bland den tidens celebra gäster återfanns Franz Liszt och Johannes Brahms. Den första symfoniorkestern bildades 1909, och verkade fram till september 1939, då Tyskland och Sovjetunionen anföll Polen och delade landet mellan sig. Under andra världskriget bildade nazisterna en filharmonisk orkester som anlitade polska musiker. De som tillfrågades hade nog inget annat val än att tacka ja. Kapellmästarn var tysk och han skulle visa sig vara mån om sina musiker, vilket paradoxalt nog också ledde till att flera av dem fick skydd undan en säker undergång i koncentrationsläger.

När tyskarna hade besegrats i Polen var Krakóws filharmoniska orkester en av de första i landet att ge konserter, och när den första konserten hölls innehöll den alltså ovanstående program.

Avslutningsvis vill jag utbringa mina hjärtligaste lyckönskar till vår fina filharmoniska orkester, som skänkt så mycket glädje till så ofantligt många människor, inklusive mig, genom åren. Må ni leva i hundratals år och få fortsätta ert nobla värv. Hipp hipp hurra!


Dagens anteckning – 1 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I morse, när jag ännu låg kvar i sängen och tvekade inför dagen – så som man gärna gör när man har lärt sig att den kan ta en på sängen – såg jag ett välbekant gäng komma förbi mitt fönster. Det var en grupp stjärtmesar som kom förbi och ivrigt undersökte alla grenar som om grenarna vore inlagda på sjukhus för en sällsynt sjukdom som varje läkare vill undersöka. Stjärtmesarna små tjipp-tjipp ingår i en oändlig räcka av betänkligheter som vi inte vet något om. Det är helt enkelt svårt att tänka som en stjärtmes.

Överhuvudtaget är det svårt att tänka som djur, även om vi gärna vill lägga ord i deras munnar och få dem att säga än det enda och än det andra, utgår det alltid från vår begränsade uppfattning av vad som kan och inte kan sägas. Jag gör det ideligen med min katt. Hon säger saker utan att veta om det, skulle man kunna säga.

Fast det är väl likadant oss människor emellan. Frågan är om vi faktiskt kan tänka som någon annan. Ibland tror jag att vi är fast i våran egna huvuden, oförmögna att sträcka oss ut till en annans perception av tillvaron. Detta var dock en alltför dyster sinnebild, och jag beslutade mig för att gå ut för att söka upp stjärtmesarna. Jag gick faktiskt en bra bit, utan att träffa på mina stjärtmesar.

Däremot träffade jag på en lite blygsam gröngöling, några pratsjuka talgoxar, en och annan sällskapssjuk blåmes och andra fjäderprydda vänner som hade en hel del att förtälja om att februari faktiskt också är en månad att beakta. Jag stod en stund och beundrade Kraków, innan jag vände om för att på konsert, men det var så storslaget att jag får låta mina upplevelser smälta innan jag kan redogöra för dem.


Bildens källa.