viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 31 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Han presenteras ofta som Fryderyk Chopins lärare, men Józef Elsner (1769-1854) var en av viktigaste tonsättarna under sin livstid samt fortfarande är en av de pelare som det polska musikarvet vilar på.

Elsner föddes i Grodków, i dagens Schlesien, Polen, och i hemmet talades det tyska samt en schlesisk dialekt. Hans mamma var dock av tjeckisk börd, men det är oklart om det talades tjeckiska i hemmet. Redan som mycket ung visade han prov på musikalisk begåvning då han deltog i kyrkans kör, samt när han började ta violinlektioner. Men när han väl skrev in sig på universitetet i Wrocław började han, på föräldrarnas begäran, studera teologi. Den unge Elsner hade dock en egen vilja och skrev snart in sig på fakulteten för medicin. Han flyttade senare till Wien för att fortsätta sina medicinstudier, men efter en lång tids sjukdom beslöt han sig för att istället satsa på musiken. Han måste ha varit en mycket begåvad och flitig student, ty bara två år efter att han hade inlett sina studier fick han en tjänst som andra kapellmästare i Brno.

Han skulle dock bara stanna i Brno i ett år, innan han flyttade till Lemberg, på polska Lwów, och ukrainska Lviv. Där skulle han stanna i sju år. Under sin tid i Lviv väcktes hans intresse för polsk musik och kultur, något som också skulle prägla hela hans tonsättargärning. På kort tid tonsatte han flera verk som var inspirerade av polsk folkmusik och polsk tematik. Han hade också en betydelsefull position i staden, då han tillhörde frimurarna, samt att han lade grund till den musikaliska akademien i Lviv. Därjämte arrangerade han, inom ramen för det av honom startade musiksällskapet, konserter, och han framförde bland annat symfonier tonsatta av honom själv. Dessvärre har partituren till dessa gått förlorade.

1799 lämnade Elsner Lviv och flyttade till Warszawa, där han skulle verka fram till sin död. Det var också under denna period som han inledde sin bana som tonsättare av opera. Mellan 1799-1812 skrev han runt 20 operor, av vilka flera sattes upp på den Nationella teatern i Warszawa, som han också var chef för (dock först från 1824).

Elsner var också oerhört fascinerad av det polska språket, och särskilt då dess melodi och hur det kunde användas i musik. Han skrev flera viktiga verk som behandlade just detta ämne, samt om polska dansformer så som mazurka, krakowiak och polonesse. Samtidigt utvecklades han sin pedagogiska verksamhet i Warszawa och blev anlitad beroende på hans framgångsrika metoder att hjälpa sina elever att utveckla sina kunskaper, och en av alla hans elever under denna tid var Fryderyk Chopin, som han började undervisa 1826.

Tiden från sekelskiftet fram till 1830 skulle vara Józef Elsners ekonomiska glansdagar, men efter novemberupproret (1830-31) skulle hans situation försämras avsevärt. De tsarryska myndigheterna skulle ge honom en löjeväckande låg lön, och dessutom kringskära hans möjligheter till att utöva sitt yrke. Han var alltjämt omåttligt populär, och alla betydelsefulla musiker och tonsättare som kom till Warszawa bad om att få träffa honom. Bland alla namnkunniga personer finns bland annat Franz Liszt, som under en period faktiskt var Fryderyk Chopins antagonist.

Józef Elsners verkförteckning är lång, men det verkar som om en del av hans verk gått förlorade under årens lopp. Ikväll hade jag dock förmånen att höra tre tidiga verk av honom, i ett eminent framförande på tidstypiska instrument. Konserten inleddes med en sonat för fyra händer i B-dur (op 16), som presenterades som den första polska sonaten för just fyra händer. Därefter fick vi höra hans vackra trio vid namn Grande sonat i B-dur, som är en pianotrio från 1798, och som final framförde de skickliga musikerna en stråkkvartett i d-moll (op. 8 nr 3) från samma år. Konserten ingår i en serie av tio konserter med fokus på polska 1800-tals tonsättare. Jag ser redan fram emot nästa konsert.

Dagens anteckning – 30 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När Henry Purcell (1659-1695) skrev sin opera “Dido och Aeneas” (som troligen tillkom i juli 1688) visste han inte att vi, flera hundra år senare, skulle kalla hans musikform för “barock”. Det är oklart i vilket stil han antog att han komponerade i, men begreppet barock skulle han inte ha använt. Termen “barock” började användas under senare delen av medeltiden i bland annat Frankrike för att beskriva något absurt komplicerat, och kunde även förknippas med mystik eller allmän förvirring. Under 1600-talet började man också använda ordet för att beskriva ojämna pärlor, samt i viss mån juveler och smycken.

Det var först på 1700-talet som man började använda ordet barock för att beskriva musik, men då handlade det inte om någon musikalisk inriktning, utan som ett nedsättande sätt att beskriva tonsättningar som inte höll måttet. Om en opera var barock menade man helt enkelt att den var osammanhängande, saknade tydliga melodier eller bara bestod av disharmonier. Jean-Jacques Rousseau beskrev till exempel barock musik (alltså inte som ett sammansatt ord), som ett stycke musik där melodierna är fullkomligt förvirrade och ariorna onaturliga eller bara saknade intonation. (Förövrigt är en ganska god beskrivning på en del rappakalja man tvingas höra skvala ur diverse högtalare på allmän plats.) Det var först i slutet av 1700-talet som termen började användas för att beskriva arkitektur från den tid vi idag kallar barocken, och i mitten på 1800-talet började man också kalla musik från tiden, som den av Purcell, för barockmusik.

Så i Purcells England användes termen således inte alls för att beskriva musik och tydligen inte heller för att karaktärisera ojämn pärlor. Men om man försöker förstå librettot i “Dido och Aeneas” finns det faktiskt en möjlighet att man efter en stund suckar “det är ju helt barockt”. Men egentligen är handlingen inte så svårt att förstå. Operan inleds med att trojanen Aeneas befinner sig i Didos palats i Kartago. Dido är förälskad i Aeneas, men hon förstår att det inte kommer att sluta väl, vilket det självfallet inte gör. Men för att komma fram till det oundvikliga slutet måste vi färdas genom stormar skapade av ondskefulla häxor, ha en rendezvous med både Merkurius och Jupiter, se hur Kartago raseras och hur Aeneas går under innan Dido kastar sig på bålet med orden:

“When I am laid, am laid in earth, May my wrongs create
No trouble, no trouble in thy breast;
Remember me, remember me, but ah! forget my fate.
Remember me, but ah! forget my fate.”

Under kvällens konsertanta uppsättning av operan, med Capella Cracoviensis, sjöngs Dido av den enastående alten Justyna Rapacz. Jag vågar till och med mena att vi nog var många som erfor rysningar av välbehag, men också av bottenlös sorg, när vi hörde hennes sagolikt vackra röst.

Dagens anteckning – 29 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Prästkragarna står nu i full blom. Vid varje vägren syns deras vita kragar och gula huvuden titta fram. Deras små kroppar vajar lätt i vinden, och sprider en förvissning om att sommaren nu äntligen är här. Jag förknippar nämligen prästkragar med midsommar, och midsommarväder är också vad vi just nu har. Ömsom sol, ömsom regn, ömsom kylig vind för att i nästa andetag blåsa heta små pustar som letat sig upp till oss från sin sydliga hemvist.

Prästkragar. Vilket underligt namn, tänker jag när jag trampar fram längs med cykelvägen som omgärdas av just prästkragar. Inte ser de svenska prästernas kragar ut på detta sätt. Men med några enkla sökningar bland våra ettor och nollor hittar jag snabbt information om att de svenska prästkragarna faktiskt såg ut just som blommans vita blad fram till 1600-talet. Därefter försvann dessa kragar från de svenska prästernas halsar, och ersattes av enklare kragar. De behölls dock i Danmark, där prästerna fortfarande bär dem, och i Norge fram till 1981. Men trots att blomman i svenska och norska språket fått sitt namn från prästernas kragar, kallas de inte så i Danmark, utan där kallas de “hvid okseøje, vilket också påminner om det engelska namnet på blomman.

Egentligen heter plagget inte prästkrage, utan pipkrage. Plagget var tydligen omåttligt populärt, om än inte särskilt praktiskt, under 1500- till 1600-talet i Europa. I begynnelsen var de ganska små, men med tiden växte de och mot slutet var de så stora och otympliga att de kallades kvarnstenskrage.

Nåväl, låt oss återgå till blomman. I ukrainska språket förs våra tankar i annan riktning än till prästernas ämbete. Där kallas blomman nämligen för “Королиця” (korolytsja) som enligt källor för tankarna till det ukrainska ordet för drottning. Kragen har alltså i den ukrainska tappningen förvandlats till en krona.

På litauiska lämnar vi dock kungafamiljen och skänks blott det ganska lakoniska namnet “baltagalvė” som skulle kunna översättas med “vithuvud”. Även på polska förs tankarna till den vita färgen, då prästkragesläktet kallas för jastrun, som enligt WSPJ (den stora polska ordboken) kan härledas till adjektivet “jaskrawy”, som betyder ljus, eller kanske snarare bländande ljus.

Enligt mig är alla ovanstående förslag på namn på denna blomma, mycket mer passande än just prästkrage. Varför inte kalla den för “bländande vit oxögedrottningshuvud”. Det skulle sannerligen sätta fantasin i rörelse.

Dagens anteckning – 28 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Wisła slingrar sig och skär, med sin väldiga och respektingivande fysionomi, rakt genom landskapet. Längs med flodbädden frodas ett djurliv, vars läten med tiden har blivit ett familjärt och hemtrevligt sorl för mig. Det kan kanske till och med förhålla sig som så att jag alltid har sökt en plats dit där till exempel trastsångaren bor.

Denna oansenliga fågel, som mäter 19 centimeter från näbb till stjärt, har en särpräglad sång. Min fågelbok framhåller att lätet kan återges enligt följande: “Krr-krr, tsep, kerretsiepp, tsiee,tsiee, kerre-kerre, krik-krik-krik, tchi, tchi” och fortsätter med att förtydliga med orden “ungefär som en osmord stenkross”. Den som aldrig suttit vid Wisłas strand och lyssnat hur denne lille gynnare sjungit från ett vasstrå, kan nog med ovanstående beskrivning hoppa i galen tunna och anta att sången ter sig oangenäm. Men i själva verket tillhör trastsångarens sång nog en av de mest rogivande bland alla sånger.

På polska heter trastsångaren Trzciniak och dess sång beskrivs av polska ornitologer på ett helt annat och faktiskt mycket mer fantasieggande sätt: “Ryba ryba-rak-rak-rak, świędzi, świędzi-drap-drap-drap, boli-boli, cierp-cierp cierp” sjunger den tydligen på polska, vilket skulle kunna översättas med “Fisk fisk-kräfta-kräfta-kräfta, det kliar, det kliar-kliar-kliar-kliar, ont-ont, lida-lida-lida”. Till skillnad mot den svenska trastsångaren har alltså den polska släktingen lärt sig flera användbara ord.

Nåväl, trastsångaren kan förväxlas med den mindre rörsångaren. På polska har den också ett snarlikt namn och kallas Trzcinniczek. Precis som trastsångaren är rörsångaren mycket blygsam och dess fjäderdräkt är likaså oansenlig. Även sången påminner om trastsångarens, men slingan är kortare och kan således beskrivas som en osmord stenkross modell mindre. Den är dock inte lika talrik som trastsångaren, vilken dessutom lätt överröstar rörsångaren.

En annan sångare som jag ibland kan urskilja är kärrsångaren. Denna är om möjligt ännu mer oansenlig och därtill extremt blygsam. Det visar sig helst inte alls för människor, utan gömmer sig bland buskar och blad. Därifrån sjunger den sin sång som faktiskt är ganska djärv, med massor av mikroskopiska drillar och härmljud.

I sorlet av sångare tycker jag mig ibland även höra sävsångaren, men enligt polska ornitologer är den ovanlig just i mina trakter. Sävsångaren har en mer karaktäristisk fjäderdräkt och stiliga svarta streck på huvudet. Sången har långa drillar med de knastrande ljuden som utmärker alla ovanstående fåglar. “Trrr” och “tjeck” säger den käckt. För att låna min fågelboks språkbruk skulle man kunna säga att den låter lite som en osmord pepparkvarn. På polska har den det förtjusande namnet “rokitniczka”, vilket kanske skulle kunna översättas med den lilla havtornslingen.

Dagens anteckning – 27 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det skulle ju kunna vara en helt vanlig dag idag, men faktum är att det är det inte alls, ty idag är det min pappas födelsedag. Och eftersom han är klarinettist är det således lämpligt att vi ägnar oss åt just detta instrument, som inte bara är vackert att lyssna på, utan även en njutning att titta på. Jag är givetvis partisk och inte alls tillförlitlig i detta sammanhang, men enligt min mening är klarinetten det mest fascinerande instrumentet bland alla träblåsinstrument.

Nu anses ju klarinetten förvisso inte vara det instrument bland träblåsinstrumenten som är det mest svårspelade. Oboen och fagotten brukar tävla om första platsen i denna kategori. Orsaken till att klarinetten inte är lika svår att bemästra som oboen eller fagotten har bland annat att göra med att deras dubbelrörsblad som är svårare att få en ren klang i än i klarinettens enkla rörblad. Klarinettens rörblad är dessutom mer förlåtande än oboens eller fagottens. (Det mest förlåtande rörbladet finns tydligen hos saxofonen.) Men om man någon gång provat att få ton i en klarinett, eller tvingats uthärda en nybörjare på detta instrument, vet man nog vilka problem som kan uppstå.

Klarinetten har dessutom den egenheten att den inte låter som den spelar. Denna egenhet delar den dock med andra instrument, så som horn, trumpet, oboe, fagott och några slagverksinstrument. Egenheten kallas transponering och är ett invecklat system som jag egentligen inte vågar förklara, men gör ändå ett försök bara för att det är pappas födelsedag. Vi föreställer oss att ett piano spelar ett stycke. För att kunna spela samma melodi måste klarinetten spela ett intervall som antingen är högre eller lägre än pianot. Vilket intervall som ska tas bestäms av vilken typ av klarinett du spelar på. Låt oss föreställa oss att du nu håller en bess-klarinetten i händerna. Det är också ett lämpligt val eftersom det är den vanligaste klarinetten. (Det finns alltså flera olika typer av klarinetter och tillsammans kallas de klarinettfamiljen.) När du nu spelar ett C på din klarinett kommer du att höra en ton som är lägre än C. Om du nu istället tar en a-klarinett och spelar C, kommer du att höra en ett A. Så om en pianist spelar C, måste du spela ett E för att det ska bli C. Helt logiskt för en klarinettist, men kanske inte för oss andra. (Och för övrigt vet jag inte riktigt om detta stämmer, men det ger kanske en bild av hur komplicerat det är

Varför är det nu så här? Jo, det beror antagligen på klarinettens långa och komplicerade tillkomst. Förlagan till dagens klarinett hette chalumeau och tillkom 1690. Den likande en blockflöjt, men hade en annan borrning som gjorde att den lät annorlunda än flöjten. Sedan utvecklades instrumentet och det fick först fem klaffar och från 1800-talet kan den stoltera med 20 klaffar. Det finns även två olika skolor i hur man bygger klarinetter, tyska oehlerklarinetten och franska böhmklarinetten, och det finns ganska stora skillnader i mekaniken, men för oss lekmän (och -kvinnor) är det svårt att höra någon skillnad. Enligt pappa har den franska en vacker blöt ton, men den skillnaden har jag tyvärr aldrig lyckats uppfånga.

Många tänker nog på Wolfgang Amadeus Mozarts klarinettkonsert när de ska välja ett verk för klarinett inom klassisk musik, men i mitt tycke är de vackraste klarinettkonserterna tonsatta av Louis Spohr (1784-1859). Han skrev fyra stycken till klarinettisten Johann Simon Hermstedt, och enligt diverse experter inom området är de mycket svårspelade. Och det tvivlar jag inte alls på.

Bildens källa.

Dagens anteckning – 26 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är möjligt att det är ganska många som önskar att Pjotr Tjajkovskijs “Svansjön” ska sändas dacapo på rysk television. Nu är det inte så att alla dessa nödvändigtvis är särskilt förtjusta i baletten “Svansjön”, även om det inte är helt omöjligt. Önskan om att få se “Svansjön” på rysk television går att härleda till en förhoppning om att det råder villervalla i den ryska statsapparaten. Bakgrunden är att “Svansjön” sändes om och om igen på sovjetisk TV under dagarna för Sovjetunionens sönderfall. Traditionen att sända “Svansjön” på TV, för att signalera röra i det ledande skiktet, grundlades under 1980-talet, då de sovjetiska ledarna hade för vana att dö på löpande band.

Baletten “Svansjön” skrevs mellan åren 1875–76 och hade premiär i 1877. Märkligt nog blev det inte någon omedelbar publiksuccé och det skulle dröja ända till 1895 innan baletten blev en riktig publikframgång. Sedan dess har den varit en pelare i rysk kulturkanon, skulle man kunna säga. Men varför valde man att sända just “Svansjön” under de där kaotiska dagarna när Sovjetunionen föll samman och när deras ledare dog? Jo, svaret kan vara så enkelt som att den, med sina tre timmar, är förhållandevis lång och under speltiden kunde man ta beslut om vilken information som skulle kunna gå ut till folket.

Nåväl, i väntan på att “Svansjön” ska sändas på rysk TV får vi nöja oss med att njuta av denna vackra svanfamilj som stillsamt glider fram längs med Wisła. Familjen är spännande att beskåda, ty det är uppenbart att det är förra årets ungar som fortfarande lever med sina föräldrar. Detta är dock inget häpnadsväckande, då svanungar ofta lever tillsammans med sina föräldrar över hela vintern och till våren. Snart är det således dags för föräldrarna att jaga bort fjolårets ungar, för att på så sätt ge plats åt en ny generation svanar. De bortjagade ungarna kommer sedan att leva tillsammans med andra unga svanar tills det att de är könsmogna, om så där ett till tre år.

Dagens anteckning – 25 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En liten rättelse krävs. Det är alltså inte så att jag inte tycker att den fjärde satsen i Mahlers femte symfoni är vacker. Det är blott så att den inte drabbar mig så som den tycks drabba andra som lyssnar på den. Det tänkte jag ikväll när Polska radioorketern med säte i Warszawa, och under ledning av Michał Klauza, inledde kvällens konsert med denna sats. Men när jag däremot lyssnar på Mahlers fjärde symfoni, och då särskilt den tredje satsen, öppnar sig mina tårkanaler. Symfonin tycks vara en resa genom de mörkaste dalgångar, där döden och smärtan härskar, och vidare till de mest illuminerade platser. Under denna symfoni kastas man mellan den mest djupa förtvivlan för att i nästa andetag mötas av eufori. Det är helt enkelt omöjligt att vara oberörd när man ställs inför ett sådant känsloregister.

Gustav Mahler skrev sin fjärde symfoni mellan åren 1899-1900, och han avslutade arbetet med den hans sista sommar utan Alma. Premiären var i november 1901, två veckor efter det att han hade mött Alma. Mahlers musik skulle få ett helt nytt uttryck efter mötet med henne. Reaktionerna under premiären var i många hänseenden enormt negativa. Under premiären buade flera i publiken efter första satsen och några lämnade i protest. Någon kritiker menade att denna symfoni var den mest groteskt komiska skapelse kritikern hade hört.

Det är inte alls svårt att ha förståelse för att man reagerar kolossalt starkt på symfonin. Om man är rädd för smärta är nog första ingivelsen att försöka fly därifrån. Men då går man miste om sista satsens vackra sång, med titeln “Das himmlische Leben” (“Det himmelska livet”) för sopran. Kvällens solist, den ukrainskfödda sopranen Olga Pasiecznik (ukrainska: Pasitjnjuk), hade en vacker, varm och inkännande ton, och med hjälp av den fördes vi ut ur dödens dalgång, mot ljuset och in i himmelriket. Jag skulle tro att jag inte var ensam om att gråta.