viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 22 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Utanför kyrkan Sankt Franciskus av Assisi i Kraków förefaller ginkgoträdet fortfarande vara övertygad om att det är sommar. Blott små antydningar av höstens gula nyans syns i dess bladverk. Mellan bladen kan man skönja de ljust orangea frukterna, som liknar små gula plommon. Följaktligen kan man slå fast att det är en dam som som står där och livfullt spretar med sina gröna bladförsedda grenar. Var hanträdet, vars pollen har som uppgift att pollinera honträdet, står vet jag inte. Men det är inte troligt att det är särskilt fjärran, oftast handlar det bara om några hundra meter. Det har hänt att hanträdens pollen har färdas flera kilometer för att pollinera honträden, men det ska nog ses som ett undantag som inte bekräftar någon regel.

Precis som så många andra fascineras jag av denna uråldriga art, som är så gammal att den ibland kallas för en levande fossil. Tänk bara hur den har vandrat genom jordens historia och allt den sett och upplevt. Och tänk att det är möjligt att dinosaurier någon gång kan ha smaskat på trädens frukter.

Min första ginkgo-upplevelse inträffade en av mina första höstar i Lviv. Jag kommer aldrig glömma hur jag upptäckte ett enormt och mycket säreget träd som stod mellan två huskroppar, och hur dess gula löv lyste som solen själv i höstrusket. Långt senare fick jag reda på att trädet kallas ginkgo, tillhör de äldsta av våra träd och kommer ursprungligen från Östasien.

Men det var faktiskt bara till helt nyligen som jag fick reda på att det västerländska namnet på trädet härrör från en felaktig translitterering som sedan spreds av en svensk, nämligen Carl von Linné. Ja, det är inte bara jag som är ute i världen och translittererar fel till saker och ting. Även den gode Carl von Linné hade alltså fel ibland. (Och därmed slutar också likheterna mellan oss båda.) Fast det är egentligen inte sant att det var Carl von Linné som var roten till felet, eftersom han utgick från Engelbert Kaempfer, en tysk upptäcktsresande, som hade translitterat det kinesiska namnet (ginkyō). Det troliga är att Kaempfer skrev “ginkjo” eller möjligen “ginkio”, men någonstans var tryckfelsnisse framme och råkade byta ut “i”, eller möjligen “j”, till “g”. Kanske hade Kaempfer, en svårtydd handstil. Nåväl, Carl von Linné läste detta felaktiga namn och tog fasta på det och därmed dras vi med en felaktig translitterering. Men jag tror inte att urtidsträdet tar illa vid sig. Den har nog genom årtusenden fått uppleva en hel del besynnerliga skeenden.

Det första ginkgoträdet kom till Polen först på 1770- eller 1780-talet och finns att beskåda i Łancuts slottsträdgård, några mil österut härifrån sett. Krakóws äldsta ginkgoträd, även det ett honträdet, finns på botaniska trädgården och planerades för 201 år sedan. Märkvärdigt nog är ginkgon på botaniska mycket mindre än detta träd utanför kyrkan Sankt Franciskus av Assisi. Vem vet, kanske är de jämngamla systrar eller mor och dotter.

Dagens anteckning – 21 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Igår avslutades den nittonde upplagan av Chopintävlingen i Warszawa. Under de sena kvällstimmarna stod entusiasterna och väntade till klockan halv tre på natten på juryns besked. När de läste upp sitt beslut lär det gått ett förvånat sus genom publiken. Och det är kanske inte att undra på att det därmed har pågått livliga diskussioner om vinnaren Eric Lu var rätt val av juryn. Med allt det engagemang som tävlingen gett upphov till är det inte mer än naturligt att resultatet skapar debatt. Och eftersom jag älskar konstmusik har jag svårt att inte röras av den iver man debatterar ämnet. Tänk ändå om konstmusik rönte sådan uppståndelse oftare.

Av de som uttalar sig ser jag många som hellre hade sett till exempel den blott 17 år gamla kinesiskan Tianyao Lyu (det är förresten hennes födelsedag idag), japanskan Shiori Kuwahara, georgiern David Khrikuli eller polacken Piotr Alexewicz som förstapristagare. Det är möjligt att det brusar lika hetsiga debatter varje gång tävlingen avgörs, men jag har i alla fall sett fler kritiska kommentarer, både på sociala medier och i vanlig press, mot Eric Lus vinst än jag sett lovord till hans seger. Och även om det delas ut priser till de andra deltagarna som deltog i de sista omgångarna av tävlingen, så anser många att det är klena tröstpriser.

Jag har själv inte haft någon favorit under tävlingen, utan tycker att det är oerhört beundransvärt av alla dessa unga pianister att överhuvudtaget klarar av spela under så påfrestande förhållanden. Det är en gåta hur de lyckas hålla nerverna i styr. Men trots det kan jag inte låta bli att fråga mig hur mycket Chopin det verkligen går att finna i någon av dessa utmärkta pianisters framförande, ty det instrument de framför Chopins tonsättningar är något helt annat än det Chopin själv spelade på. Flygeln som vi känner den idag fanns nämligen inte ens på Chopins tid, utan utvecklades under senare delen av 1800-talet, och alltså efter Chopins död (år 1849).

Så vilken typ av piano spelade Chopin på? Jo, enligt källor ska han ha varit mycket förtjust i pianotillverkaren Ignace Pleyel instrument, vilka Chopin menade hade en fulländad klang. (Här kan ni höra ett smakprov.) Dessa pianon, vars rätta namn är fortepiano, utmärkes av sin mycket mjuka och djupa ton. De är dessutom mycket mindre än dagens flyglar och har en ram av trä istället för metall. Det senare kan tyckas vara en petitess, men det påverkar ljudet i allra högsta grad. Vidare är strängarna inte lika spända som hos dagens flyglar och själva hammaren som slår på strängarna är mindre hos Chopins älsklingspiano. Med andra ord går det inte för sig att spela starkt på ett fortepiano, utan man måste hitta andra sätt än till exempel ett hårt anslag, för att få fram musikens djup och nyanser.

Man kan förvisso mena att det är alltför insnöat att sitta och önska att pianisterna bara spelade på tidstypiska instrument under Chopintävlingen. Men det vore på sin plats att en del av tävlingen faktiskt viktes åt dem som vill försöka spela Chopins musik så som han ville att den skulle låta. Det är ju mästartonsättaren väl värd.

Nedan ser ni några bilder på ett polskt fortepiano av pianotillverkaren Auguste Paepke som var verksam i Kraków fram till 1857. Dess klang går säkert inte att jämföra med Pleyels fortepianon, men dess utseende, den smäckra formen och benen med lejontassar, visar definitivt på ett släktskap.

Dagens anteckning – 20 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Låt oss stanna kvar en stund i skogen, ty man vet ju faktiskt aldrig vem man kan träffa på. Man skulle ju till exempel kunna springa på Beethoven, men man får ju hoppas att mötet inte skulle tilldra sig sommaren 1821 i Baden.

Det var nämligen då som Beethoven gick vilse. Enligt anekdoten ska han ha begett sig ut på en promenad i skogen under sin vistelse på kurorten och blivit så betagen av all skönhet omkring sig att han helt plötsligt upptäckte att han kommit på avvägar. Dessutom hade han blivit förfärligt hungrig och hans mage, som ofta trilskades med honom, knorrade missbelåtet. Han blev givetvis mycket harmsen när han upptäckte sitt misstag, men kom snart på en lösning på problemet. Med bestämda steg vandrade han mot det lilla samhälle han såg skymta mellan bladverken.

Väl framme i samhället inledde han sitt försök att få kontakt med ortsborna. Han kikade in genom fönstrena och pekade ivrigt mot sin mun för att visa att han var hungrig. Beethoven var ju en riktig kändis vid denna tid, så han var van att tas väl emot nästan varstans han kom och få nästan vad han ville.

Men till hans indignation blev han inte inbjuden för att dela någon av bybornas måltid. Istället dök en poliskonstapel upp och trots att Beethoven gastade och stod i ville denne inte tro honom när han sa att han var den store mästaren. “Beethoven?”, fnös konstapeln, och fortsatte “det tror jag då rakt inte. Du är bara en kringstrykande lodis”.

Med de orden kastades Beethoven i finkan och han skulle kanske ha suttit där mycket länge, om det inte förhöll sig så att Beethoven var en högljudd man och visste hur man skulle framkalla ett herrans oväsen. Bland alla besvärjelser som kom ur hans mun återfanns också en begäran om att sända efter en musikdirektör i Baden. Till slut var Beethovens gormade så pass påfrestande att man beslöt att sända efter musikdirektören. Konstapeln lär nog ha skrapat förmöget med fötterna när musikdirektören utbrast: “Men det är ju Beethoven!” Tonsättaren släpptes ur sin fängelsehåla och det lär ha dukats upp rejält med godsaker för att blidka den ilskne Beethoven.

Men hur kunde det bli så fel att den stackars poliskonstapeln trodde att Beethoven var en uteliggare? Jo, om sanningen ska fram var Beethoven inte någon fager syn, med sina ärr i ansiktet (vilka man inte är säker på vad de hade orsakats av), hans yviga och bångstyriga kalufs samt ofta ganska ovårdade klädsel. Sedan hjälpte ju inte en tygellös skogspromenad till med att få honom att framstå som så magnifik som hans inre faktiskt var.

Vad kan en sådan historia förtälja oss, jo, så klart det där om att man inte ska döma hunden efter håren. Och att man aldrig ska gå ut i skogen utan matsäck.

Dagens anteckning – 19 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en stig i skogen Las Wolski kämpar en liten skogstordyvel upp och ner för lövens kulliga fysionomier. Att bestiga varje löv tycks innebära en enorm ansträngning. Skogstordyvelns små håriga ben trevar sig fram som om den kände sig för huruvida det kan tänkas vara trygg mark att gå på. Det kan tänkas att det snart är de sista trevande stegen som den tar, innan höstens nattkyla erövrat dess kropp och inlett förmultningen. Men det kan också tänkas förhålla sig så att varje steg tas så försiktigt för att skogstordyveln ska hinna ta sig en smakbit på varje löv. Ty det är beskaffat så att löv tillhör skogstordyvelns huvudsakligen föda. Överhuvudtaget föredrar den allt som är dött, eller har påbörjat sin bana mot upplösning. Ruttna svampar, kadaver och spillning är andra måltider som skogstordyveln gärna intar.

Långt nere i marken ligger nästa års upplaga av skogstordyvlar i form av ägg. De kan ligga så långt ner som 30 centimeter, och där har föräldrarna inrett så att de ska klara vintern, med ett rejält förråd med mat som de ska mumsa i sig när de väl blir larver. Om det också är löv, ruttna svampar, kadaver eller spillning vågar jag dock inte svara på. Att föräldrarna har grävt runt i jorden och bökat runt för att lägga sina ägg är något som vi ska vara tacksamma över, eftersom de gärna lägger sina ägg på torra platser som daggmaskar skyr. Och att jorden luftas är ju som ni vet bra.

Just det senare är nog något som särskilt träden gläds åt. Det ger dem luft under rötterna, så att de kan växa högre och få större bladkronor, som just nu har inträtt i den vackraste fasen av hösten. Färgerna på trädens kronor är djupt röda, gula och bruna. Som om de förbereder sig på att imitera marken och jorden som de snart ska förenas med. Ett av alla finurliga system som naturen ordnat, och som jag varje år förundras över.

Skogstordyveln har nu nått andra sidan av stigen. Räddad undan cyklarnas mordiska hjul, hundarnas vetgiriga nosar, och kanske i synnerhet människornas tunga kliv. Kanske hinner den till och med ta sig en sista munsbit av något löv eller överbliven och rutten svamp, innan den drar sin sista suck. Men om suckar nu är något som skogstordyvlar företar sig vågar jag dessvärre inte svara på.

Dagens anteckning – 18 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det finns säkert många anledningar till att fira idag, och en av dessa är att mannen till vänster i bild, Grzegorz Fitelberg (1879-1935) som föddes på denna dag. Och som ni ser så har mannen till höger i bild, som ni nog redan identifierat som Karol Szymanowski, tagit sig an uppgiften att fira på största allvar.

Fitelberg föddes i en judisk familj
i Daugavpils som då låg då under det tsarryska imperiet men återfinns idag i det fria Lettland. Familjen skulle dock snart flytta till Warszawa och det var här som Grzegorz inledde sin utbildning vid musikkonservatoriet i Warszawa. Blott 17 år gammal fick han anställning som violinist på Warszawas filharmoniska orkester och han skulle under denna tid tonsätta flera verk som visade på stor potential. Jag kan verkligen rekommendera hans artonde opus, nämligen “Pieśń o sokole”, eller “Das Lied vom Falken” (Falkens sång), vilket är en symfonisk dikt med utgångspunkt från hans ungdomsfavorit Gorkij, och hans pianotrio, op 10. Men när Fitelberg var 19 år slog han genom som dirigent och han la därmed tonsättandet på hyllan. Det är också i rollen som dirigent och tolkare av andras musik som de flesta känner honom idag.

Man skulle faktiskt utan att överdriva kunna titulera Fitelberg som en av Polens viktigaste dirigenter genom tiderna, eftersom han bidrog till att sprida kunskap om polsk konstmusik. Det gjorde han efter att, tillsammans med bland annat Karol Szymanowski, ha grundat gruppen “Młoda Polska” (“Unga Polen”) för polska tonsättare. Gruppen arrangerade flera konserter med musik av polska tonsättare och Fitelberg stod oftast på dirigentpulten. Genom åren skulle Fitelberg också dirigera flera konserter där polsk konstmusik hade uruppfördande, och han skulle dessutom bistå vännen Karol med viktiga synpunkter på dennes tonsättningar.

På 1930-talet grundade Fitelberg polska radiosymfonikerna, men när andra världskriget inleddes blev han som jude tvingad på flykt. Han tog sig över Atlanten till Argentina och senare USA där han fortsatte arbetet med att sprida kunskap om polsk samtidsmusik. Efter kriget återvände han dock till ett Polen i ruiner, och mycket av det han hade åstadkommit före katastrofen hade bokstavligen gått upp i rök. Bland annat skulle flera av Szymanowskis verk och skrifter brinna upp, då Fitelberg hade försvarat dessa i sitt hem i Warszawa. Grzegorz Fitelberg var dessutom den enda i sin familj som överlevde Förintelsen. Alla andra mördades. Trots att detta måste ha inneburit ett hårt slag mot honom, lät han sig inte förlamas av sorg utan fortsatte sitt arbete.

Radiosymfonikerna hade tvingats att flytta till Katowice, och Fitelberg blev erbjuden att leda arbetet med att utveckla orkestern. Hans sätt att leda orkestern beskrivs ofta som kompromisslöst, och valet av repertoar lär ha varit banbrytande och därmed ha lett till heta debatter. Många källor anger dessutom att hans sätt att dirigera förde tankarna till Gustav Mahler, men om detta stämmer är ju dessvärre svårt att bekräfta eftersom det inte finns några filmer där Mahler dirigerar och likaledes kan jag inte heller någon film med Grzegorz Fitelberg. Vad vi däremot vet är att utan Fitelberg skulle polsk konstmusik inte nått lika stor ryktbarhet som den har nått idag. Så han är väl värd en hyllning.

Dagens anteckning – 17 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I ensamt majestät står den där mitt på ett fält, och med sina röda, eller möjligen brandgula, löv färgar den allt omkring sig i dova toner. Den låter helt enkelt inte dela med sig av uppgiften att gestalta hösten. På håll ser den nästan främmande ut, som om den hade kommit till oss från fjärran, bara för att berätta hur färglös vår tillvaro förhåller sig. Det är svårt för mig att avgöra vilken typ av växt det kan röra sig om, och den är säkert inte främmande, utan bara ensam om sin färg just på denna plats.

Mina tankar söker sig till den ukrainske konstnären Ivan Trusj (1869-1941). I många av hans landskapsmålningar återfinns nämligen ofta just en ensam växt, vars uppenbarelse förefaller vara lika orubblig som skör. Den typen av sceneri i hans måleri blev också mycket vanligare efter första världskriget, vilket man menar var en reaktion på de mänskliga grymheter han erfarit under krigsåren. Trusj deltog inte själv i kriget, och den främsta anledningen var antagligen hans ålder (han var långt över 40 år). Han var dessutom en uppburen kulturpersonlighet i Lviv, och det är rimligt att anta att han därför skonades från en säker död i skyttegravarna. Men det hindrade ju inte att han kan ha bevittnat ohyggligheter, och dessutom måste han ha hört flera historier från alla krigets fasor. Upplevelserna ledde alltså till att han förlorade något av sin tilltro till oss människor och han sökte sig till naturen för att lindra sin själsliga smärta. Ett förhållningssätt som man nog lätt kan ha förståelse för.

Det vore orättfärdigt att försöka beskriva Ivan Trusj hela konstnärliga gärning på några få rader, men för den som aldrig hört talas om honom tidigare kan man nämna att han vid sidan om sin konst ofta omtalas som initiativtagaren till de första professionella konstsällskapen i västra Ukraina. I den rollen skulle han arrangera de första utställningarna med bara ukrainska konstnärer, vilket resulterade i att han tillsammans med andra viktiga kulturpersonligheter så som exempelvis Ivan Franko, skulle etablera Lvivs Nationalmuseum. Som konstnär gjorde han sig tidigt känd för att bland annat skildra livet i byarna kring Lviv, med betoning på att avbilda människor i kläder typiska för regionen. Han skulle också vara en flitigt anlitad porträttkonstnär och han avbildade flera kulturpersonligheter. Under slutet av 1800-talet och kring förra sekelskiftet skulle han dock förändra sitt uttryck och han blev en pionjär inom den ukrainska impressionismen, en inriktning som också syns tydligt i hans landskapsmålningar från tiden efter första världskriget.

Enligt vittnesmål ska han varje dag ha företagit sig långa promenader längs med gatorna i Lviv och han syntes alltid med sin målarlåda under armen. Man har till och med rest en staty där han syns under någon av sina promenader. Men trots att han var ett så vanligt inslag i stadsbilden tycks han aldrig ha avbildat Lvivs vackra stadskärna. En intressant omständighet som jag dock inte har någon förklaring till.


Självporträttet av Ivan Trusj är från 1930.

(Några av Ivan Trusj mest kända målningar.)

Dagens anteckning – 16 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Under ett besök på Botaniska trädgården i Kraków idag började jag plötsligt att tänka på Gustav Mahler. Det är ju förvisso så att mina tankebanor ofta för mig till honom, men vissa dagar skapar någon av hans tonsättningar en starkare länk mellan mig och hans musik. Utan att egentligen förstå hur, uppstod toner från inledningen av “Das Lied von der Erde” i mitt inre. Ni vet den där inledande fanfaren som följs av en tenors varma stämma, med orden:

“Schon winkt der Wein im gold’nen Pokale,
Doch trinkt noch nicht, erst sing’ ich euch ein Lied!
Das Lied vom Kummer
Soll auflachend in die Seele euch klingen.
Wenn der Kummer naht,
Liegen wüst die Gärten der Seele,
Welkt hin und stirbt die Freude, der Gesang.
Dunkel ist das Leben, ist der Tod.”

Vilket skulle kunna bli ungefär som följer på svenska:

“Vinet lockar i den gyllene bägaren
men drick inte än; först ska jag sjunga en sång.
Sorgens sång
som skrattande ska genljuda i din själ.
När sorgen kommer,
ligger själens trädgårdar ruinerade,
vissnad, där glädje och sång förgås.
Mörkt är livet, mörkt är döden!”

Ja, det är kanske ett konstigt val av tankebanor när man betraktar något så färgrikt och bedårande som en trädgård om hösten. Men det är svårt att undgå att tänka på döden, när löven vilset, kanske uppgivet, singlar ner och sedan ligger livlösa, förbrukade och torra på marken. Och det visar sig att det faktiskt inte alls är konstigt att mina tankebanor går till “Das Lied von der Erde” just idag, ty den egentliga urpermiären av verket var tänkt att ske på denna dag år 1911, alltså nästan på dagen fyra månader efter Mahlers bortgång. Initiativtagaren var Emil Gutmann, en hängiven konsertarrangör som har gått till eftervärlden för att ha anordnat urpermiären av Mahlers åttonde symfoni.

Konserten den 16 oktober 1911 var tänkt att vara en minnesceremoni för Gustav Mahler och de planerade verken var, förutom Das lied von der Erde”, ett uruppfördande av Mahlers nionde, och därtill sista fullborda, symfoni. Men någont grus måste ha kastas i maskineriet, ty konserten blev aldrig av. En möjlig orsak kan ha varit att Gutmann inte hittade finansiärer. En annan anledning kan ha varit att han och Alma Mahler var oense om tilltänkt dirigent. Gutmann ville se Mahlers arvtagare Bruno Walter på dirigentpulten, men Alma ville hellre se Willem Mengelberg hålla i taktpinnen. Mengelberg hade samarbetat med Mahler sedan början av 1900-talet och bjudit in honom att framföra flera av sina symfonier på Concertgebouw i Amsterdam, där Mengelberg var chefsdirigent mellan 1891-1945(!). Mahler ska dessutom ha skrivit om flera av sina symfonier så att de bättre passade Concertgebouws akustisk. Av den orsaken menar många därför att Mahlers musik bäst kommer till sin rätt i den lokalen. 1920 skulle Mengelberg också arrangera den första Mahlerfestivalen i nämnda konserthus, en festival som återuppstod 1995 och nu senast i somras.

Nå, låt oss återvända till “Das Lied von der Erde”, som alltså inte fick sin urpremiär på denna dag år 1911. Premiären skedde en månad senare i München, den tjugonde november 1911, och dirigent var Bruno Walter. Men efter paus fick publiken inte njuta av Mahlers nionde symfoni, utan istället hans andra symfoni. Den nionde symfonin skulle få vänta till påföljande sommar, då den sattes upp i Wien med Walter som dirigent.

Ja, på detta vis kan tankebanorna traska runt bland löven en dag i oktober.