viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 8 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Mahler lär ha tvekat inför att framföra “Das lied von der erde”, som han skrev efter den fruktansvärda sommaren 1907, då han hade förlorat sitt arbete efter antisemitiska kampanjer mot honom, då han hade förlorat sin äldsta dotter i scharlakansfeber och därtill fått besked om att han led av ett obotligt hjärtfel. Han menade att den kunde upplevas som alltför negativt betonad. Kommer de som hör den verkligen orka? Finns det inte en risk att de går hem och skjuter sig efter att ha hört den? frågade han sig.

Men om man någon gång har hört denna kärleksförklaring till jorden och dess eviga liv, är det svårt att förstå hans tveksamhet, ty verket är så känslosamt vackert och ödmjukt. Lyssna bara till hur musiken smeker jorden, och beröra varje del. Och låt dig lindas in i den ända till den gripande anslutningen där musiken viskar med de sista tonerna som klingar ut med altens “Ewig… ewig…”. Det är en bön till jorden att hålla honom kvar, han ber om att få följa med årstidernas skiftningar bara ett tag till. Bara ett tag till.

Han skulle leva ytterligare fyra år, innan ett virus blev för mycket för hans hjärta.

Jag vet inte om det var Mahler tveksamhet inför “Das lied von der erde” mörka tema, som gjorde att han aldrig fick höra den uppföras. Kanske fanns det även andra skäl. Premiären skedde blott några månader efter hans död. När jag lyssnade till den ikväll insåg jag att den, med alla sina solon där flera ibland pågår samtidigt, måste tillhöra en av de mest svårdirigerade av alla Mahlers verk. Kanske tvekade han även inför det. Nåväl, kvällens dirigenten, legendariska Marin Alsop, hade givetvis inga problem med att leda oss genom Mahlers smärtsamma, och stundtals osinnligt vackra epos till vår jord och livet. En musik som berörde mig likafullt som Mahlers musik alltid brukar göra. Och kanske även lite extra just idag, då jag igår var ytterst skeptisk till om jag skulle kunna företa mig hela resan till Katowice och Nospr för att få höra en av de, för mig, käraste av alla Mahlers verk.

Dagens anteckning – 7 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Dagens anteckning borde kanske handla om Johannes Brahms som föddes på denna dag för 192 år sedan. Eller så kunde den handla om våra duktiga studenter som kämpar på och sprider kunskap om de nordiska länderna. Och den skulle också med fördel kunna handla om dagens datum som är en av Tycko Brahes otursdagar. Men det blir ingenting av detta för antecknaren är sjuk och orkeslös. Detta är i alla fall utsikten jag haft under dagen, samt med en tröstande liten katt som legat och kurrat vid min sida. Om jag inte vore så sjuk skulle det vara alla tiders.

Dagens anteckning – 6 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det blåser en kylig vårvind kring Wawel. Några ensamma tornseglare klipper snabba och lite jäktade vingtag med sina vingar. Deras små kroppar fladdrar knappt skönjbart runt brandtornet. Och inte heller tycks deras glada tjut vilja tränga genom den kyliga luften. Turisterna som traskar kring slottet har lämnat sina sommarkläder på hotellrummet och bär nu istället identiska täckjackor, vars bulliga huvor döljer deras huvuden. Inte heller från dem hörs några glada vårtjut. Sommarvärmen känns sålunda orättvist bortryckt.

Så låt oss därför förtränga denna ovälkomna kyliga påhälsning av kalla vindar och drömma oss tillbaka till när värmen ännu var rådande. Som när jag satt och kontemplerade över ett litet klöver och språkens olika finurligheter. Det litauiska ordet för växten klöver lyder “dobilas”. Varför det kallas så är det ingen som vågar svära på, och jag kan inte hitta särskilt många släktingar till namnet i närområdet. I de andra baltiska språken har man valt andra namn för klöver (på estniska ristik och lettiska Āboliņi.) På litauiska är Dobilas är därtill ett manligt efternamn. De kvinnliga formerna av efternamnet är Dobilienė eller Dobilaitė. Det verkar dessutom vara ett förhållandevis vanligt efternamn bland litauer. En sökning på en webbsida för släktforskning menar att det finns 339 561 poster som innehåller Dobilas, och då sökte jag inte på de kvinnliga formerna.

Hur ser det då ut i Sverige? Finns det de som heter Klöver i efternamn? Av någon anledning känns det lite förmätet att ha ett sådant efternamn, som om man försökte påskina att man vore gjord av klöver. Men, jo, det visar sig på Skatteverkets webbsida att 24 personer bär det efternamnet i Sverige. Där ser man!

På polska kallas klöver för Koniczyna och jag kan faktiskt inte hitta att någon bär det efternamnet, men ni får gärna rätta mig om jag har fel. Däremot kan jag hitta efternamnet Konkel, som enligt en källa ska komma från ett tyskt ord för klöver. Och jag som trodde konkel betydde “dum”. Nåväl, eftersom jag faktiskt inte kan hitta flera källor som verifierar påståendet om att Konkel betyder klöver, låter vi en slutsats om tesens trovärdighet bero. Däremot hittar jag flera källor som menar att Konkel just betyder dum.

Ja, så kan tankebanorna löpa en kylig tisdag i maj.

Dagens anteckning – 5 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Varje vecka inleds ju med en hyllning till romarnas gudinna Luna. Månens dag. Det känns ju egentligen bakvänt att börja veckan med att tänka på natten, men det kan kanske vara en metafor för hur många upplever denna dag, att man måste gå upp när månen fortfarande härskar för att släpa sig till jobbet. En del vill kanske helst bara dra något gammalt över sig på måndagsmorgonen, eller varför inte en söt liten tass? Ja, en tass skulle vara en ren tjusning att få lägga över sina ögon för att somna om.

Men det är ju givetvis inte så att alla språk har valt att utgå från den romerska mytologin för att beskriva veckans första dag. Flera av de slaviska språken har istället valt att utgå från söndagen, och därmed kalla måndag för “dagen efter (söndagen)”. För att bara ta några exempel kan man ta ukrainskans понеді́лок, som alltså kommer av “по неділі” som betyder just efter söndag. Polskans poniedziałek är formad efter samma tankefigur. På litauiska kallas dock dagen för “pirmadienis”, vilket de flesta säkert enkelt kan dechiffrera och se att det betyder “den första dagen”.

Veckans dagar på litauiska formades av lingvisten Jonas Jablonskis (1860-1930). Under början av 1900-talet bidrog han till att förbättra det litauiska språket genom att författa verk om litauisk grammatik, språkets syntax, böjningar och prepositioner, och dagarnas namn, för att bara nämna några av hans bidrag. De övriga dagarna heter förresten antradienis, trečiadienis, ketvirtadienis, penktadienis, šeštadienis, sekmadienis. Alltså, andra dagen, tredje dagen, fjärde dagen, och så vidare.

Jablonskis viktiga arbete ledde till att det litauiska språket standardiserades och fick entydiga regler. Hans skulle också se till att det litauiska alfabetet fick sin nuvarande form. Orsaken till att detta arbete behövdes var att litauiska hade varit förbjudet under lång tid, när dagens Litauen var en del (eller kanske snarare ockuperat) av Kejsardömet Ryssland. Förbudet med andra ord inneburit hade att det inte fanns en enhetlig uppfattning om hur vissa saker skulle sägas eller än mindre skrivas.

Man skulle givetvis kunna utforska måndag på en massa andra språk, men det är som sagt den första dagen i veckan, så detta är vad jag mäktar med.

Dagens anteckning – 4 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är många som önskar att Moskva stod i brand och det är faktiskt inte alls något nytt begär. Som exempel kan man ta Johann Nepomuk Mälzel (1772-1838) som år 1827 skapade ett diorama med titeln “Der Brand von Moskau”, alltså “Moskvas brand”. Hans diorama (som är ett arrangemang med föremål och en målning i bakgrunden som skapar en kuslig känsla av att det verkligen är verkligt det man betraktar) turnerade sedan land och rike runt till mångas förtjusning. Alla ville tydligen se Moskva brinna. Tyvärr finns hans diorama inte kvar till våra dagar.

Men vem var då Johann Nepomuk Mälzel? Jo, han presenteras som uppfinnare och mekaniker som hade en förkärlek för att skapa mekaniska instrument. Och det är kanske inte något märkvärdigt med det, ty hans pappa var orgelbyggare, och som ni vet faller äpplet aldrig långt ifrån trädet. Johann Nepomuk Mälzel slog igenom redan tidigt 1800-tal när han hade konstruerat en panharmonika, vilket kan beskrivas som en mekanisk blåsorkester. Denna mekaniska orkester spelade till exempel för den habsburgska armén när de 1809 skulle ut i strid mot Napoleons styrkor. Som ni säkert vet gick det inte så bra för den habsburgska kejsarens trupper, och en månad senare spelade Mälzels panharmonika gladeligen för de franska trupperna.

Panharmonikan fick också en egen symfoni komponerad till sig, och det av ingen mindre än Ludde själv, ty Mälzel och Beethoven var nämligen mycket nära vänner. Vid något tillfälle lät således Ludwig van Beethoven sig övertalas av Mälzel att skriva en symfoni för panharmonika till hertig av Wellingtons seger över Napoleon i slaget vid Vitoria (1813). Men tyvärr skulle denna tonsättning leda till en tvist mellan de två vännerna, då Mälzel menade att han hade rättigheterna till stycket eftersom han hade byggt och konstruerat panharmonikan. Beethoven höll givetvis inte med. Men de båda skulle snart bli vänner igen, och tur var väl det för Beethoven, ty Mälzel skulle tillverka flera olika former av örontrumpter till sin döve vän.

Annars är väl Mälzel egentligen mest känd för att vara den som tog patent på metronomen, men det var inte han som uppfann den. Upphovsmannen till metronomen var uppfinnaren Abbas ibn Firnas som levde på 800-talet. Om honom kan man berätta att han konstruerade den första fallskärmen. Han lär ha hoppat ut från ett torn i Córdoba för att bevisa att hans stora vingliknande mantel fungerade. Han klarade sig med livet i behåll, men med en ryggvärk som plågade honom resten av livet.

Låt oss återvända till Mälzel och en av hans mest innovativa uppfinningar, nämligen hans schackspelande maskin, kallad Schachtürke (schackturk). Den kallades så eftersom figuren som sitter uppe på maskinen såg ut som en turk. Man skulle därmed kunna mena att Mälzels schackspelande maskin var en mycket tidig upplaga av artificiell intelligens. Men så är det givetvis inte, ty lustigkurren Mälzel hade gjort en liten lucka i maskinen, så någon kunde sitta och göra dragen. Det får mig att genast börja fantisera om hur det är ställt vår samtida, så omhuldade, artificiella intelligensen.


Panharmonikan


Bildens källa.

Dagens anteckning – 3 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

De syns knappt, där de svävar långt däruppe bortom bladens grenar. Som svarta nymåneskärvor glider de fram över den blå himlen. Och om man spetsar öronen kan man urskilja deras välbekanta tjut, så som bara tornseglare kan tjuta, som om de hojtade av glädje över att äntligen vara här. Det är förstås bara inbillning att de tjuter av glädje, men jag drar alltid en lättnadens suck när jag hör dem. Som små pustar av befrielse från vinterns mörker som far ut genom mina läppar.

Ibland leker jag med tanken att följa med dem vart de än flyger, att alltid bo där tornseglare tjuter. Under sommarhalvåret finns de i praktiskt taget hela Europa, men på vintrarna flyger de ner genom vår kontinent över Sahara och hela vägen till bland annat Madagaskar, där de övervintrar. Tänk, man skulle kanske följa med dem något år? Men det är nog också möjligt att jag då inte skulle uppskatta dem lika fullt som jag gör nu.

Det ukrainska namnet på tornseglare är det mycket träffande серпокрилець чорний som betyder just svart skära, eller svartseglare. De har också ett annat mycket välfunnet ukrainskt namn, nämligen коротконожка, vilket betyder kortben. Och de har verkligen mycket korta ben. Till och med det latinska namnet på tornseglare anspelar på deras korta ben, apus apus betyder nämligen fotlös. Deras ben är faktiskt så korta att de har svårt att lyfta igen om de råkar landa på marken. Om du ser en tornseglare som ligger framstupa på marken, kan du ta ett tygskynke och fånga in dem, och försöka kasta dem så långt upp som möjligt. Har du, och tornseglaren, tur kommer den snart börja sväva igen.

Tornseglaren befinner sig också helst i luften och faktum är att under de tre första levnadsåren bara befinner de sig i luften. De äter, dricker och till och med sover i luften. Och de kan ta sig högt, det är inte ovanligt att de flyger sex till sju kilometer upp i himlen. När de väl seglar ner, mot våra låga positioner, för att bygga bo, väljer de helst gamla hus byggda före andra världskriget. De tycker helt enkelt om de material vi idag väljer för att bygga hus. Det är därför som de ofta syns cirkla runt äldre torn eller kyrkor.

Här i Kraków sveper de med sina vingar runt Wawels alla torn, och de verkar främst föredra brandtornet, Baszta Sandomierska, från 1400-talet. Ännu så länge är det bara ett fåtal som anlänt, men i juli och augusti kommer deras små röster helt dominera ljudbilden runt Wawel och kyrkorna i Kraków. Och i mina öron är det en fulländad symfoni, som ingen människas tonsättarkonst någonsin kan alstra.

Dagens anteckning – 1 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag hade tänkt att dagens anteckning skulle handla om svarthättan, som alltså inte är någon slags antonym till de vita studentmössorna, utan är en fågel. Denna lilla fågel, ungefär 13-15 cm lång från näbb till stjärt, väcker mig varje morgon med sin starka och stökiga sång. Hit och dit hoppar den mellan tonerna. Ibland verkar det som om det är flera sångslingor som pågår samtidigt i det lilla huvudet med den svarta hättan nerdragen ända till ögonen. Och det är möjligt att det är flera olika sånger, ty den har inga problem med att knycka sångslingor från andra fåglar för att göra dessa sånger till sina egna. Det är kanske därför som den hoppar hit och dit i sången, för att söka bästa effekt, med den knyckta sången, för sitt svärmeri och att skrämma bort konkurrenter.

För närvarande känns det lite som om svarthättan följer mig vart jag än är. Idag hörde jag den även långt från min gård, när jag sprang på lindhorn vid det lilla vattendraget Bibiczanka, som för övrigt löper ut från Białucha. Dessa små kvalster, som bara är ungefär 0,2 mm stora, livnär sig tydligen på linträdens sav. När de suger saven ut bladen bildas små röda hornliknande flickar, som de tillika även bor i, om jag förstår saken rätt. Det är således dessa horn som gett upphov till kvalstrets namn. Samtidigt som jag förundrades över dessa små kvalsterbostäder lyssnade jag alltså till svarthättans sång.

Och när jag sedan kom hem för att återge dessa tankar möttes jag av en lite vissen katt som satt och lyssnade på svarthättans gälla sång. Lusten att berätta något har inte återkommit förrän nu, när katten äntligen har ätit och druckit. Och faktiskt börjar se ut som sitt vanliga kattjag igen.