viewpoint-east.org

Just nu för jag en lite ojämn kamp mot en liten bagge som bär det intresseväckande namnet öronvirvel. Det är tydligen ganska lätt att upptäcka om man fått med dem att göra, ty de lämnar små hål på bladen som liknar klipp i en biljett. För oss här i Polen är det lättare att få den associationsbanan, än det är för er i Sverige, eftersom konduktörerna på tågen fortfarande klipper biljetter på det där sättet.

Nå, åter till ämnet öronvivlar. Det förhåller sig tydligen som så att de inte kan färdas särskilt långt av egen maskin, då de har väldigt små ben och dessutom saknar vingar. De gynnas däremot av den internationella handeln med växter och kommer till våra trädgårdar från olika plantskolor. Mina öronvirvlar har inte berättat varifrån de kommit, och faktum är att de inte hinner säga så mycket innan jag slår ihjäl dem (men jag säger alltid förlåt efteråt, till vilken nytta är dock svårt att säga).

Dessa små baggar kallas inte övronvirvlar för att de har någon särskild förkärlek för våra öron, utan orsaken är att deras antenner är fästa precis vid deras örongropar. Om man frågar AI om öronvivlar verkar det som om de blandar ihop dem med tvestjärtar, eftersom de kallas för earwigs på engelska. De kallas så på engelska beroende på att tvestjätens vingar påminner om människans ytteröra. Och kanske är det därför som tvestjärtar har ryktet om sig att krypa in i öronen och nypa sig fast i trumhinnan, men detta tycks bara vara en seglivad skröna (som även jag fick höra som barn).

Låt oss återvända till de lömska öronvirvlarna. Trots att de tuggar på blad är det sällan det som tar kol på växterna, utan det är deras larver som livnär sig på rotsystemet som är de riktigt stora feta bovarna. Det finns flera sätt att bli av med öronvirvlarna, och ett förslag som ofta anges är att ta död på dem så fort du ser dem. Jag praktiserar den principen. Man kan även använda biologisk bekämpning, som att tillsätta nematoder som smaskar i sig larverna.

Men finns det ingenting roligt att berätta om dessa små skrämmande monster? Jo, det finns det faktiskt. Vissa arter av öronvirvlar består nämligen enbart av honor och deras ägg befruktas tydligen av sig själv på något sätt som jag inte begriper. Men jag antar att de finns de som tycker att även det är lite skrämmande.

De flesta fåglar gnolar nu något mer tystlåtet på sina sommarvisor, och kanske beror det på att de vill ge plats åt olika sorters hopprätvingar som gärna håller till på ängar likt den på bilden. Ja, det är nämligen så gräshopporna, syrsorna och vårtbitarna kallas med en mer vetenskaplig term. Deras närmsta släktingar är tvestjärtar och, bevare mig väl, kackerlackor. Det är kanske av den orsaken de inte har något särdeles tilltalande yttre. Men om man ändå känner ett begär att studera dem närmare kommer man snart se att gräshopporna har kortare antenner än vårtbitarnas, och syrsornas antenner är ofta längre än deras kroppar.

Nå, låt oss övergå till att tänka på något mer angenämt än deras kroppar, och fördjupa oss i deras läte. Lite slentrianmässigt säger vi ju “syrsorna spelar” när vi hör dessa insekters sång, men faktum är att det är mycket sällsynt att man hör syrsor på våra breddgrader. I Afrika finns det däremot syrsor som alstrar ljud på hög frekvens och där är det inte heller helt ovanligt att de bildar stora svärmar som ställer till med en hel uppsjö av problem för människorna.

De insekter vi hör spela här i Europa är nästan uteslutande gräshopporna eller vårtbitarna. Sången, som faktiskt inte bör kallas för sång då de inte sjunger utan snarare spelar, uppstår när olika kroppsdelar gnids mot varandra. Lätet kallas “stridulera” och tycks strängt taget var en manssyssla. Genom sina läten kan hannarna dels locka till sig honor, kommunicera med sin art eller skrämma bort rivaler. Det är inte helt ovanligt att de dessutom får ackompanjemang av andra fränder, som då knäpper med sina käkar eller stampar med sina små insektsfötter. Det är dock oklart för mig om det är ett vänligt inställt komp, eller om det är en del av en argumentation som bara hopprätvingarna förstår.

Man kan därför, med viss rätt, fråga sig om hopprätvingarna uppfattat ljud på samma sätt som vi människor gör, men det är tydligen så att de inte äger några hörselorgan, utan gräshopporna har utvecklat någon typ av hörsel som sitter på båda sidor om magen, och vårtbitarna och syrsorna har sina hörselorgan vid knäna på frambenen. Om det är av denna orsak som vårtbitarna alstrar sitt ljud genom att gnida vingarna mot varandra (långt från frambenen), medan gräshopporna får fram sitt läte genom att gnida bakbenen mot varandra (ganska långt från magen), låter jag vara osagt. Ty när det kommer till detta område är mina kunskaper så pass rudimentära att jag aldrig skulle höra skillnad på dem.