viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 21 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En av de första sakerna jag blev tvungen att vänja mig av med på mitt julbord när jag hade flyttat till Ukraina var kålrotslåda, eller lanttulaatikko som den heter på finska. Trots idogt sökande fann jag inte en endaste kålrot. Jag spörjde vart enda försäljarna på Lvivs alla marknader, men det enda jag kom i närheten av var kålrotens bleka kusin majrovan. På den gör man ingen förstklassig kålrotslåda. Samma eländiga visa har det varit sedan jag flyttade till Polen. Man träffar praktiskt taget inte på någon kålrot.

Jag har länge levt i fullständig okunnighet om varför det inte går att uppbringa en kålrot i Polen och Ukraina. När jag har frågat om deras frånvaro har man oftast ryckt på axlarna och förkunnat att kålroten inte ingår i det polska eller ukrainska köket. Men varför det förhåller sig på det viset har ingen gett något tillfredsställande svar på. Men nu tror jag att jag i alla fall fått ett svar på varför de inte återfinns i det polska köket.

Orsaken lär vara att kålroten var en mycket vanlig rotsak under andra världskriget, och att man därför associerar kålroten med svåra tider. Det ska tydligen också vara så att den ofta ges som foder till boskap, och man vill ju inte ställa deras mat på bordet. Om svaret på frågan är den samma i Ukraina vågar jag däremot inte svara på. Jag har nämligen inte hittat någon förklaring till kålrotens frånvaro i den ukrainska matlagningskonsten.

Britterna vet dock att vi svenskar älskar kålrot, eller så är det så att de tycker att vi påminner om kålrötter. De kallar nämligen kålroten för Swedish turnip, alltså svensk majrova, vilket jag egentligen tycker är lite orättvist mot kålroten, enär den har en mycket angenämare smak än majrovan. Om det nu förhåller sig så att de tycker att vi liknar kålrötter så gör det ingenting alls. Vi får ta det som en komplimang, och beakta kålrötternas angenäma gyllenbruna underkroppar med deras ljuslila överdelar. Kanske lite knöliga, men ändå ett slags naturens lilla underverk.

Dagens anteckning – 20 december 2024

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag vet precis hur det känns – att ha blivit förälskad i en kultur eller ett språk. Det är som kärleken till en människa, men kanske lugnare, mer harmoniskt. Det är ju ingen mening med att göra sig till eller försöka skapa ett intryck, för det går inte att imponera på en kultur eller ett annat språk. Man behöver inte klä upp sig eller för den delen klä ut sig. Det gör ingen skillnad. Det enda en kultur eller ett språk kräver är tid, tålamod och förståelse.

När jag befinner mig mig i Polen eller Ukraina är allt intressant omkring. Jag är uppmärksam på allt, på byggnader, stadsbilden, trafikkultur, infrastruktur, människor, deras rörelser och deras röster. Allt jag ser väcker frågor och nyfikenhet, och mycket av det jag ser eldar på kärlekslågan som brinner i mig. Det är som om det pågår en ständig dialog mellan mig och föremålet för min kärlek – den polska och ukrainska kulturen och språket.

När jag kommer till Sverige är denna nyfikenhet som bortblåst. Jag känner blott något av ett stilla accepterande. Jag registrerar utan att ifrågasätta. Ingen dialog uppstår. Men jag är ändå lyckligt lottad att vara lärare i svenska som främmande språk, enär mina studenter ofta ställer frågor kryddade med sin kärlek och nyfikenhet på Sverige och svenska språket. Det ger mig en inblick i hur man kan se på och känna för mitt fädernesland.

Jag sitter på tåget mellan Köpenhamns flygplats och Skåne, och försöker hitta den där nyfikenheten som också driver mig till att skriva. Men på tåget är det så tyst. Endast rälsen under oss visslar med sin lite vresiga röst.

Men så hoppar jag av tåget och plötsligt finner jag något som upptar mitt intresse. Ljusen skriker ut sin livsglädje från varje fönster. Skillnaden mot den krakowitiska julbelysningen är påtaglig. Samtidigt vet jag att man just i södra Sverige har klagat över det höga elpriset. En slags märklig svensk inkonsekvens, och som leder till frågor och nyfikenhet.

Dagens anteckning – 19 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

De finns på nästan varje offentlig plats. Tysta står de där med sina burriga frisyrer och tittar på oss. Kanske har de en speciell sambandscentral de rapporterar allt de ser till. “På myndigheten [si eller så] samlas det just nu massor av människor i kö”, kanske de rapporterar. “På biblioteket [här eller där] råder det ett behagligt lugn”, kanske de rapporterar en annan gång.

Kanske är några av dem övergivna familjemedlemmar, men oftast är de rätt och slätt ompysslade växter i offentliga miljöer.

Men det är inte bara i Polen som man möter liknande gröna skruder när man kommer in på en offentlig plats. Det ser likadant ut i Ukraina och många andra länder som för många år sedan befann sig bakom det vi kallar för järnridån. En vana som dröjt sig kvar, trots att praktiskt taget allt annat från tiden för diktaturen har tagits bort. Och väl är ju det, att den gamla fina vanan lever kvar.

I till exempel Sverige har vi inga sådana växter. De svenska släktingarna förefaller vara dit placerade utan någon direkt tanke. De verkar vara bortglömda och oälskade. Men alltså inte i Polen. Här finns älskade och omhändertagna växter på varje offentlig plats.

Man kan undra vem det är på arbetsplatserna som har så pass gröna fingrar att de lyckas skapa dessa förtjusande anblickar som möter en när man träder in de polska myndigheternas värld. Står det månne i arbetsbeskrivningem att växterna ska skötas om? Ställer man krav på arbetsprover när man anställer dem som ska ta hand om växterna? Eller går det bara av farten? Och vem är det som pysslar om dem? Är det städerskorna, tjänstemännen eller vaktpersonalen? Jag har aldrig riktigt lyckats utröna det korrekta svaret på de frågorna, och svaren kankse inte riktigt intresserar mig. Men deras närvaro är en av många orsaker till att jag älskar att besöka offentliga miljöer i Polen. Det finns alltid en grön växt att språka en liten stund med.

Dagens anteckning – 18 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det polska ordet för hosta är “kaszel” får mig nästan alltid att tänka på en get. Det hela är givetvis ganska befängt för “get” heter “koza” på polska och kan blott bara med en hel del illvilja förväxlas med hosta. Ikväll satt jag i alla fall på Krakóws konserthus och kände mig lite som en get. En enveten hosta som dök upp igår kväll ville inte ge med sig, men musik är ett starkt konstuttryck. Snart hade jag helt glömt bort min hosta, även om jag nog hostade en hel del.

Dagens musikaliska magiker var den franska organisten och tonsättaren Olivier Latry, som också skulle visa sig vara en musiker av världsklass. Alla stycken han spelade var värda att nämna, men det var för Olivier Messiaen som jag hade köpt biljett. Han är en tonsättare jag hyser enormt mycket respekt för. Latrys framförande av styckena La Nativité du Seigneur, Les Anges och Dieu parmi nous var vidunderligt och verken var också intressanta då de snarare tycktes kommentera orgeln som instrument än att vara tänkta i en särskild musikalisk tradition. Det här kan givetvis vara helt fel, men en slags vision jag fick.

Det avslutande verket var en fenomenal improvisation av Latry, där han utgick från “Hejnal Mariacki”, vilket är den trumpetsignal som blåses varje heltimme från tornet i Mariakyrkan i Kraków. Det blev stående ovationer, förstås.

Medan jag applåderade tänkte på alla dessa fantastiska konseter jag har fått vara med om under året, ty detta blir årets sista konsert på Krakóws konserthus för min del. Och jag känner en så innerlig tacksamhet för alla upplevelser jag har skänkts. Frågan är om inte Krakóws konserthus är min käraste vän i staden. Jag återkommer ständigt dit och när jag inte är där tänker jag ganska ofta på huset, all musik, alla framförande, alla musiker.

Dagens anteckning – 17 december 2024

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

I höstas lyste de alla med sin kunskapstörst från sina bänkrader. Nyfiket, och kanske lite frågande, tittade de mot mig. Vad ska det bli av detta, tycktes de undra, när jag berättade för dem vad som förväntades av dem. Och det blir ju alltid sensationellt och alltid lika fint. Varje grupp har sin styrka. Ja, jag syftar förstås på våra ettor och deras stora och modiga framförande av den svenska traditionen lucia. Ty det är lika fascinerande varje år att få följa med på deras resa, från noll till etthundra procent lucia.

Men nu är lucia över och vår samvaro innebär nya seglatser på kunskapens oändliga ocean. Som tur är behöver de inte bara hålla sig i min reling, utan de får också stöd av alla fantastiska kollegor på min arbetsplats.

Och trots att deras resa blott är i begynnelsen, lyser de starkt som riktig julstjärnor. Kanske är det allt sjungande om juleljus och strålande stjärnor som är skälet till att det tycks stråla som en aura kring dem.

Nåväl, kanske var det också så att det idag strålade lite kring mig, enär jag nästan blev rörd till tårar när ettorna idag kom med en dylik vacker bukett blommor (som syns på bilden) och en kanelbulle från Bageri Stockholm för att tacka mig. Det borde ha varit jag som skulle ha kommit med blommor och blader, för att tacka dem, för deras mod och för att de sprider en ljus i vår samtid, som tyvärr rymmer en del mörker.

Dagens anteckning – 16 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En hund med en lampa fastspänt på halsbandet tassar lätt genom Planty. En bit längre bort hörs en barnvagn gnissla. Bilarnas baklyktor lyser misstroget röda när deras förare kör ut från centrum och arbetsplatserna till hemmen. En vind tar tag i mitt hår, och sveper vidare fram över Planty och ruskar lite bryskt om ett par träd. Det tillhör inte vanligheterna att det blåser här, så visst känns det nästan lite uppnosigt eller rentav rebelliskt med alla dessa kaxiga vindbyar.

Det hela får mig att tänka på Beethovens tredje symfoni, kallad “Eroica” (op 55) vars skisser faktiskt finns förvarade på Jagellonska universitetets bibliotek. Och det är ju inte alls konstigt att jag tänker på dessa skisser, till en de mest fascinerande symfonierna genom tiderna, enär det idag är 254 år sedan Ludwig van Beethoven föddes. Skisserna ger en alldeles unik möjlighet att se in Beethovens skapande stil (för dem som lyckas tyda dem). Gesterna är yviga, nästan vilda. Och är det inte lite så att de tycks dansa fram över notraderna?

Skisserna kallas för “Wielhorski skissböcker” efter den ryske tonsättaren Michał Wielhorski (1787-1856) som hade polskt ursprung och som också vurmade för polsk tonsättarkonst. Han var god vän med Beethoven och tog hand om skisserna någon gång under 1800-talets början.

Om jag minns rätt hittades skisserna av en händelse under andra världskrigets slutskede. Av rädsla för att de skulle beslagtas av sovjetiska myndigheter gömde Jagellonska universitetets bibliotek materialet och det var först efter murens fall som det framkom att skisserna besvarades på biblioteket i Kraków.

Ja, så tänker jag medan jag lyckas undkomma ännu en ivrig och sällskapssjuk vindpust.

Dagens anteckning – 15 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde er tredje advent, men jag inledde den med denna lilla pärla, Joseph Haydns (1732-1809) tonsättningar för stränginstrumentet baryton, även kallat Viola di bordone. Haydn skrev verken till sin främste beskyddare och mecenat med det galanta namnet Nikolaus I Joseph Esterházy de Galantha (1714-1790).

Det är svårt att tillräckligt väl understryka denne ungerske prins betydelse för Haydn. Det var under Nikolaus beskydd som Haydn skrev flera av sina 106 symfonier, inklusive de mest kända såsom Parissymfonierna och Londonsymfonierna, samt flera andra viktiga verk. Nikolaus understödde också att hans protegé fick experimentera och utforska nya former och uttryck, vilket ger att det är knappast en överdrift att mena att utan Nikolaus hade Haydn nog inte riktigt varit Haydn så som vi känner honom. Och man kan gå ännu längre och postulera att klassisk musik nog inte hade varit sig riktigt lik utan Nikolaus. Haydn anses ju vara symfonins fader, och till och med Ludwig van Beethoven lär vid något tillfälle menat att Haydn var den främsta av alla dittillvarande och kankse också efterföljande tonsättare.

Nåväl, Nikolaus lär ha varit en duktig musiker och han spelade cello, viola gamba och alltså baryton med bravur. Han var därtill duktig på affärer och ska ha ökat på familjen Esterházys förmögenhet ansenligt under sin livstid. Vidare beskrivs han som en liten, välformad och elegant man, utan att för den delen vara arrogant eller snorkig, i alla fall om man ska tro Johann Wolfgang von Goethe som träffade Nikolaus i Frankfurt någon gång i mitten av 1700-talet.