viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 27 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Av någon anledning låter inte sjön Zalew Nowohucki i Nowa Huta den disgrå himlen spegla sig i dess blanka yta. Den avvisar helt enkelt disets sammetsmjuka kropp. Likaså nekar den stjärnorna, som med sitt svaga sken lyckas leta sig genom diset, men inte ner i sjön. Den är helt enkelt nattsvart i sitt inre, vill den blott skapa en nattsvart avbild av omgivningen på sin yta? Nej, så illa är det inte, ty längs med stranden imiterar gatlyktorna stjärnornas punkter, och lägger ett pärlhalsband runt sjöns kanter. Och spårvagnarna och bussarna låter sina lyktor spela över den mörka ytan. Så även i det mörkaste av vatten finns där någon slags ljus, och det är ju något av en tröst då vi väl nu befinner oss i ett slags mörker.

Nu tänker jag inte nödvändigtvis på att vår nordliga hemisfär just befinner oss i den mörkaste årstiden, utan kanske mer generellt, att vår samtid inte skänker så mycket ljus. Och vad gör man då när mörkret känns för tungt att bära? Jo, man vänder sig förstås till musiken.

Så gör även den estetiske tonsättaren Arvo Pärt, och han har nämligen skapat ett tonspråk, kallat “tintinnabuli”, där han i sina mörkaste stunder söker en slags tröst, vägledning och stöd. Begreppet tintinnabuli kommer från latin och betyder “klocka”, vilket anspelar på den ljudbild som uppstår när en röst ligger, eller slår, som en kyrkklocka och en annan röst för melodin.

Ett av de verk som han skrev med denna teknik var “Berliner Messe” från 1990, ett verk för kör och orgel. 1997 reviderade han stycket och skrev om det till kör och orkester, och det var i den formen jag hörde den framföras ikväll på Teatr Łaźnia Nowa, ett stenkast från den nattsvarta Zalew Nowohucki. Och jag är förvisso inte någon expert, men det föreföll som att den där ljuspunkten av tröst stundtals faktiskt uppstod. Mörkret skingade sig helt oväntat och någonstans där i atmosfären hängde så ett skimmer som lyste om än något svagt, men ändå hoppfullt.

Orkestern Sinfonietta Cracovia framförde detta och andra stycken tillsammans med polska radiokören i Lusławice under ledning av Alexander Humala.

En prolog 

Category: by sophie engström, estonia, music, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jo, det är alldeles sant. viewpoint-east återuppstår efter en välbehövlig vila. Även bloggar måste vila. Det brus av röster vi färdas med, och som undertecknad givetvis medverkar i, är både en injektion av tankar och en tärande kraft. Ett avstånd till skapandet känns ibland nödvändigt. Kanske för att det på många sätt inte leder till det efterlängtade crescendo vi ofta hoppas på.

Nu återuppstår inte viewpoint-east av egen kraft. Utan med hjälp av musikens kraft. Idag var det nämligen smygstart på den tjugoandra upplagan av festivalen Kontrasty (kontraster). Denna prolog var en fullkomlig upplevelse. En sådan där konsert när du kommer på att du slutat andas, men att det inte är en otäck eller skrämmande känsla. 

Konserten inleddes med esten Arvo Pärts Fratres för stråkorkester och slagverk. En öppning som varsamt ledde oss in i lettiske Pēteris Vasks Distant light, Konsert för violin och stråkorkester. Kvällens solist, Mark Bouchkov spelade med en sådan inlevelse och empati att det faktiskt rörde flera av oss till tårar. Hans varma klang kramade varsamt fram varje ton. En inlevelse som smittade av sig på och inspirerade de unga musikerna i Akademins stråkorkester  (som kvällen till ära spelade bättre än någonsin).

Det kändes nästan overkligt att vi skulle orka mer efter Bouchkovs och Vasks prestation. Men då hade jag glömt att vi skulle få lyssna till Galiziens akademiska kammarkör. Ukrainarna är, som Pärts och Vasks landsmän, ett sjungande folk. Det avspeglar sig på kvaliteten på körerna, och ovannämnda kör är också så fantastisk som körer kan vara om de är riktigt utsökta. Inte en enda stämma är svag. Varje stämma blir en röst. En varm och vänlig röst som leder oss bort från bruset vår verklighet idag utgörs av. In i oss själva för att sedan byta riktning och leda oss ut tillsammans. I en gemensam röst och kraft. 

Kvällen var alltså en sant spirituell upplevelse. Musikaliskt spirituell. För vad som än händer, kan musik alltid läka och hela. 

Och stilla bruset.