viewpoint-east.org

När publiken intar sina platser inför kvällens konsert är det kanske främst en man i medelåldern som fångar min uppmärksamhet. Med ett bestämt uttryck i sitt ansikte tågar han stolt in i lokalen och beger sig mot sin plats i mitten av lokalen. Jag hade nog inte noterat honom överhuvudtaget om det inte vore för hans mundering. Han har nämligen kvällen till ära valt en palettförsedd kavaj. Vi är inte så vana vid att herrar klär sig så iögonfallande häromkring. Kavajen glimmar som en stjärnhimmel i det mörker som konsertlokalen snart försätts i. På det hela taget är det ett mycket passande val av utstyrsel, ty inte är det ofta som vi begåvas med en orgelkonsert på en lördagskväll på Krakóws filharmoni.

Inte heller är det särskilt ofta som vi får njuta av orgelstycken tonsatta av komponister som estniska Arvo Pärt, så visst fanns det anledning att dra på sig den mest festliga stass just ikväll. Det verk som den italienska organisten Lorenzo Ghielmi valt att framföra av nämnda tonsättare var “Annum per annum” från 1980. Stycket är anmärkningsvärt inte bara för sin rika klangvärld utan även för sina nästan lekfulla harmonier, det senare kontrasteras mot dess komplicerade teknik som sannerligen kräver en skicklig organist. Inledningen är frapperande med ett inledande ackord som hålls samtidigt som orgelns elektricitet slås av. Ackordet hålls sedan tills all luft ur orgelpiporna tagit slut och en drömsk och transcendent effekt uppstår, som om vi befinner oss i en slags metamorfos av något slag. Men snart tar orgeln ett nytt andetag och formar nya harmonier, som för oss till den magnifika avslutningen.

Konserten avslutades med Toccata och fuga d-moll som med sin katalogisering, BWV 565, oftast tillskrivs Johann Sebastian Bach, men det finns de som idag ifrågasätter om det verkligen är tonsatt av den stora mästaren. Stycket skulle nämligen hittas av tonsättaren Johannes Ringk efter Bachs död. Var partituret fanns fram till dess vet man inte. Sålunda vet man inte heller om Bach verkligen framfördes stycket någon gång. Vad vi däremot vet är att Felix Mendelssohn gav en konsert med Toccata och fuga år 1840 och att det skedde under en period då storheten i Bachs tonsättarkonst återupptäcktes. Idag är stycket kanske mest känt för att det använts som filmmusik och förknippas tydligen (enligt Wikipedia) med skräckfilm. Mina associationsbanor leder mig dock inte till skräcken, då jag erfar en liknande känsla som den i Arvo Pärts stycke, nämligen till en slags metamorfos. Att sammanföra dessa två verk var således ett ypperligt val enligt min mening. Nu konserten innehöll också andra stycken (bland annat med filharmoniska orkesterns gosskör) men det var dessa två verk som på något sätt korresponderade med varandra.

När så de sista tonerna klingar ut och publiken banar väg mot garderoben skymtar jag åter mannen med den palettförsedda kavajen, och nog ser han nöjd ut, om än på ett lite stramt vis.

—

Som avslutning kan jag önska er alla en riktigt glad lucia, men för mig infinner sig inte någon nämnvärd luciastämning förrän jag fått höra våra fantastiska studenter sjunga luciasångerna, och det sker först på måndag.