viewpoint-east.org

Några tankar om orglar – när en Helsingborgs son kom till Lviv

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Den var ständigt närvarande under min barndom. Dess existens präglade våra samtal. Hur alla planer för dagarna och veckorna såg ut. Den fanns där hos oss, även om den hade sin fixa plats långt från vårt hem. Jag syftar på orgeln.

Som dotter till en organist lärde jag mig tidigt att tycka om dess bullriga förekomst. Den var en trygg plats. Något stabilt som alltid fanns med oss. Den var för mig lika självklar som andra barn förhöll sig till föräldrarnas golfbagar eller yrkesredskap. Jag tyckte inte att det fanns något underligt eller märkvärdigt med orgeln. Den var ett bruksföremål. Något som användes och gav min mamma hennes inkomst. Orgeln var förresten mycket mer verklig än inkomster. De senare hade jag ringa kunskap om. Annat var det med orgeln.

Trots att det är många år sedan präglar mina barndomsminnen min syn på orgeln. Den är inte exotisk, men ändock mycket njutbar.

Under dagens lunchkonsert med Bogdan Demjanenko (Богдан Дем’яненко) fick jag min njutningskvot ordentligt rågad. Temat för konserten var Demjanenkos tolkningar av ukrainsk koral (körsång) som sjöngs i kyrkorna och klostren under barocken. Han har således skrivit om partituret till orgeln. Detta eftersom orgeln inte användes östra Europa. Man ansåg inte att man behövde instrumentet, då man hade körer.

Det är förresten intressant att följa orgeln bakåt i tiden. Redan 250 f.kr. byggdes den första orgeln. Den var en vattenorgel, bälgarna var alltså fyllda med vatten istället för med luft som idag. Det måste ha varit ett fasligt bubblande och fräsande. Visste ni förresten att man under gladiatorspelen hade orglar som drev upp stämningen. Ja, det är väl egentligen inte så konstigt. Det var ju inte så länge sedan man hade Hammondorgel i pauserna under ishockeyn. 90 f.kr. finns dessutom den första orgeltävlingen dokumenterad. Ett Mello under antiken, med andra ord. Dagens orgel tog sin form under medeltiden, och under barocken började man utveckla dess utseende rent arkitektoniskt.

Nå, tillbaka till nutid och dagens konsert. Demjanenko är kompositör och organist från Kyjiv. Han har en fantastiskt fulländad teknik och känsla för instrumentet. Jag antar att han är en av de främsta bland organister i Ukraina. Den koral som han skrivit om har en mycket intressant och ibland nästan modernistisk framtoning. Flera av styckena hade idag sitt uruppförande i Lviv. Demjanenko spelade också ett fint stycke av Helsingborgs sonen Dieterich Buxtehude. Han var under en tid organist i Mariakyrkan, som fortfarande står kvar efter de skövlingar som 1900-talets Helsingborgs politiker ägnat sig åt. Nu såg sig nog inte denne Buxtehude som svensk, för när svenskarna tog Skåne i besittning flyttade han över sundet till Helsingör. Han presenteras som dansk-tysk på de flesta ställen i historieböckerna. Sedan flyttade han i alla fall till Tyskland. Där var han bland annat Johann Sebastian Bachs lärare. För mig var det i alla fall trevligt att denne Helsingborgs son korsade mitt spår i Lviv.

När jag var liten, och satt med min mamma på orgelläktaren, och såg hur hennes fötter gled över pedalklaviaturet, även kallat taster, tyckte jag alltid mycket synd om alla som satt där nere och inte fick beskåda detta skådespel. En av de största förtjänsterna med Orgelsalen i Lviv är därför att ogeln står på scenen så att vi alla kan se organistens rörelser över instrumentet. Det skapar en närvaro i åhörandet. Som liten hade jag för övrigt många funderingar när jag satt där på orgelläktaren och försökte slå ihjäl tid fram till dess att jag kunde springa ut och leka bland gravstenarna på kyrkogården (nej, jag skämtar inte). Jag fantiserade ofta om hur man uppfattade orgeln förr i tiden. De måste ha trott att det var ljud alstrat ur självaste himmelriket, tänkte jag snusförnuftigt. Att man på Orgelsalen får se organisten kan kanske fråntar känslan av gudomlighet. Det är ju ganska uppenbart vem som alstrar musiken. Men det betyder att det just blir mer musik, och mindre religion.

För mig har orgeln just alltid varit främst musik och inte så mycket religion. Men det är klart, när Demjanenko tar de sista tonerna i Bachs Fantasia i G-dur (BWV 572), blir man ju snudd på religiös.

my street
I horisonten skymtar ni Orgelsalens torn.


På sina ställen är staden lågmäld

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Galizien, krönika, photography, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Pariserhjulets korgar hänger som metallknoppar, i väntan på en avlägsen vår. Då de kan slå ut i blom och snurra runt sin ensidiga axel.

Barnen åker kälke. Sådana där av metall. Det ser både farligt och romantiskt ut på samma gång.

Två svartvita katter gömmer sig bland radiobilarna. I en tröstlös väntan på mat, värme, omsorg.

En man tittar misstänksamt ut från sin vaktkur.

En liten cockerspanielvalp springer som besatt av inre demoner efter ett barn som jollrar i en pulka.

Ett gäng polska ungdomar försöker ta sig förbi mig. “Vibatje” (ursäkta) säger de med en liten polskknorr på slutet som får mig att för ett ögonblick att tro att det är en fråga.

Träden har klätt sig i vitt. Grenarnas vackra snöformationer vägrar att fastna på bild.

På sina ställen är staden lågmäld.

Vid ett övergångsställe stannar en marsjutka upp för att släppa förbi mig. Förvånat halkar jag snabbt fram på kullersten över på andra sidan. Jag vinkar ett tack. Han svarar inte.

På min gård piper talgoxarna och blåmesarna. Har de slut frön i fågelmataren, månntro?

Kosma tittar ut i hallen när jag äntrar lägenhet.

Ivan Franko park in Lviv

going downhill

On the walk in snow

My Kosma (in chemical snow)


Att dansa i takt med nationalister gör dig lätt taktlös

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, krönika, poland, ryssland, Sverige, ukraine
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är så lockande. Jag har lätt att förstå det. Att försöka få dessa på sin sida, de som nu flockas kring olika nationella totempålar. De som hellre ser olikheter än söker förlikning. Det är lätt att hoppas att man genom små eftergifter kan få över dem på sin sida. Men med hälsningar från Centraleuropa kan jag meddela att varje sådant försök är dömt att misslyckas.

Jag funderar på om jag ska dra hela harangen igen – om att Ukraina införde en lag som säger att man inte får kritisera deras befrielsearmé, och hur Polen svarade med ursinne och sedan trampade man ner sig i det där träsket av nationalistiska floskler – men jag beslutar mig för att avstå. Kanske för att det finns så många andra, säkert mycket bättre förskaffade att förklara detta än jag. Nu har jag inte läst någon sådan text, som ser helheten istället för att snöa in på några detaljer, men den ligger säkert i någons skrivmaskinsvalsar och bara väntar på att leta sig ut till dig.

Nå, jag har alltså läst många tankar i frågan, men väldigt få som ens tangerar kärnan. Det finns de som försöker sprida ljus över ämnet genom att förklara det som sker nu som en polsk-ukrainsk konflikt. Det är inte en polsk-ukrainsk konflikt. Första stafettpinnen i klavertrampet tog Ukraina när man ville reta upp Ryssland. Lagen behövdes för att markera mot grannlandet som invaderat Ukraina. Istället blev Polen förbaskade, som svarade och fick Israel ilsket gläfsande efter sig. Kärnan som alldeles för få tangerar är att allt det här hade inte hänt om de olika länderna inte försökt charma en nationalistisk svulst. Kanske trodde man att man skulle kunna hålla tillbaka att svulsten växte till sig om man kastade till den ett litet köttben att mumsa på. Så trodde säkert Ryssland när man beslöt sig för att invadera grannlandet Ukraina. Om de som ville se blod fick se lite blod skulle de säkert nöja sig. Problemet med Ryssland är bara att den nationalistiska svulsten sitter inne i huvudet på självaste makteliten. Man matade alltså sig själv med att invadera Ukraina.

I Ukraina såg det annorlunda ut. Landet genomgick en slags nationell födelse. Man började forma det som man hoppades skulle bli det nya Ukraina. Hörnpelarna i detta var för majoriteten att de mångkulturella landets identitet skulle manifesteras. Men i folkhavet hördes också nationalistiska röster, och kardinalfelet som gjordes att man trodde att man kunde vinna över dem på sin sida om man gick dem tillmötes på en punkt, den om befrielsearmén. Så här i backspegeln ser vi att det var fel. Man kan inte mota bort ett annat lands ondska med att företa sig samma manöver. Med det lilla steget man tog då öppnade man en dammlucka. Mycket vill ha mer… Omkring mig ser jag idag uppskrämda ansikten som frågar sig hur exempelvis en fascistisk vaktstyrka kunde skapas i Ukraina.

Och nu Polen, där regeringspartiet ägnar sig åt allt märkligare krumbukter. Deras senaste lag om att man inte får nämna ordet “polska dödsläger” är kanske det som de flesta hört talas om, men i samma veva har man antagit en lag som säger att man inte får uttala stöd för ukrainska befrielsearmén. Den sistnämnda lagen är den som särskilt är avsedd för att göda polska nationalister.

Plötsligt börjar jag tänka på Sverige. Jag ser samma mönster i mitt hemland. Att man tror man kan locka till sig röster från SDs följare. Både regeringen och alliansen gör samma kardinalfel. Sedan börjar jag tänka på Danmark… Jag vill säga er (men troligen för döva öron) att ni kan inte locka över någon med att försöka ta deras agenda. Förr eller senare dansar ni också kring den där nationalistiska totempålen. En dans som ni inte styr och ovillkorligen kommer tappa bort takten i. Runt omkring trampar ni sedan. I en fullkomligt taktlös dans.

Ja, jag vet. Jag tuggar om. Men så länge jag är en oavlönad bloggare har jag den friheten. Och så handlar det väl lite om att träna geniknölarna så att min analysförmåga inte helt slammar igen i dessa tidevarv av kortsiktigt tänkande.

summer fades
En flaggstång någonstans i Sverige.


Denis Zjdanov – En mästerlig pianist besöker Lviv

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, music
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Missa inte chansen att lyssna till en av Ukrainas bästa pianister, hade Orgelsalen arrangörer skrivit om kvällens konsert. Ja, sannerligen, tänker jag när jag äntrar konsertlokalen några minuter försenad. 29-årige Denis Zjdanov är i högsta grad en pianist man inte ska missa. En pianist i världsklass.

Normalt sett brukar det ta mig några minuter före jag sitter som förtrollad, men inte ikväll. Jag hann inte ens sätta mig till rätta innan jag kunde erfara hur unik kvällens konsert verkligen var.

Det hörs direkt. Tonen, nedslaget, och det finns något i kroppsspråket som bara en äkta konsertpianist har. Där tonerna gungar fram med hans eller hennes rörelser. Det är något speciellt med rymden i tonerna. Det finns luft, utan att vara tomt. Det är kompakt utan att bli grötigt.

Jag vänder mig om i lokaken och ser flera av de riktiga musikälskarna på plats. Men ändå blir jag förvånad över att så få tagit sig till Orgelsalen i kväll. Jag kan inte tänka mig att något annat i stan som skulle kunna konkurrera med det här. Men av någon anledning har många valt att stanna hemma. Kanske beror det på att Zjdanov, efter sitt genombrott med en CD på Naxos, främst befunnit sig i utlandet. (Vi har ju alla en tendens att döma de som överger hemlandet extra hårt.) Är det därför så få kommit? Kanske har hans namn inte tillräckligt många gånger syns på konserthusens affischer i Ukraina? Folket här borde annars vara extra stolta över honom, eftersom han är bördig från regionen. Man borde helt enkelt gå man ur huse.

Denis Zjdanov började spela ganska sent i livet. Det var som nioåring som han började spela piano vid musikskolan i Tjernivtsi. Sedan gick det undan. Man insåg tidigt att han var en musikalisk begåvning. 2013 kom hans debut på Naxos, men det förvånar mig lite att det inte kommit fler inspelningar sedan dess. Men kanske har annat kommit emellan. Jag är dock övertygad om att han i framtiden kommer få fler av sina toner bevarade.

Ikväll spelade hsn Brahms variationer på Paganini (om det är så den heter på svenska) som en skruvad dans med tangenter. Underbart lekfullt, fulländat och varsamt ömt på samma gång. Chopins första pianokonsert framfördes tillsammans med fem musiker, violin, viola, kontrabas och cello. Eftersom jag verkligen kan stycket in i minsta detalj, hörde jag för mitt inre hur träblåset ljöd, trots att de inte fanns i rummet utan bara i mitt minne. Det var dock ingen nackdel. Det var som att bevista en konsert med sex solister istället för en. Det rådde en fullkomlig koncentration, vilket förstärkte en känsla av närvaro på gränsen till intimitet.

Denis Zjdanov är någon jag hoppas få möta på fler konserter. Jag erfar just nu den där välbekanta känslan av genuin upprymdhet, kombinerat med lite vemod och saknad. Precis så som det ska kännas efter en fantastisk konsert. Man ska helst enkelt vara lycklig över det man fått höra, men ändå en önskar att klangerna aldrig tystnar. Vilket de visserligen inte heller helt gör. För riktiga konsertpianister har en förmåga att leva kvar i ens musikaliska minne så länge man önskar.


Kungen av alla nätter – Konrad Woś

Category: by sophie engström, krönika, photography, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Jag måste berätta om Konrad. Han är väl den första Konrad jag skriver om, och inte finns det så mycket att skriva om honom. Jag vet faktiskt ingenting om denne mystiske Konrad. Kanske är han inte ens en han utan en hon. Kanske heter Konrad istället Karolina. Om detta kan vi i alla fall dryfta länge, för vi vet ju inte i dagsläget. Konrad är dock Konrad för mig, och för alla andra som följer honom på flickr. Eller rättare sagt, Konrad Woś, för det är så profilen kallar sig.

Woś, vad är det för namn egentligen? Om man googlar hittar man många som lystrar till detta efternamn. En fotbollsspelare, en PiS-politiker och så vidare. Nå, ingen av dem är nämnde Konrad Woś. Jo, jag har hittat en Konrad Woś på Facebook också, men det skulle ju alldeles förta mysteriet om den på Facebook verkligen är den han är på flickr.

Det speciella med denne mystiske Konrad är att han tycks ha en särskild böjelse. Ja, det i sig gör ju inte Konrad unik på något vis. Vi har väl alla böjelser. Men hans böjelse får min fantasi att skena iväg alldeles förtvivlat.

Hans sida är fylld uppifrån och ner med bilder av en och samma sak, men ändå alltid olika. Bilderna är fångade i olika polska städer nattetid. Han tycks åka från den ena staden efter den andra och fånga in deras nattporträtt. Städer helt avskalade, utan människokroppar som skyddar. Helt nakna står städerna och tycks liksom undra över hans egendomliga mani.

Oftast är det små orter Konrad Woś tar oss till. Sådana som ögat och fingret gärna glider förbi när vi tittar på kartan över Polen. Våra ögon dras helst till de stora klumparna på kartan. De har det därför mer förspänt. Men de små har nattens riddare på sin sida, Konrad Woś.

Han åker från söder till norr, från väster till öster. Hela landet har antastats av denne mystiske Konrad som bara vill se städerna i mörker. Vad har man för jobb om man åker runt så där, undrar jag. Finns yrket gårdfarihandlare i Polen ännu? Eller är han fogde och åker runt för driva in skulder? (Det är säkert ett ljusskyggt yrke.) Eller är han kanske spion och kartlägger landet på det viset? Men det verkar förstås oerhört korkat att lägga upp det på flickr till allmän beskådan. Han kanske är biltestare! Men nja, varför då åka så långt? Nej, det troligaste är att han är TV-installatör. TV är ju något som alla verkar vilja ha, och nya installeras med jämna mellanrum. Men tanken lockar in mig på villovägar igen, det kanske finns ett speciellt yrke i Polen som innebär ett sådant flackande. Ett yrke som bara finns i Polen. Ett polskt mystiskt yrke, något vi andra inte vet någonting om.

Ju mer jag tänker på det, ju mer känner jag att jag absolut inte vill veta! Låt denne mystiske Konrad vara för evigt mystisk och obegriplig. För tänk vad han lärt mig om Polen. Det finns polska orter med väldigt polska namn. Fullkomligt omöjliga att uttala och tillika hart när icke möjliga att memorera. Kodat redan från början, alltså.

Ungefär som Konrad själv. Omöjlig att tolka, men trots det en av de roligaste och mest lärorika konton på något av alla dessa sociala medier som finns att uppbringa. Länge leve Konrad Woś och länge leve hans böjelse för tomma, avskalade och mörka polska städer.

Pyskowice

Pyskowice

Chorzów

Olsztyn

Kielce

Mikołów


En afton med kammarmusik

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Goethe lär ha sagt att kammarmusik är när vuxna människor samtalar med varandra genom sina instrument. Ja, det är verkligen ett samtal, ett samarbete, en lyhörd medhörning, som vi i vårt verkliga liv är dåliga på att praktisera.

Kvällens konsert på filharmonin var en excellent uppvisning i att samtala med musik. Temat för kvällen var Mozart, och vår värd, tillika konstnärlig ledare för filharmoniska orkestern, Taras Krysa, ledde oss med säker hand genom samtalet.

Det fanns en tid, då jag föredrog konserter med hela ensemblen. Ju mer det sprakade, ju större och ljudligare det var, ju mer njöt jag. Idag har jag en helt annan uppfattning. Kammarmusik har blivit ett favorituttryck, så att säga. I det samtalet, som utspelar sig mellan musikerna, finner jag en särskild njutning. Det blir aldrig tråkigt i kammarmusik. Så många klanger samsas i tonrummet. Något jag endast efter år av övning lärt mig höra alla nyanser i. Och som Krisa påpekade, i den symfoniska musiken sitter ofta musikerna och väntar på sin stund i stjärnglansen. Det är inte lika vanligt att man lyssnar på de andra stämmorna, men i kammarmusik är det ett måste. Du kan aldrig släppa fokus på de andra musikerna. De är lika viktiga för din insats, som det du själv uttrycker. I mitt huvud är kammarmusik även ett slags koncentrat av symfonisk musik. Allt är förtätat, pregnant och utomordentligt tydligt.

Kammarmusik är i sin form därför ett samspel, och det är egentligen orättvist att lyfta en musikers insats framför de andra, men eftersom jag är en otämjd musikskribent gör jag det ändå. Det, eftersom Maria Bil är en så fantastisk cellist. Jag har många gånger hänförts av hennes enastående ton. Det ser, och hörs, så lekande lätt när hon tar ton. Varmt, inbjudande, medryckande. Men också förträffligt koncentrat. Hon har uppenbarligen roligt när hon spelar. Det går det inte att ta miste på. En annan som har ett alldeles eget uttryck är altviolinisten Ustrum Zjik. Med fullkomlig precision får han sitt instrument att ljuda så där krämigt och varmt som jag vill att altviolinister ska låta.

Ett roligt tilltag från kvällens värd, Taras Krysa, var att bjuda upp publiken att sitta på scenen. Kammarmusik spelades tidigare i privata hem, i musikaliska salonger till exempel. Det är ju svårt att återskapa den känslan, men genom att bjuda upp publiken på scenen kom vi närmare en sådan förnimmelse.

Men jag valde att inte leka statist och satt således kvar på min plats på parkett. Min styrka är mina öron, och jag vill inte att de ska skrämmas av känslan av att andra tittar på mig. Blygsam? Nej, bara en väldigt noggrann och hängiven åhörare.


Maria Bil till höger.


Med publik på scenen.


Jag älskar dig, Nadija!

Category: by sophie engström, Det halytjyska köket, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag älskar Nadija! Ja, det är helt sant. Nu kommer jag ut. Nadija. Tänk så många gånger du räddat mig. Nadija, du var nästan den första jag mötte när jag kom till Lviv. Så många timmar vi tillbringat tillsammans. Inte är det så underligt heller. Nadija finns nämligen bara runt hörnet.

Nej, jag skriver inte om någon ukrainsk kvinna, med “eterisk skönhet”, som en SR-korrespondent beskrev en Femen-aktivist. Nadija är nämligen mitt stamhak. Trots att mitt område nu pryds av allsköns kokkonster är det ändå Nadja som ligger mig varmast om hjärtat. Hos Nadja kan man finna det finaste i det ukrainska köket. Varenikyj som smakar ljuvligt gott. Hemgjorda förstås. Om man mot all förmodan inte skulle vilja sitta hos Nadija, kan man köpa med sig några varenikyj hem. Till en billig peng. De har dessutom stans bästa smörgåsar. Med hembakat bröd. Detta eftersom de delar kök med stans tillika bästa pirogkaféet. Här bakar de varje dag mängder med piroger, fyllda med lök, ost, fisk, svamp, kött, kål, sylt, äppelmos, körsbärssylt (nå, inte en favorit), vallmo, kanel och många andra uppfinningsrika fyllningar. Nadja sitter alltså ihop med pirogkaféet, men en vägg skiljer dem åt. Skillnaden mellan dem är också att Nadija serverar riktig middag, samt alkohol. En annan avsevärd skillnad är att Nadijas kaffe är starkt och uppfriskande, emedan pirogkaféet har sådant där sovjetiskt blask. Ja, ni som var i Sovjetunionen eller under de postsovjetiska dagarna vet vad jag syftar på.

Hos Nadija känner jag mig alltid hemma. När jag tittar in genom dörren händer det inte sällan att besökarna studsar till. “Men nu har du väl allt kommit fel?”, säger deras frågande uttryck. Men personalen på Nadija vet bättre. De vet före att jag öppnar munnen att jag önskar smörgås med ost, kålsallad och varenikyj. Till det ska jag ha kaffe. Eftersom jag är en stammis är jag en kär gäst, men det är inte alltid mina medkonsumenter tycker detsamma. Min blotta närvaro får dem att oroa sig för att priserna ska gå upp. Jag har dock en känsla av att Nadijas personal och ägare vet bättre. De har redan förstått att inte alla utomsocknes eller västerlänningar trivs i Nadijas sällskap.

En man jag träffade för en herrans massa år sedan i Kyjiv beskrev den här typen av barer, restauranger, kaféer som en postsovjetisk relik. Deras tid var utmätt, sa han med ett uns av sorg i rösten. Jag kan nog tänka mig att många av dessa tillhåll försvunnit från huvudstadens gatubild. I Lviv är vi ännu begåvade med några stycken. Jag älskar inte alla lika förbehållslöst som jag älskar Nadija, men när någon av dem insomnat skriver jag varje gång en inre liten dödsruna över dem. Men det finns så många monument över död i Ukraina, som en vän en gång sa till mig, och jag vill inte fylla min blogg med mer dystra rapporter från Lviv än nöden kräver. Därför vill jag hylla Nadija, som har hälsan, still going strong, och kanske är hon ändå lite eterisk, som den där korrespondenten en gång myntade.


Vid fotograferingen var det bankett på Nadija. Därav den ångade stämningen.