viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 3 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Eftersom det idag är 216 år sedan Felix Mendelssohns (1809-1847) föddes, tänkte jag att vi kunde stanna kvar en stund med honom. Igår skrev jag ju om en utsökt CD med hans pianokonserter med pianisten Jan Lisiecki. Mendelssohns första pianokonsert i g-moll (op 25) tillhör en av pärlorna i den Mendelssohnska skattkammaren. Verket skrevs 1830–31, när Felix Mendelssohn var på resa i Italien och Rom. Under denna tid påbörjade han även arbetet sin fjärde symfoni, den italienska symfonin i a-dur (op 90).

Pianokonserten tillägnades den unga pianisten och tonsättaren Delphine von Schauroth (1813-1887), som han lär ha varit djupt förälskad i. De båda träffades första gången i Paris när Delphine var mycket ung flicka. Mendelssohn hade bevistade en konsert med den unga pianisten, och efter konserten skrev han till sin syster, tonsättaren och pianisten Fanny Mendelssohn (1805-1847), att det var en medioker konsert med en ung pianist han hade tvingats lyssna på.

Fem år, år 1830, senare träffades Felix och Delphine igen på en soaré i München, och då hade Delphine utvecklats till en riktigt duglig pianist och därtill oerhört vacker. Felix blev blixtförälskad. Felix Mendelssohn skrev ett nytt brev till sin syster om Delphine och prisade hennes talang, men bedyrade att han då rakt inte var förälskad i Delphine. Sanningen var nog en annan, enär han besökte Delphines hem flera gånger i veckan.

När Felix Mendelssohn några månader senare var på turné i Italien hade han svårt att släppa tankarna på Delphine, och hennes namn ska synas i marginalerna till flera av de partitur som han komponerade under sin resa i Italien. Paret träffades återigen året därpå i München, men nu hade känslorna svalnat betydligt och de hade snarare musik i tankarna när de möttes, än eventuella amorösa möten.

Vid något tillfälle diskuterade de det pågående arbetet med Felix första pianokonsert, och under samtalets gång kom Delphine med ett uppslag till pianokonserten som fullkomligt hänförde Felix. I ett brev till systern beskrev Felix Mendelssohn att uppslaget hade en uppseendeväckande effekt, och det hamnade således i partituret till nämnda pianokonsert.

Ingen vet dock var man kan hitta Delphines idé. Felix Mendelssohn angav nämligen aldrig var den fanns i pianokonserten, eller hur den var utformad. Man får helt enkelt lyssna och välja det parti som har en uppseendeväckande effekt. Mitt val landar på det parti i första satsen (c:a 3.40 in) som syns i bilden nedan, men det är ju bara i min fantasi.

—

Bilderna föreställer en teckning signerad Felix Mendelssohn från Amalfi, som tillkom under hans resa i Italien, mitt val av Delphine-passage samt Felix och Delphine själva.

Dagens anteckning – 2 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under senare tid har jag om och om igen lyssnat på samma CD med Felix Mendelssohns pianokonserter. Faktum är att jag har lyssnat på den praktiskt taget dagligen sedan jul (då jag fick den i julklapp). Orsaken till min hänförelse är inte bara Mendelssohns fantastiska tonsättarkonst, utan även albumets solist, den fenomenala pianisten Jan Lisiecki. Därför var det särskilt enastående att jag fick möjlighet att höra honom framträda igår när Krakóws filharmoniska orkester firade sin 80-årsdag. Jan Lisiecki skulle också visa sig vara minst lika duktig live som han visar prov på min CD. Igår spelade han dock inte Mendelssohn, utan istället Fryderyk Chopins andra pianokonsert i f-moll (op. 21), som framfördes med bravur även av orkestern, som leddes av dess konstnärliga ledare, den alltid lika inkännande, Alexander Humala. Jag frågar mig om jag någonsin tidigare fått höra en så skicklig och själfull pianist framträda live. Jag söker i mitt minne, men det gapar tomt.

Det tillhör dessutom inte vanligheterna att vi har så celebra gäster på besök, så det var med andra ord inte en gängse konsert igår. Men något annat var ju inte att vänta , ty orkestern firade trots allt 80 år vilket kräver något exceptionellt, som Jan Lisiecki också skulle visa sig vara.

På programmet fanns också “Odwieczne pieśni” (op. 10) av den polske tonsättaren Mieczysław Karłowicz, som dirigerades av den legendariska och mycket egensinniga 89-åringen Jerzy Maksymiuk. Ett fängslande verk som för tankarna till Karpaterna, som Karłowicz älskade. Som sista punkt på programmet framfördes Pjotr Tjajkovskijs sjätte symfoni i h-moll, även kallad “Pathétique”, vilken komponerades under tonsätterens sista levnadsår (1893). Dirigent av detta verk var den vittomtalade Antoni Wit, som förresten firar sin 81-årsdag om några dagar. Båda dessa dirigenter har tidigare varit konstnärliga ledare för orkestern, och deras självklara och kompetenta sätt att leda orkestern är imponerande.

Program till denna jubileumskonsert var exakt samma som framfördes den första konserten som Krakóws filharmoniska orkester gav den tredje februari 1945. Men redan under 1800-talet fanns det ett musiksällskap i staden, och bland den tidens celebra gäster återfanns Franz Liszt och Johannes Brahms. Den första symfoniorkestern bildades 1909, och verkade fram till september 1939, då Tyskland och Sovjetunionen anföll Polen och delade landet mellan sig. Under andra världskriget bildade nazisterna en filharmonisk orkester som anlitade polska musiker. De som tillfrågades hade nog inget annat val än att tacka ja. Kapellmästarn var tysk och han skulle visa sig vara mån om sina musiker, vilket paradoxalt nog också ledde till att flera av dem fick skydd undan en säker undergång i koncentrationsläger.

När tyskarna hade besegrats i Polen var Krakóws filharmoniska orkester en av de första i landet att ge konserter, och när den första konserten hölls innehöll den alltså ovanstående program.

Avslutningsvis vill jag utbringa mina hjärtligaste lyckönskar till vår fina filharmoniska orkester, som skänkt så mycket glädje till så ofantligt många människor, inklusive mig, genom åren. Må ni leva i hundratals år och få fortsätta ert nobla värv. Hipp hipp hurra!

Dagens anteckning – 1 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I morse, när jag ännu låg kvar i sängen och tvekade inför dagen – så som man gärna gör när man har lärt sig att den kan ta en på sängen – såg jag ett välbekant gäng komma förbi mitt fönster. Det var en grupp stjärtmesar som kom förbi och ivrigt undersökte alla grenar som om grenarna vore inlagda på sjukhus för en sällsynt sjukdom som varje läkare vill undersöka. Stjärtmesarna små tjipp-tjipp ingår i en oändlig räcka av betänkligheter som vi inte vet något om. Det är helt enkelt svårt att tänka som en stjärtmes.

Överhuvudtaget är det svårt att tänka som djur, även om vi gärna vill lägga ord i deras munnar och få dem att säga än det enda och än det andra, utgår det alltid från vår begränsade uppfattning av vad som kan och inte kan sägas. Jag gör det ideligen med min katt. Hon säger saker utan att veta om det, skulle man kunna säga.

Fast det är väl likadant oss människor emellan. Frågan är om vi faktiskt kan tänka som någon annan. Ibland tror jag att vi är fast i våran egna huvuden, oförmögna att sträcka oss ut till en annans perception av tillvaron. Detta var dock en alltför dyster sinnebild, och jag beslutade mig för att gå ut för att söka upp stjärtmesarna. Jag gick faktiskt en bra bit, utan att träffa på mina stjärtmesar.

Däremot träffade jag på en lite blygsam gröngöling, några pratsjuka talgoxar, en och annan sällskapssjuk blåmes och andra fjäderprydda vänner som hade en hel del att förtälja om att februari faktiskt också är en månad att beakta. Jag stod en stund och beundrade Kraków, innan jag vände om för att på konsert, men det var så storslaget att jag får låta mina upplevelser smälta innan jag kan redogöra för dem.


Bildens källa.

Dagens anteckning – 31 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En smal och elegant nymåne ler kanske något snett mot Kopernika-gatan i Kraków, där en liten och hängiven skara samlats för att fira Franz Schuberts födelsedag och lyssna på hans Forellkvintetten (A-dur, D. 667). Det är förhållandevis varmt för årstiden. Många är barhuvade och det finns inte längre någon snö som lyser upp de mörka hörnen. Annat var det på Franz Schubert födelsedag, den 31 januari 1797, som inträffade under lilla istidens tredje period (som löpte mellan 1790-1880). I familjen Schuberts hus fanns en enda värmekälla, den öppna spisen i köket, och enligt många källor var det också där som lille Franz såg dagens ljus för första gången.

Nåväl, ovannämnda kvintett komponerades av den då 22 år gamla Franz vid hans första besök i österrikiska Steyr, men avslutades när han kom hem till Wien. Den har för våra öron en lite annorlunda sammansättning av stråkkvartett tillsammans med pianot, enär Schubert har valt violin, viola, cello och kontrabas. (Vi förväntar oss ju ofta första och andra violin, viola samt cello.) Men faktum är att detta var ganska vanligt under tidigt 1800-tal.

Första satsen (Allegro vivace) inleds med ett plask, som om forellen slår sin stjärt mot vattenytan. Pianots toner låter som vattendroppar vilka skvätter över ytan. Och satsen fortsätter i varm och trygg harmoni. Här råder en uppriktig tillfredsställelse och glädje, men den är kontrollerat och lite återhållet. Inga galna känsloyttringar. Det är oerhört svårt att inte sitta med ett fånigt leende på läpparna genom hela denna satsen. Atmosfären i andra satsen (Andante) är lite mindre harmonisk. Vi stannar upp och frågar oss om all harmonisk lycka vi kände i första satsen verkligen existerade.

I tredje satsen (Scherzo) byts stämningen däremot med en abrupt inledning som slungar oss ut från vemodet. Men det föregår en konstant kamp mellan dessa två stämningar. Vi står med ena foten i vemod och med den andra i upprymdhet.

Fjärde satsen (Andantino – Allegretto) inleds också lite mer tvekande. Vi ler lite hövligt, men brister inte ut i några skatt. Forellen gör några drillar med sin stjärt med hjälp av pianots toner, och violinen plockar upp dessa i små egensinniga flätor. Cellon och violan svarar hövligt. Kontrabasen stämmer in och hummar med gillande.

Den avslutande och femte satsen (Allegro giusto) inleds lugnt och sakligt, men snart bryter eurofin fram, och drar med oss genom vattnets vivlar, där forellens fjäll blänker vackert genom vattenytan, och den drar vidare mot, för oss okända mål. Vi får helt enkelt stå kvar på stranden och kontemplera över var den kan vara nu.

Jag har inte lyckats hitta någon källa som säger när den spelades första gången och om Schubert fick höra sitt verk. Verket publicerades först ett år efter hans död (1828). Men om han fick höra det var det på liknande instrument som jag fick höra den ikväll, eftersom den framfördes på tidstypiska instrument. Vilket kändes som ett passande sätt att fira lille Franz.

Dagens anteckning – 30 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu vet jag inte riktigt vad folk har i huvudet när de vaknar om mornarna, men mitt huvud är dessvärre fyllt med musik. Jag skriver “dessvärre”, för ibland undrar jag vad jag ska med alla tankar om och på musik till. Desto mer jag ponerar kring detta ämne, desto avlägsnare känns svaret. Nåväl, någon måste väl representera tokarna.

I morse vaknade jag alltså som så ofta med en slinga i huvudet. Denna gång var det “Dixit Dominus” av Georg Friedrich Händel som höll konsert i mitt inre, och mer precist den sjätte satsen “Dominus a dextris tuis”. Verket skrevs 1707 när Händel vistades i Rom, och är också det äldsta bevarade partituret av nämnde tonsättare. Ni kan studera hans vackra handstil på den bifogade bilden.

1707 var förövrigt ett väldigt händelserikt år. Det var då som det brittiska parlamentet höll sin första session. Skottland hade ju valt att gå med i unionen några månader dessförinnan. Det stora nordiska kriget pågick och Sverige låg i krig med ärkefienden Ryssland. I slutet av december detta år, skulle Karl den XII gå över Wisła med siktet inställt på att krossa Ryssland. Utanför Helsingborg serverades det första glaset brunnsvatten vid Ramlösa Brunn. Det var dessutom ett kallt år, samt att det rådde torka på bland annat brittiska öarna. År 1707 låg mitt i den lilla istiden. Men två år senare skulle det bli ännu kallare, vilket kan ha att göra med att det sista dokumenterade vulkanutbrottet på Fiji, som skedde i december 1707.

Men låt oss återgå till musiken jag hade äran att få vakna upp tillsammans med i morse. “Dominus a dextris tuis” är i mitt tycke den mest medryckande av “Dixit Dominus” satser. Den inleds med en fantastisk katt-och-råtta-lek mellan sopran och alt, innan tenoren tar vid. Men det var basen jag vaknade till. Hans bullriga stämma liksom sköt undan alla andra tankar. Texten på latin lyder så här:

“Dominus a dextris tuis,
confregit in die irae suae reges”.

Mina kunskaper i latin är praktiska taget helt obefintliga (frånsett en och annan liten blomma), så vi får helt enkelt nöja oss med en engelsk översättning, som lyder:

“The Lord upon thy right hand,
shall wound even kings in the day of his wrath.”

Eftersom jag är lite vidskeplig försökte jag genast analysera om mitt undermedvetna försökte säga mig något med detta musikval, men efter att ha begrundat översättningen en stund beslöt jag mig för att det inte kan handla om mig, utan istället om någon annan som satt sig på för höga hästar. Nåväl, temat har i alla fall följt mig hela dagen. Ett ganska angenämt sådant, kan jag tillägga.

Hur har din dag varit?


Bildens källa.

Dagens anteckning – 29 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vi befinner oss på något socialt medium när vi möts i denna text, och när man befinner sig på dessa plattformar är det ju bara självklart att vi också reflekterar över vilka vi möter där och under vilka förutsättningar. De senaste dagarna har många flaggat för att de tänker lämna olika sociala medier i protest mot ägarna eller upphovsmännen. Några föreslår en återgång till den traditionella adressboken. Även jag har lekt med den tanken, men när jag försöker föreställa mig en tillvaro utan sociala medier känns världen väldigt trång. Faktum är att jag ens har svårt att se hur den skulle te sig. Ett liv helt AFK verkar föga stimulerande.

Men faktum är att det redan är ganska många som de facto har lämnat exempelvis Facebook. Ty av dem som befinner sig på Facebook, befinner sig de flesta sig egentligen inte ens där. De har Facebook enkom för Messenger, och ser överhuvudtaget inte något som publiceras i deras flöden. (Det ger ju oss andra “pratkvarnar” en hel del frihet.) Jag har själv flera sådana där inaktiva konton som jag inte vet vad jag borde göra med, vilket oftast leder till att jag avslutar sådana virtuella “vänskaper”. De som aldrig publicerar något har det gemensamt att de bor i länder som Polen eller Sverige.

Men mitt flöde på Facebook är alltid annat än tomt på aktivitet, och det är praktiskt taget nästan bara ukrainare som postar något (med några trevliga svenska och polska undantag). Ukrainarnas postningssvada tycks vara outsinlig. En ström av kreativa och uppfinningsrika människor, helt orädda för andras dömande blickar. Jag kan inte ens urskilja någon särskild skillnad mellan generationer. Alla dessa postningar är som en slags virtuella röksignaler som skickas ut, med bilder från deras liv, och som ofta handlar om kriget. Därför skulle det för mig kännas förmätet att lämna flödet och enbart använda Facebook som en telefonbok eller chatt. Ty jag inbillar mig att genom att jag visar att jag ser, faktiskt också bidrar till att lätta något på den börda det innebär att leva i ett land som utsätts för Rysslands aggression. Därtill har jag med hjälp av dessa ukrainare också hittat vägar till att bistå ekonomiskt eller bara praktiskt. Jag försöker ibland föreställa mig hur den ryska aggressionen mot Ukraina hade tett sig om jag inte hade haft sociala medier, och bara hade haft traditionella medier att tillgå. Det hade nog varit påtagligt mycket lättare att förtränga att andra lider, samt att hemfalla åt självupptaget navelskådande.

Och som avrundning kan jag tillägga att något som tycks förbigår dem som vill lämna sociala medier för att de är frustrerade över ägarna, är att sociala medier faktiskt inte bara handlar om att synas, utan även att se andra.

Som illustration till detta inlägg väljer jag en målning som jag nog inte hade hittat om det inte vore för Facebook. Konstnären är Nikanor Onatskyj (1875–1937), student till Ilja Repin och grundaren av konstmuseet i Sumy, Ukraina. Målningen heter “Solrosor” (“Соняхі”) och årtal för tillkomst är för mig okänt.

Dagens anteckning – 28 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är lätt att bläddra förbi tvekan i livets kapitelindelning. Den uppfattas kanske främst som något frånstötande i vår samtid som ständigt förväntar sig att vi ska presentera mål och utstakad kurs för att nå dessa. Men att vackla på målet borde väl inte vara förenat med skam, utan är väl snarare en del av existera.

Och visst är det så att man ibland undrar om alla beslut man tagit genom livet har varit de rätta. Är man på rätt plats i livet? Är man en lagom lönsam liten vän, eller ligger man för många till last? Och visst är det till och med så att det ibland förefaller som om livet pågår någon annanstans än just här där du är. Som om du inte vore inviterad till festen som alla andra fått en särskild inbjudan till.

Men så plötsligt kommer ett tillfälle då allt faller på plats, som en solstråle från en vinterhimmel kastas ljus på min väg, och jag ser tydligt att detta är rätt väg. Det kan vara allt från stora gester till festliga kalas, men också i ett litet leende från någon som betyder mycket för mig. Eller så kommer denna insikt om att vara på rätt plats, som i dagarna två, när jag har fikat med studenter från årskurs tre och fem. Dessa ljus av framtidshopp, som under samtalen pusslats samman till en boning för tillfredsställelse.

Några tankar på denna dag, den sista undervisningsdagen på höstterminen 2024.