viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 25 december 2024

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett fartyg söker sig genom den täta dimman genom att stöta ut ett brölande läte med sin mistlur. Det är skeppet Trans Iberia, som på sin färd från Świnoujście till Antwerpen, har infångats av Öresunds dimma. Längs med horisonten rör sig de tjocka och vita molnen fram över vattenytan.

Väl på land fastnar dimman på heden i dess vegetation, likt tomteskägg skapar den vita stråk längs med marken.

I en vresroshäck mumsar grönsiskor på nypon. “Tjipp-tjipp”, säger de till varandra när de flyger mellan kvistarna.

I varje fönster lyser adventsstjärnor, och adventsljusstakar. Julgranarnas pynt glimmar förföriskt tillbaka.

I trädgårdarna syns tomtar och dekorerade träd, och röda julkulorna hänger träden.

Men se på de där röda bären. Frågan är om inte de vackraste julkulorna ändå har skapats av naturen själv.

Och i fönstret bakom den röda bären syns en annan ljustake, men inte med fyra, fem eller sju ljus, utan med nio. Blott det första ljuset, samt ljuset mitten, är tänt, ty det är idag som den judiska högtiden chanukka inleds. Under åtta dagar tänds ett nytt ljus i chanukkaljustaken, den vackraste och alla ljustakars urmoder samt inspirationskällan till adventsljusstaken. Därmed önskar jag mina judiska vänner en riktigt glad och trevlig chanukka!


Dagens anteckning – 24 december 2024

Category: Uncategorized

(Läsningstid: < 1 minut)

Nu tänder väl någon programledare ett ljus i rutan och bestämmer att nu så är det jul. Alla samlas nog kring den fyrkantiga rutan och drömmer sig bort till tomtens julverkstad och lyssnar på Franz Schuberts Marches militaires op.51/D.733, från 1818.

Ute vid Öresund, där Danmark hägrar i horisonten, råder ett märkvärdigt lugn. 5,3 grader säger termostaten och fotavtrycken på bryggan avslöjar att det inte bara är några enstaka våghalsiga som har tagit en simtur i böljan den blå.

Men nu är här tyst och stilla och blott sjöfåglarna sjunger sina uppmärksamhetssjuka melodier.


Dagens anteckning – 23 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Upp ur havet av hustak skjuter Helsingborgs rådhustorn upp, som pekar med sitt tak upp mot himlen som om den ville göra ett slags statement av okänt slag. Hustaken runt omkring böljar fram ända till vattenbrynet där Öresund tar över. Mellan husen, övervakade av rådhusets torn, rusar folket mellan butikerna. Ut och in ur butikerna springer de, med sina överfulla kassar, med julklappssnörena som virvlar i luftdraget från deras framfart.

Några springer fram med sammanbitna läppar, andra vandrar med lättade miner. Några står och pratar med bekanta. Några av dem verkar mötas varje dag, och tar upp tråden där de slutade igår. Andra möts för första gången på länge. Några kramar om varandra, andra skakar hellre i hand.

Därborta, där Öresund tar vid, syns Helsingör och Danmarks kust, som ligger inbäddade i ett vitt hölje, som om det vore grädde som toppats på ett bakverk. På båda sidor om sundet råder julstämning.

Jag förflyttar mina tankar hundra mil bort till Ukraina, där det pågår ett krig. Och jag försöker föreställa mig de ukrainska förberedelserna inför julen och nyåret, hur de ter sig när man tvingas springa mellan köket och skyddsrummet. Även om tanken ingalunda är angenäm, äger jag inte rätten att sluta tänka på Ukrainas kamp för överlevnad. Och särskilt inte under en högtid som denna.


Dagens anteckning – 22 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På det sociala mediet Bluesky finns en profil för klassisk musik, som under hösten och vintern har försökt sig på ett nytt gebit, nämligen kvacksalveri. Med hashtagen #A-Haydn-a-day har profilen påstått att man kan undfly olika elakartade virus, och därmed hålla doktorns frågvisa klåfingrighet borta, genom att lyssna på minst en symfoni av Haydn om dagen. Kaxigt basunerade profilen ut sitt budskap och gav oss i uppdrag att lyssna på någon av Haydns 106 symfonier.

Men det skulle dock snart visa sig att allt bara var humbug. Profilen fick givetvis årets influensa och blev tvungen att krypa till korset och erkänna att hen var en simpel bluffmakare som dragit oss vid näsan. Jag måste dock bekänna att jag aldrig lät mig duperas av denne bedragare, och lyssnade inte på en Haydn om dagen för att slippa doktorn. Nu lyssnar jag förvisso ofta på Haydn, som alltid inger en särskild känsla av ro och trygghet, men oftast är det andra verk än just symfonierna.

Ett verk jag ofta återkommer till är Skapelsen (Hob.XXI:2), som jag fått uppleva med Krakóws fenomenala filharmoniska orkester. Jag minns inte så mycket av själva konserten, förutom att jag blev överrumplad av verkets oerhörda skönhet och finess. Inte konstigt att Ludwig van Beethoven menade att verket var det finaste som dittills skrivits. Jo, så var det.

Haydn var ju redan under sin samtid enormt uppskattad. Ett exempel på detta inträffade Haydns sista dagar i livet. Året var 1809 och Napoleon belägrade Wien. Haydn låg svårt sjuk och praktiskt taget döende i sitt hem. För att skydda den store tonsättaren satte fransmännen ett kavalleri att vakta hans port. Bara det faktumet, att en fransk armé beslutar sig för att beskydda en tonsättare som ägnat en stor del av sin tonsättarverksamhet åt att hylla den österrikiske kejsaren, visar på hans betydelse för sin samtid.

Men det är berättelsen om hur soldaterna i det franska kavalleriet utanför Haydnhaus börjar sjunga tonerna i Haydns verk “Skapelsen” för att visa sin uppskattning för nämnde tonsättare, som verkligen understryker hur betydelsefull Haydn var i sin samtid.

Haydn somnade in några veckor senare, omhändertagande av kejsardömets bästa läkare. Så inte ens Haydn själv klarade sig undan doktorn.

Bilden har ju ingenting med innehållet i texten att göra, förutom att det var denna syn som ackompanjerade mina tankar när jag skrev ovanstående.


Dagens anteckning – 21 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En av de första sakerna jag blev tvungen att vänja mig av med på mitt julbord när jag hade flyttat till Ukraina var kålrotslåda, eller lanttulaatikko som den heter på finska. Trots idogt sökande fann jag inte en endaste kålrot. Jag spörjde vart enda försäljarna på Lvivs alla marknader, men det enda jag kom i närheten av var kålrotens bleka kusin majrovan. På den gör man ingen förstklassig kålrotslåda. Samma eländiga visa har det varit sedan jag flyttade till Polen. Man träffar praktiskt taget inte på någon kålrot.

Jag har länge levt i fullständig okunnighet om varför det inte går att uppbringa en kålrot i Polen och Ukraina. När jag har frågat om deras frånvaro har man oftast ryckt på axlarna och förkunnat att kålroten inte ingår i det polska eller ukrainska köket. Men varför det förhåller sig på det viset har ingen gett något tillfredsställande svar på. Men nu tror jag att jag i alla fall fått ett svar på varför de inte återfinns i det polska köket.

Orsaken lär vara att kålroten var en mycket vanlig rotsak under andra världskriget, och att man därför associerar kålroten med svåra tider. Det ska tydligen också vara så att den ofta ges som foder till boskap, och man vill ju inte ställa deras mat på bordet. Om svaret på frågan är den samma i Ukraina vågar jag däremot inte svara på. Jag har nämligen inte hittat någon förklaring till kålrotens frånvaro i den ukrainska matlagningskonsten.

Britterna vet dock att vi svenskar älskar kålrot, eller så är det så att de tycker att vi påminner om kålrötter. De kallar nämligen kålroten för Swedish turnip, alltså svensk majrova, vilket jag egentligen tycker är lite orättvist mot kålroten, enär den har en mycket angenämare smak än majrovan. Om det nu förhåller sig så att de tycker att vi liknar kålrötter så gör det ingenting alls. Vi får ta det som en komplimang, och beakta kålrötternas angenäma gyllenbruna underkroppar med deras ljuslila överdelar. Kanske lite knöliga, men ändå ett slags naturens lilla underverk.


Dagens anteckning – 20 december 2024

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag vet precis hur det känns – att ha blivit förälskad i en kultur eller ett språk. Det är som kärleken till en människa, men kanske lugnare, mer harmoniskt. Det är ju ingen mening med att göra sig till eller försöka skapa ett intryck, för det går inte att imponera på en kultur eller ett annat språk. Man behöver inte klä upp sig eller för den delen klä ut sig. Det gör ingen skillnad. Det enda en kultur eller ett språk kräver är tid, tålamod och förståelse.

När jag befinner mig mig i Polen eller Ukraina är allt intressant omkring. Jag är uppmärksam på allt, på byggnader, stadsbilden, trafikkultur, infrastruktur, människor, deras rörelser och deras röster. Allt jag ser väcker frågor och nyfikenhet, och mycket av det jag ser eldar på kärlekslågan som brinner i mig. Det är som om det pågår en ständig dialog mellan mig och föremålet för min kärlek – den polska och ukrainska kulturen och språket.

När jag kommer till Sverige är denna nyfikenhet som bortblåst. Jag känner blott något av ett stilla accepterande. Jag registrerar utan att ifrågasätta. Ingen dialog uppstår. Men jag är ändå lyckligt lottad att vara lärare i svenska som främmande språk, enär mina studenter ofta ställer frågor kryddade med sin kärlek och nyfikenhet på Sverige och svenska språket. Det ger mig en inblick i hur man kan se på och känna för mitt fädernesland.

Jag sitter på tåget mellan Köpenhamns flygplats och Skåne, och försöker hitta den där nyfikenheten som också driver mig till att skriva. Men på tåget är det så tyst. Endast rälsen under oss visslar med sin lite vresiga röst.

Men så hoppar jag av tåget och plötsligt finner jag något som upptar mitt intresse. Ljusen skriker ut sin livsglädje från varje fönster. Skillnaden mot den krakowitiska julbelysningen är påtaglig. Samtidigt vet jag att man just i södra Sverige har klagat över det höga elpriset. En slags märklig svensk inkonsekvens, och som leder till frågor och nyfikenhet.


Dagens anteckning – 19 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

De finns på nästan varje offentlig plats. Tysta står de där med sina burriga frisyrer och tittar på oss. Kanske har de en speciell sambandscentral de rapporterar allt de ser till. “På myndigheten [si eller så] samlas det just nu massor av människor i kö”, kanske de rapporterar. “På biblioteket [här eller där] råder det ett behagligt lugn”, kanske de rapporterar en annan gång.

Kanske är några av dem övergivna familjemedlemmar, men oftast är de rätt och slätt ompysslade växter i offentliga miljöer.

Men det är inte bara i Polen som man möter liknande gröna skruder när man kommer in på en offentlig plats. Det ser likadant ut i Ukraina och många andra länder som för många år sedan befann sig bakom det vi kallar för järnridån. En vana som dröjt sig kvar, trots att praktiskt taget allt annat från tiden för diktaturen har tagits bort. Och väl är ju det, att den gamla fina vanan lever kvar.

I till exempel Sverige har vi inga sådana växter. De svenska släktingarna förefaller vara dit placerade utan någon direkt tanke. De verkar vara bortglömda och oälskade. Men alltså inte i Polen. Här finns älskade och omhändertagna växter på varje offentlig plats.

Man kan undra vem det är på arbetsplatserna som har så pass gröna fingrar att de lyckas skapa dessa förtjusande anblickar som möter en när man träder in de polska myndigheternas värld. Står det månne i arbetsbeskrivningem att växterna ska skötas om? Ställer man krav på arbetsprover när man anställer dem som ska ta hand om växterna? Eller går det bara av farten? Och vem är det som pysslar om dem? Är det städerskorna, tjänstemännen eller vaktpersonalen? Jag har aldrig riktigt lyckats utröna det korrekta svaret på de frågorna, och svaren kankse inte riktigt intresserar mig. Men deras närvaro är en av många orsaker till att jag älskar att besöka offentliga miljöer i Polen. Det finns alltid en grön växt att språka en liten stund med.