Den tjeckiske tonsättaren Leoš Janáčeks (1854-1928) “Concertino” från 1925 är ett verk jag ofta återkommer till. Jag har svårt att släppa tanken på att han inledningsvis hade tänkt att det skulle bli en pianokonsert, men det blev en tummetott, eller rättare sagt ett diminutiv av konsert, en liten konsertling, skulle man kunna säga. Det är ett underbart verk, vackert snirkligt, lekfullt, men ändå eftertänksam, och trots sin anspråkslöshet väldigt talande. I stycket hör vi två violiner, en viola, ett horn, en klarinett, en fagott, och alla dessa instrument följer ledstjärnan pianot. Första satsen hör vi bara horn och piano. Andra satsen hör vi istället piano och klarinett. I de två efterföljande satserna sluter de andra instrumenten upp. Det går lätt att höra att vi befinner oss i en skog någonstans, vandrar längs en stig och för ett samtal med ekorrar, igelkottar och ugglor.
På fotot ser vi Leoš Janáček med hustrun Zdenka i deras trädgård år 1927. (Vad hunden hette framgår inte.)
I helgen har Polen firat sin 233 år gamla konstitution, en konstitution som klubbades 3 maj 1791 och som var tänkt att få bukt med århundraden av politiska slitningar och låsningar. Tyvärr fick den gälla i blott 19 månader. 1793 skulle Polen nämligen delas upp mellan de tre stormakterna Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. Det hindrar dock inte polackerna för att varje år fira denna uråldriga, men på sin tid ytterst moderna, konstitution. Följaktligen ställs de vanliga göromålen in, och däribland konserter med konstmusik, vilket är till förtret för undertecknad. Det krävs nämligen musik för att just denna hominid ska vara själsfrisk.
Vad göra? Jo, ut i naturen för att lyssna till naturens symfoniska verkförteckning. Skogen i all ära, men egentligen är det vid flodbäddarna, som de riktiga storverken skrivs. Här kan man höra rörsångaren med sitt lustiga och lite vimsiga läte. Man kan vidare höra vassångaren tjippa lite gräshoppslikt, men den får allt konkurrera med mästaren av gräshoppsimitation, som framförs av gräshoppssångaren själv. En sävsångare sippar på sina toner i någon tuva, innan den bryskt avbryts av en flodsångare. Tillsammans med svarthättor, alldagliga koltrastar, rödstjärtar och andra mesar och skönsångare, skapar de ett oemotståndligt musikaliskt mästerverk, som vi människor helt enkelt oftast går bet på att överträffa eller imitera.
Många tonsättare har förvisso försökt att imitera dessa musikalitetens specialister. Olivier Messiaen (1908-1992) lyckas komma snubblande nära att imitera dem i Catalogue d’oiseaux (1956-58), men faktum är att hans uppsåt nog inte var att imitera dem, utan snarare skriva en hyllning till fåglarnas sång. Han var ju trots allt ornitolog, och dessa hyser ofta en nästan religiös vördnad för fåglar. Det finns nog andra exempel på tonsättare som skrivit lyckade hyllningar till fåglarna och dess sånger, men de flesta har nog bara snuddat vid deras läten, så som exempelvis Gustav Mahler, som förefaller ha varit ganska upphängd på göken…
Nåja, nu står i alla fall undertecknad vid en flodbädd och lyssnar på fåglarnas musikaliska gnosis. Just denna flodbädd tillhör en biflod till Wisła, och kallas för Białucha. Namnet (biała betyder vita) anspelar tydligen på flodens mjölkaktiga färg, som kommer av att sedimenten i flodbädden är riktigt på kalk. Lite längre norrut kallas samma biflod för Prądnik, och det ska enligt uppgift få de polska tankebanorna att associera till snabb ström. Även Białucha är väldigt snabb, men tyst och smidigt elegant. Men vem är det som sjunger där bort? Hallå, vänta på mig… En annan måste ju helst ordna in dig i ett fåglarnas sång-kartotek. Vänta. Ila inte så snabbt. Hallå…
Sasja Filipenko Kremulator
Ersatz förlag
Översättning av Mikael Nydahl
Utkom i oktober 2023
—
Varje stavelse i Sasja Filipenkos Kremulator stinker av en slags förtida förruttnelse. Men det är inte den olycksalige huvudkaraktären Nestrenkos oundvikliga död, som stinker. Det är Sovjetunionen, som kanske främst kännetecknas av våld mot sina medborgare, som stinker. Vi färdas från ryska revolutionen via inbördeskriget till det fullbordade Sovjetunionen i ett slags feberrus, väl medvetna om att slutet för Nesterenko inte kommer att båda gott.
Prosan i Kremulator väver en egensinnig väv, där vi kastas mellan förhör, protokoll och Nesterenkos skärvor av minnesbilder från sin tid i inbördeskriget, på flykt från Sovjetunionen och som emigrant i Paris. I hans landsflykt följer hans resonerande kring huruvida han torde återvända från Paris till Sovjetunionen, och hans uppriktiga oro för vad som kan stunda honom om han återvänder.
Vi ställs också inför den nya sovjetiska människan, som i sin oförmåga att känna empati och förståelse för livets ofta oväntade, och ibland även oönskade, skeenden, framstår som bottenlöst andefattiga och hopplöst okultiverade, ja, nära nog tölpaktiga.
Men navet i berättelsen är trots allt kärleken till skådespelerskan Vera som han träffade före inbördeskriget. Hon som ständigt sökte hans blick från sin upphöjda plats på scenen. Hon som agerade bara för honom, som om resterande del av publiken inte existerade. Och det är också kärleken till Vera som kommer att leda honom mot hans oundvikliga död.
Pjotr Nesterenko kan förefalla vara en helt osannolik person, en rödgardist som gick över till de vita, och som flydde för att sedan återvända och arbeta på ett krematorium och nattetid bränna kvarlevorna av dem som mördats i Stalins Stora utrensning. Men faktum är att Sasja Filipenko inte fabulerat ihop en orimlig saga, då han har utgått från det faktiska fallet Pjotr Nesterenko. I sitt författarskap låter Sasja Filipenko nämligen berättelserna ofta utgå från faktiska dokument och persongallerier från det sovjetiska arkivet, som sedan knyts samman med fiktion, och på detta sätt framträder diktaturens brutalitet oförblommerat.
Sasja Filipenko föddes 1984 i Belarus huvudstad Minsk (då Sovjetunionen) i en rysk-ukrainsk-belarusisk familj. Inledningsvis studerade han musik, men övergick till att studera litteratur. Som nyutexaminerad fick han uppdrag för den ryska TV-kanalen Pervyj kanal, innan han övergick till att arbeta för den oppositionella kanalen Dozjd. Under det belarusiska presidentvalet 2020 tog han tydlig ställning för den oppositionella presidentkandidaten Svjatlana Tsichanoŭskaja, samt aktivisten, musikern och dirigenten Maryja Kalesnikava. För sitt engagemang för ett demokratiskt och fritt Belarus kan han riskera upp till 20 års fängelse och han lever således i exil i Tyskland.
När jag läser Kremulator förs mina tankar ideligen till dagens Belarus, det land som har flest politiska fångar i världen, sett till sin befolkningsmängd. I skrivande stund pågår en våldsam jakt på oppositionella. Man kan få fängelse bara för att man andats något negativt om regimen. Men det är inte bara de i landet som riskerar att straffas för att de vill ha ett demokratiskt och fritt Belarus. Även de som flytt undan förtrycket hotas, då regimen menar att deras anhöriga och vänner kommer att kastas i fängelse om de inte återvänder. Flera av dem som fängslats får inte ha kontakt med omvärlden, och exempelvis Maryja Kalesnikava har inte fått prata med sina släktingar på över ett år. I Sovjetunionen utdelades liknande straff, att man inte fick ha kontakt med sina anhöriga, ett straff som ofta ledde till döden. Steget från dagens Belarus till den sovjetiska mördarmaskinen är inte särskilt långt.
Kremulator är översatt av den mycket kunnige och meriterade översättaren Mikael Nydahl, som även har översatt den likaledes viktiga romanen Röda Korset av Sasja Filipenko. Båda dessa romaner är utgivna av Ersatz förlag, som genom sin digra utgivning med översättningar av litteratur från Belarus, Ukraina och Ryssland gör en enastående insats för att stärka medvetenheten och kunskapen hos svenskar om dessa länder.
Det är i musiken som krigets närvaro framträder som skarpast. Där tecknar sig dess grymma våld med detaljerad skärpa. Kanske är det just för att musik väcker känslor, som gör att krigets fasor träder fram. Eller är det så att all energi som kriget kräver, liksom frigörs under det att vi lyssnar och spelar, och på något oväntat sätt förenas vår oro i tonernas värld. Den tanken slår mig när jag i slutet av februari åhörde INSO-LVIV:s konsert på Lvivs filharmoni. Konserten hade som tema att ingjuta hopp och kraft till åhörarna, och Ukraina som helhet. Konserten inleddes med en tyst minut för de civila som dödats och för de stupade i kriget, därefter tog INSO-Lviv, under ledning av dirigenten Roman Kreslenko, med oss på en tur upp i bergen, till Karpaterna. Det är nämligen i bergen som man kan finna ny energi och kraft, förkunnade konsertens programblad. Publiken fick höra tonsättningar av Mykola Kolessa och Stanislav Ljudkevytj som i sina tonsättningar ofta hyllade bergens kraft. Konserten avslutades med ett bejublad framförande av Johannes Brahms fjärde symfoni.
INSO-Lviv har under hela anfallskriget turnerat flitigt runt om i världen. De har även besökt Sverige. Orkestern har på många sätt mognat sedan jag hörde dem senast 2019, och den trötthet man kunde ana när musikerna äntrade scenen, blåstes bort under konsertens gång. Deras energi fyllde onekligen varje åhörare.
INSO-LVIV (Fotograf: undertecknad)
Men kanske var det särskilt under en konsert på Lvivs Orgelsal, några dagar senare, som kriget bröt in, och på många sätt tog över, mitt medvetande. Konserten, som inleddes med ett tal av Taras Demko, Orgelsalens vice direktör, innehöll två mycket olika verk, ett svenskt och ett ukrainskt, som möttes i en vänskaplig omfamning. De två verken som framfördes av Luhansk filharmoniska orkester under ledning av fenomenale dirigenten Ivan Ostapovitj var svenske tonsättaren Staffan StormsShattered Night, en pianokonsert i fyra satser, samt den ukrainske tonsättaren Zoltan Almasjis tredje symfoni kallad Seger (Переможної), som också hade världspremiär.
De båda verken är, Ivan Ostapovitj uttryckte efter konserten, mycket olika till sin karaktär. Storms pianokonsert vänder sig på många sätt inåt, medan Almasjis verk snarare vänder sig utåt, låter känslorna färdas mellan stämmorna, än genom spröda och skira toner, än med våldsamma uppbrott och utbrott. Trots deras olika uttryck känns dessa båda verk märkligt samstämda, som om de tillsammans höll upp varandra i en slags broderlig omfamning. Det är inte en tillfällighet att Storms verk framförs i detta sammanhang i Lviv, då det är tonsättarens uttryckliga önskan att få framföra verket som ett led i att visa sitt stöd till ukrainarna i deras kamp mot Rysslands krig mot Ukraina. Storm skrev symfonin 2010 med anledning av Gustav Mahlers 150-årsjubilem, och i Lviv var solist pianisten Andrij Makarevytj. Zoltan Almasjis symfoni, med dess dramatik och ljudliga landskap, skildrar krigets fasor, både de som sker på slagfältet och de fasor som utspelas i varje individs inre när flyglarmet ljuder eller minnesbilder av kriget, dödade eller stupade vänner och släktingar, tar över synfältet. Almasji leder oss genom det krigshärjade landskapet mot den oundvikliga ukrainska segern. Med sitt tydliga och berättande tonspråk, lyckas han skildra det som väldigt få reportage från Ukraina har lyckats med. Han river upp känslor och tankar om krigets fasor du inte trodde du förmådde känna eller tänka. Ristar känslorna på din hud. Kastar dig mellan hopp och förtvivlan. Denna symfoni borde turnera land och rike runt och sättas upp på alla konserthus och gator och torg runt om i världen, så att ingen lyckas med bedriften att tänka bort det brott som Ryssland begår mot Ukraina.
Luhansk filharmoniska orkester, Ivan Ostapovitj och Zoltan Almasji (Fotograf: undertecknad)
Taras Demko (Fotograf: undertecknad)
Men det är inte bara konstmusiken som åskådliggör kriget. På en bar i stadens centrum samlas några musiker och sångare för en slags folkmusikalisk flashmob. Bland dem märkts Rost Tatomyr, Viktorka Titarova, amerikanen Benya Stewart, operasångaren Nazar Pavlenko, för att bara nämna några få. Kriget finns där, i dessa ukrainska folksånger, som så ofta handlar om sorg, saknad, längtan, smärta. Texter som skrevs för hundra år sedan, har aktualiserats. Någon av åhörarna börjar plötsligt gråta. Kanske känner hon igen en känsla i texten. Och som så ofta när det gäller musik, övergår hennes tårar i en tacksamhet riktad mot musikerna. Alla oroar sig för någon, har förlorat någon, är rädd för att bli inkallad… Kriget nämns nästan inte med ett ord, men svävar genom samtalen och sångerna, som en objuden och väldigt påfrestande gäst.
Men det var inte bara ukrainsk folkmusik som hörs. Bland musikerna återfinns nämligen även den krymtatariska sångerskan Safiye Lenter-Qize. Hennes sång, och hennes blotta närvaro, påminner om att Rysslands krig mot Ukraina började när de landsteg på Krym i mars 2014. Då Ryssland ockuperade halvön och fördrev alla oppositionella. Krymtatarena har sedan århundraden varit i opposition mot den ryska kolonialismen, och många valde att fly för att driva kampen om sin halvö från ukrainskt territorium. I den krymtatariska folkmusiken kan man tydligt höra bland annat turkiska och mongoliska element, och med sin pentatoniska skala upplevs harmonierna som exotiska för ett västerländsk öra. Men i samspel med de ukrainska sångerskornas karaktäristiska sångteknik, som kvällen till ära sjunger tillsammans med Safiye Lenter-Qize, infinner sig en kraftfull och medryckande sämja. I denna gemensamma sång förnimmer man tydligt Ukrainas mångfacetterade kulturella landskap.
Strax före utegångsförbudets inträde, vandrar musikerna, sångarna och de som lyssnat hem. Alla bär de med sig en liten del av kriget, men genom att forma sina erfarenheter till musik, skapar de en motkraft till allt våld som omsluter dem.
När man skildrar krigets närvaro i Ukraina är det lätt att hänfalla åt att framställa ukrainarna som offer utan motkraft. Men det är långt ifrån hur det i verkligheten förhåller sig. Ukrainarna har en utomordentlig förmåga att omforma sina tankar och känslor i kreativa projekt. Ovanstående är några exempel på hur ukrainarna bearbetar sina upplevelser genom kreativitet, som syftar till att övervinna rädsla och passivitet. Dessa berättelser, som åskådliggör ukrainarnas kraft och styrka, når sällan en publik utanför Ukraina, men de är likafullt en del av den ukrainska vardagen.
Benya Stewart med operasångaren Nazar Pavleno och musikerna Jurko Rymar och Josyp Sova. (Fotograf: Flo Itkina)
Viktorka Titarova (Fotograf: Flo Itkina)
Rost Tatomyr (Fotograf: Flo Itkina)
Rost Tatomyr och Safiye Lenter-Qize med Stanislav Kyryllov. (Fotograf: Flo Itkina)
Rost Tatomyr i högvarv under den beskrivna kvällen (Fotograf: Flo Itkina)
… eller kanske inte. Egentligen gillar jag inte riktigt den här monoinspelningen från 1965. Sir John Barbirolli stönar och stånkar. Hornen knixar. Till och med cellon är ute och svirar runt. Men jag vill dela en bild på denna CD, eftersom jag förknippar symfonin med en av de mest fantastiska Mahler-upplevelser jag har haft.
Det var i juni förra året när Krakóws filharmoni orkester, under ledning av den mycket begåvade och inkännande dirigenten Alexander Humala, framförde denna symfoni, som på något sätt ledde mig in den Mahler-mani som jag nu när. Det var inte så att det var första gången som jag fick möjlighet att höra Mahlers musik på konsert. Nej då, jag har haft möjligheten att åhöra flera framförande med hans symfonier, och jag hade redan en släng av Mahler-mani, men denna konsert satte mig på plats. Den är för evigt inristad i mitt minne som en av de mest storslagna musikupplevelser jag har haft på konsert. Allt var perfekt. Inga horn som knixar. Cellon så vackert dov som man kräver. Ja, allt var enastående briljant.
Du frågar mig om jag grät (så som jag gjorde härför leden när jag lyssnade på samma orkester framföra Mahlers fyran), men jag kan inte svara på det, enär jag inte kan erinra mig hur det förhöll sig med den saken… så upptagen var jag av musiken under detta framförande. Jag var helt enkelt bergtagen (vilket faktiskt är ett passande begrepp för just Mahlers musik).
När jag lyssnar på denna “dagens CD” tänker således tillbaka på den konserten. Min hjärna söker sig dit, och även om mina öron hör något annat, spelar mitt inre likväl den konserten.
Den är annorlunda, den där gråten som orsakas av musik. Den beror inte på sorg, eller för den delen på glädje. Den kommer från något djupt inne i mitt inre. Som om det vore en ventil som brast. Något som inte längre kan gömmas eller kontrolleras.
Ibland föreställer jag mig att man måste vara stark för att tillåta sig själv att drabbas av musik på det sättet. Stark nog att sätta allt annat på paus. Skjuta ifrån sig alla tankar på andra trivialiteter. Det låter kanske banalt, men att gå in i musiken till den grad, kräver kraft och en slags själslig spänst som inte enkelt kan förklaras med ord, just för att det som erfars ytterst är ordlöst.
Nå, igår grät jag en sådan där musikens gråt. Ja, eftersom jag ändå var i tagen till att gråta beslöt jag mig till och med för att gråta tre gånger. Och givetvis ackompanjerades denna gråt, eller snarare orsakades av, Gustav Mahlers musik. I detta fall hans fjärde symfoni, som egentligen inte riktigt tillhör någon av de verk jag mest uppskattat av honom. Men Mahlers musik, oavsett stycke, har en sådan stark inverkan på mig (och säkert på många andra).
Krakows filharmoniska orkester, under ledning av den skicklige och noggranne dirigenten Sasha Goetzel, spelade exakt så bländande och inkännande som Mahlers musik kräver. Jag försöker finna ord att beskriva alla delar, men de flyr iväg, in i den storm av känslor som jag kände när jag lyssnade, och, som sagt, grät.
När kontrabasen lär den sista tonen ebba ut, rusade mitt hjärta snabbt genom mitt känslowvall, som för att fånga upp alla känslor, för att evigt pränta dem i mitt minne. Och just då, i dessa sekunder mellan musiken och applåderna, erfor jag en enorm tacksamhet inför alla musikerna på podiet. Utan er skulle livet inte vara.
(Bilden försöker på intet sätt beskriva något av det som beskrivs ovan.)
Idag är det fettorsdagen i Polen, vilket är en polsk motsvarigheten till vår fettisdag. Men man äter inte semlor, eller fastlagsbulle, som utan pączki, som liknar en munk med fyllning. Det är i alla fall en dag då köerna ringlar sig långa utanför konditorierna. Ingen verkar bekymra sig över kalorier denna dag, då polackerna tillsammans äter i genomsnitt 100 miljoner pączki, alltså minst 2 och en halv paczki var.
Precis som den svenska fettisdagen är fettorsdagen en dag som markerar inledningen på fastan. Traditionen har gamla anor, som kanske löper tillbaka till hednisk tid. Fram till 1600-1700-talet måste pączki dock ha varit förfärligt tillplattade historier, ty det var först vid denna tid som man började använda jäst. Munkarna antog därmed dagens runda och fina form, och fick därmed ordentligt fäste i den polska folksjälen.
De första munkarna var dock inte söta så som dagens, utan var ofta fyllda med kött, och tillhörande dryck var inte sällan vodka. Man åt ju inte bara pączki på fettorsdagen, utan det gällde att smörja kråset storligen inför fastan. Varför dagens polacker känner sig tvingade att genomföra denna ritual är dock svårare att begripa, då det inte längre är lika vanligt att fasta. Och det är inte heller svårt att få tag på pączki andra dagar om året, då det finns ett rikstäckande konditori som bara säljer pączki året runt! Men traditioner är traditioner, och på fettorsdagen ska man köa efter pączki, tycks polackerna säga.
Jag har förgäves sökt efter musik för att ackompanjera denna dag. Det hade passat ypperligt om Chopin hade skrivit en liten polonäs om pączki, eller Górecki hade skrivit en mazurka för pączki, eller om Szymanowski hade skrivit en vals tillägnad dessa små heliga degklumpar. Men tyvärr har jag inte hittat någon sådan musik, utan ni får helt enkelt nöja er med att försöka fantisera ihop musiken som nedanstående pączki dansar till.
“Pączki tańcujące” (Dansande pączki/munkar), satirteckning från 1843.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
