viewpoint-east.org

Olga Kwasha på Green Sofa

Category: art, by sophie engström, photo by prallin, ukraine
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Olga Kwasha, hemmahörande i Lviv, har en separat utställning på Green Sofa. Hennes målningar utgår från Lviv, Karpaterna och livet i västra Ukraina. Hon målar med en utpräglad naivism och tidsangivelsen ligger ofta i en annan metavärld.

Jag är van vid att konst kommunicerar med vår samtid – med kritik, ironi etc. Olga Kwasha gör inte det, vilket känns något förvirrande! För mig är konst inte bara något som ska försköna vår vardag utan även säga något om vår vardag, våra liv, våra öden. En kritisk udd hade enligt min mening höjt Olga Kwashas verk och kanske hade konstrasterna hjälpt till att skapa en narrtivitet, som jag nu känner att de saknar.

Å andra sidan ser jag att det inte är Olga Kwashas önskemål. Hon vill skapa en bild av en värld som inte finns, där drömmar och önskningar uppfylls, och där regn, snö, sol är en inramning till en harmonisk värld.

Ett intressant möte mellan folkmusik och frijazz

Category: by sophie engström, music, photo by prallin, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Coralli gallery i Lviv hade i söndags en mycket intressant konsert. Det var den ukrainska sångerskan Uliana Horbachevska som framträdde tillsammans med bassisten Mark Tokar.

Uliana Horbachevska sjunger främst ukrainsk folkmusik och i hennes röst kan man nästan höra de mytiska folksagorna och ett avlägset liv i den ukrainska byvärlden. Hennes samspel med Mark Tokar är fantastiskt och hennes medhörning och lyhördhet fantastisk.

Jag var dock inte lika imponerad av Tokars insats. Han saknade helt enkelt vad Uliana Horbachevska önskade som svar i det tänkta samspelet. Frijazz i all ära, men det måste innebära ett absolut gehör, och jag svävar på målet om jag tycker att Tokar verkligen levde upp till det den kvällen. Å anda sidan stördes han av två mobilsignaler under konserten, och denna konsert krävde full koncentration av musikerna, samt av publiken.

Kvällen var dock väl värd ett besök och trots mina invändningar tycker jag att konserten var en fantastisk upplevelse.

Tranströmer på ukrainska!

Category: by sophie engström, literature
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

När Tranströmer nu äntligen fått Nobels litteraturpris, känner jag dubbelglädje. tranströmer har nämligen blivit översatt till ukrainska av Lev Hrytsyuk! Jag hoppas därför på stor spridning i Ukraina och även ett ökat intresse för det svenska språket!

Fler borde träffa That Crazed Girl

Category: by sophie engström, music, photo by prallin, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det var en magisk stämning på Lvivs filharmoni i onsdags när Olena Leonova framförde sin That Crazed Girl. Som skandinav är jag van vid ganska sparsmakade framförande av experimentell jazz, men onsdagens konsert var allt annat än sparsmakad, frånsett en alltför liten publiktillströmning.

Jag uppfattar Olena Leonovas verk That Crazed Girl som en undersökning i kvinnoroller, eller snarare nedmontering av kvinnonormer. De två sångerskorna Oleysa Zhdorovechka och Nazhul Shukayeva har med sitt breda register, genom sina röster och i framställningen, lätt att klara den krävande uppgiften. Olena Leonova själv, samt saxofonisten Olena Pavlova blev en självklar del av nedmonteringen och dekonstruktionen av dessa roller. Själv imponerades jag mycket av Pavlovas spel och jag måste medge ett extra stort leende när jag hör en kvinna så mästerligt bemästra manliga bastioner, som träblåset faktiskt är. Pavlovas spel är modigt, egensinnigt och kunnigt på en och samma gång.

Man bör också nämna kontrabasisten Mark Tokar, som har en enorm förmåga att föra samman olika energier i galet egensinniga improvisationer!

That Crazed Girl är inspirerade W.B. Yeats dikt A crazed girl och inledningsvis hotade konferenciern med att vi skulle få höra inslag av Irländsk folkmusik, men till min stora glädje var det knappast skönjbart.

Själv hoppas jag att snart igen få göra bekantskap med Olenas Leonovas kompositioner. En konsert gav mersmak och var helt enkelt inte tillräckligt!


Från ett tidigare framträdande, dock med andra musiker än onsdagskvällens ensemble.


Ett inslag på ukrainsk TV om Olena Leonovas That Crazed Girl.

love as in bike

Category: bike, by sophie engström, photo by prallin, ukraine
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I love bikes and biking. All my life I have had owned a bike and it has always been part of me and my mentality to bike. Partly because I hate cars! Can’t stand them. Never could have! This perhaps explain why I have very mixed feelings for the new biking cult that has, during the last year, grown stronger and stronger in Lviv.

When I came here a year ago I almost never saw bikes. Something was missing in the city culture. A city is no city without decent bikers and bikes, well at least for me. But during the last year I see bikes more often and I am very glad that I do see them, but, there are two very big “but”.

1. The first “but” concern where I find them, on the pavement. I can understand that the traffic does not allow bikes to be in the street, but do please try to behave nice. Today I often find bikers more offensive and aggressive than car drivers, which is absurd! It i also a bit hard to understand why one have to bike very fast at the pavement. If your up on the pavement try to avoid hurt pedestrians.

This rules for bikers that I found on a blog is actually not accurate since most bikers are on the pavement, so simple rules on how to behave at the pavement should be added, unless most pedestrians should start to hate bikers. And we don’t want that, do we?

2. My second “but” has to do with style. I am no fan of sport… Any kind of sport. I am “anti-sportish” and very proud of it. This imply that I am not very found of lycra. And any sport clothes, especially on bikes. I must say i find the blog cycle chic® a bit stupid, but he do have a point, Mikael Colville-Andersen, to bike is style and lycra… is not style.

It also make the whole biking situation look very unconformable, lycra on a pavement. Who want to do that? Well, I am not sure that I would, even though I am a bike lover.

borelgrip vs. yaremchuktokar

Category: avantgarde, by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Bokmässan i Lviv avslutades för egen del på Dzyga, med ett internationellt och instrumentellt möte, mellan två giganter och två, möjligen tre, uppstickare. Den svenske bassisten Joel Grip som spelar tillsammans med den franske saxofonisten Pierre Borel (tillsammans kallar de sig borelgrip) mötte Yuri Yaremchuk och Mark Tokar i något som kan liknas vid en tandemspelning. Kvällen inleddes med filmen Valerik 0.9s (se nedan) en film gjord av en hemlös pojke i Odessa. Filmen, som sammanställts av Joel Grip, kom till under projektet “Homeless Voices Heard in Ukraine” som finansierades av Drottning Silvias barnfond.

Därefter tog giganterna Yaremchuk och Tokar vid. Duon är enormt rutinerad och trots att de spelar inom den svåråtkomliga genren avantgarde är deras samspel, deras unika dialog, helt möjlig att följa och känna med.

Att komma efter dessa giganter är troligen inte lätt. Men borelgrip klarade den uppgiften. De är mindre rutinerade, hälften så gamla, med färre erfarenheter, som givetvis avtecknar sig i deras spel. Men de är även kanske ivrigare, och därför mer utmanande. Det var även här fint att följa deras spel, som dessutom lovar om en mycket intressant framtid.

Kvällen avslutades med att de fyra spelade tillsammans. Det var en fantastisk upplevelse att höra hur de fyra lyssnade på varandra och hur de föll in i en intressant dialog. En dialog som i alla fall jag önskat varat längre. När det fyrspelta mötet löd mot sitt slut bröt musikern, producenten, poeten (?) Sergei Kleyn in med en megafonljudande störningar som ljöd lika mycket muntert som provokativt. En avslutning som gav en särskild extra udd till en mycket fin spelning.


Mellanrum av Joel Grip

Om när tystnaden blev ett försäljningsknep

Category: by sophie engström, EURO2012, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

För andra gången i mitt liv bor jag i en stad som inväntar ett stort sportevenemang. Min tidigare hemstad, Göteborg, inväntade nästan alltid ett stort sportevenemang, staden är ett stort sportevenemang, skulle jag vilja säga. Det största var nog Friidrotts VM 1995, men som lekkvinna inom ämnet kan jag inte avgöra om detta verkligen stämmer (alltså att ovannämnda VM verkligen är det största). Nu bor jag i en stad som satsar för fullt på ett EM som inte är ett VM utan EURO2012. Ett land, som tillsammans med sitt grannland, satsar för fullt, på ett evenemang. Ukraina är fattigt. Landet står i akut behov av upprustning inom den offentliga sektorn, och en hoppfull röst inom mig har nog tidigare hoppats på att ett man verkligen skulle se utslag av insatser även på det området. Men jag vet att det är den mer naiva sidan inom mig. Tyvärr är jag dock inte ensam om dessa förhoppningar.

Enligt min mening pågår det en aktiv och kritisk diskussion i Ukraina om kommande EM verkligen kommer att ge några positiva resultat för landet. Dessa röster när sällan utanför landet. En av de bättre och mer belysande inläggen av en ukrainare som publicerats på engelska är ett inlägg av Oleksiy Radynski, som tidigare medverkat här.

Trots att det är uppenbart att Ukraina redan tyngs av dålig ekonomi och påverkas negativt av de enorma ekonomiska insatser som läggs på byggen av stadions, hotell, flygplatser etc så verkar många anse att Ukraina verkligen har något att tjäna på evenemanget. I somras anordnades en debatt i Kyiv som belyste både de för och de emot stora sportevenemang i fattiga länder. Innan debattens början fick publiken rösta om de trodde att EURO2012 skulle innebära något positivt för Ukraina. En stor majoritet menade att det verkligen var så att Ukraina kommer att tjäna på evenemanget. Efter debatten, när publiken fått höra om utebliva satsningar på välfärd i både Indien och Sydafrika (som varit värd för stora sportevenemang), blev resultatet av publikundersökningen den motsatta. Publiken ville inte se ett EM i fotboll i Ukraina, och de trodde dessutom att de skulle förlora på det! Ni kan se debattinläggen här.

Personligen anser jag att ovanstående promo video talar sitt tydliga språk. Idel bilder från underbara Lviv, men ingen på det det egentligen ska handla om, det där EURO2012. För att påminna er kan jag säga att det är fotboll. Det är som Radynski säger i den ovannämnda och länkade debattartikel, inte ett ord om fotboll. Och jag skulle vilja tillägga att inte ens nu, inte ens innan festen (?) börjat. Det tystnaden kring själva subjektet för evenemanget kommer nog bestå, när ukrainarna nästa år börjar betala notan för affärsmännens och politikernas kalas.