(Läsningstid: 4 minuter)När jag bodde i Sverige hade jag alltid glasögon på mig. Genusglasögon. De hängde där slött på min näsrot. Helt naturligt. Ingen undrade eller ställde näsvisa frågor om varför jag hade på mig dessa glasögon.
Annat är det nu. Jag har tagit av mig genusglasögonen.
Egentligen har lite förändras. Jag har samma sätt att se på världen och tycker fortfarande att kvinnors och mäns lika värde och lika rättigheter är en av de viktigaste principerna. Men jag har ändå förändrat i hur jag tolkar och bemöter min omvärld.
När jag bar mina genusglasögon var livet nog enklare. Jag hade lättare att bedöma (och i vissa fall döma) vad som var rätt eller fel. Idag är det faktiskt lika lätt att säga vad som är rätt eller fel, men svaren har blivit fler och mindre entydiga.
Det är ingen som sagt till mig att jag ska ta av mig genusglasögonen. Och inte heller är det så att mitt liv här i Ukraina kräver det. Jag har inte tagit av dem för att ligga någon till lags. Jag har tagit av mig dem eftersom de satt iväg när jag skulle förstå vad jag har runt omkring mig.
Jag tog av mig dem för att jag ville få mer plats till andra intryck.
Så egentligen är det nog så att jag nu mer hör än ser. Jag hör vad folk säger till mig.
Ett exempel på hur jag märker att jag hör snarare än ser, är ett samtal jag hade nyligen om ESC. Jag försökte förklara att det finns de, flera av dem hemmahörande i Sverige, som var mycket upprörda över att Kyjiv hade valt tre ganska snarlika och jämngamla män som värdar för galan.
Männen i församlingen nickade instämmande och såg bekymrade ut. De kunde hålla med om att det knappt visade på en mångfald. Men det var kvinnornas svar jag stannade upp vid. “Det gör inget. Jag/Vi bryr mig/oss inte.”
Jag var rådvill. Skulle jag svara med ett brandtal om kvinnors lika rätt? Om att valet av värdar skvallrade om en inskränkt syn på kvinnors förmåga? Men vad skulle det tjäna till? frågade jag mig. Skulle jag förändra någons syn på huruvida det är viktigt eller inte? Skulle det inte vara större risk att de slog dövörat till?
Det är nämligen svårt att acceptera att det som är viktigt för en själv inte nödvändigtvis är så för någon annan. Eller att det som inte är viktigt för dig, är av avgörande betydelse för andra.
Jag funderade vidare. Var jag säker på att synen på kvinnor skulle förändras genom att en av värdarna för ESC var en kvinna? Kan det inte också vara så, att genom att det var män som var värdar påvisade man att musik är lika viktigt för män? En kvinna hade i värsta fall förvandlats till ett objekt och att mannen likväl hade fått den betydelsefulla positionen. Med årets upplägg kan man säga att det faktiskt var männen som var objekten. Aktörerna var istället tre ukrainska akter framförda av kvinnor.
Utan kunskapen jag har fått genom mina genusglasögon hade jag aldrig gjort ovanstående analys. Jag hade inte problematiserat situationen på samma vis. Men skillnaden är att jag nu lyssnar. Man kan säga att jag istället fått hörapparat. Jag hör vad folk säger.
Jag hörde att männen utan svårigheter kan göra en feministisk analys, och att kvinnor kunde tycka att representation inte är av avgörande betydelse. Om jag hade haft mina genusglasögon på mig är det inte säkert att jag hört det. Jag hade kanske bestämt mig för vad jag sett, och således vad som är rätt och fel, utan att leta efter ett eller flera mer komplicerade svar.
Mitt svar på uttalandet att det inte spelar någon roll? Jo, jag svarade att oavsett vad man tycker om ett sådant påstående, att det är befängt att välja tre snarlika män, så måste man lyssna på dessa röster. Man behöver inte hålla med, men i alla fall försöka förstå ståndpunkten.
Precis lika viktigt är det att våga höra vad de som säger, de som inte tolkar världen som jag gör. Och avgörande är att inte kontra med ett mästrande svar, utan istället försöka leda in till dialog och förståelse.
Och för att klara av det, måste också man lyssna. Även de gånger man inte håller med.
Vi är mycket för att se, men frågan är hur mycket vi faktiskt hör. Foto: Sophie Engström.
