viewpoint-east.org

I Kraków finns inte längre Zagajewskis applådentusiaster

Category: by sophie engström, krönika, music, poland, Uncategorized
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag undrar var de där applåderade entusiasterna tog vägen. De där som Adam Zagajewski skriver om i I andras skönhet. Hur de inte kunde hejda sin uppriktiga glädje över att få vara delaktiga i något så vackert som en konsert på Krakóws filharmoni, och med iver applåderade mellan satserna. Ja, tänker jag, de har nog hittat andra platser att applådera. Kanske har de alla flyttat till Lviv. För i Kraków finns de inte längre kvar.

Fredagens konsert på Krakóws filharmoni är annars något som verkligen lyckas gripa tag i oss på åhörarplats. Konserten inleds med Philip Glass The American Four Seasons, en ljuvlig violinkonsert. Den har givetvis Glass signalement, de monotona upprepningarna, välkända men som ges en ny skruv. Särskilt tredje och fjärde satserna framförs av kvällens solist, och tillika dirigent, Piotr Pławner, med mycket inlevelse. Han var fram till i kväll ett okänt namn för mig.

Efter paus fick vi njuta av en Schuberts sjätte symfoni. Även den framfördes med exakthet, men utan att tappa bort känslorna och engagemanget.

En särskild eloge vill jag ge den fantastiska violinsektionen, som spelade som om de vore en kropp, en hjärna, ett hjärta.

Men tyvärr var jag inte lika exalterad över bemötandet från övrig personal. Eftersom jag inte var ett känt ansikte, och till råga på allt utlänning, behandlades vi utbölingar som om vi vore bondlurkar. Det kanske inte tycks så viktigt i sammanhanget, men det är faktiskt så att den musikaliska upplevelsen faktiskt kan förstas om man utanför konsertsalen behandlas som om man egentligen inte har där att göra.

Men på det hela taget var det fantastiskt roligt äntligen få komma till Krakóws filharmoni. Något jag har önskat så länge.

Något som jag verkligen inte förstår på Krakóws filharmoni är att man absolut inte får fotografera. Inte ens under applåderna. Jag blev bryskt tillrättavisad, och blev tvungen att radera mina bilder. Det som blev kvar var denna bild…

“De ukrainska barnen ler mer än polska barn”

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“När jag kommer till Kraków ser jag att de polska barnen inte ler. De ler inte som barnen i Ukraina.” Orden är inte mina. De förkunnades av en polsk musiker som jag hyser stor respekt för. Men orden, ja, de slog ner som en bomb i mitt medvetande.

Inte för att jag tror att han har fel. Inte heller för att han skrev något som jag inte tror. Utan eftersom jag plötsligt slungades ut ur min kontext, och såg det land jag bor utifrån. Plötsligt såg jag i mitt inre hur många tror att det är i Ukraina. Att barnen aldrig ler. Att de strävar fram i en oändlig världen av postsovjetisk betong. Men eftersom jag vet att det är fel, var det så mycket mer upprörande att tvingas ut ur min kontext. För de ukrainska barnen ler. Och skrattar. Och ses av sina föräldrar.

Just nu befinner jag mig i Kraków, men på min resa hit delade jag kupé med en ukrainsk familj med två pojkar. Det fanns en avundsvärd tillit i den lilla familjen. En omsorg. Mycket skratt och fasligt mycket värme. Visst spelade pojkarna något spel på mobilen, men med föräldrarnas deltagande. De upplevde allt tillsammans. Maten de åt intogs i ett gemensam smaskande. Stunden av slummer snusades ihop. De var en enhet. Inte mamma, pappa, barn. Utan en sammanhållen enhet. Men just därför så inbjudande. Eftersom jag satt i deras (!) kupé var jag också en del av enheten. Delaktig i deras värld.

Nå, åter till Kraków. Är det verkligen så att barnen inte ler här? frågar jag mig och spejar efter småfolk. Nå, det är inte så lätt att säga. I Kraków är de faktiskt inte lika synliga som i Lviv. I Lviv är dessa småfolk överallt. Precis överallt. I Lviv har nativiteten inte legat på latsidan. Men i Kraków är småfolket ett mer ovanligt inslag. Inte ser jag horder av babusjas (mor- eller farmödrar) som drar runt på dessa kortbenta liv.

När jag väl ser barn här i Kraków ser de ut som förkrympta vuxna. Samma utstyrsel. Så ser de inte ut i Ukraina. Barn är barn i Ukraina. Punkt.

Men ler barnen mindre i Kraków? Svårt att sia om. Deras smil tycks drunkna i all vuxenattityd.

Kanske är inte Europa så barnvänligt, tänker jag. Alla klädkedjor som kedjar oss i samma fängelse kanske faktiskt inskränker på barnens barnatid. Så kanske ler de ukrainska barnen mer. Ja, i alla fall de barn som har någon att le tillsammans med. För alla barn i Ukraina har det inte som de ukrainska pojkarna på tåget till Kraków.

Om man vill hjälpa några utsatta ukrainska barn att le, kan man gå in och titta på webbplatsen för Barnens hopp. En organisation som ger ukrainska barn i Reni, södra Ukraina, en chans till ett bättre liv. Och kanske känner du att du vill hjälpa till att få fler ukrainska barn att le och leka. Och bli sedda.

För visst är det så mycket bättre när barnen ges en möjlighet att le.

Nå, detta är ju inte ett polskt barn. Inte heller ett ukrainskt dito. Men kanske har denna kalkon fått ett polskt barn att dra lite på smilbanden. 

Om en svettig baguette och en försvunnen vaktkur

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

På den valnötsfärgade brickan i fanér står en vit kaffekopp på ett nött fat. Det svarta kaffet oljar sig på ytan. På en tallrik bredvid ligger en baguette som svettats alldeles för länge i sin plastsarkofag. Det vattnar sig inte i munnen. Jag vill inte äta eller dricka det här. Men nöden har ingen lag. Särskilt inte om man befinner sig på Coop Forums brickfik på Hisingen. Utanför fönstret glider en bil förbi. Det regnar. Det är jag alldeles säker på.

Ja, för jag minns faktiskt inget exakt sådant här tillfälle. De var för många under mina år i Göteborg. Dessa tillfällen då jag desperat försökte få de små medel jag lyckades inbringa på min hopplösa frilanssituation att räcka längre genom att storhandla på Coop Forum.

Jag tror det fungerade, eftersom jag mirakulöst överlevde varje månad. Men det skrämde inte iväg tristessen. Den som infann sig när jag tittade ner på den där brickan. Eller när jag försökte komma på vad jag skulle äta en månad framöver.

Hur underligt det ändå kan låta, så finns det stunder jag saknar de där ögonblicken av total tristess. Nej, inte saknar jag tillvaron jag genom led då. Men brickan. Det oljiga kaffet. Den fullkomligt oärliga baguetten. Det fanns nämligen en känsla av att “härifrån kan allt bara bli bättre”. En slags dov känsla av att livet inte kan vara en svettig baguette och oljigt kaffe. Det bara måste bli bättre, men då måste man vara villig att själv hugga i. Snarare än att hugga in på baguetten, i det här fallet.

Ungefär så kände jag i förra veckan när jag plötsligt såg att vaktkuren till vår fakultet som bortblåst. “Herregud”, tänkte jag, “var ska nu tanterna och gubbarna titta på TV när de låtsas vakta entrén?”

Det var då jag började tänka på den där baguetten. Att den faktiskt hade ett syfte i mitt liv. Att få mig att förstå att allt kan bli bättre. Den lilla vaktkuren på vår fakultet hade just det syftet. Som en sovjetisk markering stod den där, och bara genom sin fysionomi bekräfta att “det här har i alla fall varit ett sovjetiskt land.” Nu när den är borta lämnar den en underlig obalans bakom sig. Nu måste ju reformerna bli på riktigt. Det räcker inte med att demolera en vaktkur.

Egentligen borde den vara kvar. Den borde kanske ha K-märksts! För att påminna oss om att det fanns en tid då vi tyckte den var det största problemet.

Ungefär som den där baguetten, som genom sin blotta existens poängterade att något var fel i mitt liv. Utan den är det inte säkert att jag rört mig bort från den positionen jag befann mig i då.

Och det var egentligen det som var det svåraste.

Suddig bild på försvunnen vaktkur.

Om den svenska ingenting-impar-på-mig uppsynen

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

“Ja, någon person i Ukraina som har betytt mycket för dig!”, frågar studentgruppen mig. Jag sitter på Ukrainian Scandinavian Center i Lviv, och söker febrilt i mitt trötta måndagshuvud. Vi spelar talkortsspelet, en undervisningssuccé jag fått från en kollega i Simrishamn. Men nej, jag kan inte komma på en endaste person.

Jag lyckas ändå avvärja en besvikelsekatastrof med att berätta om min mormor. Det funkar alltid.

Men egentligen är det fel. Det finns så otroligt många personer som betyder mycket för mig i Ukraina. För det första har vi alla studenterna och alla underbara kollegor. Sedan har vi min fina granne Anja, och damerna i snabbköpen runt omkring vår bostad, och deras systrar på basarerna. Och alla mina fina vänner. Vi ska inte heller glömma alla musiker på filharmonin som förgyller min tillvaro. Eller varför inte kyparen på haket Nadja, som efter år av purken uppsyn, nu skiner upp som självaste solen när jag kommer in genom dörren. Alla ansikten, unga som gamla, nya som förstmötta, ja, alla de här betyder så mycket för mig.

Och ändå kan jag inte nämna en enda av dessa när jag får frågan av studenterna på USC. Det är inte svårt att skämmas en smula. Jag vet ju att ukrainare älskar ingenting högre än när man berättar något fint om deras folk. Den där oförställda stoltheten över det egna folket är också något mycket vackert. Något jag vill uppmuntra. Plötsligt undrar jag hur det är att älska svenskarna. Hur bemöts dessa kärlekskranka varelser från främmande länder? Gör vi som ukrainarna? Ler ett saligt leende? Hur jag än försöker, lyckas inte min hjärna producera ett sådant scenario.

Det får mig att dra mig till minnes en gång för många år sedan, då jag besökte Kyjiv (jag föredrar att skriva Kyjiv, framför Kiev). En av mina finaste vänner i staden tog mig till en utsiktsplats och pekade uppmuntrande mot vyn och frågade: “Vad säger du nu då?” Jag tittade på den fantastiska utsikten. Hur Dnipro slingade och åmade sig där nere. Hur stan puffade upp sig och gjorde sig till för min syn. “It’s nice”, förkunnade jag. Min väns ansikte förvreds i en grimas. “Nice? It’s nice?”. Han hade inte hört på maken. Vilken underdrift! Skandal! Han knatade iväg, ivrigt gestikulerande, för att visa hur riktiga människor beskriver en så storslagen vy.

Ovanstående scen ur mitt liv illustrerar ganska väl hur jag prakiserade den där svenska, coola, kalla och världsvana ingenting-impar-på-mig uppsynen. Jag har blivit duktigare på att lägga bort den uppsynen, men ännu så länge har jag svårt att slå ut med armarna och vråla “Wow! It’s GREAT!” En socialt nedärvd barriär håller mig tillbaka, en barrär som har lärt mig att aldrig påskina att jag blir imponerad. Trots att jag faktiskt väldigt ofta är mycket imponerad av andra.

Det händer ändå ganska ofta att jag nuförtiden glömmer bort mig. Plötsligt säger jag massor av insmickrande saker, utan att för den delen tänka på om jag verkar lismande eller fundera på om jag framstår som tönten från landet.

Men inte just den måndagströtta afton som beskrivs ovan. Då blev jag plötsligt så där helsvensk. Kunde inte komma på något smickrande att säga. Och man får kanske betänka att det var ett ganska väl valt tillfälle. Jag var ju där just för att jag är svensk.

two friends
Katt och man som faktiskt impar på mig.

Om Lvivs hemliga hus

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett par glasaktiga ögonpar tittar stint på mig. “Toaletten?”, upprepar den tillhörande munnen. Ja, toaletten, bekräftar jag. Var finns den?

Följande replikskifte har inträffat så många gånger sedan jag flyttade till Lviv att jag helt har upphört att förvånas. Toaletten verkar här vara förenat med tydlig förvåning. “Behöver du en toalett?” Oftast upprepas frågan för att göra säkert att det är just det jag behöver, och ingenting annat. Som om det vanliga är att man frågade efter en toalett utan att behöva den.

Det har till och med hänt att jag varit med vid tillfällen när någon hövligt undrat om toalettens lokalisering, och istället blivit utskälld. Det har inte varit deras uppgift att hålla reda på var toaletten håller hus. Och att vi har mage att fråga efter något så larvigt som toaletten. “Här pysslar vi utskänkning! Toaletten är inte mitt område!” Skamset och nödigt har denne någon hastat vidare i ett tröstlöst sökande efter hemliga huset.

Om det inte vore för att jag så ofta ser män och barn lätta på blåsan lite här och var, hade jag förletts att tro att ukrainarna har en annan fysionomi, där det som ska ut kan hamstras till det att det ljusnar på toalettfronten. Hur mina systrar sköter det hela står helt utom mitt förstånd.

Sedan har vi det där med vad som händer när man väl lyckats fånga in en toalett. Där inne råder en hemlig ordning. Toalettpappret ska inte ner i klosetten. Nej, för bövelen! De ska läggas i en liten låda för sig. Prydligt samlade på hög. Med allt vad de utsatts för fullt synligt för alla och envar.

Samtidigt har jag till min förvåning skådat hur tesump, gammal borstj och stekfett smidigt hällts ner i stolen. Papper, icke. Saker som verkligen kan fastna i toalettens hals, ja. En ordning jag aldrig kommer få klarhet i, då varje samtal om toaletten avbryts med ett generat fnitter eller bara tystas ner med andra mer påträngande samtalsämnen.

Det intressantaste är ändå att man faktiskt kan ha ett utskänkningstillshål, med te, kaffe och öl, utan att alls känna till något om toaletter. “Toalett? Nej, det vet jag ingenting om.”

Nöden har därför sin alldeles egen Lviv-lag. Jag vandrar helst i mina egna snitslade banor där jag vet att toaletterna finns, och oftast fungerar. För de som ska till Lviv kan jag helt gratis ge en toalettsäker rutt. Den är snudd på bombsäker. Fast det händer ju att den går snett. Ibland talar toalettdörren sig alldeles egna tydliga klarspråk: “Stängd för underhåll”. Och det enda som bjuds är en gles buske.

En gles buske någonstans i Ternopils oblast. Vi har sådana buskar i Lviv också. Bilden lånad av Oleh Zavadskij.

Hon går före oss andra

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Hon går före. Ja, varje minut går hon före. Om det verkligen är exakt en minut kan jag inte svära på. Men före går hon. Det är så förbryllande. Hon, vårt rättesnöre i det kaotiska sammanhang vi kallar verkligheten. När vi lutar oss tillbaka på våra kaféstolar, sluter ögonen så där lite halvt och låter oss sväva fram i våra tankeknutar, tar hon oss ofta hårt i örat. Tillrättavisar oss, och leder in oss i den gemenskap vi är hänvisade till.

Det är därför det är så förvirrande att hon går före. Ja, faktiskt fel, enligt verklig tid. En rådhusklocka bör väl ändå ha vett att gå som folk! I vår tideräkning. Inte en minut före! Just före är ju så otroligt irriterande. Varje gång hon slår sina slag, en minut före oss andra, skapar hon en total oreda. Vad är klockan? Vem vet? Inte ens rådhusklockan, uppenbarligen.

Egentligen var det bättre i våras, när hon under en vecka upproriskt vägrade att följa oss från normaltid till påfundet sommartid. Då hade hon i alla fall rätt. Nu blir hela situationen bara en otrevlig påminnelse om att man är en föredetting! När man själv slår hel timme är hon redan färdig och nöjt vilar sig mot sina visare. Visare som visar fel, dessutom!

Men det är ändå så att man måste böja sig lite i ödmjukhet för denna dam. För tänk vad hon sett? 1851 slog hon fram sina första slag. Hennes pappa hette Wilhelm Stiehl. Det är förfärligt synd att vi inte kan ringa honom och berätta att hon nu går före! Jag svävar tyvärr i okunskap om när han gick ur tiden.

Nå, vår tidhållerska har i alla fall fått uppleva att Lviv var den första staden i Europa som fick gatubelysning. Hon har hört hur staden bytt språk från att ha tyska som administrativt språk, till polska med ukrainska, sedermera ryska och nu ukrainska. Hon har sett två världskrig, enorma folkomflyttningar, och hon har säkerligen notetat folk med lustiga utstyrslar som kallar sig turister. Det är inte helt säkert att de sistnämnda tänker så mycket på henne dock, de blegar nog mer upp mot den där pinnen, de kallar rådhustornet, hon sitter på, som nämnda lustigkurrar gärna klättrar upp i under glam och stoj.

Jag försöker därför har tålamod med denna åldriga tant, förlåt, dam, menar jag förstås. I hennes värld är jag bara en liten plutt som stolpar runt nedanför hennes fötter. Och det är ju min rättmätiga plats. Jag är, som alla andra, slav under tiden. Men med en så vacker dam, med krämig och säker röst, är hon lätt att förlåta. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns värre öden än att vara slav under en något framskriden rådhusklocka i Lviv.

Och förresten, det kan ju också vara så att vi går fel…

Lvivs rådhusklocka 1934. Fast då bodde hon förstås i Lwów. Strunta förresten i pinnen hon sitter på. Det är hon som styr och ställer. 

Om Ivan Frankos nedre delar

Category: by sophie engström, krönika, literature, Sverige, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ibland tänker jag på Ivans kubiska nedre. Hur obekvämt det måste vara att ha en sådan där fyrkantig fot av sten, som han måste stå på. Ständigt fastkilad med ansiktet riktat mot det universitet han aldrig lyckades examineras vid. Ett universitet som nu bär hans namn.

Och ibland tänker jag också på hur otympligt det är med dessa mastodonter i den ukrainska självbilden. Deras in till gudomliga och upphöjda status. Oantastliga. Svåra att kritisera. Omöjliga att ifrågasätta. Vilken bild ger det egentliga till de unga, som kanske har litterära ambitioner? “Alla författare här upphöjs till skyarna som om de vore heliga,” hörde jag en ung kvinna säga häromdagen.

Och förstelnade i en efterkonstruktion som antagligen rimmar illa med vilka de var, tänker jag. I samma samtal, som nämnts ovan, påpekade en något äldre ukrainsk kvinna, att i Sverige verkar vi inte ha några problem att slita ner författarna från deras stensocklar. “Att Strindberg hatade kvinnor förstod jag på hans museum! Det skulle vara omöjligt i Ukraina.”

Den främsta orsaken till den skillnaden i förhållningssätt kommer sig nog av att vi inte har samma behov av att skapa en nationell identitet. Vad det innebär att vara svensk råder det visserligen mycket delade meningar om, men vi behöver knappast Strindberg för att definiera oss.

Annat är det här. Det unga landet Ukraina behöver riktmärken. Något som man kan peka på och säga: “Det här är vi och vår historia.” Fast det är ändå lite synd att det måste innebära en glorifiering av fullkomligt dödliga och troligen felande individer. Ingen är vit som snö. Inte ens Ivan Franko eller Taras Sjevtjenko.

De här herrarna är givetvis inte ensamma om att få bära fram den nationella självmedvetenheten till ukrainarna, men de är ganska påtagliga. Jag vet inte hur många gator och torg som snappat åt sig en bit av deras själar för att ge namn åt sig själva. De är hjältar med stort H.

När jag just i denna stund vänder sista bladet i boken “Hjältinnor” av Kate Zambreno, blir de två herrarnas oproportionerligt svulstiga egon (som inte nödvändigtvis har skapats av herrarna själva, utan är en lömsk efterkonstruktion) ett störande raster, som stör ut alla andra röster. Vem bestämmer att de är Ukrainas kanon? Varför hörs vissa röster nästan inte alls, emedan det trummas på trumvirveln för dessa båda stup i kvarten? Har man en stund över, ja, då passar det bra att slå på pukorna för någon eller båda av dessa herrar. Ju mer jag tänker på alla de röster som inte hörs, och hur dessa två alltid trycks upp i ansiktet på oss, ju större blir tomheten och saknaden efter de andra. Och för unga författaraspiranter är det nog svårt att samtala med helgedomar.

I Sverige är vi måhända för ivriga att riva ner alla från deras upphöjda stensocklar, men det måste väl ändå finnas en plats mellan dessa två extremer?

Plötsligt får jag lust att fråga Ivan Franko själv, om han trivs där uppe på sin stenklump, och jag tror nästan att svaret skulle bli att han känner sig vilsen. Tagen ur sin kontext. Och jag får också ett riktigt trängande behov av att varsamt hjälpa honom ner (för han måste ju vara lite stel i benen vid detta laget). Väl här nere med oss skulle han få höra vad ukrainarna av idag tänker.

Jag är nämligen av den, möjligtvis enfaldiga, meningen att både han och ukrainarna skulle trivas långt mycket bättre tillsammans, om de hade en något mer jämlik relation.