viewpoint-east.org

“Fyra kvinnor och en katt” – ett möte med Michailo Lvovytj Bojtjyk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

En katt bland hermeliner… Eller nåja, en katt omgivningen av fyra kvinnor. Målningen, som egentligen är en skiss till en trolig större målning, tillkom 1912, bär namnet Fyra kvinnor och en katt och upphovsmannen är Michailo Lvovytj Bojtjyk (Миха́йло Льво́вич Бойчу́к).

Bojtjyk föddes 1882 i Romanivka, som då låg i Habsburgska riket, och idag infinner sig i västra Ukraina i Ternopils oblast. Pappa hette Lev, därav Michailos tjusiga fadersnamn, som inte helt osökt för tankarna till Lviv, och till lejon, då Lev betyder lejon på ukrainska (лев) och faktiskt också på polska. Familjen var en fattig bondefamilj, och deras situation förbättrades inte av att deras hem brann ner. Tyvärr gick även Michailos tidiga konstnärliga alster till spillo i den branden.

Redan som 16-åring kom Michailo till Lviv, eller då Lemberg, för att studera konst. Hans begåvning resulterade i att han tilldelades ett stipendium av överhuvudet för den grekisk-katolska kyrkan, metropoliten Andrej Sjeptytskyj, för att studera vid Konstnärliga akademin i Kraków. Han hade senare förmånen att studera vid motsvarande lärosäten i Wien samt München, men det var trots allt i Kraków som han avslutade sina studier.

Efter sina studier begav han sig, så som det sig bör, till Paris, han skulle slipa sitt konstnärliga uttryck, och lägga grunden till den konstnärliga inriktning som skulle bära hans namn – Bojtjykismen. Grundtanken i inriktningen var att reformera den ukrainska konsten genom att sammanföra element från ukrainarnas vardag, livsstil, folkloristik och allmoge med ikonografi och bysantinska uttryck. Resultatet blev en unik ukrainsk nationell stil.

1911 återvänder han till Lviv, och får anställning som konservator på nationalmuseet i staden. Här befinner han sig till första världskriget, då han flyr undan kriget till Kyjiv för att 1917 vara en av grundarna till den ukrainska konstnärliga akademin. Sju år senare skulle han utnämnas till professor vid nämnda lärosäte.

Michailo Bojtjyk var nu en anlitad konstnär i den unga sovjetrepubliken Ukraina. Han fick uppdrag att utsmycka operan i Kyjiv och likaledes i Charkiv. Vidare renoverade han freskerna i Sophiakaterdalen i Kyjiv, samt Dormitionskatedralen i Tjernihiv, utformade stora väggmålningar i Kyjiv, Odesa, Charkiv och så vidare och så vidare. Han stod nu på höjden av sin karriär.

Michailo Bojtjyk strävade, som nämndes ovan, efter att skapa ett ukrainskt uttryck i konsten. Under 1920-talet beredde detta honom inga svårigheter att verka, men allt eftersom att Sovjetunionen började forma sin diktatur, och då dess klåfingriga samt paranoida ledare inte kunde hålla sig från att försöka styra varje del av människornas liv, fick Bojtjyk det allt svårare att finna plats för sin konst. Bojtjykismen, hans konstnärliga inriktning och skötebarn, hamnade på kollisionskurs med den sovjetiska konstnärliga inriktningen socialistisk realism. Det här ledde till att han blev tvungen att lämna Kyjiv år 1931. Han begav sig till Leningrad, och undervisade där en tid på den konstnärliga akademin innan han ett år senare återvände till hem Ukraina. Han kunde förvisso inte återvända till Kyjiv, utan slog sig ner i Charkiv.

I början av 1930-talet tilltog Stalins och Kremls paranoia. Man iscensatte därför en klappjakt på inbillade fiender. Denna klappjakt kallas för Stora utrensningen och pågick mellan 1934-39. I november 1936 knackade det på Michailo Bojtjyks dörr, och hans arrestering var ett faktum. Han anklagades för att ha ägnat sig åt spionage efter en resa till Frankrike och Tyskland tio år tidigare. Inte mycket är känt om Bojtjyks tid i fångenskap, men man vet dock att han arkebuserades den 13 juli 1937 i Kyjiv. Några månader senare skulle hans fru, den kända grafikern Sofija Nalepinska-Bojtjyk (som vi lär återkomma till i framtida blogginlägg), gå samma öde till mötes. Hennes “brott” var att hon varit gift med Michailo Bojtjyk.

Men låt oss återvända till vår målning. Enligt Ukrartarchive på Twitter ska katten vara ett självporträtt av konstnären själv. Vi får anta att han var en riktig jamare, och hans fadersnamn indikerar ju också att han var något av ett lejon. Fotografierna på honom visar en stram och elegant man, med bestämda men vänliga ögon. Elegant som en katt! Och precis som en katt har han också minst nio liv, ty minnet av Michailo Bojtjyk har inte falnat i dagens Ukraina. Hans själ och ande återfinns i många verk skapade av samtida ukrainska konstnärer.

En källa: http://www.encyclopediaofukraine.com/display.asp?linkpath=pages%5CB%5CO%5CBoichukMykhailo.htm
Ukrartarchive på twitter: https://twitter.com/patsulanastya?s=20&t=kBRQ7YSZmERlY0BnX9B30w

Bigos – en oseriös, men välsmakande röra

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På tallriken ser den väl inte mycket ut för världen. En gråaktig röra, hopplöst intrasslad och invecklad i sin egen salighet. Men det är i munnen som den blir fulländad. Så kan det förvisso sägas om många maträtter, men bigos är, precis som mycket annat polskt, oefterliknelig.

Bigos röriga yttre gömmer inte bara en enastående resa genom historien, utan har även flyttat sig över socialgrupper. Och trots att den idag nästan kan sägas ha förändrat sig till oigenkännlighet, så är den märkligt nog ändå mycket beständig. Ty den är trots allt en bigos. Och en bigos är en bigos är en bigos.

Allt började någon gång på 1500-talet, då olika krigshärer tog med sig sina kulinariska egenheter till det Polsk-litauiska samväldet. Mycket tyder på att bigos uppstod när polackerna, litauerna och rutenerna försökte skapa sin tolkning av den tyska sauerkraut, alltså surkål. Men sauerkraut är ju sauerkraut, och den lystrar emellertid inte till betäckningen bigos.

Epitetet låter ju inte alls tyskt dessutom, och inte heller särskilt polskt. Det råder förty inga tvivel om att bigos ändå är en polsk, eller kanske snarare polsk-litauisk, röra. Ordet bigos kan nämligen enligt vissa härstamma från verbet bigosować, vars innebörd är att “hugga i kamp”, eller sabla ner i småbitar. Det var kanske det som de polsk-litauiska kockarna ville göra med de fiender som envisades med att bevista samväldets mark. En annan teori är att bigos betyder “två smaker”. “Bi” ska enligt den här teorin stå för “dubbel” och “gos” ska härstamma från tyskans “smak”. De två smakerna som åsyftas är surkål och kött, alternativt fisk.

I bigos ungdom, alltså på 1600- och 1700-talet, innehöll den ehuru inte surkål. På den tiden bestod rätten av kött som hade smaksatts med citrusfrukter. Det senare var inget som ingick i kokkonsten hemma hos gemene man. Syrad kål var däremot något som nästan varje hushåll förfogade över, och eftersom den är syrlig, fick den tjäna som citron. Så skulle alltså bigos tillblivelse lyda. Betoningen har genom århundradena legat på kött, och det är inte för utan att den har kallats jägarens gryta. Men den har även haft förmånen att få många intressanta avknoppningar. Bland dem återfinns bland annat galizisk bigos, som rymmer potatis och vita bönor, ungersk dito som givetvis innebär stark paprika med grädde, och vegetarisk bigos som är just vegetarisk, med vegokorvar eller kanske svamp.

En sådan skapelse som bigos måste ju tillika besjungas av de sköna konsterna. Bigos omskrivs bland annat av Adam Mickiewicz nationaleposet Pan Tadeusz, likaså av Bolesław Prus. Men bigos har tvivelsutan även kallats för “skurk”. Det skedde år 1844 i en essäsamling med titeln “Bigos hultajski: Bzdurstwa obyczajowe” som eventuellt skulle kunna översättas med “Den skurkaktiga bigosen: Moraliskt nonsens”. Den skurkarktiga bigosen, som den kallas i inledningen till denna essäsamling, är en samling av olika ting, “en rätt om än oseriös, men välsmakande”.

Nåväl, hur tillreder man nu sin egen bigos? Om sanningen ska fram så är det en rätt kräver en tålmodig kock. Vitkål, surkål, korvar, lökar, sidfläsk, vin, svampar, enbär, lagerblad, kryddnejlikor, tomatpuré och mycket annat ska sablas ner, hackas, tillintetgörs, som om de vore fiender som beträdde det polsk-litauiska samväldet, till en sammanhållen, och välsmakande röra. Och om man så föredrar går det an att göra den som en vegetarisk eller vegansk anrättning.


På bilden syns en vegetarisk bigos, smaksatt med plommon (!) och med vegokorvar och tofu som tillbehör. Observera att denna bigos serveras på en ukrainsk tallrik.

Några recept:
https://www.arla.se/recept/bigos/

https://www.koket.se/ulrica_millqvist/soppor_och_grytor/kott/bigos

Gettots tango

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jiddisch, music, översättningar, poland, theatre
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 6 minuter)

Tonerna är omslingrade. Som om de vore i ett väldigt famntag. Här hörs en tango som släpper ut sin hand mot det judiska tonspråket, de glider ledigt över i romsk musik, och kanske letar de sig vidare ändå fram till några enstaka polska folktoner. Men det är inte spretigt och kaotiskt för den delen. Nej, tonerna skapar en alldeles egen och säregen symmetri. Rund till formen tycks den vara. Lite som en bagel, vars runda och mjuka ram lutar in mot ett litet hålrum, där vår fantasi får blomma ut.

Och inte att undra på att tankarna förs till en bagel, enär skaparen av dessa toner lystrade till tilltalsnamnet Dawid Bajgelman.

Dawid Bajgelman föddes i en judisk familj år 1887 eller 1888 i Ostrowiec, en liten ort i sydöstra Polen. Man skulle kunna hävda att han föddes in i musiken, ty hans far var klarinettist, och skulle sedermera få anställning i Łódź symfoniorkester samt verka som dirigent på den judiska teatern Teatr Scala i Łódź. Det var dock inte enbart pappa Szymon och Dawid som var musiker i familjen. Alla nio syskonbarnen (åtta bröder och en syster) spelade. Dawid och en av hans bröder valde violinen som sina huvudinstrument, vilket likaledes flera av de andra syskonen valde. Men även pianot fick känna på deras spelsugna små fingrar. Några av syskonen beslöt sig dock för att satsa på saxofonen och jazzmusiken.

1912, när Dawid Bajgelman var 25 år, blev han utsedd till dirigent på den judiska teatern kallad Ickok Zandberg i Łódź. Tre år senare fick han även anställning på sin fars arbetsplats, alltså symfoniorkestern i Łódź. Samma år tonsatte han operetter till den andra judiska teatern, Teatr Scala, vilket likaledes var pappa Szymons arbetsplats. Men det skulle dröja innan Dawids karriär skulle fart på allvar. Det stora genombrottet kom 1920 då han fick i uppdrag att tonsätta musiken till den judiska pjäsen “Mellan två världar – Dybbuk“. Pjäsen författades på ryska av Shloyme Zanvl Rappoport, mer känd under pseudonymen S. Ansky. Den översattes senare till jiddisch av densamme. Pjäsen handlar om en ung kvinna vars själ blir besatt av sin bortgångne älskades själ, och karaktären går att finna i judisk folktro. Uppsättningen blev en blev en omedelbar succé. Ensemblen, Trupa Wileńska (Vilniustruppen) fick dädanefter turnera land och rike runt för att framföra detta gåtfulla skådespel. Dawid Bajgelmans tonsättningar, där han låtit sig inspireras av de judiska folkmelodierna, bidrog med största sannolikhet till uppsättningens framgångar. Flera av sångerna skulle bli på så populära att de betraktades som riktiga slagdängor.

Dawid Bajgelman var nu en av de mest uppskattade och tongivande tonsättarna och dirigenterna i mellankrigstidens Polen. Han fick uppdrag vid flera olika judiska teatrar. Bland annat syntes hans namn på affischer i Warszawa, Lwów (idag Lviv), Kraków, Rzeszów och på många fler platser i Polen. Under mitten av 1930-talet åkte han ut i vida världen, och människorna i städer som Paris, London och Bryssel fick lyssna på hans alster och se honom dirigera. Hans tonsättningar spelades även in, och då företrädesvis på det legendariska skivbolaget Syrena Rekord, ett av Polens största skivbolag som var verksamt fram till andra världskriget.

Det finns inte mycket information att finna om Dawid Bajgelmans privatliv, men någon gång under 1910-talet gifte sig Dawid Bajgelman med Anna Foderman. Källorna anger inget annat om henne än att hon var skådespelerska, Dawids hustru och att de gemensamt fick en son, Pinchas (Piniek) Bajgelman, som föddes 1915.

När så andra världskriget bröt ut, och Nazityskland ockuperade Polen och Łódź, sattes Dawid i stadens ökända getto. Med honom fanns även hans hustru, Anna. Sonen Piniek, som då var 24 år, flydde till Sovjetunionen där han överlevde Förintelsen. (Efter krigsslutet tog Piniek sig till USA, där han verkade som musiker, fram till sin död 1981.) I gettot startade Dawid genast en symfoniorkester, som bestod av 44 musiker. Den första konserten gavs den första mars 1941, och på repertoaren återfanns flera av Dawid Bajgelmans sånger. Livet i gettot var dock mycket hårt, och Anna skulle avlida, troligen av tyfus eller undernäring. Trots denna sorg fortsatte Dawid att komponera i gettot. Det var nämligen under denna tid som han skrev sina kanske mest emotionella och starka verk. Flera av sångerna vittnar om det mångkulturella Polen som var ett faktum på Dawid Bajgelmans tid. Fundamentet, det som alla tonerna vilar på, är dock tangon. Men här hörs också romernas klagan i “Tsigayner Lid” (Zigenarsång), där romernas lidande beskrivs med orden “zigenare lider/de lever som ingen”. Bland de sånger han skrev under denna tid, och som särskilt utmärker sig är Makh tsi di eygelekh (Slut dina ögon). Sångens text är på jiddisch (precis som alla texter Bajgelman tonsatte) och den skrevs av poeten och författaren Isaiah Shpigl (även Jeszajahu Szpigel), och här är tangon förklädd till en vaggvisa. Ett litet barn på flykt vaggas till sömn, och genom sången lär vi känna de umbäranden som det judiska folket fick utstå under Förintelsen, där Gud tycks ha övergett världen. Sista versen utspelar sig i getto, där blott världens avgrund återstår. “Nakna och bara/Vi blev jagade från vårt hem/Ut i mörkret,/Drivna ut på fälten;/Och storm, hagel och blåst/Har följt oss, mitt barn/Följt med oss in till/Världens avgrund.” Tillsammans med Dawids sorgsna tango förefaller sången frambringa all samlad smärta. Sången var så drabbande att den censurerades av Chaim Rumkowski, ordförande i Juderådet (Judenrat) i gettot i Łódź. Isaiah Shpigl behandlade särskilt bryskt och han deporterades till Auschwitz, men lyckades mirakulöst överleva.

Dawid Bajgelman deporterades också han slutligen till Auschwitz, i den allra sista vågen av deportationer. Enligt överlevare ska Dawid ha varit förvissad om att han skulle överleva. Han packade sin väska full med partitur, och violinen hade han givetvis med sig. Trots att han var så trosviss om en framtid efter Förintelsen, skulle han inte överleva. Bara några dagar efter han anlänt till lägret, mördades han av en berusad lägervakt. Dawid Bajgelman blev 56 eller 57 år gammal.

Dawid Bajgelmans sånger och rika musikaliska arv föll i glömska efter Förintelsen. Det är först på senare tid som hans alster åter spelas. På en nyutkommen platta, signerad Bester Quartet, kan man nu lyssna till hur Dawid Bajgelmans sånger åter får nytt liv. Kapellmästaren Jacek Bester har gjort en finkänslig tolkning av Bajgelmans alster från dennes tid i gettot. Vi lotsas varsamt genom Bajgelmans gärning till dess Finale – Makh tsi di eygelekh (Slut dina ögon).

Slut dina ögon
(Översättning från engelska/jiddisch Sonia Engström)

Slut dina små ögon,
Små fåglar kommer,
Cirkla runt
Huvudändan av din vagga.
Bagage i våra händer
Vårt hem i aska
Vi ger oss ut, mitt barn
På jakt efter tur.

Gud har stängt av världen
Och natt är överallt
Som väntar på oss,
Full av skräck och rädsla.
Vi två står här
I denna svåra, svåra stund
Att inte veta var
Vägen leder.

Nakna och bara
Vi blev jagade från vårt hem
Ut i mörkret,
Drivna ut på fälten;
Och storm, hagel och blåst
Har följt oss, mitt barn
Följt med oss in
Världens avgrund.

Källor
http://besterquartet.com/releases/bajgelman-get-to-tango/
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/makh-tsi-di-eygelekh/
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/beygelmandavid/
https://en.wikipedia.org/wiki/David_Beigelman
https://en.wikipedia.org/wiki/The_Dybbuk
https://www.antiwarsongs.org/confronta.php?versions=1&ver=11163&id=5445&ver2=-1&lang=en (Slut dina ögon på jiddisch)
https://holocaustmusic.ort.org/places/ghettos/lodz/makh-tsi-di-eygelekh/lyrics/ (Slut dina ögon på engelska)
http://baedekerlodz.blogspot.com/2017/06/dawid-bajgelman-z-muzyka-do-konca.html
m.fl.

En annorlunda Kantor

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, Konst, krönika
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Vid Wisłas strand, på Podgórze-sidan, tornar en märklig skapelse upp sig. Ett äldre hus, tittar uppkäftigt upp mellan benen på en samtida arkitektonisk obegriplighet. Men man bör inte döma byggnaden efter dess yttre, ty innanmätet är lika provocerande som dess yttre. Huset rymmer nämligen Cricoteka, som är ett museum för den egensinnige kreatören Tadeusz Kantor (1915-1990). Han föddes dock förhållandevis långt från Podgórze, i Wielopole Skrzyńskie, ett litet samhälle i sydöstra Polen.

För det stora flertalet är han nog känd som teaterregissör, men han var likaledes grafiker, målare, scenograf och konst- och teaterkritiker. Som ung blev han antagen vid Konstnärliga akademin i Kraków. Där studerade han för Karol Frycz, som likaså både var verksam som konstnär och teaterman. Kantors första teateruppsättningar sattes upp under andra världskriget i privata hem, då de var tvungna att ske i hemlighet eftersom Polen då löd under den tyska ockupationen.

Nåväl, direkt efter andra världskriget började Kantor arbeta som scenograf, men det var efter en resa till Paris 1947 som hans konstnärliga gärning tog en ny vändning, och han närmade sig avantgardismen, dadaismen och surrealismen. 1955 skulle han öppna en ny teater, som han kallade för Cricot 2 i Kraków. Året därpå satte han upp Mątwa (Bläckfisken) av Stanisław Ignacy Witkiewicz (Witkacy). Uppsättningen skulle innehålla flera element som senare skulle vara en del av Kantors unika uttryck.

Namnet Cricot togs från en annan teater som varit verksam i Kraków och Warszawa under 1930-talet. En av dess initiativtagare var konstnären, skulptören, skådespelerskan Maria Jarema. Hon skulle under en tid samarbeta med Kantor på Cricot 2. Det finns olika tolkningar av vad ordet kan denotera. Några menar menar att ordet lät intresseväckande. Men teaterkritikern Jerzy Lau ansåg dock att det fanns en djupare avsikt med ordet. C skulle enligt honom stå för polska ordet kultura (alltså kultur på svenska), R för ruch (rörelse), I för inaczej (annorlunda), vidare C skulle stå för komedia (komedi), O för oko (öga), och slutligen T för teatr (teater). Fast andra invänder och gör gällande att det helt enkelt bara anspelar på det franska ordet coquelicot, som betyder vallmo.

Den andra uppsättningen på Cricot 2 hette Cyrk (Cirkus) och skulle innehålla en ny teknik som Kantor kallade för emballage-tekniken. Skådespelarna var iklädda svarta sopsäckar, som skulle frånta dem deras kroppsformer och personliga uttryck. De skulle helt enkelt inte vara individer, utan behandlades som objekt. (Källa culture.pl) Men Kantor var ändå inte helt nöjd med den informella teaterformen (som han kallade den) och beslutade att överge den. Istället skapade han en slags nollvision för teatern, där man skulle undvika alla former av händelser eller handling. Formen behövde dock utvecklas, menade Kantor och 1975 kom hans manifest “Död åt teatern”. Kantor satte upp flera pjäser med utgångspunkt från sitt manifest. De teman som förekom i dessa pjäser var “[…] death, transcendence, memory and the history inscribed in memory.” (culture.pl) Denna teknik använde han också i sin bildkonst. Lösrykta kroppar tycks sväva, utan mål och riktning, ut i tomma intet.

Bland de mest omtalade pjäserna under denna tid återfinns Umarła Klasa (Den döda klassen). 1976 spelades denna även in som film (se nedan) av den kände filmaren Andrzej Wajda, och i inledningen kan man se en bister Kantor inspektera scenen. Scenen är ett klassrum med bänkar och i bänkraderna sitter skådespelarna. De är likbleka, ty de ska både framställa den döda teatern, samt gestalta de döda i en skolklass, ty huvudtema för pjäsen är döden, bortgång och minnet av de döda. På skådespelarnas kroppar har man fäst dockor, som skulle kunna representera deras egna döda kroppar. Dockorna ska anspela, enligt vad Kantor själv uttryckt, även på stumfilm. Skådespelarna, som ofta var amatörer, kunde själva påverka sitt agerande och sina repliker, så pjäsen var på sitt sätt öppen, men formen hade Kantor skickligt mejslat ut. Han var, som nämndes ovan, också med på scenen, och agerade således tillsammans med skådespelarna.

Kantors konstnärliga uttryck på teaterscenen var unikt. Hans pjäser var som en slags avantgardistisk avspegling av Polens brutala 1900-tal. All grymhet som utspelat sig under 1900-talet blir på en och samma gång ytterst tydlig, distinkt, men blir tillika fullkomligt obegriplig, vilket måhända också var Kantors intention. Ingen före, efter honom har lyckats åstadkomma något liknande på en teaterscen, och det kan kanske förklara varför det just i Kraków idag återfinns detta museum uppkallat efter honom. Där kan man bland annat få se inspelningar av hans pjäser, samt en utställning där man får vandra genom hans mest kända uppsättningar.


Cricoteka.


Tadeusz Kantors bildkonst.


Den döda klassen.

Källor:
culture.pl.
Cricoteka.

En bestämd förmakspalm

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

24 december 2021
Dagens okända
Okänd kvinna med förmakspalm
Fotograf Amalia Krieger
År omkring 1915

Nu har vi nått resans slut, och vi slutar där vi började, i Amalia Kriegers fotoateljé på Rynek Główny i Kraków. Fotografiet är taget ungefär fem år före det första fotografiet i årets adventskalender, men förmakspalmen är sig lik. Det är bara kvinnan som har en lite annan framtoning än mannen på första fotografiet. Med en resolut gest har hon lagt sin hand på palmens kruka. Det är som om hon såg den som ett roder genom i en orolig tid. Första världskriget var 1915 på sitt andra år, och mycket måste ha känts osäkert och omtumlande. Några sådana känslor tycks dock inte kvinnan på fotografiet vilja ge sken av. Hon står där, och ser beslutsamt och kavat in i Amalias kamera.

Under den här adventskalender har vi läst en del om huvudbonader, instrument, mustascher, böcker, danser, gymnastik, olja, det polska fotografiets fader och mycket annat. Allt med utgångspunkt från gamla fotografier fångade i Galizien, med dess brokiga folk och kulturer. Det har således bjudits på en riktig galizisk soppa, som nog ändå smakar som bäst så här vid jul. Här kan ni läsa alla luckor adventskalendern.

Nu återstår det bara att önska er alla en riktigt fröjdefull och synnerligen
God Jul!

En djävulsk klippa

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

23 december 2021
Dagens okända
Skidåkare vid Tjotovi klippan (Чотові скелі)
Fotograf okänt
År 1928

Några ungdomar från det ukrainska gymnasiet i staden Lwów (idag Lviv) har tagit sig ut ur staden för att åka skidor vid Djävulsklippan. Ja, det så det översätts, Tjotovi skeli (Чотові скелі). Klipporna med det ruskiga namnet, och den intressanta formen, ligger mellan Lviv och Vynnynky. Idag är det ett naturreservat, mycket omtyckt av lvivianer och andra tillresta naturälskare. På 1970-talet insåg man att klipporna nog kunde gömma en del intressant historia. Det visade sig att berget gömde lämningar från människor som levt där för flera tusentals år sedan. Här hittades uråldriga pilar, knivar och andra verktyg. Här fanns skelett av mammutar, europeiska vildhästar osv.

Namnet ska egentligen inte härledas till djävulen, utan det är en sentida konstruktion. Egentligen kommer namnet från tjatyvati (чатува́ти) som betyder bevaka. Under 1200-talet ska lokalbefolkningen nämligen ha använt den höga klippan som utkik om fienden (fienden under denna tid var tatarerna) anände.

Det finns givetvis massor av legender om klipporna. Den mest intressanta är den om att det bodde en drake i klipporna, som helst smaskade på jungfruar. Men när valet föll på en ung kvinna, Jarina, som snart skulle gifta sig, klädde hennes blivande make ut sig till jungfru. Istället för att låta sig ätas upp av den vettlöst glupska draken, svingade han sitt svärd mot draken som försökte fly uppför klipporna och dennes klor ska ha satt djupa fåror i klippornas vägg. Givetvis lyckades draken inte fly, utan dräptes av den blivande maken. Och vi kan på fotografiet (och än idag) tydligt se spåren på klipporna av drakens lönlösa flykt bakom våra skidåkare. Eller hur?

Nu tar vi en lur

Category: by sophie engström, Galizien, hutsuls, Kåseri
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

22 december 2021
Dagens okända
En ukrainska ensemble som möjligen hette Trembita
Fotograf okänd
År okänt

Låt oss återvända till musikens värld, och denna ensemble som kan ha kallats Trembita. Hur det lät när de spelade på sina gitarrer, kan vi bara gissa. Men troligt var att det var något som tangerade ukrainsk folkmusik.

Trembita är ett egentligen ett alphorn som använts av huzulerna, som ju bor i Karpaterna. Instrumentet kan liknas vid de svenska näverlurarna, men konstruktionen av de två skiljer sig åt. Trembitan består av en lång gren från något träd inom exempelvis gransläktet. Först klyver man grenen i två, och gröper ur en fåra, sedan sätter man samman de två delarna till en enhet med hjälp av bark. Näverluren är däremot en genomborrad gren, alltså inte klyvts, som sedan lindats med näver. En trembita är oftast mellan 2-3 meter, emedan näverluren oftast inte är längre än 1,5 meter. Klangen i de två skiljer sig därför åt, men det är ändock ett omisskännligt brölande. Nedan får ni smakprov på både trembita och näverlur. I filmen om trembitan får ni även se hur den skapas.

Vår ukrainska ensemble på fotografiet spelar dock inte på någon trembita. Varför de valt att kalla sig så, förtäljer inte heller historien, eller snarare fotografiet. Kanske ville de att deras åhörare skulle associera till ukrainsk folkmusik och huzulerna, trots att de själva valt att klä sig efter senaste flugan. Någon annan tolkning går knappast att göra.