viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 28 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I en glasmonter på Nationalmuseet i Kraków möter jag på en uråldrig och tyvärr stränglös vevlira, bördig från det habsburgska Galizien, alltså trakterna häromkring. Vevliran är ett gammalt instrument då det omnämns första gången på 900-talet och utvecklades därefter vilket ledde till att det blev ett nästan omåttligt populärt instrument under medeltiden. Men efter medeltiden började vevlirans stjärna dala och århundraden därpå var det ett instrument som främst förknippades med fattiga och tiggare. Det svenska namnet “vevlira” härrör dock inte från medeltiden. Tidigare kallades det rätt och slätt för “lira”, men på 1960-talet gav Jan Ling, professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, instrument sitt mer passande namn.

I ukrainsk musikhistoria har vevliran, kallad “kolisna lira” (Колісна ліра), spelat en viktig roll. Från 1400-talet och in på 1900-talet fanns “lirnyky”, som de spelmän som spelade vevlira kallades, i nästan varje by. Dessa spelmän var nästan alltid blinda, (liksom sina kanske något mer kända kollegor “kobzar” som spelade på det ukrainska stränginstrument kobza). Lirnyky hade en reportoar som ofta bestod av psalmer, men deras framförande avslutades inte sällan med humoristiska sånger. Bland sångerna fanns också sådana som hyllade de ukrainska kosackerna, vilket inte sågs med blida ögon av de tsarryska myndigheterna, som var livrädda för ukrainska uttryck.

“Lirnyky” förekom även i Belarus från 1600-talet, men det är tydligen mer tveksamt om dessa spelmän någonsin förekom i Polen. Men i polsk kulturhistoria återfinns dock en känd lirnyk, nämligen Wernyhora, som enligt legenden ska han ha förutspått Polsk-Litauiska samväldets fall. Han spelar en viktig roll inte bara i det polska medvetandet utan även i Stanisław Wyspiańskis pjäs “Bröllopet” (“Wesele) från 1901 som jag berättat om tidigare.

Nu vet jag inte om det är en lirnyk som förekommer i den sista sången i Franz Schuberts sångcykel “Winterreise” (från 1827), men i den sången förekommer också en spelman som spelar på vevlira. Sången heter “Der Leiermann” och i den möter sångens hjälte, den kringströvande, vilsne och kärlekskranke unge mannen, en fattig spelman som står utanför en by och spelar på sin vevlira. Vinden viner kallt och spelmannens fingrar är frusna. Men spelmannen sjunger och spelar nästan för döva öron, ty ingen, förutom de ylande hundarna, lyssnar på honom. Den unge mannen frågar sig vem denne underlige, gamle man är. Ska jag slå följe med dig? frågar han sig, och fortsätter: Och när jag sjunger mina sånger, kommer du, gamle spelman, då ackompanjera mig?

“Wunderlicher Alter,
soll ich mit dir geh’n?
Willst zu meinen Liedern
deine Leier dreh’n?”

Etsningen nedan heter “Lirnyk” (1907) och är av den ukrainska konstnärinnan Olena Kul’tjyts’ka (1877-1967).


Dagens anteckning – 27 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Plötsligt har en av de vise männen lyckats med konststycket att fastna i en rosenbuske med sin långa röda mantel av siden. Taggarna har snart tagit ett fast grepp om manteln som den vise mannen, med kronan på sned, förtvivlat drar i. Situationen ser ganska hopplös ut, men så dyker liemannen upp och räddar den vise mannen ur knipan. Den vise mannen kutar vidare med manteln svängande runt sina ben och liemannen hytter triumferande med sin lie.

Ett sådant litet skådespel kan man få bevittna om man är klok nog att följa med på en den årliga julsångsparaden, “Pochód kolędnicy” som arrangören Krakóws museum kallar den, vilken utgår från muséet Rydlówka med stadsmuseet på Rynek główny som mål. I täten för paraden går stjärnbäraren, “gwiazdor” på polska, med en färgglad stjärna som snurrar i den kyliga vinden. Bakom honom syns änglar, björnar, getter, djävular, olika drakar och monster, hästar samt spelmän och sångare.

Det är ett färgsprakande spektakel som går längs med gatorna. Under paradens gång får man sjunga med i alla de underbara och anrika polska julsångerna, så som “A wczora z wieczora”, “Bóg się rodzi”, “Przybieżeli do Betlejem” och många fler. Om man inte kan texterna eller inte lyckas snappa åt sig sånghäftet, kan man ju alltid tralla med ordlöst. Ty det är väldigt svårt att inte ryckas med av den uppsluppna stämningen, så innan du vet ordet av både sjunger och dansar du samt skrattar förtjust när någon drake försöker skrämma dig med sina bjällror och stora gap.

Traditionen att anordna dylika parader med julsånger har gamla anor och kan mycket väl ha, som jag skrev för några dagar sedan, ett förkristet ursprung. Traditionen har dock förändrats genom årens lopp, men kärnan i paraden är sångerna och de olika skådespel som deltagarna spelar upp, där ondskan på ett eller annat sätt skräms bort. I Sverige hade vi faktiskt liknande parader innan vårt moderniserade luciatåg tog över seden att sjunga och tåga. Fram till 1900-talets början handlande det nordiska luciafirandet också ofta om att skrämma bort onda andar, djävulen eller onda häxor och tågen tycks ha varit mer uppsluppna och galna än dagens ganska tillrättalagda luciatåg. Men då som nu handlad väl dessa parader om att skapa en form av gemenskap.

När jag idag så befann där mitt i julsångsparaden, fullkomligt inbegripen med att sjunga, dansa runt så gott jag kunde, skratta så jag kiknade åt de olika monster som skämtsamt skrämde upp oss som vandrade med i paraden, kände jag mig plötsligt helt inkluderad, ja, faktiskt även omfamnad av denna polska tradition, som om jag alltid hade varit en del av denna sedvänja. Tänk ändå vad lite sång och dans kan skapa!

Tre sista bilderna är fångade av Gustav Söderström.


Dagens anteckning – 26 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I skymningen, denna annandag jul, färgades himlen plötsligt alldeles röd. Och de krulliga molnens vågiga fysionomier förde mina tankar till tonsättaren och pianisten Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) röda hårsvall. Nu tänker jag förvisso ganska ofta på Paderewski, eftersom det var genom en donation från hans testamente som gjorde att den byggnad som hyser min arbetsplats (Collegium Paderevianum) tillkom. Men en dag som denna låter jag mina tankar ledigt ledas vidare tillsammans med Paderewskis hårman. Han var mycket medveten om att hans röda kalufs var unik och han använde den flitigt för att skapa sig ett namn som pianist. När han framträdde lär kvinnorna ha svimmat av hänförelse dock inte enkom på grund av hans hårman utan även för att han var en fenomenal virtuos. Det finns förresten anekdoter om att några av hans beundrare jagade honom med saxar för att få klippa sig en hårlock från hans kalufs.

Paderewski föddes förresten i Kurylivka, som ligger i dagens Ukraina ungefär 14 mil söder om Zjytomyr eller 22 mil öster om Ternopil. Från barnsben var han uppfylld av musiken och familjen förstod tidigt att han nog skulle tänkas kunna välja musiken som bana. Men genom hans liv löpte också kärleken till och kampen för ett självständigt Polen. Orsaken till det går kanske att finna i att hans pappa engagerade sig i januariupproret mot det tsarryska förtrycket år 1863-1864. Detta ledde till att fadern fängslades, och således såddes ett frö till Ignacy Jans passion för Polens självständighet. Under sina turnéer världen över skulle han därför knyta kontakter som ett led i att försöka hjälpa Polen att återfå sin självständighet, och han försatt aldrig en chans att upplysa omvärlden om Polen, dess historia och kultur.

När första världskriget gick mot sitt slut och de tsarryska och habsburgska imperiernas föll öppnades så en möjlighet för Polen att åter uppstå på kartan. Paderewski bodde vid den tidpunkten i USA, men han begav sig snart till sitt forna hemland Polen. Han landsteg i Gdańsk den 25 december 1918 och möttes av jublande folkmassor som ville hylla sin hemvändande hjälte. I samma stund som han landsteg tillkännagav han att han skulle åka till Poznań för att hålla tal till den polska befolkningen i staden. Poznań och stora delar av Storpolen hölls nämligen fortfarande av tyska styrkor.

Resan till Poznań var besvärlig, eftersom tyskarna gjorde allt för att försöka förhindra att Paderewski skulle kunna ta sig till staden, men deras ansträngningar var dock utan framgång. Den 26 december 1918, alltså idag för 107 år sedan, kunde han sålunda hålla ett brandtal till den polska befolkningen i Poznań, där han uppmanade dem att resa sig så att Storpolen skulle kunna bli en del av ett självständigt Polen.

Redan dagen därpå, den 27 december 1918, hade folket formerat ett demonstrationståg, i vilket de marscherade med polska flaggor mot tyskarnas befästningar, och snart var upproret, som skulle leda till att Storpolen befriades, ett faktum.

Ja, en sådan hårman kan man tänka på när man ser upp mot rödskimrande moln i skymningen.


Dagens anteckning – 25 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det sista jag trodde skulle förändras var min uppfattning om hur ett julbord ska te sig. Traditioner och sedvänjor är ju det som ofta står fast när allt annat runt omkring varierar. Men den första rätten att förpassas ut från mitt julbord när jag flyttade till Ukraina var, tyvärr, den finska kålrotslådan. Av någon outgrundlig anledning är det omöjligt att uppbringa en endaste liten förskrämd kålrot i Ukraina. Det var således inte mycket annat att göra än att försöka glömma denna utsökta anrättning. Av liknande skäl fick vörtbrödet och julmusten respass från mitt julbord, fast dessa saknade jag däremot inte. Men trots detta stod mitt julbord ganska oförändrat under alla mina år i Lviv, med sina sillar, sillsallad, risgrynsgröt, brunkål, långkål, gravad lax, Janssons frestelse, knäckebröd och så vidare.

Istället för att införa ukrainska julrätter på mitt julbord gjorde jag två uppsättningar av julmat. En med svensk julmat på den svenska julen och en med ukrainsk mat på den ukrainska julen, som fram till 2022 firades tretton dagar efter den svenska.

Inte heller under mina första år i Polen förändrades min uppfattning kring julbord. Jag försökte lägga till karp, men den fick bara stå på bordet en endaste jul. Den som smakat karp förstår nog varför.

Men så 2023 flyttade ukrainarna sitt julfirande till vår kalenders tideräkning, och det gick inte längre att fira den ukrainska julen två veckor efter den svenska. Detta ledde till att det skedde ett paradigmskifte på mitt julbord. Plötsligt dök ukrainsk borsjtj upp, och den fick sällskap av de polska pierogerna “uszka” (vilket betyder “öron”). Snart gjorde även “sill i päls” eller “sjuba” entré, vilket är en sillsallad som egentligen är en sovjetisk uppfinning, men trots den associationen är den mycket god. Nåväl, med “sill i päls” blev faktiskt de svenska sillarna och den svenska sillsalladen entledigade från mitt julbord. Vörtbrödet byttes ju ut för länge sedan och istället dök då det judiska brödet challa upp, som nästan smakar som barkis, eller bergis. Men knäckebrödet beordrades att stanna kvar, vilket det snällt gör. Ibland har knäckebrödeet fått sällskap av det osaltade judiska hårdbrödet maza. En annan judisk rätt som välkomnats in på mitt julbord är latkes, som väl kan liknas vid rårakor, men egentligen är det inte alls en rättvis jämförelse eftersom latkes är latkes och inget annat. Vidare fick surkål, eller surówka som den kallas här i Polen, en central placering på mitt bord, och den hamnade i fint sällskap tillsammans med både brunkål och långkål. Janssons frestelse har också fått stanna, även om den nuförtiden kryddas med sardeller istället för med ansjovis. Eftersom julmust inte finns att tillgå har jag istället fått lära mig att älska ukrainsk “uzvar” eller på polska “kompot”, och faktum är att jag älskar denna dryck mer än jag nog någonsin älskat julmust.

Med andra ord pågår det en slags svensk och centraleuropeisk kärleksaffär på mitt julbord.


Dagens anteckning – 24 december 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: < 1 minut)

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att veta vad som rör sig bakom dessa ögon. Vet hon ens om att det är jul? “Jul”, detta märkliga ord som ingen verkar vilja säga med bestämdhet varifrån det kommer. Någon gotisk betäckning för fest eller högtid kan det vara. Men inte har det med födelse eller något med Jesusbarnet att göra. Så förhåller det dock med båda ukrainskans “rizdvo” (Різдво) och polskans “narodzenie”, som båda har ett ord för jul som anspelar på jesus födelse. Medan man i Litauen bara tänker på att sjunga, då jul kallas för “Kalėdos” och syftar på julsånger. Intressant nog ska litauerna ha lånat ordet från det belarusiska ordet för jul, som är каля́ды (kaljády). Fast belaruserna har även andra ord för jul, så som exempelvis “rastvo” (Раство), som ju påminner om ukrainskans різдво.

Nåväl, även om katten inte riktigt är på det klara med om det är jul eller inte, så skickar i alla fall jag en hälsning till er alla på svenska, ukrainska, polska, litauiska, belarusiska och engelska.

God jul!
Щасливого Різдва!
Wesołych świąt!
Linksmų Kalėdų!
З калядамі!
Merry Christmas!


Dagens anteckning – 23 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Frågan är om någon annan högtid är så förknippad med musik som julen. Världen över, där julen firas, spelas olika julsånger. Men många verkar dock ha en förkärlek för olika amerikanska slagdängor. Ja, det måste man anta eftersom det faktiskt är dessa sånger som nästan uteslutande hörs så här års. Detta märkliga fenomen verkar dessvärre gälla oavsett var man befinner sig på vårt klot. Här i Polen är det bara undantagsvis som någon polsk julsång letar sig in i butikernas eller restaurangernas högtalarsystem.

Man skulle kunna önska att om nu butiksägare och restaurangchefer väljer att förorena våra ljudmiljöer med skvalmusik, så skulle de i alla fall kunna ha den goda smaken att välja några polska julsånger, vars samlingsnamn är “kolęda”. Men icke. Detta trots att de polska julsångerna är så förtjusande och dessutom mycket anrika.

Den äldsta polska julsången “Zdrow bądź, krolu anjelski” kan faktiskt härledas ända till år 1421. Århundradena därpå skulle det bli på modet att skriva julsånger och det var också då som begreppet “kolęda” myntades. Under 1600- och 1700-talet skrevs hundratals sånger, och på 1800-talet började man katalogisera och systematisera sångerna. Detta har lett till att många av sångerna är välkända för alla och envar. Om man frågar en polack hur de firar jul är det inte ovanligt att de bland annat nämner att de sjunger julsånger tillsammans med familjen. Det finns de som menar att det praktiskt taget bara är i Polen som det är så utbrett att sjunga julsånger i hemmet. Men det är givetvis en sanning med modifikation.

Ty i Ukraina finns det nämligen en liknande tradition, som har levt kvar som starkast i västra Ukraina. Deras julsånger kallas koljadky (Коля́дки) och det finns många likheter mellan de ukrainska och polska sångerna även om de inte är identiska. Under den sovjetiska tiden skulle julsångerna dessutom bli en del av motståndsrörelsen mot förtrycket. På 1970-talet i Lviv anordnades fester under julen där man tillsammans sjöng sånger, som ledde till att flera arresterades och några till och med mördades. Än idag är det en omtyckt tradition att samlas och sjunga julsånger. Den stora skillnaden mellan den polska och ukrainska företeelsen torde dock vara att man i Polen har en mer utbredd tradition att sjunga sångerna i hemmet (även om man även sjunger på gator och torg), medan man i Ukraina företrädesvis sjunger sångerna tillsammans med andra på gator och torg (även om man i vissa fall även sjunger i hemmen).

I Sverige förekommer inte en lika stark sedvänja att sjunga julsånger tillsammans, frånsett luciasångerna då (fast frågan är hur många som verkligen sjunger på lucia). Den vanligaste julsången i svenska hem är, vågar jag drista mig till att påstå, “Hej, tomtegubbar”. Men jag är kanske ute och cyklar.


Fotot är från nyårsafton 1972. Flera av de som deltog arresterades senare

Några ukrainska julsånger med kören Aksioz från Lviv.

Och tre julsånger framförda av Jagellonska universitetets kör.


Dagens anteckning – 22 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I många fönster i Sverige hänger just nu adventsstjärnor och glimmar förföriskt mot det tysta decembermörket. Sedan barnsben har jag utgått från att detta är en urgammal svensk tradition, och blott bara taffligt efterhärmad i andra länder. Men efter lite efterforskning visar det sig att fenomenet givetvis är lånat från någon annanstans och denna gång från Tyskland. Det var nämligen i början av 1800-talet som den religiösa rörelsen herrnhutismen i Sachsen hade ett 50 årsjubileum på ett internat, och till festen beslöt man att sätta upp en lysande stjärna i ett fönster. Denna tradition höll sedan i sig och blev något av en tilldragelse varje första advent när stjärnan sattes upp i fönsret.

På något sätt färdades sedan stjärnan upp till Sverige och landade i ett fönster i Västerås domkyrka år 1894. Hur den kom dit tycks vara oklart. Från Västerås spred sig sedan denna ljuspunkt från fönster till fönster i Sverige och under 1920-talet började den kallas för adventsstjärna. Två decennier senare började H&M:s grundare Erling Persson producera röda adventsstjärnor och hans vana trogen gjorde han det en masse, vilket resulterade i att det snart hängde röda adventsstjärnor hos var och varannan.

Men traditionen med stjärnor är givetvis inte begränsad till att hänga i de svenska fönstren. I Ukraina har man sin julstjärna, kallad rizdvjana zirka (Різдвяна зі́рка), som spelar en viktig roll när ukrainarna sjunger sina julsånger, kallade “koliada” (Коляда́) som ingår ett julspel (kallat “Vertep”), med särskilda julsånger som ukrainarna sjunger kring jul. Ledaren för tåget, som sjunger sina julsånger, bär en rizdvjana zirka i färgglada färger som ofta går att snurra. Denna stjärna är ofta åttuddig, men kan även ha färre eller fler uddar. I Polen finns ett liknande julspel, med snarlika sånger och dessutom med en stjärna som inte är helt olik den ukrainska. På polska heter stjärnan “Gwiazda kolędnicza”.

Den stjärna som syns på bilden har faktiskt ingenting med någon av ovanstående stjärnor att göra, då den varken har ljus, kan snurra eller är tillverkad en messe av H&M. Men den har en särskild plats i mitt hjärta eftersom dess uppenbarelse får mig att tänka på den nära samhörighet som finns mellan Ukraina och Polen (något som dessvärre vissa politiker vill slita i stycken), och för att den är en gåva från en mycket kär vän och kollega.