viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 28 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ingen tycks veta exakt hur den hamnade i Sverige, men det är möjligt att den bara råkade bli kvarlämnad. Nå, nu syftar jag varken på katten på bilden eller den ukrainska flaggan, utan på Benderförfattningen, eller som den ofta kallas “Europas äldsta konstitution”. Och det passar ju bra att uppehålla sig vid den sedan Ukraina firar sin konstitution denna dag.

Benderförfattningen, som skulle kunna sägas vara Ukrainas första konstitution, tillkom som ni nog anar, i Bender dit Karl XII och den zaporizjakosackiska hetmanen Ivan Mazepa hade tagit sin tillflykt efter nederlaget i Poltava mot Peter den stores ryska armé. Mannen bakom författningen var en viss Pylyp Stepanovytj Orlyk, som skulle efterträda Mazepa som hetman när denne avled. Den 5 april 1710 antogs författningen och vår svenske kung erkände den, vilket innebar att han därmed stödde ett självständigt Ukraina. I författningen beskrev Orlyk hur all offentlig makt skulle fördelas mellan olika instanser, och man kan säga att den var ett mycket tidigt exempel på författning som utgick från maktfördelningsläran, vilket är grunden i dagens parlamentariska system. Åttio decennier senare skulle andra länder, så som Polen eller Frankrike, följa efter och skriva liknande författningar.

Men vem var då Pylyp Stepanovytj Orlyk? Var han en ukrainsk kosack född på den ukrainska stäppen? Nja, som det så ofta förhåller sig med verkligheten är det en något mer komplicerad historia. Orlyk föddes 1672 strax utanför Vilnius i en litauisk-tjeckisk familj, och någon gång i början av 1700-talet kom han till Kyjiv för att studera. Snart hade han en viktig position i zaporizjzjakosackernas uppror mot Tsarryssland. Han stred tillsammans med Ivan Mazepa och var alltså med i Poltava.

När svenskarna och de upproriska kosackerna förlorade tvingades de på flykt, men Orlyk försökte flera gånger att tvinga ryssarna från ett område väster om floden Dnipro. Anfallen misslyckades, vilket innebar att Orlyk och hans här hamnade i en prekär situation då ryssarna gjorde flera försök att ta Orlyk av daga. Karl XII erbjöd kosackerna därför en fristad i Sverige och Orlyk antog erbjudandet. På så sätt hamnade han under en tid i Kristianstad i Skåne, och det finns de som menar att det var då som Benderförfattningen hamnade i Sverige.

Orlyk, hans hustru Anna och åtta barn kom till Kristianstad år 1716, och fick bostad på Lilla torg i stadens hjärta. De hade dock en väldigt svår tid med stora ekonomiska bekymmer och Orlyk blev snart skuldsatt. Familjen uppfattade sig dock som relativt trygga i Sverige, fram till 1718 då en rysk agent tog sig in i deras hem och försökte mörda Orlyk. Mordförsöket ledde till att familjen flyttade från Sverige. Sedan levde Orlyk ett kringflackande liv i Europa fram till sin död 1742. Han begravdes i dagens Moldavien, men graven är försvunnen. Hustrun Anna gömde sig på kloster och vissa källor menar att hon faktiskt befann sig i Kraków under lång tid.

Den Benderförfattning som finns i Sverige är på latin, men var det ukrainska orginalet är vet ingen. Kanske gick det förlorat under andra världskriget, eller så finns det gömt i något arkiv i Moskva. Men det är faktiskt inte denna författning som Ukraina firar idag, utan landets första konstitution som självständigt land, som antogs den 28 juni 1996. Fast det är en annan historia.

Dagens anteckning – 27 juno 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

De flesta fåglar gnolar nu något mer tystlåtet på sina sommarvisor, och kanske beror det på att de vill ge plats åt olika sorters hopprätvingar som gärna håller till på ängar likt den på bilden. Ja, det är nämligen så gräshopporna, syrsorna och vårtbitarna kallas med en mer vetenskaplig term. Deras närmsta släktingar är tvestjärtar och, bevare mig väl, kackerlackor. Det är kanske av den orsaken de inte har något särdeles tilltalande yttre. Men om man ändå känner ett begär att studera dem närmare kommer man snart se att gräshopporna har kortare antenner än vårtbitarnas, och syrsornas antenner är ofta längre än deras kroppar.

Nå, låt oss övergå till att tänka på något mer angenämt än deras kroppar, och fördjupa oss i deras läte. Lite slentrianmässigt säger vi ju “syrsorna spelar” när vi hör dessa insekters sång, men faktum är att det är mycket sällsynt att man hör syrsor på våra breddgrader. I Afrika finns det däremot syrsor som alstrar ljud på hög frekvens och där är det inte heller helt ovanligt att de bildar stora svärmar som ställer till med en hel uppsjö av problem för människorna.

De insekter vi hör spela här i Europa är nästan uteslutande gräshopporna eller vårtbitarna. Sången, som faktiskt inte bör kallas för sång då de inte sjunger utan snarare spelar, uppstår när olika kroppsdelar gnids mot varandra. Lätet kallas “stridulera” och tycks strängt taget var en manssyssla. Genom sina läten kan hannarna dels locka till sig honor, kommunicera med sin art eller skrämma bort rivaler. Det är inte helt ovanligt att de dessutom får ackompanjemang av andra fränder, som då knäpper med sina käkar eller stampar med sina små insektsfötter. Det är dock oklart för mig om det är ett vänligt inställt komp, eller om det är en del av en argumentation som bara hopprätvingarna förstår.

Man kan därför, med viss rätt, fråga sig om hopprätvingarna uppfattat ljud på samma sätt som vi människor gör, men det är tydligen så att de inte äger några hörselorgan, utan gräshopporna har utvecklat någon typ av hörsel som sitter på båda sidor om magen, och vårtbitarna och syrsorna har sina hörselorgan vid knäna på frambenen. Om det är av denna orsak som vårtbitarna alstrar sitt ljud genom att gnida vingarna mot varandra (långt från frambenen), medan gräshopporna får fram sitt läte genom att gnida bakbenen mot varandra (ganska långt från magen), låter jag vara osagt. Ty när det kommer till detta område är mina kunskaper så pass rudimentära att jag aldrig skulle höra skillnad på dem.

Dagens anteckning – 26 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Himlen har nu klätt sig i sin skiraste blå nyans, ackompanjerad av molnens slöjlika och späda kroppar som lättjefullt svävar över staden, månne på väg mot något oväder. Doften av lindarnas blommor hänger alltjämt kvar mellan trädens grenar, men har nu fått konkurrens av jasmin. Jag super in allt detta, synen av himeln och sommarens dofter, och en stillhet fyller mina tankebanor. Annat har det varit under de senaste två veckorna, då rättning av uppsatser och muntor hart när tagit hela min tankeverksamhet i anspråk (bortsett från en underbar konsert med Gustav Mahlers åttonde symfoni).

Och trots att jag älskar studenterna, alla kollegor och mitt dagliga göromål att undervisa i svenska, har tentaperioden en särskild inverkan på mitt förhållande till mitt eget språk. Stundtals önskar jag rentav att jag hade ett annat modersmål som jag bara för en stund kunde fly till, för att undvika att rätta mig själv och böja, tänja och sträcka på varje mening (som jag faktiskt ägnar mig åt just i denna stund).

Men tror nu inte för allt i världen att jag beklagar mig, ty det gör jag då rakt inte alls. Tentaperioden ger mig alltid lika mycket tillbaka som jag ger själv. Det har med åren dessutom uppstått en fruktbar symbios mellan mitt förhållande till mitt språk och studenternas trägna alstring och kunskapsinhämtning av samma språk. Det är svårt att förklara för en utomstående, men om du någonsin varit lärare tror jag nog att du kan bilda dig en uppfattning.

Nå, även om man älskar en syssla så måste alla understundom ta en paus, så att man sedan med full vigör kan hänge sig an sitt värv. Mitt sätt att samla nya krafter är utan undantag, och kommer så alltid vara, att hänge mig åt musiken. Det innebär inte bara att jag lyssnar på musik, utan även läser om musik och (med särskild förtjusning) om olika tonsättare. Så nu har tiden kommit för mig att läsa den omfångsrika biografi över Ludwig van Beethoven som under hela våren har tittat uppfordrande på mig från sin plats i bokhyllan. Och redan efter några sidor av boken förnimmer jag att jag har hamnat precis rätt. Visste ni förresten att “beet” kan betyda “rödbeta”, “hoven” kan likaledes betyda “trädgård” och slutligen “van” betyder “från”? Sålunda kan man säga att Ludwig van Beethovens namn tordes betyda Ludwig från rödbetsträdgården. Det sätter den stora mästaren i helt ny dager.

Dagens anteckning – 25 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Så länge som jag kan minnas har det i mitt hem funnits en tjockbladig växt som jag felaktigt kallat för “penningblomma”. Det finns ingen växt som heter så, och kanske är det helt rätt och riktigt eftersom den just inte blommar. En del kallar den för penningväxt, men inte liknar den pengar precis och det är kanske därför som de flesta kallar växten för paradisträd eller krassula. Nå, jag har alltså alltid haft en sådan växt som jag felaktigt kallar för penningblomma i mitt hem, och sålunda har en sådan delat boning med mig även i Kraków.

Men under vintern och våren har mitt exemplar av den felaktigt kallade växten sett alldeles förskräckligt deprimerad ut. Ja, den har sett så pass ledsen ut att den faktiskt smittat av sig med sin depression. Slutligen blev jag tvungen att ta saken i egna händer och klippa ner den och försöka få skotten att forma små rötter så jag kan återplantera skotten.

Nu är detta med att övertyga skott om att skapa rötter, alltid en knivig uppgift och i morse kände jag att jag trots allt inte kunde vänta. Därför satte jag mig på cykeln för att köpa en ny penningblomma, som de inte kallas. Till min stora förtjusning hittade jag ett praktfullt exemplar med orange kant på bladen. Efter att jag hade kommit hem gjorde jag en bildsökning och det visade sig att AI föreslog att den kunde bära namnet “Hummel’s sunset”. Då jag älskar tonsättaren Johann Nepomuk Hummel blev jag mäkta stolt över att jag hade gjort ett så ypperligt val.

Johann Nepomuk Hummel föddes år 1778 i Bratislava, som då kallades för Pressburg och låg i kungariket Ungern. Han var det enda barnet, vilket var mycket ovanligt för hans samtid. Snart visade den unge pojken att han hade ett utmärkt gehör och spelade piano med förvånansvärd skicklighet. Därför flyttade familjen till Wien och hans far sökte upp Wolfgang Amadeus Mozart och frågade honom om han ville undervisa den unge Johann Nepomuk, vilket Mozart ville då han lär ha varit väldigt imponerad av den unge musikanten.

När Johann Nepomuk hade fyllt 12 år åkte far och son ut på en lång turné genom Europa. De återvände till Wien tre år senare och då inledde Johann Nepomuk sina studier hos bland annat Joseph Haydn och Antonio Salieri. Det var också under denna period som han träffade Ludwig van Beethoven och de båda skulle bli vänner för livet. Intressant nog var Johann Nepomuk Hummel även mycket god vän med Franz Schubert, trots att det skilde tjugo år mellan de båda.

Tack vare Joseph Haydn fick Johann Nepomuk Hummel en anställning som konsertmästare i prins Nikolaus Esterhazys hov. Här skulle han stanna i nästan tio år. Därefter gifte han sig med den burna operasångerskan Elisabeth Röckel, och han skulle bland annat följa med henne på hennes turnéer i Tsarryssland. Under 1810-talet arbetade han i Weimar och skulle snart bli bekant med Johann Wolfgang von Goethe. De båda skulle dessutom vara en av de största turistattraktionerna i staden.

När Johann Nepomuk Hummel gick ur tiden år 1837 var han en känd tonsättare, men hans tonsättningar föll ganska snart i glömska. Den troligaste förklaringen till det stavas Franz Liszt och senare Richard Wagner, med sin nya syn på musiken och Hummels sätt att tonsätta ansågs vara föråldrat. Det är först under de senaste decennierna som man åter fört in Hummel till reportoaren, och jag kan med eftertryck rekommendera praktiskt taget allt han skrev, men hans septet i d-moll, op 74, är underbar.

Nu är det dock inte så att min Hummel’s sunset är uppkallad efter tonsättaren Hummel. Tydligen är det någon Ed Hummel som gett den namnet, men det är en annan historia.

Dagens anteckning – 24 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På tåget sitter hon i ett samtal när det händer. Hon har kameran påslagen och vi kan se hur hon språkar lite uppsluppet med någon. Kanske är det en släkting. Bakom henne hörs andra röster, och jag tror att alla som har åkt tåg i Ukraina känner igen det särskilda ljud som uppstår i en tågkupé. Vi kan kanske till och med känna dofterna av te, chockad, tvål och parfym och kanske en liten svag aning av svett. Sådan svett som uppstår efter några timmar på ett tåg. Men det är knappast någon oangenäm doft, ty den tillhör resandet med allt vad det innebär av förväntningar och lustfylld spänning.

Plötsligt upplöses bilden av kvinnan. Hela skärmen vi ser på blir som ett vitt och grått töcken. Nästa gång vi ser kvinnans ansikte är hon rufsig i håret, hennes blick är fylld av skräck och en strimma blod rinner ner för hennes panna.

Sekvensen jag beskriver ovan är inte från någon spelfilm. Det är ett klipp från kvinnans mobil när hon befann sig på det tåg som idag träffades av en rysk missil när tåget var i staden Dnipro. Under det ryska anfallet mot Dnipro idag omkom 17 personer och skadade runt 280 personer.

Dnipro ligger i hjärtat av Ukraina och på många sätt har området en signifikativ position i det ukrainska kollektiva medvetandet. Under 1500- till 1700-talet var trakten kring Dnipro ett plats dit ukrainska och belarusiska livegna flydde undan polska och litauiska godsherrar och furstar. Området kallades för Zaporogiska Sitj och folket som bosatte sig här kallades zaporoger, vilka skulle lägga grunden till de ukrainska kosackerna och deras kultur. En av hörnstenarna i deras samhälle var en speciell typ av demokrati, där ledarna valdes genom direkta val. Om man var missnöjd med någon av ledarna röstades de helt enkelt bort, en syn på ledarskap som än idag är djupt förankrad i ukrainsk mentalitet. Värt att nämna är också att kosackerna var krigsherrar, och första gången de omnämndes lär ha varit redan 1395. Ordet kosack har därtill flera betydelser och kan både betyda “stridskamrat” och “fri man”.

Efter att kosackernas frihetstörst slogs ner på 1700-talet påbörjade Tsarryssland en våldsam förryskning av området och det är en av orsakerna till att många idag talar ryska i bland Dnipro, trots att staden innehar en så central plats i den ukrainska historien. Och på många sätt visar staden, genom sin historia, just på den motsättning som funnits i många århundraden mellan den ryska imperialismen och det ukrainska självständighetssträvandet. Och dagens attack mot Dnipro lär inte göra motsättningarna mindre.

Dagens anteckning – 23 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Som ett rött bälte löper den på radarn, hela vägen från Trieste i norra Italien, till Łeba vid den polska Östersjökusten. Ja, det är dagens åskoväder som avses och ingenting annat. Det har till och med utgått en sms-varning till allmänheten om att det kan komma storm med inslag av kraftigt regn och åska.

Storm eller kanske snarare åskstorm har det respektingivande namnet “burza” på polska. Ordet “burza” härrör från det protoslaviska verbet “buriti” som i sin tur är släkt med verbet “burzyć” som ursprungligen betydde “att ryta”, “åska” och “föra väsen”. Idag används verbet tydligen främst i betydelsen av “att förstöra”. I ukrainska språket använder man ordet “Гроза” (“hroza”) för åska, som tycks komma fram det grekiska ordet för skräck, således finns det inget direkt starkt släktskap med det polska och ukrainska ordet. Det svenska ordet för åska har givetvis inte något släktskap med de båda ovanstående språken, men för den intresserade kan jag nämna att det kommer från det fornnordiska ordet “as-eykja”, som betyder “asens åktur” eller liknande.

Nå, i åskoväder förekommer ju ofta blixtnedslag och på polska kallas dessa “piorun” som kommer från åskguden Perun i den slaviska mytologin. Han har påfallande likheter med den fornnordiska mytologins Tor, och faktum är att det kan röra sig om en och samma person, om man nu får kalla gudar för personer. Peruns viktigaste attribut var en yxa, stridsklubba samt åskviggar som han också svingade i sin åskstorm. Människorna under forntiden (i det som idag är Polen, Ukraina, Ryssland och Belarus) trodde man att fossiler och andra äldre stenar var de åskviggarna som Perun hade svingat när blixten slog i marken. Intressant nog hade man precis samma föreställning under vikingatiden i dagens Sverige. Tor hade däremot andra attribut, så som en hammare istället för yxa. Men båda gudarna hade alltså åskviggar.

Likaledes är det intressant att fundera över ursprunget till Peruns och Tors namn. Perun kommer från det protoslaviska verbet “perti” som ska ha betytt “slå till”. Likande verb finns idag i flera av de slaviska språken. Namnet Tor kommer i sin tur från fornsvenskans “Þōr” och “Þūr” som betyder “dånar”, vilket ger att Tor faktiskt betyder “han som dånar”.

Precis som med Tor har det funnits en olika kulter kring Perun. Man har främst hittat bevis på att man dyrkade Perun bland ruser, eller rusiska varjagerna, alltså det folk som bland annat levde i trakterna av Ukraina, Belarus och även Polen. Dessa betraktade Perun som en av sina gudar och det är också mycket troligt, menar de lärde, att Perun hade inspirerats den fornnordiska mytologins Tor. Man frågar sig ju om det inte möjligen kunde vara tvärtom, men jag lämnar den frågan därhän.

Vilken av de som båda herrarna, Perun eller Tor, som just nu dånar över mitt huvud kan jag inte med bestämdhet avgöra. I vilket fall som helst kan jag intyga att han ryter och låter sina åskviggar flyga i backen. Och det förefaller som om jag nog har åkallat dem tillräckligt mycket och bifogar därför ett foto från gårdagens vy över ett stilla landskap.

Dagens anteckning – 22 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Under dagen har jag försökt hålla mig kvar i minnet vid gårdagens framförande av Gustav Mahlers åttonde symfoni. Mina tankar kretsar kring de för mig välkända partier som jag håller mest av, och kring de delar som jag igår fick hjälp att hitta till. Så är det alltid för mig när jag lyssnar på musik. Det spelar ingen roll om jag kan stycket som spelas utan och innan, ty på en konsert förs jag alltid till en ny plats i musiken som jag tidigare inte noterat.

Så skedde också igår.

Och under dagen har jag därför försökt ge plats åt de upplevelserna, förevigat dem i mitt minne. Jag har lindat in dem i mitt hjärta och sinne, förpackat dem extra nogsamt, så att det inte finns risk att de slinker ut. Som när man plockar en blomma på en äng och pressar den mellan bokbladen, för att bevara ett minne av sommaren.

Det är givetvis svårt att exakt memorera hur hela konserten lät. Inspelningar av symfonin kommer snart försöka fylla i mina minnen, och kanske till och med försöka kalkera av de känslor jag erfor under konserten. Men jag tänker inte låta något annat uppförande av Mahlers åttonde symfoni spela mig det sprattet, så därav min noggranna konservering av intrycken.

Och i sanningens namn är det inte den exakta återgivningen av hur det lät som jag försöker bibehålla minnet av, utan den unika förtätade och koncentrerade stämning som uppstår när alla på scenen och de i publiken samtidigt riktar sin uppmärksamhet mot musikens väsen. Eller som Leonard Bernstein så koncist uttryckte det: “When we touch one another through music, we are touching the heart, the mind, and the spirit, all at once”.