viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 17 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde er vecka, men jag tog mig an den med Franz Schuberts Oktett i F-dur (D. 803) från 1824. Ett förträffligt verk för första och andra violin, viola, cello, kontrabas, fagott, horn och, sist men inte minst, klarinett, som beställdes av en greve vid namn Ferdinand Troyer som också var en förstklassig klarinettist. Tonsättningen tillkom efter att Schubert genomgått en längre tids skrivblockering. Från 1817 till 1823 skrev han flera verk som inte skulle fullbordas, och bland dessa återfinns exempelvis hans ofullbordade symfoni från 1822. Ett av skälen till Schuberts blockering gick att finna i att han hade studerat Ludwig van Beethovens tonsättarkonst lite väl ingående. Schubert hade helt enkelt drabbats av mindervärdeskomplex, vilket praktiskt taget vem som helst kan ådra sig efter att fördjupa sig i en mästares konstnärliga produktion.

Nåväl, när Schubert fick uppdraget att skriva oktetten av nämnda greve var hans först intention att skriva en septet, och inspirationen var givetvis Beethovens mycket populära stycke i samma form. Schubert kopierade därför instrumentationen i Beethovens septet, men Schubert utvidgade den med ytterligare en violin, vilket sålunda gav en oktett. Likaså valde Schubert en snarlik indelning av de sex satserna, men bytte bland annat plats på menuetten och scherzon.

Inledningen till oktetten tar avstamp i en långsam och stämningsfull adagio där blåsinstrumenten under flera trakter ligger på samma ton, vilket skapar en nästan drömsk atmosfär. Stränginstrumenten för in satsen mot harmonin och snart uppstår en dialog med blåsinstrumenten. Stämningen förbyts därefter mot en mer uppsluppen ton, som slutligen löper in i en livlig avslutning av första satsen. Detta tema återupprepas igen i sista satsen, där valthornet intar en ståtlig position i kontrast mot de andra instrumenten. Andra satsen är dock den sats som oftast omnämns som den mest inlevelsefulla och känslosamma av satserna, och det är möjligt att den anses vara så beroende på att den nästan har en sångliknande karaktär. Dess mjuka och ömsinta harmoni står också i stark kontrast till de övriga satserna. Trots att klarinetten egentligen har huvudrollen i Schuberts oktett är det valthornet som, enligt mig, bygger upp en viktig del av oktetten, nämligen den lite dystra men även pompösa stämningen som träder fram i alla satserna, men kanske särskilt i den första och sista satsen.

Uruppfördandet av oktetten ägde rum i mars 1824 hemma hos greven Ferdinand Troyers, med densamme på klarinett. Det skulle dröja ytterligare tre år innan den framfördes offentligt, och då kritiserades oktetten för att vara för lång, med sina 50 minuter. Detta gjorde att man lyfte ut två satser när den publicerades första gången år 1854, alltså först tjugosex år efter Franz Schuberts bortgång. Det skulle dröja ytterligare 18 år innan oktetten publicerades i sin helhet.

Förutom att jag har försjunkit i Schuberts oktett, har jag även tvingats möta vinterns första snöflingor samt figurerat som lärare i svenska.

Några källor

1.

2.

3.

Dagens anteckning – 16 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Krakóws utkanter är fälten sedan länge skördade, och böndernas drömmar om nästa sommar syns redan i form av höstsådd. De små, sköra skotten tittar yrvaket och nästan räddhågset upp ur den mörka marken. En svag doft av den raps som skördades här i somras går faktiskt ännu att urskilja. Över fälten syns markens andedräkt svepa fram som tunna sjok av dis, ackompanjerade av det svaga solljuset som skvallrar om att skymningen snart ska ta vid. Och där borta hörs vattendraget Białucha strila fram i den fåra som den dikat ut genom jorden. Runt Białucha står gullriset kvar. Dess gula blommor har dock åldrats och deras kalufs skimrar nu i grått.

Området häromkring kallas för Witkowice och nämndes första gången på 1400-talet av historikern Jan Długosz. Platsen var länge en viktig bricka i försvaret av Kraków, med jordfästningar, och under 1800-talet etablerades krut- och vapenlager. Men 1927 inträffade här en katastrof som berörde en stor del av området och till och med centrala Kraków. Efter en intensiv värmebölja utbröt det nämligen ut en brand i ett av krutlagren. Branden blev, som ofta när krut är inblandat, explosionsartad och två stora lager flög bokstavligen i luften. Explosionen var så kraftig att den åsamkade de omkring liggande byarna enorma materiella skador. På sina håll påverkades hälften av alla byggnader. Personskadorna skulle också visa sig omfattande, och över 400 fick uppsöka akutvård. En av orsakerna till de många skadade var att det låg en infektionsklinik för unga flickor bara några hundra meter från lagret. Mirakulöst nog omkom endast en person, soldaten Józef Wawro, som vid tillfället höll vakt vid lagret. Explosionen hördes och kändes även inne i centrala Kraków, där människorna var på gudstjänst eftersom detta inträffade under pingsthelgen. På stora torget, Rynek główny, bröt det snart ut ett rykte om att det rörde sig om en jordbävning och paniken spred sig som en löpeld över staden.

På platsen där krutlagret en gång stod finns idag imponerande jordfästningar kvar, och med lite fantasi, som jag dessvärre har alldeles för mycket av, kan man enkelt föreställa sig hur livet tedde sig här när det en gång var fästning brukad av den polska armén. Och om det vill sig illa springer fantasin hela vägen tillbaka till 1400-talet. Men jag blir snart väckt ur mitt dagdrömmande, ty på håll hörs nu stadens puls slå och bilarnas rytande stämmor.

Dagens anteckning – 15 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det sägs att när Beethoven skulle framföra sin tredje pianokonsert den femte april 1805 fanns pianostämman inte med i partituret. Beethoven, som själv var solist, spelade praktiskt taget helt ur minnet. Vännen Ignaz von Seyfried, som var ställd till att vända blad till Beethoven under repetitionerna och konserten, kunde blott urskilja några krumelurer nedklottrade i ett skissblock. Han lär ha sagt att krumelurerna mer likande egyptiska hieroglyfer än noter till en pianokonsert. Man måste anta att det torde vara varje bladvändares mardröm.

Under samma konsert framfördes även Beethovens andra symfoni för första gången samt hans “Christus am Ölberge” (“Kristus på Oljeberget”). Dessa är ingalunda verk som man lätt tar sig an och kräver mycket av alla de musiker som åläggs att spela dem. Men trots det hade musikerna vid tillfället bara en dag för repetition. För att ytterligare försvåra situationen var de musiker som hade anlitats för kvällen inte Wiens bästa, ty de bästa var redan upptagna med att framföra Joseph Haydns “Skapelsen” på annan plats i staden. Det är inte att undra på att det ganska snart började det gnissla i musikmaskineriet. Beethoven var missnöjd och rasande. Musikerna var missnöjda och skamsna. Allt hade kunnat gå åt skogen om det inte vore för Beethovens beskyddare prins Lichnowsky. Han såg nämligen till att skaffa fram ett ordentligt skrovmål och dricka till sällskapet och snart var alla nöjda och belåtna och konserten gick som en dans.

Jag är ganska säker på att även kvällens framförande kommer att gå som en dans, ty jag har stort förtroende för Krakóws filharmoniska orkester, kvällens dirigenten Alexander Humala och om solisten Caleb Borick har jag bara läst utmärkta omdömen.

Kvällen ska avslutas med Krzysztof Pendereckis andra symfoni, ofta kallad “Julaftonssymfonin” (“Wigilijna”). Symfonin kallas så då några takter ur Stilla natt kan skönjas i inledningen, men Penderecki ska inte själv ha kallat den så. Verket skrevs 1979-80 och uruppfördes i New York. Men hoppa nu inte i galen tunna och tro att verket har något starkt släktskap med julsången Stilla natt. Nej, det svävar en smärtsamt dyster, ja, faktiskt även aggressiv, stämning över symfonin, och den illustrerar snarare stämningarna i Polen under denna tid än julens budskap om frid på jorden.

Nämnas bör också att kvällens konsert framförs till minne av Elżbieta Penderecka (1947-2025), Krzysztof Pendereckis fru, som mycket oväntat gick bort den siste oktober i år. Hon var en sann vän av konstmusik och kanske polsk sådan i synnerhet. Eftersom sig lämnar hon ett stort tomrum och det är svårt att se vem som skulle kunna träda in i hennes ställe. Och som avslutning kan jag tillägga att konsertsalen ikväll fick ett nytt namn och är nu uppkallad efter dirigenten Jerzy Katlewicz.

—

Jag hade tänkt att hålla mig från att skriva någon slags recension av denna konsert. Världen äger alldeles för många amatörer som uttalar sig som om de vore experter, men jag måste ändå skriva några få rader om kvällens konsert, ty det var en av de mest drabbande på länge. Under Beethovens pianokonsert slog det mig att jag, sedan jag läste en biografi över hans liv, bär på en ny sorts kärlek till hans musik. Tänk bara att han kunde skriva så rasande vacker musik trots att förväntningarna på honom var så högt ställda, och trots att hans kropp höll på att falla sönder från den dag han föddes. Det berör mig av någon anledning på djupet. Och under kvällens andra del skulle tolkningen och framförandet av Pendereckis andra symfoni drabba mig på liknande sätt. Plötsligt hörde jag en ny slags smärta, en ny slags återhållen vrede och en spröd skönhet som jag inte riktigt uppfattat tidigare i denna symfoni. Hornsolot i första delen var dessutom helt underbart vackert med en ton full av så mycket inlevelse! En formidabel konsert helt enkelt.

Dagens anteckning -14 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Över Kościuszki-kullen letar sig dagens sista solstrålar ner mot fältet Błonie, och formar långa och rangliga skuggor av människornas fysionomier som rör sig över fältet. Kropparnas armar och ben skapar pendelrörelser som klipper av solstrålarnas färd över gräset, där några kvardröjande maskrosorsbollar står stolt och stadigt i marken. De sträcker sina vita klotformade flygfrukter mot himlen och fångar några av strålarnas dans över gräset. Ännu finns det alltså tid kvar att slå rot.

Över fältet rusar plötsligt en vit och rund siluett fram mellan grästuvona, som om den ville ackompanjera maskrosornas runda uppenbarelser. Men det visar sig vara en bollformad vit hund som tydligen har bråda tider och måste jäkta efter en flyende boll, som studsar oberäkneligt över gräset och maskrosona. Ett triumferande gläfs bekräftar att bollen infångats.

I Błonies mitt syns ett par sitta bland maskrosonas bollar i det blekgröna gräset. Som om paret ville mena att det ännu vore sommar. Deras ansikten är vända mot varandra, så där som nyförälskade ofta kommunicerar. Eller så är de bara inbegripna i ett engagerande meningsutbyte. Kanske om maskrosorsbollar. Solens strålar letar sig fram över gräset och förirrar sig in i kvinnans långa röda hår, där de skapar ett rött och glödande klot, som månne ännu en kommentar till maskrosornas vita bollar. Men innan man vet ordet av har strålarna släppt taget om håret och Błonie och strävat vidare upp längs med trädens stammar, försiktigt berört de erbarmligt novembernakna grenarna och innan strålarna så slutligen flyr in under horisontens täcke, i jakt på nästa dag eller kanske bara en god natts sömn.

Och som i ett trollslag visar det sig plötsligt att kvinnans hår inte alls är rött, utan snarare brunt. Och inte glöder det heller. Skymningen avslöjar också att den vita hunden inte alls är klotformad, utan snarare avlång. Den ser faktiskt lite ut som en sådan där vit korv, wiesswurst som tyskarna kallar den. Fast maskrosornas runda bollar lyser ännu. Om det nu är någon tröst.

Dagens anteckning – 13 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På tåget mellan Kraków och Katowice var det nästan tomt i förmiddags. Brevid mig satt en äldre herre, ja, en riktig herre var det, med grå mustasch, iklädd manchesterbyxor och vindtät jacka. I handen höll han en mapp av genomskinlig plast, och i dess hölje låg två små handskrivna lappar. Kanske hade han lämnat in en ansökan av något slag någonstans. Mappen föreföll nästan provocerande tom och något fick mig att tro att den inte hade varit det när han åkte åt andra hållet, alltså in till Kraków. Nå, när vårt tåg glidit förbi de sista spåren av Kraków slöt han sina ögon med en uppenbar avsikt att träda in en välbehövlig tupplur. Han hade säkert varit uppe sedan arla morgonstund, tänkte jag, för han såg ut som typen som går upp med tuppen. Men hans tuppluren varade inte länge, ty den avbröts redan i Trzebinia, där han med bestämda kliv steg av tåget och vaggade fram över perrongen bort från stationen.

I hans ställe dök en familj upp. Mor och far var i över medelåldern och barnen redan övermogna. Pappa hade långt skägg och en hårdrockströja. Familjen pratade en stund innan de sögs in i sina mobiler. Fast inte mor. Hon tittar ut genom tågfönstret. Följer landskapet och husen med blicken. Precis när de tystnade gled tåget så in i Schlesien, och himlen fick en annan ton något som sker varje gång jag åker denna resa. Men om förändringen i ljuset beror på jordmånen eller de omkringliggande slätterna vågar jag inte säga, men ljuset är likafullt ett annat i Schlesien. Nu är det möjligen också så att skillnaden i ljuset bara existerar i mitt inre. Katowice har nämligen blivit något av ett smultronställe för mig. Jag återvände ständigt dit, som om det vore något jag måste hämta, oklart vad. Kanske har det att göra med att jag förknippar Katowice med konstmusik, som är ett annat av mina smultronställen. Men dagens besök i Katowice var inte med anledning av musik, utan bara en avstickare i, eller möjligen från, vardagen.

När tåget så stannar på stationen sprids alla tågresenärer över staden som pollen om våren och sommaren. Var och en tycks ha sina egna platser att gro på. Och jag kan snart konstatera att allt är som sig bör i Katowice. Spårvagnarna skramlar fortfarande fram på tredje maj-gatan, och människorna är lika uppfylla av sina göromål som de är här i Kraków. Ingenting nytt under solen, som dagen till ära skiner genom ett tunt lager av moln. Jag trampar runt en stund i mitt smultronställe, tittar storögt på husen som egentligen inte är så märkvärdiga men speciella för mig för de finns i Katowice. Dagens enda egentliga nyhet var en träkyrka från 1400-talet, och att jag helt oväntat snubblade över några CD, bland annat med en inspelning av Franz Schuberts oktett samt Johann Nepomuk Hummels fagottkonsert. Något som jag kan tänkas återkomma till vid annat tillfälle.

Ser man på, även denna gång gav Katowice konstmusik.

Dagens anteckning – 12 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Dagen har omgärdats, eller kanske snarare, inhängnats av diverse frågor av administrativ karaktär, som gett mig den stora förmånen att få umgås lite med polska myndigheter. Och glädjande nog är det förhållandevis lätt att komma i direkt fysisk kontakt med dessa instanser i Polen. Så är det förvisso också i Sverige, men i Sverige verkar myndigheterna föredra telefon, chatt eller epost framför fysiska möten. Nåväl, jag ska inte klanka på Sverige, för det brukar sällan falla i god jord, och om det faller till jorden gror dylikt klank oftast bara till gräl. Och vad som fallit i jorden var också vad jag studerade idag under mitt besök på den utvalda polska myndigheten. I en kruka till ett ståtligt och förnämt fikonträd, som växte på icke nämnda myndighet, kunde jag nämligen skönja hur en liten enveten växt hade börjat gro.

I krukan hade nämligen en liten växt, som på latin getts namnet Kalanchoe daigremontianum, börjat kika upp ur jorden. Denna planta är ett vanligt inslag i många hem och bär också en uppsjö av mer vardagliga namn, så som livsblad eller tusenmoder, vilket anspelar på de små skott som växer kring dess blad. Vill det sig riktigt illa kan den bära flera tusen små skott, och den har dessutom väldigt lätt för att slå rot, vilket faktiskt också är till fötret. Själv kallar jag plantan för Napoleons armé, men jag har på senare tid förstått att det kan jag vara ganska ensam om. Hur det kommer sig att jag kallar plantan för Napoleons armé vet jag inte. Antagligen har jag snappat upp det från någon som antingen ville vilseleda mig eller så var det någon som själv blivit vilseledd. I vilket fall är det ett mycket passande namn på en växt som sprider sig alltför lätt, är ful, därtill knubbig och spinkig på samma gång samt är giftig.

När jag hade tittat en stund på den lilla inskränkande plantan i fikonträdets kruka, slingrade mina tankar sig vidare upp längs stammen på trädet och hela vägen till staden Hrádek nad Nisou i nordvästra Tjeckien. Det är nämligen där man kan hittat den äldsta fikonfossilen som ska härstamma från epoken Miocen, alltså för 25-5 miljoner år sedan. Tänk, ett fikonträd på en polsk myndighet kan alltså vara en avlägsen avkomma från ett träd som växte för så många år sedan. Tanken svindlar och plötsligt börjar mina små spörsmål och orosmoln lösa upp sig, för att ta sig ut på en färd längs med floden Neisse som har sitt utflöde från en litet samhälle kallat Nová Ves nad Nisou, som inte ligger långt från Hrádek nad Nisou. Och jag försätter genom Jizerbergen in i Polen och sedan balanserar på gränsen mellan Polen och Tyskland hela vägen till den tyska byn Ratzdorf, där jag sväljs av den mycket större floden Oder.

—

På fotot nedan syns dock varken Niesse, Oder, Napoleons armé, fikonträd eller polska myndigheter utan hemtama Wisła.

Dagens anteckning – 11 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I det grå skymningsljuset vid Piłsudski-monumentet i Kraków har man tänt röda och vita lyktor, och lagt en bukett med rosor i samma färger på monumentets sockel. Ett ungt par stannar upp och kvinnan rättar till bukettens rödvita band, innan paret ställer sig vid statyn av landsfadern Józef Piłsudski. I den skumma belysningen flyter deras mörka fysionomier nästan in i monumentets konturer, som om de två förenade sig med Polens kamp för självständighet, en kamp som idag firas för den 117:e gången.

Internationellt rapporteras det främst om den marsch som varje år går av stapeln i Warszawa, och orsakerna till det går väl delvis att finna i att den sker i huvudstaden samt att den arrangeras av en grupp som definieras som högerextrem. Det internationella intresset för marschen i Warszawa lyckas därför nästan helt utradera spåren i av alla de andra festligheter i Polen som inte alls har sin rot i högerextrema rörelser, utan istället är ett uttryck för en gemensam glädje över en vunnen självständighet.

Utanför praktiskt taget varje port i Polen har den polska flaggan sålunda vajat under flera dagar, och i varje stad har folket gått i parader för att hylla sin frihet. Gammal som ung har gått man och kvinna ur huse. Så också i Kraków, där man varje år firar att det var här som allt började. Det var nämligen i Kraków, eller rättare sagt i min stadsdel Podgórze, som vägen mot Polens självständighet inleddes. Löjtnanten Antoni Stawarz hade redan den 31 oktober 1918 beordrat sina styrkor att ta tågstationen i Płaszów i besittning (som ligger i utkanten av Podgórze), vilket de snart nådde framgång med. Utan att avlossa ett enda skott lyckades de skrämma de österrikiska trupperna på flykt. Ganska snart tågade löjtnanten med sina styrkor in mot Krakóws torg, Rynek główny, och de kunde snart hissa den polska flaggan. Elva dagar senare, alltså den 11 november 1918, tilldelades Józef Piłsudski ansvaret över de polska styrkorna, Österrike-Ungern kapitulerade och Polen hade vunnit sin självständighet.

Från en svensk horisont kan polackernas ivriga firande av självständighetsdagen te sig svårfattlig. Svenskar har ju inte något kollektivt minne om vad det innebär att vara ockuperad. Sverige har ju snarare varit ockupationsmakten som andra brutit sig fria från, jag tänker alltså närmast på våra norska grannar. Det är kanske därför som många svenskar verkar tro att det är något som blivit galet när folk viftar med sina flaggor. Men om man ser sig om i närområdet, så är det faktiskt så att Sverige är undantaget från regeln att ha varit ockuperat. Alla andra länder i vår närhet, undantaget Tyskland, har ockuperats av någon annan och har därmed tvingats ta till vapen eller ställa sig på barrikaderna och ibland tvingats offra sina liv för att uppnå frihet. Och i vissa länder, som Ukraina, måste man om och om igen offra sig för att få behålla sin frihet.

När jag så ikväll stod och tittade på det unga paret vid Piłsudski-monumentets fot tänkte jag just på den diskrepansen mellan den svenska föreställningsvärlden och alla våra grannländers erfarenheter, och jag tänkte att det ibland är viktigt att påminna sig om hur stor skillnaden är mellan våra olika utgångspunkter för hur vi ser på världen.