viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 5 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Är ni i åskmånaden? Åh, det är den bästa av årstider”, utbrast min polske hyresgäst glatt, när vi talades vid på telefon en gång för några år sedan. Han hyrde min lägenhet i Göteborg och jag bodde på den tiden i Lviv. Jag hade så sakteliga börjat vänja mig vid de tvära och ursinniga kast vädret kan företa sig här i Centraleuropa. Från stekande hetta till skyfall. Min polske hyresgäst var däremot inte särskilt imponerad av vädret på västkusten, och längtade tillbaka till vädrets ursinniga skepnad i Centraleuropa.

Vädret i Kraków skiljer sig inte nämnvärt från det i Lviv, men en sak har Polen gett mig som Lviv aldrig riktigt lyckades med, och det är att uppskatta chłodnik. Chłodnik, eller rättare sagt Litewski chłodnik, är en kall soppa rödbetssoppa som bokstavligen serveras i varje gathörn under sommarhalvåret. Ty det är svårt att tänka på varm mat under sådana dagar. Någon fann därför en lösning på detta problem redan under det Polsk-litauiska samväldets tid. Ja, det förhåller sig faktiskt som så att litewski chłodnik kanske började servas redan under 1600-talet, men det var först på 1700-talet som den hamnade på pränt av kocken till samväldets siste härskare, Stanisław II August.

Som ni kanske förstår av namnet har den ett litauiskt förled (litewski), medan chłodnik kan kanske sägas betyda ungefär “avkylare” (min hemsnickade översättning). Således kan man översätta litewski chłodnik till litauisk avkylare, om man så vill. Märkvärdigt nog har polackerna inte valt att använda sitt favoritord, nämligen “barszcz”, som betyder rödbetssoppa. På litauiska finns det däremot inget litauiskt i namnet, och rätten kallas för Šaltibarščiai. Šalt betyder kall och barščiai betyder borsjtj, eller på polska barszcz.

Det finns tydligen vissa skillnader mellan litauisk och polsk kall rödbetssoppa. Dessa skillnader är dock försumbart små och man kan praktiskt taget kan säga att det är samma rätt. Basen i soppan är kefir eller liknande syrad mejeriprodukt, som man spär med buljong. Sedan tillsätter man kokta rödbetor som rivs fint. I Polen inkluderas ofta den kokta rödbetsblasten. Sedan finhackar man syrad gurka, dill, gräslök, rädisor och blandar allt. Som tillbehör serveras oftast ett kokt ägg, men som ni ser på bilden går det faktiskt också bra utan.

Rätten finns givetvis också i Ukraina. Där kallas den holodnyk (голодник), men den ukrainska varianten är något mer robust och man kan tillsätta till exempel morötter. Men enligt min mening är den inte riktigt lika vanlig i Ukraina som den är här i Polen. Den troligaste förklaringen till det är att russifieringen av Ukraina under 1800- och 1900-talet gjorde att många ukrainare glömde bort denna rätt med anor från det Polsk-litauiska samväldet.


Dagens anteckning – 4 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det händer ju allt emellanåt att man hör någon kalla den svenske kungen för “Tjabo”. De flesta som gör det vet kanske inte att ordet betyder kompis och härrör från ordet “tjavo” på romani. Och likaledes hör man ganska ofta att folk kallar Gustav Mahlers första symfoni i d-dur för “Titan”. Jodå, jämförelsen mellan kungens smeknamn och Gustav Mahlers första symfoni är helt logisk, ty inget av dessa smeknamn är helt rättvisande. Kungen är nämligen inte vår kompis (och jag tvivlar på att han har kompisar på det sättet), och Mahler använde bara titeln Titan vid två ynka tillfällen, sedan slängde han den i papperskorgen.

Men varför satte då Mahler denna titel på sin första symfoni? Jo, anledning kan ha varit att han försökte ge en slags förklaring till hur symfonin skulle kunna tolkas. Symfonin fick nämligen svidande kritik vid sitt första framförandet i Budapest 1889. Kritikerna menade att den var fragmentarisk och obegriplig. Därför ville Mahler hjälpa åhörarna på traven med att ge en programmatisk referenspunkt till verket. Titeln kommer från den romantiske författaren Jean Pauls roman med samma namn, och handlingen i romanen cirklar kring hur en ung man formas till hjälte genom att slåss för godheten. Men Mahler använde bara denna titel två gånger, i Hamburg 1893 och i Weimar 1894. Sedan övergav han tanken om att försöka ge åhörarna en sådan nyckel till tolkning. Efter de två ovannämnda konserterna lyfte Mahler inte bara bort titeln Titan, han skrev även om symfonin.

Så summan av kardemumman, det är således inte helt korrekt att kalla Mahlers första symfoni för “Titan”, eftersom den version av Mahlers första symfoni som vi hör framföras idag är inte samma version som de han kallade för Titan.

Nåväl, ikväll har jag fått höra studenterna på Krakóws akademiska musikhögskolan åstadkomma ett bejublat framförande av denna medryckande och energigivande symfoni. Och en särskild eloge bör gå till den unge mannen på oboe.


Dagens anteckning – 3 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är kanske inte att undra på, men efter att ha följt de senaste veckornas politiska batalj eller kanske snarare kalabalik, här i Polen, befinner jag mig i ett tillstånd som kanske snarast kan beskrivas som kraftlöshet. Några fler politiska rabalder och påhitt orkar jag helt enkelt inte med. Så jag gör som Lech Wałęsa, drar mig undan och gräver ner mig i det som verkligen intresserar mig. Som att mina tomater börjar få färg eller varför inte Ludwig van Beethoven. (Förlåt att jag är en sådan kuf). Vad gjorde han idag för 200 år sedan?

Det visar sig att han idag för 200 år sedan precis har återhämtat sig från en längre tids sjukdom. Men trots sin sjukdom, vilken den nu månde ha varit, arbetade han flitigt på och hade precis fått höra bland annat sin tolfte stråkkvartett (op 127) framföras. Kvartetten skulle bli den första i den serie av kvartetter som brukar kallas “de sena kvartetterna”, alltså de sista stråkkvartetter han skrev innan han gick bort 1827. Kvartetterna är sex till sitt antal och innehåller också den mycket svårspelade “Große Fuge” som tillkom hösten 1825.

Den tolfte stråkkvartetten tillhör också de som ofta kallas för Galitzin-kvartetterna, efter den ryske prins som hade beställt verken år 1823. Prinsen i fråga beställde de tre första kvartetterna, vilka är den tolfte, trettonde och femtonde. Den trettonde och den femtonde kvartetten skrev han för övrigt parallellt. (Han skulle senare skriva den fjortonde och sextonde samt Große Fuge.)

Nåväl, låt oss lämna detta virrvarr av olika numreringar och istället gå in på stråkkvartetterna. När Beethoven fick beställningen till de första kvartetterna hade han inte skrivit stråkkvartetter på över tio år, och orsaken till att han accepterade erbjudandet var att han var, som så ofta genom livet, i ekonomiskt trångmål. Samtidigt som han skrev stråkkvartetterna arbetade han dessutom med det som skulle bli hans sista symfoni, den nionde i ordningen. När de första kvartetterna i hans serie av sena kvartetter hade premiär, blev det dock ett mycket kyligt mottagande. En musiker lär ha yttrat att “vi vet att där finns något där i dessa verk, men vi vet inte vad det är”, och tonsättarkollegan Louis Spohr menade att de var otydliga och oriktiga hemskheter.

Idag tillhör de sena kvartetterna de mest omtyckta bland hans stråkkvartetter och anses dessutom vara de viktigaste av alla verk som någonsin tonsatts.


Dagens anteckning – 2 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Sent i går kväll anlände så åskovädret, och la sig tungt över staden med sin blöta fysionomi. Som om den ville kuva, eller rent av kväva, något. Genom ljudet av regndroppar som våldsamt kastade sig mot marken, hördes inga glada skratt. Det var givetvis en ren tillfällighet att detta hände precis samtidigt som den sena vallokalsundersökningen visade att Trzaskowski skulle besegras av Nawrocki, men det kändes ändå som ett obehagligt sammanträffande. Lite som om vädrets makter ville illustrera vad hälften av folket kände.

Dagen inleddes således med beskedet att Nawrocki verkligen vann valet, och en tryckande hetta löpte mellan stadens huskroppar. Hettan påminde om en ilska, som hade fastnat bland stadens gator. Hemlöst vandrande, på jakt efter att få utlopp för sin frustration. Många av de ansikten jag mötte på min väg genom staden ackompanjerade egentligen bara den känslan.

Men lika mycket som hälften av folket känner vrede, glädjs den andra hälften. Kanske menar de att de har räddat Polen undan en förestående kris. Klyftan mellan de olika tolkningarna hur Polen borde te sig, gapar större än någonsin. För en utomstående förefaller den vara bråddjup som en avgrund, nästan omöjlig att överbrygga.

Vad som nu kommer att ske är för mig omöjligt att förutspå. Jag är en dålig kännare av Polens politiska sakförhållande. Men ett uppslitande nyval ser i alla fall för stunden ut att ha avvärjts. Regeringen kommer inom kort utlysa en förtroendeonröstning. Om de överlever omröstningen, kommer regeringen att försätta regera, även om det lär bli svårt att få genom sin politik utan presidentens godkännande.

Det enda jag möjligen vågar hävda är att de (förhållandevis) goda relationerna mellan Polen och Ukraina, som uppstod efter Rysslands aggressionskrig mot Ukraina 2022, kan vara hotade. Den tillträdande presidentens kampanj har under valrörelsen nämligen många gånger riktat udden just mot Polens stöd till Ukraina. Och om det vill sig riktigt illa kan de goda relationerna mellan de båda länderna bara vara en kort parantes i en lång rad av årtionden och århundraden av meningsskiljaktigheter. Men ännu så länge är det svårt att sia om hur hans presidentskap kommer att bli. Det är egentligen bara att se tiden an.


Dagens anteckning – 1 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

Hela dagen idag, när jag trampat fram på min cykel i den gasande sommarhettan, har jag genom mina solglasögon kikat på folk. Vad har de månne röstat på idag i presidentvalet? Vem la den där unga killen sin röst på, eller de två föräldrarna med sina livliga barn, eller de äldre paret som tagit skydd för solen under ett grönt paraply?

Jag brukar inte spekulera kring människors röstvanor här i Polen, men idag var det oundvikligt, ty så mycket står på spel. Valet avgör vilken väg Polen kommer att ta under de närmaste åren. Om de väljer Trzaskowski kommer de fortsätta den inslagna banan och troligen mot EU:s origo. Om de väljer Nawrocki kan det leda till att Polen hamnar i periferin. Det senare alternativet vore inte alls att föredra.

Men det går bara i undantagsfall att gissa hur okända människor har röstat. Det skulle väl vara för den där killen med EU-flaggan på magen, eller tjejen med dreadlocks och tatueringar som stolt stegar ut från vallokalen. Vem de har lagt sina röster på är inte särdeles svårt att ana.

När jag skriver det här har vallokalsundersökningen just visat att Trzaskowski har ett mikroskopiskt övertag. Skillnaden är så pass liten att många kunniga säger att det nog är klokt att inte sätta på sig partyhatten riktigt ännu. Men jag har redan hört glada skratt från min gård. Skratt som slungas ut i den mörka sommarnatten och flyger som små pärlor över kvarteret, och som till och med får den mest pessimistiskt lagda personen (en grupp som jag tyvärr kan sälla mig till) att dra på smilbanden. Och varför inte låta känslan av lättnad bestå ytterligare några timmar även om framtiden har något annat i beredskap? Ty ingen kan ju skadas av att man glädjs en stund.

Denna dag, den första juni 2025, började också förvånansvärt förstklassigt, med nyheten om att ukrainska drönare hade slagit till djupt inne i Ryssland. Det är ju alltid en synnerligen trevlig tanke att makthavarna i Kreml svettas och våndas. Och även om de senare tänker ut någon ny ondskefull plan, har de idag fått en blåtira som inte elimineras i första taget.

Till och med åskmolnen har under dagen hållit sig på behörigt avstånd från min plats på jorden. Jag har kunnat skönja deras framfart över Karpaterna, där de väldiga molnen har bäddat in bergskedjan i ett grått och vitt hölje. På avstånd ser de nästan beskedliga och mjuka ut, men jag vet nog att sådana moln kan, med våldsam kraft, skapa förödelse. Låt oss hoppas att de håller sig borta ännu ett stund.


Dagens anteckning – 31 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Han presenteras ofta som Fryderyk Chopins lärare, men Józef Elsner (1769-1854) var en av viktigaste tonsättarna under sin livstid samt fortfarande är en av de pelare som det polska musikarvet vilar på.

Elsner föddes i Grodków, i dagens Schlesien, Polen, och i hemmet talades det tyska samt en schlesisk dialekt. Hans mamma var dock av tjeckisk börd, men det är oklart om det talades tjeckiska i hemmet. Redan som mycket ung visade han prov på musikalisk begåvning då han deltog i kyrkans kör, samt när han började ta violinlektioner. Men när han väl skrev in sig på universitetet i Wrocław började han, på föräldrarnas begäran, studera teologi. Den unge Elsner hade dock en egen vilja och skrev snart in sig på fakulteten för medicin. Han flyttade senare till Wien för att fortsätta sina medicinstudier, men efter en lång tids sjukdom beslöt han sig för att istället satsa på musiken. Han måste ha varit en mycket begåvad och flitig student, ty bara två år efter att han hade inlett sina studier fick han en tjänst som andra kapellmästare i Brno.

Han skulle dock bara stanna i Brno i ett år, innan han flyttade till Lemberg, på polska Lwów, och ukrainska Lviv. Där skulle han stanna i sju år. Under sin tid i Lviv väcktes hans intresse för polsk musik och kultur, något som också skulle prägla hela hans tonsättargärning. På kort tid tonsatte han flera verk som var inspirerade av polsk folkmusik och polsk tematik. Han hade också en betydelsefull position i staden, då han tillhörde frimurarna, samt att han lade grund till den musikaliska akademien i Lviv. Därjämte arrangerade han, inom ramen för det av honom startade musiksällskapet, konserter, och han framförde bland annat symfonier tonsatta av honom själv. Dessvärre har partituren till dessa gått förlorade.

1799 lämnade Elsner Lviv och flyttade till Warszawa, där han skulle verka fram till sin död. Det var också under denna period som han inledde sin bana som tonsättare av opera. Mellan 1799-1812 skrev han runt 20 operor, av vilka flera sattes upp på den Nationella teatern i Warszawa, som han också var chef för (dock först från 1824).

Elsner var också oerhört fascinerad av det polska språket, och särskilt då dess melodi och hur det kunde användas i musik. Han skrev flera viktiga verk som behandlade just detta ämne, samt om polska dansformer så som mazurka, krakowiak och polonesse. Samtidigt utvecklades han sin pedagogiska verksamhet i Warszawa och blev anlitad beroende på hans framgångsrika metoder att hjälpa sina elever att utveckla sina kunskaper, och en av alla hans elever under denna tid var Fryderyk Chopin, som han började undervisa 1826.

Tiden från sekelskiftet fram till 1830 skulle vara Józef Elsners ekonomiska glansdagar, men efter novemberupproret (1830-31) skulle hans situation försämras avsevärt. De tsarryska myndigheterna skulle ge honom en löjeväckande låg lön, och dessutom kringskära hans möjligheter till att utöva sitt yrke. Han var alltjämt omåttligt populär, och alla betydelsefulla musiker och tonsättare som kom till Warszawa bad om att få träffa honom. Bland alla namnkunniga personer finns bland annat Franz Liszt, som under en period faktiskt var Fryderyk Chopins antagonist.

Józef Elsners verkförteckning är lång, men det verkar som om en del av hans verk gått förlorade under årens lopp. Ikväll hade jag dock förmånen att höra tre tidiga verk av honom, i ett eminent framförande på tidstypiska instrument. Konserten inleddes med en sonat för fyra händer i B-dur (op 16), som presenterades som den första polska sonaten för just fyra händer. Därefter fick vi höra hans vackra trio vid namn Grande sonat i B-dur, som är en pianotrio från 1798, och som final framförde de skickliga musikerna en stråkkvartett i d-moll (op. 8 nr 3) från samma år. Konserten ingår i en serie av tio konserter med fokus på polska 1800-tals tonsättare. Jag ser redan fram emot nästa konsert.


Dagens anteckning – 30 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När Henry Purcell (1659-1695) skrev sin opera “Dido och Aeneas” (som troligen tillkom i juli 1688) visste han inte att vi, flera hundra år senare, skulle kalla hans musikform för “barock”. Det är oklart i vilket stil han antog att han komponerade i, men begreppet barock skulle han inte ha använt. Termen “barock” började användas under senare delen av medeltiden i bland annat Frankrike för att beskriva något absurt komplicerat, och kunde även förknippas med mystik eller allmän förvirring. Under 1600-talet började man också använda ordet för att beskriva ojämna pärlor, samt i viss mån juveler och smycken.

Det var först på 1700-talet som man började använda ordet barock för att beskriva musik, men då handlade det inte om någon musikalisk inriktning, utan som ett nedsättande sätt att beskriva tonsättningar som inte höll måttet. Om en opera var barock menade man helt enkelt att den var osammanhängande, saknade tydliga melodier eller bara bestod av disharmonier. Jean-Jacques Rousseau beskrev till exempel barock musik (alltså inte som ett sammansatt ord), som ett stycke musik där melodierna är fullkomligt förvirrade och ariorna onaturliga eller bara saknade intonation. (Förövrigt är en ganska god beskrivning på en del rappakalja man tvingas höra skvala ur diverse högtalare på allmän plats.) Det var först i slutet av 1700-talet som termen började användas för att beskriva arkitektur från den tid vi idag kallar barocken, och i mitten på 1800-talet började man också kalla musik från tiden, som den av Purcell, för barockmusik.

Så i Purcells England användes termen således inte alls för att beskriva musik och tydligen inte heller för att karaktärisera ojämn pärlor. Men om man försöker förstå librettot i “Dido och Aeneas” finns det faktiskt en möjlighet att man efter en stund suckar “det är ju helt barockt”. Men egentligen är handlingen inte så svårt att förstå. Operan inleds med att trojanen Aeneas befinner sig i Didos palats i Kartago. Dido är förälskad i Aeneas, men hon förstår att det inte kommer att sluta väl, vilket det självfallet inte gör. Men för att komma fram till det oundvikliga slutet måste vi färdas genom stormar skapade av ondskefulla häxor, ha en rendezvous med både Merkurius och Jupiter, se hur Kartago raseras och hur Aeneas går under innan Dido kastar sig på bålet med orden:

When I am laid, am laid in earth, May my wrongs create
No trouble, no trouble in thy breast;
Remember me, remember me, but ah! forget my fate.
Remember me, but ah! forget my fate.

Under kvällens konsertanta uppsättning av operan, med Capella Cracoviensis, sjöngs Dido av den enastående alten Justyna Rapacz. Jag vågar till och med mena att vi nog var många som erfor rysningar av välbehag, men också av bottenlös sorg, när vi hörde hennes sagolikt vackra röst.