viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 30 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I den nordamerikanska delen av Botaniska trädgården i Kraków hittar jag ett litet oansenligt träd med ett särdeles intresseväckande namn, nämligen amerikansk trollhassel. Enligt närmare granskning visar det sig att trädet just inte blir mycket högre än tre till åtta meter, vilket tydligen anses litet i trädens värld. Trollhasseln är ett prydnadsväxt, men kan tydligen också användas som örtmedicin mot exempelvis åderbråck. Men ingen tycks vilja med bestämdhet ange varifrån trollhasseln har fått sitt svenska namn. Kanske beror det på dess böjliga stam, som man kan trolla fram nästan vilka former som helst med. På engelska kallas trädet för Witch-hazel, alltså häxhassel, men prefixet “witch” kommer inte från ordet häxa, utan härrör från fornengelskan “wice” som betyder böjlig. På ukrainska har den också fått ett intressant artnamn, nämligen “Чарівний горіх”, som betyder “magisk nöt”, och anspelar på dess tidiga blomning och att frukten mognar först påföljande sommar. Kanske anspelar även det svenska namnet på samma fenomen.

Nåväl, nu är inte trollhasselns knoppar (med sina små gula spröt och röda blommor) särskilt intressanta att beskåda, därför lägger jag till några bilder på andra knoppar och blommor som jag dessvärre inte hann fördjupa mina kunskaper om, enär jag hade en rendezvous Franz Schubert och hans Divertissement à la hongroise (D. 818), som är ett fyrhändigt pianostycke i tre satser. Verket tillkom under en vistelse på ungerska landsbygden men skrevs klart när han hade kommit tillbaka till Wien år 1824. Återigen börjar jag tänka på troll, för det svävar nästan något trolskt och drömlikt över stycket. Men om detta beror på tempot eller de ungerska tonskalorna förmår jag inte att avgöra.

Stycket blev omåttligt populärt efter det hade publicerats 1826, men framfördes senare i mindre utsträckning. Orsaken kan vara att Rickard Wagner kallade stycket för trivialt och att Felix Mendelssohn i sin tur menade att det hade ett alldeles för monotont tempo. Men Franz Liszt tilltalades däremot av verket och skrev om det för en pianist (han hade väldigt långa fingrar) och samt att han orkestrerade den andra satsens march. Under kvällens gratiskonsert framförde den unga duon El Tiempo Piano Duo detta stycke med briljans och givetvis på tidstypiskt piano.


Amerikansk trollhassel

Dagens anteckning – 29 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Dagen inleddes med en närmare studie av gröna ägg. Ja, det går att finna sådana på Stary Kleparz. Det är en lite sträng och fyrkantig dam som säljer dem. Hon är inte otrevlig på något sätt, utan mer bestämd på ett sådant där polskt sätt. Trots att jag haft frågan på tungan flera gånger, om vilka höns som har värpt dessa ägg, har jag aldrig kommit mig för att formulera den. Om det beror på hennes stränga uppsyn eller att jag huvudstupa kastar mig över andra grödor på hennes marknadsstånd, låter jag vara osagt.

Nåväl, när jag hade funderat färdigt kring mitt gröna ägg, och givetvis också förtärt det, gick jag som brukligt ut på min lördagspromenad. Där mötte jag till min stora förtjusning årets första vitsippor. De stod där i backen vid TV-tornet och spretade ivrigt med sina blomkronor. Upptäckten av vitsipporna ledde till att det gröna ägget snart också bäddades in i mina hjärnvirvlar. Vitsippor har den inverkan på de flesta av oss, skulle jag tro.

Man skulle kunna mena att jag inte behövde föräras fler upplevelser på en dag, för visst är det tillräckligt för en dag – gröna ägg och vitsippor. Men i mitt fall innebär lördagar nästan alltid konsert, och således bar det av på cykel mot Krakóws filharmoniska orkester. Konserten inleddes med Krzysztof Pendereckis (1933-2020) “Jacobs dröm” eller “Jacobs uppvaknande” (på polska “Przebudzenie Jakuba”). Verket, som anses vara Pendereckis farväl till modernismen, utgår från den bibliska berättelsen om Jacob i första Moseboken, som vaknar upp och erfar guds närvaro, genom änglar att klättrar upp och ner från himlen. Jag är tyvärr inte särskilt bevandrad i bibeln och vågar därför inte avgöra huruvida Penderecki lyckades med sitt uppsåt att skildra denna berättelse. Men verket är oerhört suggestivt och närmast visuellt i sin textur, och jag måste medge att det är första gången på länge som jag hans musik nådde mig. Stycket ackompanjerades dessutom av ett videokonstverk av konstnären Dariusz Gorczyca. Och idag är det därtill fem årsdagen sedan Penderecki gick ur tiden, vilket innebär att det var passande med en hyllning till honom av detta slag.

Idag är det också 88 år sedan Karol Szymanowskis (1882-1937) gick ur tiden, vilket innebar att programmets andra punkt var en hommage till honom. Och jag kan inte tänka mig ett bättre val än hans Stabat Mater (op 53) som skrevs över tio år före hans bortgång. Verket är tillägnat hans systerdotter Alusia Bartoszewiczówna, som gick bort efter att en staty (!) på hennes skolgård i Lviv (då Lwów) föll ner och krossade den då fjorton år gamla Alusia. Hennes mamma och tillika Karol Szymanowskis syster, var den burna sopranen Stanislawa Korwin-Szymanowska. Stanislawa var utom sig av sorg, och Karol fick träda in för att ordna det praktiska. Han skulle senare beskriva detta som den svåraste tiden i hans liv. Och den sorg som han och hans syster kände framträder också tydligt i verket. Korsningen mellan de sakrala harmonierna och avsnitten med polsk folkmusik skapar en orolig och samtidigt elegisk stämmning. Karol Szymanowskis musik har en särskild plats i mitt hjärta. Han drabbar mig alltid på ett helt oväntat sätt. Det är så mycket med både hans musik och hans person som jag inte borde tycka om, men det är som om mina känslor inte bryr sig om sådana reservationer. Och under den sista satsen, “Christe, cum sit hinc exire”, bryter således tårarna fram, vilket de också torde göra hos den mest hårdhudade. När verket framfördes i Lviv 1930 var det Stanisława som sjöng sopranstämman, och det är svårt att föreställa sig vad hon kände när hon sjöng denna vackra sista sats.

Kvällens konsert avslutades med Johannes Brahms andra symfoni (op 73), som framfördes med sedvanlig virtuositet av filharmoniska orkestern under ledning av den rutinerade dirigenten Andrej Borejko. Som avslutning vill jag understryka att jag särskilt lyfter på hatten för första hornisten.

Dagens anteckning – 28 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vid Grunwaldzkibron över Wisła blommar redan körsbärsträdet. Varje vår överraskas jag av dess vackra blommiga fysionomi, och hur den låter sina grenar sträcker sig ut mot kyrkan Skałka, kyrkan på klippan som den också kallas. Som om trädet ville omfamna kyrkan. Väva in den i sin blomsterprakt.

Lika säkert som att jag hänförs varje vår av dess prakt, är det att jag varje sensommar och höst glömmer att studera dess frukt. Därmed kan jag inte med visshet säga vad det kan tänkas vara för typ av körsbärsträd. En amatörmässig gissning är dock att det rör sig om sötkörsbär, eller fågelbär, alltså en prunus avium för att slänga sig med latin. Frukterna på dessa körsbärsträd är mycket små och dessutom förfärligt bittra. Det är, som namnet antyder, bara fåglarna som förtär dem.

I Kraków är man för övrigt väldigt förtjust i körsbärsträd. Varje kvarter stoltserar med minst ett körsbärsträd, där dess vita, röda eller rosa blommor mjukar upp vår tillvaro och synintryck. Jag har alltid upplevt det som att det rör sig om flera olika sorters av körsbärsträd, men en närmare undersökning visar att man i Polen bara hyser fyra eller fem inhemska arter och att det blott är sex arter som har introducerats till Polen. Och döm om min förvåning när jag uppdagade att körsbärsträd tillhör plommonsläktet, som i sin tur har inordnats under rosväxter. Med andra ord lär man sig något nytt varje dag.

Nåväl, alla dessa körsbärsblommor för mina tankar självklart till Giacomo Puccinis opera “Madama Butterfly” som hade premiär 121 år sedan. Operan som utspelar sig i körsbärsträdens hemland Japan med en oerhört sorglig handling som kretsar kring olycklig kärlek och fatala misstag, vilket leder till att operans hjältinna, Butterfly, tar sig av daga. Men i operans första akt finner vi istället något betydligt mer livgivande, nämligen scenen där Butterfly möter sin stora kärlek Pinkerton. Scenen jag tänker på är “Quanto cielo! Quanto mar!” (ungefär “så mycket himmel, så mycket hav”). Och det är också i denna scen som körsbärsträdens blommor lovprisas med kören som sjunger “Quanti fior! Quanto mar!/Quanto cielo! Quanti fior!”, vilket betyder “Så mycket blommor! Så mycket hav!/Så mycket himmel! Så mycket blommor!” sådär på ett ungefär (min översättning). Och körsbärsträd är just funtade så att de skapar både himmel och hav med sin blomning.

Dagens anteckning – 27 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vi befinner oss ännu i knopparna tidsålder. Och med sina små ulliga kroppar manifrsterar de också vår sinnebild för den tidiga våren. Ty nämn den stackare som inte hör de inledande raderna av Zacharias Topelius (1818-1898) “Videvisan” under denna årstid:

“Sof, du lilla vide ung;
Än så är det vinter.
Än så sofva björk och ljung,
Ros och hyacinther.” och så vidare

Nå, nu har faktiskt dikten fel, enär jag skådat flertalet hyacinter, sett ljugen titta fram och till och med en och annan björk farligt nära gröna små knoppar (framhåller allergikern ivrigt), samtidigt som viden blottar sina knoppar. Så med andra ord är det verkligen dags för den ulliga sovstocken viden att vakna. Dikten är inte heller särskilt informativ angående vilken sort av vide den anspelar på. Det finns nämligen 400 sorters vide på vår jord att välja mellan. Träden kallas dock för pilträd, medan de mindre kallas för videbuskar. Det finns även ängsväxter som är vide. Videsläktet förfaller med andra ord vara gigantiskt, och består alltså inte bara av en form av små ulliga knoppar utan flera hundra.

Ja, jag envisas med att skriva ulliga knoppar, och kanske har det med en av alla missuppfattningar jag ägnade mig åt som liten tösabit. Jag trodde nämligen att dikten löd “sov du lilla videull” alternativt “videlull”. Det där med “ung” var nämligen något väldigt abstrakt för mig när jag var barn. Åldrandet framstod som något fiktivt och något som andra ägnade sig åt, och nog är det så att man förstår innebörden av “ung” först när man inte längre har den i besittning. Och jag vill tillägga, för att fortsätta min argumentation med Topelius skildring av viden, att vide verkligen inte ser särskilt ung ut. Den ser faktiskt mycket ullig ut, eller hur? Men jag är beredd på att stryka det där med “lull”, då det snarare är en metafor för en inre ullighet som inte går att avbilda.

Med denna argumentation vill jag föreslå att vi byter ut Topelius “ung” mot “ull”. Nedanstående porträtt av bindvide framläggs som bildbevis för videns ullighet.

Dagens anteckning – 26 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Svanarna glider fram över Wisła. (Dock ej synliga på fotografiet nedan.) Med majestätisk prakt tar de sig från den ena strandkanten till den andra, i en evig rekognoscering efter föda. Synen av dessa får mig alltid att tänka på Jean Sibelius (1865-1957). Men det är faktiskt inte hans femte symfoni (op 82) mina tankar förs till, trots att det är den symfonin som innehåller det kända motivet där han, enligt egen utsago, hade inspirerats av svanarnas flykt. Nej, det är istället hans violinkonsert (op 47) som aktiveras i mitt inre.

Jag minns inte längre exakt i vilken situation mitt svärmeri för Sibelius violinkonsert antändes. Däremot minns jag vad jag erfor när jag, då runt femton vårar, för första gången hörde den på allvar. (Sanningen att säga hade jag hört den flera gånger dessförinnan, men det var vid ett särskilt tillfälle den framkallade en ny sorts inverkan på mig.) Det som inträffade var att den likt en magnetisk kraft drog mig in mot dess takter och klanger. Jag minns också tydligt att jag drevs av en oförklarlig förnimmelse av att jag ville krypa in i musiken, lyfta av höljet för högtalaren och för evigt förenas med Sibelius violinkonsert. Nåväl, mycket vatten har flutit under broarna i Kraków sedan dess, och jag har väl blivit något klokare (eller tvärtom), men denna violinkonsert sätter alltjämt fart på ett ohämmat känslosvall inom mig.

Violinkonserten uruppfördes 1904 i Helsingfors. Den tilltänkta solisten hade dock avböjt och en något mindre rutinerad solist fick därför träda in i hans ställe. Sibelius hade in i det sista arbetat med tonsättningen och varken solisten eller orkestern fick tillräckligt med tid för repetition. Det blev därför ett formidabelt fiasko. Istället för att misströsta beslöt Sibelius att skriva om stycket, och strök flera av de mest svårspelade partierna. När denna version framfördes året därpå, med Rickard Strauss på dirigentpulten i Berlin, blev det en succé. Sibelius var dock inte själv på plats och kunde därmed inte ta emot publikens ovationer. Det skulle dröja ytterligare ett år innan denna version framfördes i Finland. Tilläggas bör är att sedan 1990-talet har den ursprungliga versionen framförts flera gånger efter fiaskot 1904, men den version jag själv känner är den reviderade från 1905. Det är också den versionen som finns på standardrepertoaren.

Enligt min mening framförs Sibelius musik alltför sällan på dessa breddgrader, och jag kan dessvärre på min högra hand räkna gångerna jag fått höra någon av alla hans fina tonsättningar i Kraków. När hans musik väl har framförts har den i mitt tycke fått ett ganska svalt bemötande. Kanske passar inte Sibelius det polska kynnet. Men motivet med svanarnas flykt i den femte symfonin torde ju tilltala varje sann krakowit, ty alla här yvs över Wisłas svanar, och då särskilt när de gör sina vackra inflygningar över Wisła.

Dagens anteckning – 25 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vid Wawels fot möter jag en skara med vit-röd-vita flaggor. Deras marsch ackompanjeras av polisbilarnas blåljus. Det ett litet skara av människor. En handfull bara. Deras rop stutsar mellan Wawels murar och de omkringliggande huskropparna. “Жыве Беларусь!” (“Länge leve Belarus”) skanderar de, innan de i nästa andetag ropar “Вольнай Беларусі! Вольна Эўропа!” (“Ett fritt Belarus! Ett fritt Europa!”). De viftar ivrigt med sina vit-röd-vita flaggor, som är symbolen för det fria och oppositionella Belarus.

Jag nickar instämmande, och hummar med i deras ramsor. Men så har det inte alltid varit. Det fanns en tid då jag inte skänkte Belarus en tanke. Deras frihet kändes rentav omöjlig, en ouppnåelig utopi, och dessutom något långt bortom min fattningsförmåga. Men så kom Rysslands fullskaliga aggressionskrig mot Ukraina, och allt förändrades. Jag förstod plötsligt att frågan om Belarus frihet var lika central som Ukrainas kamp för överlevnad. De två frågorna går således hand i hand, och kan omöjligt lösgöras från varandra. Om inte Ukraina lyckas överleva kommer Belarus aldrig bli fritt. Och om Belarus aldrig blir fritt, kommer Ukraina aldrig gå säkert. Det är säkert hopplöst förenklat, men det är så jag ser på situationen.

Idag, den 25 mars, firas frihetsdagen bland Belarus oppositionella i utlandet. Inne i Belarus skulle det innebära betydande fara att högtidlighålla dagen. Дзень Волі (Dzen voli), som dagen kallas på belarusiska, firas till minnet av självständighetsförklaring 1918 som antogs av det då nybildade parlamentet, eller Radan, i Belarus (på belarusiska Рада Беларускае Народнае Рэспублікі). Frågan om Belarus självständighet var mycket kontroversiell. Tyskland menade till exempel att det var en sovjetisk angelägenhet, då större delen av Belarus territorium kontrollerades av Sovjetunionen. Men det hindrade ändå inte parlamentet från att, efter en flera timmars lång debatt, anta resolutionen om självständighet. Men nämn den glädje som varar för evigt, ty snart beslöt sig Sovjetunionen att krossa Belarus suveränitet. Parlamentet tvingades på flykt och har sedan dess verkat i exil. Faktum är att den belarusiska exilregeringen är den äldsta existerande regeringen i exil.

Under Sovjetunionens sista år började belaruserna återigen fira frihetsdagen, och de förekom även i Belarus ända fram till för några år sedan, då regimen i Minsk beslöt sig för att kväsa alla förhoppningar om frihet. Idag är det omöjligt att fira dagen i Belarus och dessutom förenat med stor fara. Belarus säkehetspolis klassar den belaruriska exilregeringen som en extremistorganisation, och Lukatjenkas regim erkänner inte dagen.

Skaran med flaggan för det fria Belarus har nu nått Grodzkagatan på sin marsch mot Rynek główny. Deras slagord hörs alltjämt, och på avstånd ser jag hur ett par med cykel beslutar sig för att göra gemensam sak med belaruserna och ansluter sig till tåget.

Det borde vi alla göra.

“Жыве Беларусь!”
“Länge leve Belarus!”

Dagens anteckning – 24 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är tydligt att det är med öronen som jag möter våren. Varje fågels läte far genom min kropp som en stöt. Varje regndroppe som landar på marken bildar en slags jordens melodier i mig. Insekternas surr fyller mitt inre med en insekternas klang. Tillsammans sätter de fart på en inre kedja av associationer som ackompanjerar mina upplevelser av våren. Självklart gläds jag också åt alla blommor och växter som tittar ut från sin vinterdvala, men det är ljuden som får mig att stanna upp för en stund. Öronen är således det objektiv som bildar min uppfattning om våren. Men mina intryck leder till inte till att jag formar melodier, utan snarare ordkedjor, som de du precis har läst.

Michalina Janoszanka (1889-1952) formade en annan typ av metamorfoser av våren. Målningen av henne som du ser nedan, är hennes version av våren och tillkom någon gång under 1920-talet. Det är en suggestiv skildring, med mystiska växter, som nästan hotfullt lindar in sin verklighet de befinner sig i. Och titta på fabeldjuret i förgrunden, hur kan ett sådant groddjur med fjärilsvingar tänkas låta?

Men vem var hon då, denna kvinna med en så egenartad syn på våren? Vad jag lyckats hitta är att Michalina Janoszanka föddes i Rzeszów, men jag har inte funnit någon information om när Michalina började måla. Vad som är uppenbart är dock att hon redan som mycket ung började studerade konst i Kraków för meriterade konstnärer. Hon studerande också konst i Wien under två år. Hennes främsta produktion består av religiös konst, och flera av hennes alster finns att beskåda i kyrkor i Kraków, bland annat i den Heliga Anna kyrkan (som också har Krakóws vackraste klockspel).

Michalina Janoszanka är dock mest känd för att hon var nära släkt med den kända polska konstnären Jacek Malczewski (1854-1929). Det var kanske därför som hon blev hans musa och viktigaste modell. Hennes ansikte, och kropp, syns på flera av hans målningar. Hon skulle efter hans bortgång skriva en viktig biografi över hans liv.

Mer än så har jag inte lyckats vaska fram om henne.

—

Michalina Janoszanka “Wiosna” (“Vår”) från 1920-29. (Tempera på glas.)