Dagens anteckning – 9 december 2025
Category: by sophie engström
Tags: Dagens anteckning, Rysslands aggressionskrig mot Ukraina, Ukraina
Den nederländska EU-parlamentariken Reinier van Lanschots ögon förefaller först vara lite trötta, men ordet som kommer ur hans mun glöder med en sådan intensitet att ögonen trots allt ges en slags urkraft. Denna urkraft skickas rakt ut bland de församlade politikerna i EU-parlamentet, och förhoppningsvis också ut i resten av Europa.
De ord han formar är egentligen inte häpnadsväckande på något sätt. Han beskriver hur Ukraina varje natt utsätts för långt mycket mer omfattande luftangrepp av ryska bombförsedda drönare och missiler, än många i Europa egentligen vill förstå. Och han har förstås rätt. Det finns de som uppskattar att Ryssland har skickat så många som 50 000 drönare mot Ukraina hitintills i år. Det kan jämföras med 2024 då Ryssland “bara” skickade runt 11 000, eller 2023 då man skickade knappt 1000 drönare. Således är det en mer än fyrfaldig ökning av drönarattacker som riktats mot Ukraina under det senaste året, vilket har tvingat landet till att hitta nya vägar för att försvara sig. Något liknande försvar har ännu inte de europeiska länderna, men sedan en tid utbildar nu ukrainska militärer sina europeiska kollegor i de mest effektiva sätten att försvara sig mot drönare.
Under de inledande månaderna av det ryska aggressionskriget mot Ukraina var situationen den omvända, då vidareutbildade de europeiska länderna den ukrainska militären. Rollerna har följaktligen bytts. Det är inte längre EU-länderna som sitter med den senaste kunskapen om hur man bäst skyddar sig mot krigets fasansfulla konsekvenser. Ibland verkar det som om väldigt få i Europa verkligen inser vidden av den förändringen. Men det är uppenbart att Reinier van Lanschot förstått.
Det framträder kanske mest distinkt i avrundningen av Reinier van Lanschots anförandet, där hans ord bränner som glödande kol. Han sätter nämligen fingret på en mycket öm punkt i det europeiska samvetet, när han säger: “Ukraine is helping us, but we don’t say thank you enough”. Och även här har han rätt, ty man kan utan större svårigheter finna dussintals tillfällen då vanliga ukrainare tackar Europa för dess stöd. Men frånsett några vakna europeiska politiker, ser man sällan att vi vanliga medborgare i Europa tackar ukrainarna för att de inte låter kriget spilla över deras gränser.
Nu försvarar sig inte ukrainarna för vår skull, gud bevars, utan de försvarar sig för att det är deras enda sätt att överleva. Det hindrar dock inte oss från att tacka dem. Men vi ska för den sakens skull inte tacka ukrainarna för att de stupar på slagfältet. Nej, vi ska tacka dem för att det är det enda rätta att göra. Vi ska tacka dem för att de fortfarande ser oss som sina vänner, trots att vårt stöd är så lamt och svagt. Vi ska tacka dem så att ingen ukrainare som kämpar för Ukrainas överlevnad ska behöva tro att vi någonsin förväntas oss ett tack. Och det bästa sättet att tacka ukrainarna är ge Ukraina det de behöver för att få ett slut på kriget.
Något annat slags tack ska de inte behöva utsättas för.
