viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 27 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På Wisła guppar en sjöfåglar fram på den lätta krusning vårvinden skapar. Det är en ganska brokig skara, där svanarna, med sina graciösa rörelser, tycks ha befälet. Gräsänderna glider fram lika bestämt, med de saknar månne svanarns elegans. Sothönsen däremot jönsar runt lika vimsigt som brukligt med sin karaktäristiska ryckiga simstil. Det är som om de aldrig riktigt tyckts veta var de ska. Skrattmåsarna har istället anammat en mer neurotiska simstil, och plötsligt flaxar de till och flyger upp för att norpa åt sig något gott som någon annan har lyckats nosa sig fram till (eller kanske bättre “näbba sig fram till”, ty fåglar har ju varken nos eller luktsinne).

Bland de mer frekvent förekommande sjöfåglarna syns plötsligt en grupp andfåglar där några av dem har vackra och iögonfallande kopparfärgade huvuden och ögon med en utmärkande röd iris. Kropparna är draperade med en stilig grå fjäderdräkt och deras svarta näbbar har en chic blågrå rand, som verkligen är pricken över i i deras gestalt. Andfåglarna i fråga är brunänder och de iögonfallande är hannar, eftersom det är så ordnat bland fåglarna att det är hanarna som är kläddsnobbar. Honorna är mycket mer diskreta, men ändock mycket vackra. Deras huvuden har en varm brun ton, och kroppen är vackert melerad i grått, brunt, svart och beige. Vid en närmare titt är honorna faktiskt minst lika vackra som hannarna, om än en aning mer mindre uppseendeväckande.

Dessa vackra andfåglar förekommer i ett bälte från Asien till Europa, med övervintringsplats i bland annat Japan och Frankrike, men de är dessvärre hotade, och deras antal minskar i oroande hastighet. Man har dock inte lyckats utröna vad det kan bero på, men eftersom de under häckningstiden helst sällar sig till skrattmåsarnas kolonier, vilka också minskar i antal, tror man att det finns ett samband. Kanske beror det på föda, eller att häckningsplatserna blir färre. Det kanske verkar motsägelsefullt att brunänderna häckar med så glupska fåglar som skrattmåsarna, men brunanden dras till skrattmåsarna då deras envetna skränande skrämmer bort andra rovfåglar. Hur, eller om, brunänderna lyckas stå emot att bli uppätna av deras skräniga sällskap förtäljer dessvärre inga källor.

I dessa trakter förekommer brunänderna främst under häckningstiden, men just nu syns de alltså guppa fram på Wisła. Så det torde vara ett gott vårtecken att brunänderna redan anlänt.

—

Eftersom jag inte lyckades fånga någon närbild av brunänderna (de syns sträva mot Wawels strand, längst bort i fotot) bifogar jag även ett foto från min fågelbok. Brunänderna är paret i mitten av bilden. Om någon undrar så är det de vimsiga sothönsen som syns längst fram i bilden från Wisła.

Dagens anteckning – 26 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det tog Felix Mendelssohn hela sex år att avsluta arbetet med sin violinkonsert i e-moll (op 64). Första gången han beskrev konserten var i ett brev till violinisten, tillika vännen och kollegan Ferdinand David (1810-73) år 1838. I nämnda brev ska Mendelssohn har återgett hur han inte kunde släppa ett tema till inledningen av konserten och att han, när den skulle bli klar, ville tillägna verket till sin vän. “Med lite gott humör och lugn och ro kommer jag slutföra arbetet på hara några dagar”, skrev han muntert vidare.

Men sedan blev det tyst, eller rättare sagt, Mendelssohn frågade sin vän Ferdinand David om vissa tekniska detaljer då och då, men tiden gick och gick. Slutligen uppmanade David sin vän att sluta dra benen efter sig och helt enkelt sätta sig ner och avsluta verket. När Mendelssohn väl kom till ro och inledde arbetet med att slutföra violinkonserten gick det också i rödaste rappet. Det tog inte mer än någon vecka att färdigställa den. Men man kan nog anta att Mendelssohn haft violinkonserten i tankarna under de år som den legat i ide, ty när den väl framfördes, med vännen David som solist och dansken Niels Gade på dirigentpulten, innehöll den flera nydanande grepp. Sådana beslut tar ju ofta tid att fatta.

En av de nymodigheter som Mendelssohn införde var att låta första och andra satsen löpa in i varandra, med hjälp av en fagott som håller kvar din ton från första till andra satsen, och den går också över från e-moll till C-dur. Mendelssohn placerade därtill kadensen, alltså det solo som solisten spelar när övriga musiker är tysta, i mitten av första satsen, vilket är ovanligt. (Kadensen återfinns oftast i slutet av första satsen.)

Tillsammans med Sibelius violinkonsert tillhör Mendelssohns dito mina ögon-, eller kanske öron-, sten, och märkligt nog har jag ibland lite svårt att hålla isär dem. Det finns ingen rimlig förklaring till att jag har svårt att skilja dem åt, utom att de båda har hamnat på ungefär samma ställe i mitt hjärta.

Fast det är inte den mycket kända violinkonserten av Mendelssohn som jag nu ska lyssna på, utan hans inte så beryktade violinkonsert i d-moll från 1822. Mendelssohn var då bara 13 år gammal, och var redan bekant för många som en ung virtuos, och många jämförde honom med Wolfgang Amadeus Mozart karriär som ung pojke. Det är ett intressant stycke, som vittnar om en potential om än inte så förfinad som den man kan höra i hans violinkonsert i e-moll.

Ikväll framförs sålunda denna första av Mendelssohns violinkonserter och det på en violin byggd av den napolitanska instrumentmakaren Gennaro Gagliano år 1759. Solist och dirigent är Giovanni Guzzo, och orkestern heter Sinfonietta Cracovia.

Dagens anteckning – 25 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När Franz Schubert (1797-1828) bara hade några månader kvar av sitt korta liv, erfor han något av en kreativ urladdning. Varifrån hans skaparkraft kom tvistar de lärde om ännu, men en förklaring som ofta anges är att han berördes av Ludwig van Beethoven död år 1827. Hans skaparkraft skulle alltså ha varit en hyllning till den store mästaren. Men en annan mycket trolig förklaring kan också ha varit att han då hade uppnått en mognad som tonsättare. Han hade helt enkelt funnit ett eget tonspråk som han nu kunde skörda frukterna av.

Bland de verk som märks från denna tid återfinns Impromptus, som är åtta stycken från solopiano, hans kanske mest kända stråkkvintett i C-dur (D 956), den postumt sammanställda sångsamlingen Schwanengesang (D 957), sångcykeln Winterreise (D 911) och många andra.

I samband med att han skrev Winterreise tonsatte han även den vackra och tekniskt krävande fantasi i C-dur för piano och violon (D934). Verket tillkom under decembermånad 1827 och skulle bli hans sista för violin och piano. Fantasin skrevs till violinisten Josef Slavik och pianisten Carl Maria von Bocklet som båda var vänner till Schubert, och avsikten med verket var att påvisa de båda solisternas stora virtuositet. Det är sålunda ett verk som fodrar förmåga att att bemästra både teknik och känsla.

Uruppförandet skedde i Wien en månad efter att fantasin fullbordats. Men åhörarna den där kvällen lät sig inte tjusas. De värjde sig mot dess längd (den är ungefär 25 minuter lång vilket tydligen var för långt för wienarna) och de tyckte även att strukturen var alltför svårgenomtränglig. En kritiker som bevistade konserten noterades att det blev allt glesare i bänkraderna ju längre solisterna spelade, och han uttryckte även en viss tveksamhet till om han själv skulle lyckas formulera något om musiken han lyssnade till.

Det som åhörarna tyckte var alltför utmanande med fantasins struktur tordes ha varit att den består av sju delar, som är löst sammansatta och ofta står i kontrast till varandra. Värt att notera är också att de sista satserna kretsar kring temat till en av Schuberts egna sånger (nämligen “Sei mir gegrüsst” från 1822), ett val som inte alla tycks ha bifallit.

Vad Franz Schubert sa om att åhörarna inte gav sitt gillande till hans fantasi återger inga källor, men det är möjligt att han tog kritiken med en axelryckning, eftersom han troligen redan vänt sin uppmärksamhet mot nya tonsättningar, ty han var, som sagt, inne i en av sina mest kreativa perioder.

—

Teckningen nedan är inte från uruppförandet av nämnda fantasi, utan återger en Schubertiad återgivet av vännen Moritz von Schwind från omkring 1820. Schubert syns i mitten vid sidan av en man som spelar på gitarr. Ett ganska nytt instrument med denna tid

Dagens anteckning – 24 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För 1461 dagar sedan vaknade vi alla upp till en ny värld. Det var nämligen då som Ryssland inledde sitt fullskaliga aggressionskrig mot Ukraina. Anfallet kom dock inte som en blixt från en klarblå himmel. Många av oss hade sedan våren 2014, med en dåres envishet, framhållit att Ryssland skulle anfalla Ukraina. Men trots det, var det som om hela världen togs på sängen.

1461 dagar av dödande och bombande som kunde ha undvikits om europeisk ledare inte hade envisats med att försöka stryka Putin medhårs. Det går förstås inte att backa bandet och göra alla felsteg ogjorda, men man skulle kunna önska lite mindre av skryt från våra ledare, som att “vi står på Ukrainas sida”, en sådan här dag.

På torget Det fria Ukraina (Skwer Wolnej Ukrainy) i Kraków har en hundrahövdad skara samlats kring ukrainska och polska flaggor, som likt människorna tycks huka i duggregnet. Stämningen är dämpad. Talen som hålls, av bland annat den ukrainske generalkonsuln i Kraków samt företrädare från KOD (en förkortning av “Kommittén till försvar för demokratin” som egentligen bildades som en protest mot förra regeringspartiet Lag och rättvisa, men idag spelar en viktig roll i stödet för Ukraina i Polen), kännetecknas inte av självberöm likt våra världsledare. Generalkonsuln skildrar krigets fasor både på fronten och hur de drabbat civilbefolkningen. Företrädaren för KOD lyfter de behov som finns i Ukraina. Men de varmaste applåderna får de båda när de beskriver det enorma stöd som polackerna visade under anfallskrigets första månader. Hur hundratusentals polacker öppnade sina hem för ukrainare som flydde över gränsen. Hur man ordnade med insamling av kläder, barnvagnar, köksgeråd, cyklar, ja, allt som flyktingar kan tänkas behöva. Den polska solidariteten med Ukraina tycktes då vara gränslös. Oändlig.

En sådan uppoffring utsätter också alla samhällen för kolossala påfrestningar. Det är därför inte att undra på att vissa anti-ukrainska sediment nu vädrar morgonluft. Stödet för dessa är antagligen kraftigt överdrivna av de media som söker sensationer i jakt på läsare och reklamintäkter. Men dessvärre är rysk hybridkrigföring inte sen med att utnyttja dylika lägesförändringar. Den skada denna krigföring åstadkommer i form av misstro mellan polacker och ukrainare är inte att underskatta, men man måste inte låta sig styras av den.

Idag bor det mellan 100 000–120 000 ukrainare i Kraków. Det är nästan 20% av stadens invånare. Men till kvällens manifestation på torget Det fria Ukraina kom det alltså blott några hundra. Med viss rätt kan man kan fråga sig varför, men en delförklaring är antagligen att årsdagen av anfallskriget i år inföll på en tisdag. En annan kan vara att vädret inte var särskilt inbjudande och en tredje förklaring är att universitetets omtentaperiod pågår till och med imorgon (de flesta studenter är inte i stan).

Det som däremot kändes oerhört betryggande var att det föreföll var lika många polacker som ukrainare på manifestationen. Och stödet för Ukraina bland Krakóws invånare är stort. Detta fick vi också besked om härförleden när Krakóws nye ärkebiskop, Grzegorz Ryś, annonserade att kollekten under en söndag skulle gå till Ukraina. Krakowiterna samlade då in tre miljoner zloty på en enda dag.

Men på torget Det fria Ukraina ikväll riktades våra tankar kanske främst till alla de som förlorat sina liv, sina älskade, fäder, bröder eller vänner, till de som blivit lemlästade, till alla som förlorat sina hem, till de som inte längre har några arbeten att gå till, och till alla de som förlorat hela sin framtid. Ord väger lätt i sådana sammanhang, med om de inte yttras gör de ännu större skada.

Dagens anteckning – 23 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Eftersom det idag är 341 år sedan Georg Friedrich Händel föddes i tyska staden Halle, passar det väl bra att vi uppehåller oss en stund vid honom. Han har dessutom sedan inledningen av detta år varit något av en lite efterhängsen följeslagare. Det är dock mitt eget fel, eftersom jag just nu läser boken “Handel in London” av Jane Glover, samt att jag valde att bevista tre av hans operor som härför leden sattes upp på Opera RARA. Så kanske är det jag som är efterhängsen.

Mycket kan sägas om denne mästare bland tonsättare, som skrev 42 operor, 29 oratorier, fler än 100 kantater, nästan oöverskådligt många arior, duetter, trios, 18 concerto grossi och i alla fall 12 orgelkonserter. Vissa uppgifter nämner antalet 600 verk, men man ska också komma ihåg att Händel var en mästare på att återanvända på ett fiffigt sätt, så det är faktiskt svårt att med bestämdhet säga exakt hur många verk han skrev. Låt oss därför nöja oss med att han var extremt flitigt tonsättare med en enorm förmåga till uppfinningsrikedom. Och just eftersom han var så påhittig och nästan aldrig tycktes drabbas av skrivkramp, skulle han också bli förmögen och en riktig superstjärna.

Men trots att han var så känd vet man faktiskt inte särskilt mycket om hans person. Han var nämligen mycket hemlighetsfull när det kom till sitt privatliv, vilket innebär att det än idag cirkulerar massor av rykten om honom. Varför gifte han sig inte, frågar man sig. Han var kanske homosexuell, menar vissa, medan andra hävdar att han högaktade sin frihet och självständighet. Andra menar på fullaste allvar att Händel aldrig gifte sig eftersom den enda kandidaten för ett eventuellt giftemål hade en illvillig mamma som kallade honom för för en enkel spelman, vilket Händel tog som en förolämpning och sålunda bröt han kontakten med kvinnan han var kär i. Fast detta kan lika gärna vara en skröna. Det finns många sådana inom musikvärlden.

Få verkar däremot vilja tro att han var blyg och att det ska kunna ha varit orsaken till att han inte gifte sig. Det är inte omöjligt att han faktiskt var just blyg, eftersom introverta personer faktiskt också kan vara extroverta i ett slags försvar. Men det kanske är för långsökt.

Nej, den troligaste förklaringen går nog att hitta i hans hetsiga temprament, som dessutom ska ha varit särskilt framträdande när något störde hans utpräglade perfektionism. Han tålde helt enkelt inte om det inte blev exakt som han ville ha det. Detta gjorde att han ofta hamnade i konflikt med sina uppburna solister, som tillika var operadivor i dess rätta bemärkelse. Och som alla vet är det svårt att få ihop det med någon om man vill att den andre ska dansa efter ens egen pipa. Strunt samma, han gifte sig inte och det gick ju bra för honom ändå, eller hur?

Nåväl, som ni märker har jag inte tänkt att sälla mig till dem som är hans levnadstecknare, men jag vill ändå passa på att tacka honom för att han tog med sig naturhornen över Engelska kanalen. För om det inte vore för Händel är det möjligt att naturhorn, och senare valthorn, hade förblivit en tysk angelägenhet. Innan Händel kom till London användes horn nästan bara vid jakt, och när han satte horn i instrumentationen till exempel Vattenmusik lyckades han skaka om Londons musikvärld i grunden. Och jag skulle också vilja tacka honom för att han lyckades skapa så oerhört engagerande och underhållande musik trots de där tillkrånglade libretton som barockoperor ofta har. Jag tror helt enkelt att livet vore väldigt enformigt utan Händel.


Bildens källa.

Dagens anteckning – 22 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Klockan 17 den sista söndagen i nästan varje av årets månader är S:t Martinskyrkan (Kościół św. Marcina) i Kraków fullsatt till sista bänkrad. Det är nämligen då som det polska Bachsällskapet bjuder in till konsert. På programmet återfinns givetvis alltid Johann Sebastian Bach, men han ackompanjeras likaså av andra tonsättare, både från sin egen samtid, men likaväl av äldre såsom av senare tonsättare. Stycken framförda på kyrkans orgeln intar på flesta konserter en framträdande roll, men det kan även röra sig om stycken för violin, cembalo, trä- eller/och bleckblåsinstrument, kör och så vidare. Med andra ord är konserternas reportoar av så pass skiftande karaktär att det är svårt att sammanfatta på några få rader, men man kan med viss rätt mena att allt kretsar kring Bach under dessa konserter.

Idén till att bilda ett Bachsällskapet i Kraków formades år 1983, på 300-årsjubileet av Bachs födelse, och bakom initiativet låg läkaren och tillika musikälskaren Henryk Gaertner. Men det skulle dröja ända till 1989 innan sällskapet registrerades som förening. Direkt efter bildandet av föreningen inledde man arbetet med att försöka knyta band med Bachsällskapet i Leipzig, men tidpunkten var illa vald, ty inledningen av 1990-talet var en turbulent tid inte bara i Polen och grannlandet Tyskland utan i praktiskt taget hela Öst- och Centraleuropa. Under en tid såg det till och med ut som om Bachsällskapet skulle somna in innan den ens fått vind i seglen.

Men allt förändrades när cembalisten och professorn Elżbieta Stefańska-Kłyś tillträdde som styrelseordförande i sällskapet. Hennes mål var att försöka väcka liv i den avsomnade verksamheten och trots att tiderna var svåra lyckades hon att skapa ett engagemang för sällskapet som engagerade hela Krakóws musikliv. Vändpunkten kom 2003 när en ny styrelse valdes. Bland dem som valdes in i styrelsen återfanns flera namnkunniga i Krakóws musikliv. Namnen kanske inte säger er något, men för den som intresserar sig för konstmusikscenen i Kraków indikerar dignitärer som exempelvis Jacek Berwaldt (tidigare direktör för Krakóws filharmoniska orkester) eller Anna Woźniakowska (musikkritiker) att den nya styrelsen innebar något av en renässans för det slumrande sällskapet. Sedan dess har det rullat på, och i somras arrangerade Bachsällskapet sin tvåhundrade konsert.

Bachsällskapet arrangerar alltså sina konserter i S:t Martinskyrkan i Kraków, som är stadens enda evangelisk-luthersk kyrka. Den första kyrkan som byggdes på platsen var dock inte luthersk, utan katolsk och byggdes på 1100-talet. Den brändes ner av mongolerna hundra år senare. Den nuvarande kyrkan byggdes på mitten av 1600-talet i barockstil. Kyrkan tillhörde en nunneorden fram till 1816, då den övertogs av den lutherska församlingen. Orgeln, med sin vackra klang, byggdes på mitten av 1800-talet och har sedermera byggts om vid flera tillfällen, och den sista renoveringen gjordes för lite mer än 20 år sedan. Och eftersom den finns i en luthersk kyrka används den flitigt, samt alltså den sista söndagen i varje månad när Bachsällskapets nördiga samling möts.

Dagens anteckning – 21 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Witold Lutosławskis cellokonsert från 1970 inleds med ett modigt, ja, faktiskt nästan uppnosigt, cellosolo som utgår från tonen D, och som sedan leds in i ett slags samtal med sig själv. Men snart bryts den ensamma cellomonologen av orkesterns inträde. Fast det är inte en bruklig bombastisk entré, utan ett trumpetsolo som tycks avbryta cellons ensamma kontemplation. Sedan följer en kamp mellan orkestern och cellon, som understundom tycks leda mot att cellon ska slukas av orkestern. Men istället slutar konserten ungefär där den började, alltså med en modig cello, som trots kollektivets bullriga dominans, lyckas behålla sin egenart och självständighet. Konserten är, som nog framgår, långt från lätt att framföra men kvällens solist, koreanskan Tea-Yeon Kim, hade inga svårigheter att axla den egensinniga cellons karaktär, och hennes prestation var helt enkelt briljant, samt likaså alltid lika fenomenala Krakóws filharmoniska orkester.

På programmet ikväll stod också Anton Bruckners Mässa nr. 2 i e-moll för blandad kör samt blås- och träinstrument. Ett lyckat val av verk, eftersom Krakóws filharmoniska orkester har mycket skickliga musiker i dessa stämmor. Verket präglas av dess kyrkliga form med gregoriansk körsång, men även av vackra och lågmälda solon av blåset. Understundom förfaller blåset nästan ha förvandlats till en orgel, men de når inte helt fram, ty det är som om något fattas i instrumentationen. Om jag vore Bruckner hade jag lagt till exempelvis pickolaflöjt och tuba. Nåväl, nu är jag (tack och lov) inte Bruckner, och verket är spännande, eftersom det just ger tillfälle att lyssna närmare på blåset.

Först ut under konserten var dock Benjamin Brittens Sinfonia da requiem från 1940, som skrevs på uppdrag av den japanska regeringen för att högtidlighålla 2600-årsjubileet av Japans kejserliga hus. Men när verket var färdigställt uttryckte den japanska regeringen sitt missnöje med att Britten hade valt att utgå från den kristna liturgin. Detta var, menade de, en förolämpning mot Japan. Britten i sin tur ville inte kännas vid denna kritik och förnekade att han hade haft någon avsikt att förolämpa. Sålunda fick Britten aldrig sitt honora för stycket. Uruppförandet skedde istället i New York året därpå och det skulle dröja till 1956 innan det sattes upp i Japan.

På dirigentpulten ikväll stod utmärkte Alexander Humala, som är den förre konstnärliga ledaren för Krakóws filharmoniska orkester. Han är dessvärre är en mycket sällsynt gäst hos oss i Kraków, och på många sätt fattas han oss.