viewpoint-east.org

Mitt under kvällens konsert när Krakóws filharmoniska orkester framförde Wolfgang Amadeus Mozarts Sinfonia Concertante för oboe, klarinett, horn och fagott (K. 297b i Ess-dur K. Anh. C 14.01), började jag tänka på en intervju som filmaren Krzysztof Zanussi gjorde med den polske tonsättaren Witold Lutosławski. I filmen, där Zanussi intervjuar Lutosławski, frågar han nämligen tonsättaren var glädjen och njutningen tog vägen inom konstmusik, och refererar till Mozart, som Zanussi menade fångade just både njutning och glädje.

“Oj, det är en mycket komplex fråga”, svarar Lutosławski i intervjun, men han lyckas ändå formulera ett svar. Enligt Lutosławski försvann glädjen och njutningen från konstmusiken när man började betrakta musikerna som maskiner som bara hade sin del i verkets maskineri.

Jag började inte tänka på den intervjun eftersom jag upplevde musikerna som spelade maskiner under kvällens konsert, utan då det var precis tvärtom. De fyra solisterna, som till vardags sitter i orkestern, framförde ovannämnda Sinfonia Concertante med övertygande inlevelse och med både njutning och glädje. Det var helt enkelt svårt att inte sitta och gunga med i tonerna, och snart kom jag på mig själv med ett lyckligt leende på läpparna.

Men är det verkligen ett stycke av Mozart? Om detta tvistar de lärde. I april 1778 var Mozart i Paris och från den franska huvudstaden skrev han ett brev till sin far där Mozart skildrade att han höll på att skriva en Sinfonia Concertante för oboe, klarinett, horn och fagott. Mozart skrev också att musikerna ska ha älskat verket. Men av någon anledning framfördes aldrig Mozarts verk och han ska inte heller tagit med sig det när han lämnade Paris. Hans tonsättning var sedan bortglömd och borttappad i nästan 100 år innan Mozarts levnadstecknare Otto Jahn menade att han hade hittat en anonym handskrift som skulle vara just den konserten av Mozart. Initialt fick verket stor framgång och ingen ifrågasatte dess äkthet, men efter några decennier började musikforskare tvivla på att det verkligen kunde vara Mozarts konsert. Bland annat lyfte några att inga andra konserter för soloinstrument av Mozart är homotonala, alltså att alla satserna går i samma tonart (i detta fall i Ess-dur). Andra forskare har dock påpekat att det kan ha berott på att Mozart inte ville att naturhornet skulle behöva byta ut en del av rören för att kunna spela en annan tonart. Allt det där kan nog stämma, flikar andra forskare in, men det troligaste är att Mozart aldrig skrev någon Sinfonia Concertante överhuvudtaget, utan han hittade bara på en nödlögn för att blidka sin stränge far.

Hur det än är med nämnda konsert, så var det ett fenomenalt framförande ikväll och det är alltid särskilt roligt att höra orkesterns egna musiker gå in i rollen som solister, så att man kan få lyssna närmare på deras färdigheter.

Konserten avslutades med ett bejublat framförande av Carl Orffs “Carmina burana”, men sanningen att säga är det ett verk jag lämnade bakom mig redan i min sena tonår, och jag har aldrig efter det lyckats förstå tjusningen i detta kusliga verk, som andas alldeles för mycket av den dystopiska tidsanda som präglade mellankrigstidens Tyskland. Men trots att Carmina burana inte längre intresserar mig musikaliskt, måste jag ändå medge att det var ett briljant framförande av orkestern, solisterna och kören under skickligt överinseende av dirigenten Łukasz Borowicz.