viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 17 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det var ett tag sedan slog igen boken “Music in Vienna. 1700, 1800, 1900” av David Wyn Jones (The Boydell Press, 2016) men flera i det persongalleri jag mötte i den lever ännu kvar i mitt inre, så som exempelvis pianisten, tonsättaren, musikpedagogen och sångerskan Maria Teresia von Paradis (1759-1824). Det finns de som skulle vilja säga att hennes liv kantades av förlust och oförrätter, men det är förstås inte hela sanningen. Dotter till en tjänsteman i det Habsburgska hovet, borde hon ju haft det ganska förspänt, men redan som barn förlorade hon synen. Detta berövade henne dock inte möjligheten till god allmän utbildning samt utbildning uti musik. Hon hade flera ryktbara lärare, däribland Antonio Salieri, och hennes utbildning skulle leda till att hon blev en enormt uppskattad pianist i Wien.

I unga år umgicks hon i Wiens musikaliska societet och bland de mer prominenta namnen märks bland annat Joseph Haydn. Det sägs att hon ofta framförde en av hans pianokonserter. Hon ska även ha umgåtts med Wolfgang Amadeus Mozart, och det finns källor som menar att hans artonde pianokonsert var tillägnad henne, men om det tvistar man ännu. Vad man däremot vet med bestämdhet är att Salieri tillägnade henne sin orgelkosert (1773).

I mitten av 1770-talet försökte läkaren Franz Anton Mesmer, genom diverse magnetiska experiment, ge henne synen åter, och det hävdades att experimentet delvis lyckades. Men mycket tyder på att hans experiment bara var kvacksalveri och att hon förblev blind, trots alla hans olika magnetiska manicker.

Hennes blindhet skulle dock inte hindra henne från att utveckla sin färdighet som pianist och i mitten av 1780-talet gav hon sig ut på en tre år lång turné genom Europa och hon skulle med den nå stor ryktbarhet. Många åhörare hänfördes av att hon trots sitt handikapp hade lyckats tillskansa sig en ypperlig teknik. Hennes berömmelse skulle också leda till att man i Frankrike öppnade skolor för blinda. Hennes turné är dessutom nogsamt dokumenterad av henne själv, då Maria Teresia använde sig av en föregångare till vår tids blindskrift.

Redan före sin turné hade hon inlett banan som tonsättare, men det var under resan genom Europa som hennes skaparkraft blommade upp, och under den skrev hon en längre sångcykel. Väl hemkommen till Wien fortsatte hennes skaparglädje och hon skrev bland annat operor, flera kantater, kammarmusik och pianokonserter. Hennes operor, som sattes upp i Wien under 1790-talet, blev väl mottagna. Tyvärr har praktiskt taget alla hennes verk gått förlorade och bara några brottstycken finns bevarade till vår tid. Maria Teresia von Paradis skulle också grunda ett institut för musikutbildning för unga flickor i Wien, och hon undervisade både blinda och seende flickor.

En av hennes sista stora framförande verkar vara ha varit en konsert med Haydns “Skapelsen” för piano och sång. Hayden lär ha varit storligen hänförd av konserten och under repetitionerna ska hon ha visat en fenomenal förmåga att memorera hela stycket på enormt kort tid.

Maria Teresia von Paradis gick bort i februari 1824 och lämnade efter sig fler skulder än tillgångar till sin livskamrat Johann Riedinger. För eftervärlden är hon dessvärre mest känd som en replik i pjäsen “Amadeus” av Peter Shaffer som just nu ges på Stadsteatern i Stockholm. I pjäsen omnämns en viss Paradis, som Mozart ska ha koketterat med, genom repliken “Mozart är i Paradiset”. Men om man lyssnar till hennes förtjusande stycke “Fantasie i G-dur“, från 1807, kan man dock mena att hon även borde vara ihågkommen som en tidig pionjär och förebild, samt att hennes värv som musikpedagog för unga flickor borde erkännas som betydelsefull.

Dagens anteckning – 16 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu har denna vårkyla nog trängt in i varje del av mitt sinne. Tömt ut den sommarbris som än hade dröjt sig kvar på min hud. Med sin bleka hand har den svept bort de små fräknar som vågat titta fram. När sinnet är så tungt finns det bara ett fåtal omständigheter som kan skrämma fram det goda humöret. En av dessa är förstås musik, men kanske är det nog ändå så att jakten på ny kunskap är som piggar upp mitt dystra sinne som mest. Litauen kommer här till min undsättning och slår upp för mig helt okända portar.

En sådan ny litauisk pärla som bländat mig med sin tjuskraft är tonsättaren, konstnären och kulturpersonligheten Mikalojus Konstantinas Čiurlionis (1875-1911). Trots att han rycktes bort alltför ung, han blev blott 35 år, var hans verkförteckning mycket lång. Men tyvärr gick ett stort antal av hans verk förlorade under andra världskriget. Idag återstår bara (!) runt 400 verk, och flera av dessa är blott skisser eller fragment av verk. Vad som däremot står klart är att han med sin gärning var grundaren av den litauiska professionella musiken, och att han idag anses vara en av Litauens viktigaste tonsättare. Bland de verk som ofta omnämns återfinns några symfoniska dikter, såsom “Havet” (“Jūra”) från 1903-1907.

När Čiurlionis var i 20-årsåldern började han måla. Han studerade även på konstskola, men förkastade utbildningen med orden: “de lärde mig praktiskt taget ingenting jag ville lära mig”. Banan som professionell konstnär inleddes också ganska sent i livet, när han var 27 år. I sin konst blandade han olika uttryck, med allt från äldre motiv till fantasifulla varelser inom litauisk folktro samt med kosmologiska element. Den här egenartade förening av olika uttryck har gett att han ses som en av pionjärerna inom den abstrakta konsten. Det är också tydligt att hans musikaliska verksamhet influerade hans konstnärliga uttryck, då verken ofta bär titlar som kommer från musikens värld. Verket nedan, “Sonata nr. 3 – Sonat för en serpent” (på litauiska: “Sonata Nr. 3 -Žalčio sonata”) från 1908 är ett exempel på detta inflytande, även om titeln har fastställts först postumt.

Mikalojus Konstantinas Čiurlionis har alltså en stor betydelse för den litauiska nationella identiteten, och hans anses tillhöra en av de främsta bland deras kulturprofiler. Han brann också för den litauiska kulturen och språket, men hans modersmål tycks ändå ha varit polska. Det skulle vara hans fru, Sofija Kymantaitė-Čiurlionienė (1886-1958), som skulle assistera honom med litauiska. Sofija var författare, lärare och litauisk aktivist vars gärning var lika viktig för Litauen, som hennes makes. Men till henne får vi återkomma en annan gång.

Dagens anteckning – 15 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den tredje torsdagen i maj varje år fylls mitt flöde på Facebook och Instagram med leende vänner, som en efter en visa upp sina skjortor och blusar med ukrainsk brodyrglädje. En brodyr som utgör det omisskännliga kännetecknet för de ukrainska vysjyvankorna. Det är praktiskt taget omöjligt att bestämma från när de härrör, ty de är av anrik börd. Vissa forskare vill till och med mena att vysjyvankorna kan härledas till skyternas tid. Denna folkgrupp omnämndes för första gången på 700-talet före Kristus, och de framlevde sina liv på ett vidsträckt område, från Kaspiska havet, via den ukrainska stäppen och hela vägen till Karpaterna i dagens östra Polen. Men det finns inte några handfasta bevis på att de första vysjyvankorna verkligen tillkom under skyternas tid, och de är också oklart om man då behärskade konsten att brodera avancerade mönster.

Några århundraden senare, under medeltiden och Kyjivrikets storhetstid, vet man dock att konsten att brodera hade förfinats och att man kunde forma mer avancerade mönster. Det var sannolikt under denna tid som grunden till vysjyvankornas särpräglade uttryck utformades. Någon som ibland nämns som viktig i sammanhanget, är prinsessan Anna Vsevolodovna av Kyjiv. (Det är inte känt när hon föddes, men hennes dödsdag är fastställd till 3 november 1112.) Anna Vsevolodovnas far hette Vsevolod I och var storfurste av Kyjiv till sin död år 1093. Anna Vsevolodovna har gått till eftervärlden eftersom hon lär ha grundat den första skolan för flickor, och en av de konster som lärdes ut var just brodyr. Det är därmed ganska troligt att tekniken bakom vysjyvankornas mönster härrör härifrån. Anna Vsevolodovna hade förresten anknytning till Sverige, enär hennes farmor var ingen mindre än Ingegerd Olofsdotter, vars far i sin tur var Olof Skötkonung.

Under 1300- till 1600-talet uppstod ett kosackuppror mot polsk-litauiska samväldet i området kring Zaporizjzja. Dessa kosacker skapade fristäder, Zaporogiska Sitj, som också gett namn till epoken. Under denna tid ansåg kosackerna att vysjyvankorna bringade tur på slagfältet, och vissa forskare skulle nog även vilja påstå att det var i och med detta uppror som vysjyvankan fick sin ställning som symbol för ukrainarnas frihetstörst. Kanske var det därför som dessa broderade skjortor och blusar lyckades behålla sin starka position under efterkommande århundraden, trots att kosackernas uppror hade slagits ner. Industrialiseringen och inflytande från omkringliggande länder skulle senare förvisso tillföra nya element och material, men grunden för vysjyvankans utseende bibehölls ända till våra dagar.

Det skulle dock dröja ända till 2006 innan vysjyvankan fick sin egen dag, då Lesja Voronsjuk, en ung student i Tjernivtsi, föreslog sina kurskamrater att de skulle bära en vysjyvanka den tredje torsdagen i maj. Fenomenet spred sig snabbt över Ukraina, och efter Rysslands annektering av Krym våren 2014 och det efterföljande anfallskriget, blev vysjyvankan en symbol för det ukrainska motståndet mot Rysslands aggression mot Ukraina. Idag bärs vysjyvankan sålunda inte bara av ukrainare, utan även av alla som sympatiserar med Ukrainas kamp mot Ryssland. Och likaledes är vysjyvankan idag också en en stark symbol bland de oppositionella i Belarus.

Dagens anteckning – 14 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tornseglarna har nu tagit över ljudbilden i mitt kvarter. De glider svepande mellan huskropparna och deras tjut sprider sommarglädje över vår tillvaro. De dominerar så till den milda grad att de även flyttat in på detta CD-omslag med musik av Johannes Brahms. Men på nämnda CD finns egentligen inte mycket av spirande munterhet, ty tonsättningarna på CD:n tillkom under Brahms sista år i livet, under en tid då Brahms erfor att döden skulle komma även till hans boning.

Sechs klavierstücke (op 118) består av sex pianostycken och tillägnades Clara Schumann efter hennes död (1896), men han inledde arbetet redan tre år tidigare. Trots att det svävar ett vemod över de sex styckena, uttrycker de inte en rädsla för döden, utan snarare en stilla acceptans inför att vi alla ska den vägen vandra. Brahms var nämligen aldrig särskilt rädd för döden, även om han inte längtade efter den. Att förlora sin mest älskade vän, Clara Schumann, var dock ett hårt slag, vilket möjligen bidrog till att han förlorade livsglädjen. Han gick bort året efter Clara.

Det andra stycket (Sonata für klavier und viola op 120) på denna CD är ett stycke som först skrevs för piano och klarinett, och tillkom mellan 1891 och 1894. Efter det att sonaten hade framförts för första gången återvände Brahms till stycket och skrev om det för viola istället för klarinett. Violan är kanske ett av de mest underskattade instrumenten i orkestern. Det är svårt att förstå, ty dess mörka och varma ton är synnerligen intagande. Det är inte heller många som vet att violan faktiskt är ett instrument som kan ha en äldre historia än andra mer kända stränginstrument, och vissa lingvister hävdar att orden violin och violincello faktiskt härrör från viola. Nåväl, hur det förhåller sig med den saken lär man säkert fortsätta att tvista om. Noterbart är dock att första gången violan avbildades på 1530-talet, i fresk i en katedral strax utanför Milano, syns varken violin eller cello till. Violan syns i fresken tillsammans med andra instrument typiska för den tiden, så som orglar, olika slagverk, blåsinstrument och lutor.

Den första violan byggdes alltså någon gång på 1500-talet i Italien, vilket var ett led i försök att utveckla stränginstrumenten. Man ville att stränginstrumenten skulle kunna ha samma register som de mänskliga rösterna, alltså från sopran till bas. Men det skulle dröja till 1700-talet innan man skulle lyckas med att spänna strängarna så att violinen nådde de höga tonerna hos sopranen. Sedan gick allt på räls. De andra stränginstrumenten blev enormt populära, violan hamnade faktiskt i skuggan och hänvisades i många tonsättningar till att blott hålla takt och ton, skulle man kunna säga. Många gör sig därtill lustiga över instrumentet, och en hypotes är att det finns flest musikskämt om just viola och violaisterna. Det finns till och med en Wikipediasida om violaskämt. Jag tror inte att något annat instrument har ringaktats med en sådan sidan. Men det är en högst orättvis behandling av ett så vackert instrument. Ludwig van Beethoven, Mozart, Schubert, Britten, Dvořák visste alla bättre och de spelade helst viola när de spelade i olika stråkensembler.

Nåväl, det finns i alla fall ett musikskämt som inkluderar viola som är värt att återge, och det lyder: “Varför är alla skämt om viola så korta? För att violinisten ska förstå dem.” (Förlåt, alla violinister. Jag älskar också ert instrument.)

Dagens anteckning – 13 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På min väg hem, över gatorna med kullrestenar, genom Planty med sina träd som nästan tycks digna av bördan att bära all grönska, och i riktning mot Wisła, spejar jag efter flyttfåglar. Om de flyger längs med Wisła låter jag vara osagt, men det är oftast där jag möter nyanlända sommargäster. Trots att de säkert vispat med sina vingar, under flera veckor, på sin färd norrut, verkar de som idag nått våra breddgrader, inte alls vara särskilt utsjasade. De kvittrar ihärdigt och flyger med snabba girningar över flodens nästan spegelblanka yta.

Jag hoppar av cykeln och ställer mig vid broräcket. Några förbipasserande turister följer mitt exempel, men de tycks inte alls förstå varför jag spejar upp mot skyn. De hastar därför snabbt vidare, och jag tackar min lyckliga stjärna att de lämnar mig ensam för att hälsa hussvalorna välkomna. Inte heller hussvalorna verkar särskilt besvärade av att turisterna inte har tid för att stanna upp och upptäcka deras 13 cm långa kroppar. De fladdar på med sina vingar, och det gör det snabbt. Varje sekund tar de 5,3 vingslag. Det får en annan att känna sig förfärligt saktfärdig. Men i en jämförelse med kolibrier är hussvalorna riktiga sengångare, ty de förstnämnda slår hela 800 vingslag i sekunden. Jag skakar på huvudet åt sådant frenetiskt flaxande med vingarna och fortsätter min färd hemåt, i långsam mak. Ett tramptag tar ungefär fyra sekunder. Knappast i flygande fläng.

Nåväl, det sägs att om man ser en hussvala får man önska sig något, men frågan är om det även gäller när man får se flera?

Dagens anteckning – 12 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag kommer ut från jobbet har solen redan trevat sig ner under horisonten, och efter sig har den lämnat en rosa ton, som färgar allt omkring sig. Wawels sandgula fasad skimrar i rosa. Turisternas kinder likaså, och till och med deras svarta täckjackor och blåjeans har gått över i rosa. Allt fler tornseglare har nu börjat flockas kring brandtornet i Wawel, och nog är det också så att tornets röda tegel färgats starkade genom solnedgången. Men titta på tornseglarna, visst har också deras mörka fjädrar fått en solnedgångens lyster?

Vad är det då för rosa ton som solen lämnat efter sig? Kanske går den mot laxrosa, men den associationsbanan vill jag inte följa, ty lax får mig att tänka på det engelska ordet för lax, som i sin tur påminner om en otrevlig magåkomma, vilken dessvärre leder mina tankar vidare till den otrevliga krämpa jag drogs med förra veckan. Jag följer istället ordet rosa, som faktiskt betyder dagg på polska och även på ukrainska (роса). På litauiska heter det rasa, vilket för ovanlighetens skull inte är särskilt spännande ord på det språket. Däremot har esterna beslutat sig för att kalla dagg för “kaste”. Intressant, må jag säga. Jag vet inte vad det kommer sig av, men det finns tydligen en by i Estland som heter Kaste küla och ligger i Tartu län. Küla betyder, som ni nog förstår, by. Också intressant ord.

Nåväl, genom en sökning på internet finner jag att Kaste küla inte verkar ha något särskilt att stoltsera med förutom vackra jordbruksmarker. Inte långt därifrån ligger Haimre Park som har ett vackert kapell, men ingen tycks veta exakt när det byggdes. Fram till 1960-talet var den smyckad med islamiska symboler. Där ser man.

Ja, sådant kan man tänka på en måndagskväll i maj. Men man kan ju förvisso också tänka på annat.

Dagens anteckning – 11 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Se, det har ingenting med att jag inte tycker om staden, men ibland kräver mina sinnen att jag söker mig ut genom dess vävnader och ådror. Genom spårvagnsfönstret ser jag stadens alla årsringar. Hur äldre hus ständigt får sällskap av nybyggnationer. När jag färdats till stadens slut, tar jag mig rakt över den senaste årsringen, den nya och högljudda motorleden, som vävt en omfamnande cirkel kring Kraków. Nu återstår bara några steg över virriga viadukter, innan jag når till livet bortom staden. Där klänger husen i klasar mellan kullarna och de omsorgsfullt plöjda åkrarna.

Jag stannar upp för att blicka ut över fälten och begrundar den tystnad som dessa omgivningar äger, men så bryts mina tankar av ett bekant tjut. Ett olycksbådande ylande, som jag inte alls förknippar med denna rogivande plats. Ty det är det välkända ljudet från ett flyglarm jag hör. Under bråkdelen av en sextiondels minut hinner jag tänka att nu har kriget även kommit hit. Som förstelnad står jag mitt på fältet och försöker samla mina tankar för att avgöra till vilken plats jag borde ta mig. Jag kommer på mig själv med att tänka att det är bara logiskt, att det är det jag ständigt fruktar, men förväntar mig ska ske. Kriget är aldrig långt borta i mina tankar. Det är faktiskt ständigt närvarande.

Men runt om syns livet fortgå som vanligt. En bil kör långsamt förbi. En cyklist pustar upp för backen, helt obrydd om den ylande sirenen. Det tar faktiskt en god stund innan mitt inre slår sig till ro med att flyglarmet bara var en övning, för det som kan komma skall.

Jag vänder min blick åt söder och ser Kraków långt där nere, tryggt inbäddad bland alla hus och kyrktorn. Titta, där långt borta syns ju faktiskt Mariakyrkan, och där skymtar ett rådjur som hoppa upp och ner ur det spirande åkerfältet. Rådjuret drar med mina steg mot en grusväg mellan åkrarna. Och där sticker en lärka upp i skyn. Med sin lilla tunga drillar en av de vackraste av alla sånger som fåglar kan sjunga. Tänk att romarna ansåg att lärkornas tungor var en delikatess. Alltid dessa romare med sina stolliga upptåg.

På en elledning sitter en annan välgörare, som en not på ett notblad, och sjunger en vacker liten slinga. Dess gyllengula bröst skimrar som guld medan de grå små strecken på dess sidor och rygg nästan förefaller vara dit målade av misstag. Ja, så ser den ut, gulhämplingen, som blott mäter 11 cm från näbben till stjärten. Fjäderlätt är den också, med sina 11-13 gram. Den är ganska vanligt förekommande häromkring, men den kommer sällan längre norrut än till Skåne, dit den kom första gången på 1940-talet. Några ensamma stackare har tydligen även vågat sig hela vägen upp till Västerbotten.

Medan jag står där och lyssnar på gulhämplingen tänker jag att ondskan förvisso aldrig är särskilt långt borta, men skönheten bor också precis nästgårds.