viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 8 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Många tycks redan ha noterat att Robert Schumann föddes på denna dag år 1810, men inte särskilt många verkar känna till att det på Robert Schumanns sista födelsedag år 1856 föddes en liten flicka i Warszawa som hette Natalia Janotha. Natalia föddes rakt in i en musikerfamilj, hennes pappa var tonsättare och lärare vid musikaliska akademien i Warszawa, så att hon skulle välja samma bana var ingen överraskning för familjen. Hennes mamma hade varit vän med den store Fryderyk Chopin. Natalia inledde sin musikaliska bana i hemmet, där hon studerade piano för sin far, men snart visade hon stor begåvning, och sändes därför till Berlin för att studera för ingen mindre än Clara Schumann och även för Johannes Brahms.

Efter avslutad examen åkte hon ut på sin första turné, och nådde snart berömmelse. Och berömmelsen växte när hon fick hoppa in för Clara Schumann på hennes turné i England, eftersom Clara var för sjuk för att uppträda. Natalia Janotha spelade även tillsammans med både den då mycket kände violinisten Joseph Joachim samt förstås Johannes Brahms. Natalia Janotha var en så pass eftertraktad pianist att många jämförde henne med hennes landsman Ignacy Paderewski, som verkade ungefär samtidigt. Paderewski var under denna tid kanske världens mest efterfrågade pianist. Precis som Paderewski skulle Natalia Janotha också skriva musik, fast hon skrev dock enbart pianostycken. Hon lär ha åstadkommit över 400 tonsättningar, var av de flesta tyvärr verkar ha fallit i glömska.

Genom sin mor fick hon år 1883 kontakt med hertiginnan Marcelina Czartoryska, som i sitt hem hade bevarat Fryderyk Chopins alster efter hans död. Chopin var vid denna tid inte särskilt känd. Natalia Janotha stannade flera månader i Kraków för att studera Chopins verk och med hjälp av hertiginnan blev hon snart känd som en ytterst skicklig tolkare av Fryderyk Chopin. Så det var på detta sätt som Chopin blev känd för en vidare krets. Under sin tid i Kraków gav hon också flera konserter på musiksällskapet (som senare skulle bli Krakóws filharmoniska orkester) och framförde flera verk av Schumann, men givetvis också Chopin. År 1885 utnämndes hon till hovpianist vid det kejserliga hovet i Berlin, en tjänst hon förlorade först vid första världskrigets utbrott. Under hela sitt liv skulle hon turnera land och rike runt och hon var mycket eftertraktad ända till hon var på sin ålders höst.

Nu skulle man ju kunna tycka att ovanstående räcker för att göra Natalia Janotha märkvärdig, men det förefaller som om hon var en person som inte nöjde sig med sin lott. Hon var nämligen även en styv bergsklättrare, och väckte stor uppmärksamhet när hon iklädd byxor besteg de högsta topparna i bergskedjan Karpaterna. Tilläggas bör också att hon var en mycket stolt kattägare. Hennes svarta katt hette “White Heather”, vilket betyder vit ljung. I vissa kretsar anses vit ljung tydligen bringa tur och det var av den anledningen som Natalia Janotha hade gett sin katt detta namn.

Natalia Janotha gick ur tiden dagen efter sin 76:e födelsedag, så man kan ju anta att festen kvällen innan var spektakulär.

Dagens anteckning – 7 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Gustav Mahler lär en gång lite skämtsamt ha sagt (ja, jag vet det är förfärligt tjatigt med Mahler, men det är festival här i stan och jag kan inte låta bli skriva om dagens konsert, men istället för en bild på konsertsalen får ni bilder på rosor, jasmin och den första egna tomaten) att hans tredje symfoni var ett stort gapskratt av eufori rakt i ansiktet på hans samtid, och att han hoppades att med den att han äntligen skulle kunna tjäna pengar och nå berömmelse. Men något senare tog han tillbaka detta och framhöll istället att folk som vanligt ändå inte skulle förstå de glädjeyttringar som kan höras i den.

Nå, jag vet inte om jag tycker att den är särskilt munter, men den är storslagen och vissa avsnitt sprudlar den av glädje och upprymdhet. Instrumentationen är också vidunderlig. Slagverket består av åtta timpani (det är två som spelar dessa), bastrumma, virveltrumma, cymbaler, tamburin, tamtam, traingel, käppar (!) samt två klockspel. Bland slagveket finns också fyra eller sex stämda klockor. I bleckblåset är det åtta valthorn, fyra trumpeter samt posthorn, flygelhorn därtill fyra tromboner och en tuba. I träblåset sitter fem klarinettister, en stämd i B en annan i A, två basklarinetter samt tre bess-klarinetten. Fyra flöjtister med två på piccolaflöjt, fyra på oboe samt engelskt horn. Därefter har vi förstås första och andra violin, viola, cello, kontrabas och två harpor. Vi får inte heller glömma altsångerskan (som ikväll sjöngs av Małgorzata Pańko-Edery), damkören och barnkören. Mahler hade sannerligen bestämt sig för att ge oss vad vi tål.

I vilket fall som helst är det den längsta av Mahlers symfonier och brukar, just beroende på dess längd, framhållas som den svåraste att ta till sig. Sammanlagt är den ungefär 90 minuter lång. Första satsen är över 30 minuter och kan därmed suga musten i den mest ihärdiga Mahlerian (även om det inte gäller mig). Mahler tar ut oss på en promenad i bergen. Sedan följer tre satser där vi språkar med fälten, blommorna, djuren i skogen (och så många fåglar: göken, gransångaren och så många andra) och slutligen har vi ett samtal med kärleken. Helt naturlig dialog enligt Mahlers tankestil.

Och när jag under kvällens konsert, med den helt fantastiska orkestern Sinfonia Iuventus samt filharmonins damkör och ukrainska barnkören, som vanligt brast i gråt när de små änglabarnen sjöng ding-dong från sin himmel, eller när jag lät mig genomljudas av de två fenomenala unga männen på timpani, som unisont slog sin fanfar för vad kärleken säger oss, tänkte jag att för att uppskatta detta måste man tillåta sig att vara lite förryckt och inte så kontrollerad. Kanske är det just det som får mig att älska Gustav Mahlers musik.

Som tillägg kan jag säga att det var andra gången som jag hade möjligheten att få höra trean framföras levande och kvällens konsert var långt mycket mer gripande än den tolkning jag hörde tidigare. Vad det beror på vet jag inte, men jag uppskattade verkligen kvällens dirigent, Gabór Hollerung, som hade en klassisk europeisk stil, utan alltför yviga gester.

Dagens anteckning – 6 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En av de största Mahler-upplevelserna jag har haft inträffade för ganska exakt två år sedan. Det var nämligen då som Krakóws filharmoniska orkester, under ledning av dirigenten Alexander Humala, framförde Mahlers andra symfoni. Upplevelsen var så stark att luften inne i själva konsertsalen tycktes vara elektrifierad av intryck, och efter konserten var jag helt slut, som om jag hade simmat genom den störtflod av känslor som jag erfor under konserten. Och det var också då som jag blev som uppfylld av Mahlers musik.

Sedan dess har den konserten blivit som en slags referenspunkt för mina olika Mahler-upplevelser, och trots att jag sannerligen fått möjligheten att njuta av flera av Mahlers symfonier så har ingen av dessa olika tillfällen påverkat mig i samma utsträckning. Det är kanske därför som jag med viss bävan nu ska gå in på samma konserthus för att återigen lyssna på Mahlers andra symfoni, men nu under ledning av legendariska Antoni Wit.

Man kan med viss rätt hävda att Mahlers andra symfoni i c-moll, kallad Uppståndelsesymfonin, möjligen skrevs just i ett försök att lämna ett oförglömligt intryck på åhörarna. Kanske är det därför som instrumentationen ser ut som den gör. Bleckblåset innehåller till exempel 10 valthorn och 10 trumpeter, men delar av dessa spelar bakom scenen och hörs bara svagt (förutom under de avslutande satsen då de kommer upp på scenen). Vidare är det en herrans massa träblås (enligt partituret ska det vara fyra piccolaflöjter), percussion och stråk samt två harpor (men däremot inte mandolin, som i flera av hans senare symfonier). Sedan är det två solister, sopran och alt samt en fullstor kör. Om det var beroende på denna instrumentation som symfonin var den mest omtyckta symfonin av honom under hans livstid, låter jag vara osagt. Men visst imponerar det!

Symfonin skrevs mellan 1888 och 1894 och det sägs att han hade vissa problem med finalen, vilket inte alls är svårt att förstå med en så intensiv första sats, där vi får gå genom drömska och förtrollande inre landskap, kastas in en svärm av känslor eller tassar ömsint på tå. Andra satsen är väl den jag tycker minst om, men det bekommer mig inte för snart tar tredje satsen över där färdas vi mellan svulstiga och svärmiska teman. Helt yra av alla känslor rusar vi blint in i fjärde satsens altsolo som är så oemotståndligt vackert, men det är i den sista satsen som mitt hjärta slits ut och i stycken. Och så även under kvällens konsert.

Min upplevelse av de två konserterna går inte att jämföra. Under första konserten leddes jag som en novis genom symfonin, medan jag denna gång kunde varje ton och vet numera exakt vilka partier jag uppskattar mest. Precis som förra gången kändes det som jag hade simmat genom en störtflod av emotioner, och jag erfor ännu en gång hur fullkomligt förryckt vacker Mahlers musik är. Men om jag tvingas välja mellan de två konserterna väljer jag ändå den för två år sedan, och det har att göra med att det var den som på allvar väckte mitt intresse för Mahlers musik. Jag hade ju uppskattat Mahler tidigare, men med den konserten förändrades allt. Jag blev en nörd.

(PS. Jag kan faktiskt inte komma på ett bättre sätt att fira Sveriges nationaldag!)

Dagens anteckning – 5 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Är ni i åskmånaden? Åh, det är den bästa av årstider”, utbrast min polske hyresgäst glatt, när vi talades vid på telefon en gång för några år sedan. Han hyrde min lägenhet i Göteborg och jag bodde på den tiden i Lviv. Jag hade så sakteliga börjat vänja mig vid de tvära och ursinniga kast vädret kan företa sig här i Centraleuropa. Från stekande hetta till skyfall. Min polske hyresgäst var däremot inte särskilt imponerad av vädret på västkusten, och längtade tillbaka till vädrets ursinniga skepnad i Centraleuropa.

Vädret i Kraków skiljer sig inte nämnvärt från det i Lviv, men en sak har Polen gett mig som Lviv aldrig riktigt lyckades med, och det är att uppskatta chłodnik. Chłodnik, eller rättare sagt Litewski chłodnik, är en kall soppa rödbetssoppa som bokstavligen serveras i varje gathörn under sommarhalvåret. Ty det är svårt att tänka på varm mat under sådana dagar. Någon fann därför en lösning på detta problem redan under det Polsk-litauiska samväldets tid. Ja, det förhåller sig faktiskt som så att litewski chłodnik kanske började servas redan under 1600-talet, men det var först på 1700-talet som den hamnade på pränt av kocken till samväldets siste härskare, Stanisław II August.

Som ni kanske förstår av namnet har den ett litauiskt förled (litewski), medan chłodnik kan kanske sägas betyda ungefär “avkylare” (min hemsnickade översättning). Således kan man översätta litewski chłodnik till litauisk avkylare, om man så vill. Märkvärdigt nog har polackerna inte valt att använda sitt favoritord, nämligen “barszcz”, som betyder rödbetssoppa. På litauiska finns det däremot inget litauiskt i namnet, och rätten kallas för Šaltibarščiai. Šalt betyder kall och barščiai betyder borsjtj, eller på polska barszcz.

Det finns tydligen vissa skillnader mellan litauisk och polsk kall rödbetssoppa. Dessa skillnader är dock försumbart små och man kan praktiskt taget kan säga att det är samma rätt. Basen i soppan är kefir eller liknande syrad mejeriprodukt, som man spär med buljong. Sedan tillsätter man kokta rödbetor som rivs fint. I Polen inkluderas ofta den kokta rödbetsblasten. Sedan finhackar man syrad gurka, dill, gräslök, rädisor och blandar allt. Som tillbehör serveras oftast ett kokt ägg, men som ni ser på bilden går det faktiskt också bra utan.

Rätten finns givetvis också i Ukraina. Där kallas den holodnyk (голодник), men den ukrainska varianten är något mer robust och man kan tillsätta till exempel morötter. Men enligt min mening är den inte riktigt lika vanlig i Ukraina som den är här i Polen. Den troligaste förklaringen till det är att russifieringen av Ukraina under 1800- och 1900-talet gjorde att många ukrainare glömde bort denna rätt med anor från det Polsk-litauiska samväldet.

Dagens anteckning – 4 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det händer ju allt emellanåt att man hör någon kalla den svenske kungen för “Tjabo”. De flesta som gör det vet kanske inte att ordet betyder kompis och härrör från ordet “tjavo” på romani. Och likaledes hör man ganska ofta att folk kallar Gustav Mahlers första symfoni i d-dur för “Titan”. Jodå, jämförelsen mellan kungens smeknamn och Gustav Mahlers första symfoni är helt logisk, ty inget av dessa smeknamn är helt rättvisande. Kungen är nämligen inte vår kompis (och jag tvivlar på att han har kompisar på det sättet), och Mahler använde bara titeln Titan vid två ynka tillfällen, sedan slängde han den i papperskorgen.

Men varför satte då Mahler denna titel på sin första symfoni? Jo, anledning kan ha varit att han försökte ge en slags förklaring till hur symfonin skulle kunna tolkas. Symfonin fick nämligen svidande kritik vid sitt första framförandet i Budapest 1889. Kritikerna menade att den var fragmentarisk och obegriplig. Därför ville Mahler hjälpa åhörarna på traven med att ge en programmatisk referenspunkt till verket. Titeln kommer från den romantiske författaren Jean Pauls roman med samma namn, och handlingen i romanen cirklar kring hur en ung man formas till hjälte genom att slåss för godheten. Men Mahler använde bara denna titel två gånger, i Hamburg 1893 och i Weimar 1894. Sedan övergav han tanken om att försöka ge åhörarna en sådan nyckel till tolkning. Efter de två ovannämnda konserterna lyfte Mahler inte bara bort titeln Titan, han skrev även om symfonin.

Så summan av kardemumman, det är således inte helt korrekt att kalla Mahlers första symfoni för “Titan”, eftersom den version av Mahlers första symfoni som vi hör framföras idag är inte samma version som de han kallade för Titan.

Nåväl, ikväll har jag fått höra studenterna på Krakóws akademiska musikhögskolan åstadkomma ett bejublat framförande av denna medryckande och energigivande symfoni. Och en särskild eloge bör gå till den unge mannen på oboe.

Dagens anteckning – 3 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är kanske inte att undra på, men efter att ha följt de senaste veckornas politiska batalj eller kanske snarare kalabalik, här i Polen, befinner jag mig i ett tillstånd som kanske snarast kan beskrivas som kraftlöshet. Några fler politiska rabalder och påhitt orkar jag helt enkelt inte med. Så jag gör som Lech Wałęsa, drar mig undan och gräver ner mig i det som verkligen intresserar mig. Som att mina tomater börjar få färg eller varför inte Ludwig van Beethoven. (Förlåt att jag är en sådan kuf). Vad gjorde han idag för 200 år sedan?

Det visar sig att han idag för 200 år sedan precis har återhämtat sig från en längre tids sjukdom. Men trots sin sjukdom, vilken den nu månde ha varit, arbetade han flitigt på och hade precis fått höra bland annat sin tolfte stråkkvartett (op 127) framföras. Kvartetten skulle bli den första i den serie av kvartetter som brukar kallas “de sena kvartetterna”, alltså de sista stråkkvartetter han skrev innan han gick bort 1827. Kvartetterna är sex till sitt antal och innehåller också den mycket svårspelade “Große Fuge” som tillkom hösten 1825.

Den tolfte stråkkvartetten tillhör också de som ofta kallas för Galitzin-kvartetterna, efter den ryske prins som hade beställt verken år 1823. Prinsen i fråga beställde de tre första kvartetterna, vilka är den tolfte, trettonde och femtonde. Den trettonde och den femtonde kvartetten skrev han för övrigt parallellt. (Han skulle senare skriva den fjortonde och sextonde samt Große Fuge.)

Nåväl, låt oss lämna detta virrvarr av olika numreringar och istället gå in på stråkkvartetterna. När Beethoven fick beställningen till de första kvartetterna hade han inte skrivit stråkkvartetter på över tio år, och orsaken till att han accepterade erbjudandet var att han var, som så ofta genom livet, i ekonomiskt trångmål. Samtidigt som han skrev stråkkvartetterna arbetade han dessutom med det som skulle bli hans sista symfoni, den nionde i ordningen. När de första kvartetterna i hans serie av sena kvartetter hade premiär, blev det dock ett mycket kyligt mottagande. En musiker lär ha yttrat att “vi vet att där finns något där i dessa verk, men vi vet inte vad det är”, och tonsättarkollegan Louis Spohr menade att de var otydliga och oriktiga hemskheter.

Idag tillhör de sena kvartetterna de mest omtyckta bland hans stråkkvartetter och anses dessutom vara de viktigaste av alla verk som någonsin tonsatts.

Dagens anteckning – 2 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Sent i går kväll anlände så åskovädret, och la sig tungt över staden med sin blöta fysionomi. Som om den ville kuva, eller rent av kväva, något. Genom ljudet av regndroppar som våldsamt kastade sig mot marken, hördes inga glada skratt. Det var givetvis en ren tillfällighet att detta hände precis samtidigt som den sena vallokalsundersökningen visade att Trzaskowski skulle besegras av Nawrocki, men det kändes ändå som ett obehagligt sammanträffande. Lite som om vädrets makter ville illustrera vad hälften av folket kände.

Dagen inleddes således med beskedet att Nawrocki verkligen vann valet, och en tryckande hetta löpte mellan stadens huskroppar. Hettan påminde om en ilska, som hade fastnat bland stadens gator. Hemlöst vandrande, på jakt efter att få utlopp för sin frustration. Många av de ansikten jag mötte på min väg genom staden ackompanjerade egentligen bara den känslan.

Men lika mycket som hälften av folket känner vrede, glädjs den andra hälften. Kanske menar de att de har räddat Polen undan en förestående kris. Klyftan mellan de olika tolkningarna hur Polen borde te sig, gapar större än någonsin. För en utomstående förefaller den vara bråddjup som en avgrund, nästan omöjlig att överbrygga.

Vad som nu kommer att ske är för mig omöjligt att förutspå. Jag är en dålig kännare av Polens politiska sakförhållande. Men ett uppslitande nyval ser i alla fall för stunden ut att ha avvärjts. Regeringen kommer inom kort utlysa en förtroendeonröstning. Om de överlever omröstningen, kommer regeringen att försätta regera, även om det lär bli svårt att få genom sin politik utan presidentens godkännande.

Det enda jag möjligen vågar hävda är att de (förhållandevis) goda relationerna mellan Polen och Ukraina, som uppstod efter Rysslands aggressionskrig mot Ukraina 2022, kan vara hotade. Den tillträdande presidentens kampanj har under valrörelsen nämligen många gånger riktat udden just mot Polens stöd till Ukraina. Och om det vill sig riktigt illa kan de goda relationerna mellan de båda länderna bara vara en kort parantes i en lång rad av årtionden och århundraden av meningsskiljaktigheter. Men ännu så länge är det svårt att sia om hur hans presidentskap kommer att bli. Det är egentligen bara att se tiden an.