Under frukosten satt jag och tittade ut genom fönstret på en liten gynnare som med snabba vingslag flög runt i trädet. Den flög upp en bit och fångade något skrovmål, som dock var osynligt för mina ögon, sedan ner på en gren. Upp flaxade den, sedan ner på en gren och om igen. En vacker liten fågeldans att kontemplera över till morgonkaffet.
Jag brukar se den utanför fönstret, så inget nytt under solen, men i morse följde jag den lite extra nogsamt. Jag brukar kalla den för gransångaren, men i sanningens namn vet jag inte om det verkligen är en gransångare. Det kan lika gärna vara en lövsångare, ty de båda är förvillande lika till det yttre. Tycker i alla fall jag, som är dålig på att bestämma vissa fågelarter på deras fjäderdräkt. Det är sången jag tar dem på. Gransångarens sång låter ungefär som granens barr. Kort och stickigt. Tjip-tjip-tjip. Medan lövsångaren har en längre drill som låter ungefär som ett litet löv, så som det ser ut när lövet faller till marken. Nästan lite bofinklikt är deras sång. Men eftersom jag oftare hör just gransångarens sång utanför mitt fönster, antog jag, där jag satt och drack kaffe, att det måste ha varit just gransångarens frukostbestyr jag skådade. Nå, det var nog kanske snarare den andra frukosten jag fick åse, ty jag är sällan uppe med tuppen, vilket ju fåglar i allmänhet är.
Jag har dessvärre ingen bild på mitt frukostsällskap, utan ni får istället beundra denna lilla fågelskådare som definitivt har ett eget kartotek över grannskapets fåglar, men hennes beteckning för de olika små gynnarna går tyvärr inte att återge i text. De består nämligen av ett raffinerat register av olika typer av öronvift och svanstippslyft.
