viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

I morse, när jag ännu låg kvar i sängen och tvekade inför dagen – så som man gärna gör när man har lärt sig att den kan ta en på sängen – såg jag ett välbekant gäng komma förbi mitt fönster. Det var en grupp stjärtmesar som kom förbi och ivrigt undersökte alla grenar som om grenarna vore inlagda på sjukhus för en sällsynt sjukdom som varje läkare vill undersöka. Stjärtmesarna små tjipp-tjipp ingår i en oändlig räcka av betänkligheter som vi inte vet något om. Det är helt enkelt svårt att tänka som en stjärtmes.

Överhuvudtaget är det svårt att tänka som djur, även om vi gärna vill lägga ord i deras munnar och få dem att säga än det enda och än det andra, utgår det alltid från vår begränsade uppfattning av vad som kan och inte kan sägas. Jag gör det ideligen med min katt. Hon säger saker utan att veta om det, skulle man kunna säga.

Fast det är väl likadant oss människor emellan. Frågan är om vi faktiskt kan tänka som någon annan. Ibland tror jag att vi är fast i våran egna huvuden, oförmögna att sträcka oss ut till en annans perception av tillvaron. Detta var dock en alltför dyster sinnebild, och jag beslutade mig för att gå ut för att söka upp stjärtmesarna. Jag gick faktiskt en bra bit, utan att träffa på mina stjärtmesar.

Däremot träffade jag på en lite blygsam gröngöling, några pratsjuka talgoxar, en och annan sällskapssjuk blåmes och andra fjäderprydda vänner som hade en hel del att förtälja om att februari faktiskt också är en månad att beakta. Jag stod en stund och beundrade Kraków, innan jag vände om för att på konsert, men det var så storslaget att jag får låta mina upplevelser smälta innan jag kan redogöra för dem.

Bildens källa.