På Poznańs pittoreska stora torg, mitt i deras gamla stan, råder det som sagt julstämning. Poznań är nämligen alltid först i landet med att öppna sin julmarknad. Man skulle kunna tro att det vore Toruń som ägde den ledartröjan, enär de stoltserar med Polens godaste pepparkakor, men så är alltså inte fallet.
Det är inte särskilt många besökare på julmarknaden, men det kan ju bero på att det är fredag förmiddag och de flesta är upptagna med sina lönesysslor. Det är bara några grupper med tillresta skolbarn som surrar runt, med sin omisskännliga hyperaktivitet, bland ställen med kylskåpsmagneter. Att samla kylskåpsmagneter som föreställer platser man besökt är något av en idrottsgren här i Polen, och likaså i Ukraina. Jag har aldrig mött en lika utbredd fascination för dessa, ofta hopplöst kitschiga, tingestar i Sverige. (Dessvärre har jag också själv drabbats av denna smitta, och måste alltid köpa med mig en kylskåpsmagnet när jag är på resa.)
Men jag lämnar snabbt småfolkets nöjespark, för att bege mig till min lustgård. Det förhåller sig nämligen tursamt nog så att det här på torget härbärgerar ett musik- och instrumentmuseum. Och den första jag får möta, när jag kommer in i museet, är den förtjusande serpent, som ormar sig precis som den borde i en lustgård. Den två meter långa serpenten hade sin storhetstid under 1500-talet, och dess ljuvliga trombonliknande munstycke ger ett särdeles tilltalande ljud. Jag skulle kunna skriva långa essäer om detta instrument, men den essän avslutas abrupt när jag vänder mig om och får jag syn på en puzonet, en äldre släkting till trombonen med anor från 1300-talet. Inte långt från dessa skönheter syns några tidiga klarinetter stiligt poserande. Jag får träffa flera olika cembalo, alla av förnäm börd. Detsamma gäller alla dessa charmerande klavikord med vackert målade insidor. Och glasharmonikan med sin underliga, spolformade kropp. Här finns uppresta flyglar med oemotståndlig utsmyckning, men det vette fåglarna hur strängarna är placerade i den där som har formen av en harpa.
Och vi ska inte glömma alla viola di gamba och viola d’amore som jag får möta. Men det går helt enkelt inte att presentera alla och envar.
I avdelningen för folkmusik finns massor av olika säckpipor. Ja, inte är det bara i Skottland man har spelat på detta uppblåsta instrument. Här finns vanliga violiner och träskofioler (de som bara är som en planka). Men instrumenten från Indien tar nog ändå priset för bästa kostym, så som exempelvis den påfågelsliknande gottuvadyam, eller sarangin med sin lite fyrkantiga uppsyn.
Dessa instrument är inte bara intagande att titta på, deras röster väcker också känslosvall hos mig, när får jag höra dem med hjälp av den surfplatta som museet lånar ut. Så ni förstår nog att detta på många sätt ett paradis på jorden för någon som förälskat sig i musik.
