Idag skulle Krzysztof Penderecki (1933-2020) ha fyllt 91 år, och det passar därför bra med nedanstående anteckning.
Det är inte lätt att tränga in i Krzysztof Pendereckis pianokonsert, kallad “Zmartwychwstanie” (på svenska “Uppståndelse”), tänkte jag häromkvällen när jag besökte konserthuset och hörde Krakóws filharmoniska orkester framföra just detta verk. Ibland känns verket alltför fragmentariskt och förefaller nästan vara oregelbundet utstött, som om Penderecki hade duttat ut lite uppslag till idéer lite här och var. Men det här hindrar inte att jag blir instreserad av det jag hörde, och som alltid med Pendereckis tonsättningar blir jag väldigt engagerad och nyfiken. Hans ljudvärld är helt unik, med sina val av ovanliga instrumentkombinationer. Det senare förstärker en kaotisk atmosfär, som likafullt är eggande och medryckande. Den drar in mig till sitt egna unika kosmos, och snart låter jag mig helt uppslukas av Pendereckis originella tonspråk.
Pendereckis pianokonsert skrevs i början av vårt sekel, och var nästan färdigt den elfte september 2001. Han beslutade sig då för att skriva ett mörkare verk, lyfte därmed ut delar och skapade en ny struktur. Verket är sannerligen mörkt, och ackompanjerade väl min sinnesstämning i söndags kväll. Och även om Penderecki hade elfte september i tankarna när han slutförde verket, passar dess oroväckande stämning väl för vår tid.
Solist i söndags var den skickliga pianisten Mūza Rubackytė och dirigerade gjorde den inkännande Alexander Humala.
Konserten avslutas med ett bejublat framförande av Antonín Dvořáks åttonde symfoni i g-dur (op 88. B 163), och jag kan därmed som sedvanligt bara tacka för en enastående resa in i musikens universum.
Man kan läsa mer om pianokonserten här
https://culture.pl/pl/dzielo/krzysztof-penderecki-koncert-fortepianowy-zmartwychwstanie
