TV-tornet i Podgórze i Kraków lyser klart i blått och gult ikväll, ty idag är det Europadagen.
Den nionde maj varje år, firas denna dag över hela EU. På vissa platser mer än på andra platser. I Lviv firades den ivrigt för några år sedan, med start 2014 efter revolutionen Euromajdan. Men med tiden antog firandet en mer pliktskyldig form, än den initiala ivern. Kanske hade det med att göra att man insåg hur lång tid det kunde dröja till ett eventuellt inträde i den heliga gemenskapen. Tålamod är kanske inte ukrainarnas starkaste gren…
Här i Kraków ser jag inga starka uttryck för den påstådda polska glädjen över att vara med i unionen. Visserligen flaggade lokaltrafiken med små EU-flaggor på varje buss och spårvagn. Och visst är det så att TV-tornets lyster är en markering. Men det tycks också vara de enda som har flaggat idag för EU i Kraków.
Däremot var det många som fortfarande flaggade med den röd-vita polska flaggan. Möjligen hängde den kvar sedan igår, då man hade en hågkomst för andra världskrigets slut. Folket visar således väldigt litet engagemang för EU. Så är det väl överallt inom unionen. Även i Sverige. Man tar den för givet, och förväntat sig att man inte behöver göra något för att den ska bestå.
Men visst intresse för den här dagen just idag skulle man ändå kunna förvänta sig, för idag är det inte vilken vilken Europadag som helst. Det är nämligen 70 år sedan Robert Schuman la grunden till det som skulle bli dagens union. Robert Schuman var vid denna tid utrikesminister i Frankrike. Genom ett tal, som kallas för Schumandeklarationen, la han upp en plan för hur man skulle upprätta en kol- och stålgemenskap mellan hans eget land och Tyskland. Det var dock långt senare som man beslöt att göra dagen Robert Schuman höll sitt tal till Europadagen. I juni 1985 bestämde man att nionde maj skulle bli Europadagen. Det var också då som man bestämde utseendet till Europeiska flaggan.
I år är det alltså 70 år sedan Robert Schuman höll sitt tal, och sedan dess har gemenskapen förändrats och utvecklats. Man kan inte låta bli att fråga sig vad Robert Schuman hade tyckt om vår gemenskap. Och vad hade tyckt om att så få i dagens EU verkar brinna för projektet EU?
Jag är själv en sann vän av EU. Projektet har, precis som alla andra projekt, sina brister. Men det har ju i sanningens namn även nationalstaterna. De är också projekt som verkligen skulle behöva fräschas upp en hel del. I en jämförande mellan idén nationalstaten och idén EU, är den senare synnerligen ungdomlig och obefläckad. Mycket få brott mot mänskligheten har begåtts i EUs namn. Även om katastrofala misstag har begåtts i EUs namn, så är de inte tillnärmelsevis så grova överträdelser mot människors rättigheter som det som våra nationalstater gjort sig skyldiga till.
I dagsläget ser det dessutom inte särskilt ljust ut för EU. Under coronavirusets härjningar (och då tänker jag inte på viruset i sig själv, utan på de märkliga tilltag som nationalstaterna gjort för att bekämpa viruset) har EU fått klä skott för invånarnas irritation. Men faktum är att det mesta av kritiken svingar rakt ut i luften utan att träffa målet särskilt väl. Exempelvis har man bland annat hävdat att EU är satt ur spel eftersom nationerna i unionen inledningsvis inte var villiga att hjälpa varandra. Men just det argumentet faller på att det snarare var just nationalstaterna som inte var villiga att hjälpa till. EU uppmanade faktiskt länderna att vara solidariska och hjälpa varandra.
Invånarna i EU verkar inte heller bry sig särskilt mycket om att deras fria rörlighet har tagits ifrån dem. En rörlighet som inte lär återkomma inom en snar framtid. Det verkar inte finnas någon stark vilja hos varken invånare eller politiker att öppna gränserna. Invånarna vill vara instängda, eftersom man tror att det skyddar dem. Politikerna i nationalstaterna har alltid varit lite tveksamma till just den fria rörligheten. Den är inte något som gynnar dem. Socialdemokraterna i Sverige har varit lite tveksamma till den fria rörligheten, eftersom det kan hota sådant som kollektivavtal och diverse andra fackliga verktyg som styr svensk arbetsmarknad.
Ylva Johansson är just nu den som basar för frågan om att EU-länderna ska återgå till den fria rörligheten. Eftersom hon är socialdemokrat kan man ju oroa sig för hur hon kommer att handskas med uppgiften. Men man behöver förhoppningsvis inte oroa sig, ty om Ylva Johansson fortfarande är sig lik så tillhör hon de socialdemokratiska politiker som är mest EU-positiva. Hon lar grunden till nätverket Vänster för Europa 2004, vars mål var att knyta EU-länderna närmare varandra. Motivationen var att det är med en federal EU-modell som man kan få bukt på de sämsta konsekvenserna av globaliseringen. Så kanske finns där ändå ett frö av hopp. Kanske kommer EU en dag att bli sig likt. Och en dag som denna vill man ju helst tro så.
Och när jag från mitt fönster skådar TV-tornet i Podgórze, så fylls mitt hjärta av värme. Ty i mitt hjärta är jag först och främst europé. Och jag hyser en förhoppning om att jag inte är ensam.
En äldre man med en EU-flagga 2013 i Lviv under Euromajdan.