viewpoint-east.org

Om en besynnerlig djävul

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december 2019
Dagens polska affisch
Utan titel
Av okänd
År troligen 1920-talet

Affischer är, som jag skrev igår, bruksföremål. Ibland är de information för något evenemang eller kanske en konsert. Ibland vill de få oss att köpa en produkt. Ett ganska enkelt habitus, med andra ord.

Men ibland har nästan all information om affischen försvunnit i tidens hänsynslösa kvarn. Så illa har tiden bland annat behandlat den här affischen. Vi vet inte vem som gjort den, varför eller för vad. Och vi är inte ens säkra på vilket år den kom till.

Den är dessutom sannerligen inte lätt att tolka. En man hänger i en g-klav. I pannan tycks han ha två horn, som har formen av två forte-f. (Forte är en markering i noter som betecknar att man ska spela starkt eller dynamiskt, för att använda vanlig svenska).

Under honom sitter ett par rygg mot rygg, men med ansiktena vända mot varandra. Hon håller i ett notblad. Han spelar piano. Det ser ut som om pianisten försöker stjäla en kyss av kvinnan med notbladet.

Det är oerhört svårt att säga vad affischen vill få oss att tänka. Vill den säga att musik är djävulens påfund? Eller försöker den säga att man aldrig ska ta ett notblad från en pianist för då kommer g-klavs djävulen och tar dig… och pianisten. Högst besynnerligt narrativ i alla fall.

Och det är väl därför som affischer är så fascinerande. De tänjer på gränserna för verkligheten, och genom att göra det blir verkligheten påtagligt mer verklig. Nå ja, ibland. Just den här affischen lämnar kanske inte mer till eftervärlden än ett förtjust fnitter.