I september, när jag återvände till Lviv från mina sommarveckor i Sverige, möttes jag av en syn som jag nog inte riktigt hämtat mig från ännu. Vårt päronträd, en källa till så mycket glädje och kärlek, var stympat. En hög och rädd stubbe stod och pekade ett böjt finger upp mot skyn. Allt annat än vacker och definitivt inte någon källa till glädje.
När jag frågade grannarna i huset vad som hänt menade några att det var en nödvändig handling. Trädet hade inte beskurits på flera år. Så summa kardemumma av människornas lathet blev att trädet skulle stympas till oigenkännlighet.
Även om jag inte har någon större kunskap i hur man beskär träd, så räckte det med en sökning på Google för att hitta information om att våldsam beskärning av just päronträd inte är någon bra lösning. Detta för att 1) trädet kommer att skjuta tusentals skott och sedan se ut mer som en myrstack än ett träd, vilket resulterar i att man måste beskära det igen nästa år – vilket man givetvis inte kommer att göra 2) trädet kommer aldrig mer bli vackert utan anta en sticksig kalufs hur man än vänder och vrider på sågen. Stympande päronträd är helt enkelt inte att förorda (om man inte vill fixa sig själv fasligt mycket jobb).
Så det var uppenbart att de som beskurit trädet var amatörer eller idioter. Möjligt att de bar båda epiteten samtidigt.
Efter ytterligare efterforskningar visade det sig de som sågat i trädet även var kriminella, ty vårt stadsdelskontor ville inte kännas vid skövlingen, och hade polisanmält saken. Min granne Anja, som alltid varit trädet första förkämpe, var lägligt nog inte hemma den dagen det skedde. Stadsdelskontoret menade vidare att det troligaste var att några i huset gått samman och hyrt in några amatörer som stympade vårt vackra träd. Gärningsmännen, alltså de som hyrt de illegala trädmördarna, var troligen bilisterna på vår gård. De hade tydligen länge klagat på att päron trillade ner på deras undersköna bilar.
Jag betvivlar dock att någon någonsin kommer att bli straffad för att ha förstört ett träd som är flera decennier gammalt. De flesta verkar strunta i vilket. De bryr sig kanske inte om att ha fint omkring sig. Bilarna deras är dock fina och dyra.
Nu tittar jag varje dag ut på en ungefär tolv meter hög stubbe, omgärdad av illa skötta fasader, och inrasade skorstenar.
Ibland tror jag att något dog i mig den där dagen jag såg hur trädet stympats. Och jag tror att något dör i mig varje gång jag ser det. Definitivt dog min kärlek till detta hus. Det är inte alls särskilt roligt att vara hemma längre. Och lite dog nog min kärlek till mina grannar. De utan bil känner jag dock mer med, men bilägarna känner jag ingen större sympati med. Jag blev faktiskt ännu mer avigt inställd till bilar i innerstaden överhuvudtaget, och i synnerhet de bilägare som bor mitt i staden. Varför i hela fridens namn behöver man bil om man bor mitt i smeten? Det finns redan alldeles för många bilar här, och alldeles för få trädkramare.
Men de finns, och de känner som jag, att något är fasligt fel med hur man beskär träd i Lviv. Det är som om de med motorsåg överhuvudtaget inte har någon hjärna. Eller så fungerar den bara hjälpligt och då endast till att såga bort allt de ser. De som protesterar blir dock fler för varje dag. Främsta vapnet är bilder som publiceras på sociala medier i sällskap med hashtagen #дезеленізація (dezelenizatsija). Avgrönskande, kan man översätta det med, och syftar på begreppet dekommunisering. Dekommunisering innebär avskaffandet av kommunismen och dess symboler. Dezelenizatsija är också något som uppstått i och med Sovjetunionens fall, menar vissa, emedan andra hävdar att stympandet av träd har pågått sedan urminnes tider.
Dezelenizatsija har tilltagit under senare tid. Orsaken är troligen att man nu har mer pengar än tidigare. Men man använder pengarna fel. Man borde inte göra Lviv mindre grön, utan mer grön! I vår har det nästan blivit outhärdligt för en trädkramare som jag är att gå runt i staden. Nästan alla gator har blivit utsatta, vanställda av banemän med motorsåg. Och det är faktiskt inte bara kriminella som håller på med den här stympningen. Även Lvivs parkförvaltning har drabbats av samma lömska sjuka som tydligen drabbar alla män med motorsåg. Ja, enligt G har sjukan till och med spridit sig till Västerbotten, där män med motorsågar idkar massmord på träd i metropoler som Renholmen. Och som liten flicka minns jag att mormor och morfar gick hårt åt en kastanj för att den skräpade ner på bilarna. Trädet blev faktiskt aldrig speciellt vackert igen. Inte som det en gång var.
Nå, vårt päronträd finns inte mer, i alla fall inte som tidigare, och troligt är att det aldrig kommer återhämta sig. Det finns ingen lärdom för mig att dra av det här, förutom den att inget paradis varar för evigt (oavsett vad Bibeln hävdar), och bilister i närheten av träd inte är att lita på. Båda dessa faktum kände jag ju till sedan tidigare, men det är tråkigt när hjärtat måste krossas för att de ska befästas.
Min kamp mot dezelenizatsija har dock bara börjat. Jag har lovat mig själv att aldrig liknöjd passera ett stympat träd, för bakom någon av de angränsande fasaderna sitter någon som jag, med krossat hjärta. Trädet ska dokumenteras och exponeras. Med tillhörande hashtag. Det är den enda revansch som jag, en trädkramare sedan barnsben, och de stympade träden kan ta.
Vår tolv meter höga stubbe, tidigare ett päronträd.
Så här såg vårt päronträd ut då det blommade.
Och på vintern.