Tydligen har Aldous Huxley skrivit en roman vid namn “Kontrapunkt“. Man borde kanske läsa den, tänkte jag när jag för några dagar sedan lyssnade på musik av Telemann i Orgelsalen. Själva kontrapunkten intresserar. Mycket i våra liv går nämligen i kontrapunktens tecken. Tänk bara på kanon. Vi tycks inte få nog av att imitera varandra, med lagom avstånd emellan. Någon säger något, som imiteras av någon annan ungefär en vers senare. Nå, den här ordliga kanonen är dock något mindre skön än den musikaliska, men de är påtagligt närbesläktade. Inte helt sällan gör livet en retrograd inversion, alltså, plötsligt går det baklänges och uppochner. Nej, det behöver inte alls vara skrämmande. Tänk det som berikande och att det ger kraft till nya tankar.
Vi möter ofta de som dessutom har en tendens att handla omvänt. De tar två tonled uppåt, när det förväntade valet borde vara nedåt. Men eftersom det är en del av kontrapunkten förlåter jag dem, trots att jag inte förstår något av deras slutsatser.
Det är ju märkligt att kontrapunkten förändrats så! Som liten råkade jag ibland på dessa kontrapunktfantaster. (Mina föräldrar är musiker, och bland dem träffar man ofta på mästarna bland nördar.) De var då helt annorlunda än dagens kontrapunktfantaster. De var gamla, luktade illa och hade en högst besynnerlig framtoning. De gjorde sitt bästa att skrämma bort mig från musiken. Kontrapunkten verkade dessutom vara en ilsken stötesten man ofta snubblade över, eller rätt och slätt slog varandra i skallen med. Idag är den något helt annat. Kontrapunkten är fräsch, helt enkelt nydanande i sin ålderdom. En mästare på kommunikation och skapar reda i vår osaligt stökiga värld.
När jag satt där i Orgelsalen för några dagar sedan och funderade på vår kontrapunktiska samhörighet, gjorde som jag så ofta gör när jag går på konsert, nedtecknar mina inre anteckningar, så yppade en röst i mitt inre: “Det går ju inte att lyssna på musiken för allt oväsen tankarna gör.” Så jag stängde mitt inre anteckningsblock, och lät mig vaggas in Telemanns musikaliska tankepiruetter. För hur ofta får man egentligen höra hans verk framfördas på riktiga barockinstrument?
“Så spröda deras röster är”, kunde jag ändå inte låta bli att ordsätta. Samtidigt som jag ändå skickade en tacksam hälsning till de instrumentmakare som utvecklade instrumenten. Inget fel på barockinstrument, åh nej. Men de går inte att jämföra med dagens krämiga och svulstiga instrument. I synnerhet stråkinstrumenten. Träblåset, särskilt tvärflöjten, var nog ändå bättre i trä.
Det är väldigt svårt att inte kontemplera när man lyssnar till musik. Den talar liksom till oss. Och det är väl det som gör kontrapunkten så storartad. Den är vi. Låter som vi. Beter sig som vi. Vi är alla kontrapunkter. Och om vi är modiga vågar vi också vara den som sticker ut som en quodlibet. Någon som vågar ta flera olika melodier på samma gång, helst lånade från olika håll. Men det är ju bara för de modiga…
Nå, så var det ju det där med Huxley och hans polyfoniska roman vid namn “Kontrapunkt”…
Från konserten med musik av Telemann i Orgelsalen.