Jag tittade inte på Eurovision song contest igår, eller rättare sagt, jag såg poängfördelningen. Orsaken till att jag inte tittade är inte ett utslag av någon elitism. Jag blir riktigt upprymd av tanken på att så många människor tycker att det är så roligt med musik. Det är helt enkelt fantastiskt! Men jag har tyvärr inte längre förmågan att titta på den typen av galaporr. Det roar mig inte. Jag förstår att det gör mig till landsförrädare. ESC är ju en svensk nationalsport. Ja, kanske den enda sporten vi har chans att vinna i. Dessutom är det kanske dubbelt hädiskt. Tillställningen var i Kyjiv, med ett svenskt team som styrde spakarna. Helt enkelt ett svensk-ukrainskt samarbetsprojekt. Men inte ens det kunde locka mig till TV-soffan.
Igår gjorde jag ändå som jag så ofta gör vid ESC-tider, jag följde det på Facebook och Twitter fram till att jag trodde att det var säkert att logga på Youtube. Jag hade planerat att jag skulle komma lagom till den där obskyra telefonleken, som inkluderar tidsfördröjningar, språkförvirring och inte alltför sällan riktiga klavertramp. Men jag kom in för tidigt.
Jag lyckades till min fasa, och lite glädje, få höra vimsiga Verka, samt bli tvingad att se någon lustigkurres bakdel. Just det senare kunde jag gott vara utan. Så roligt är det inte med rumpor. Lustigkurren håller nog inte med mig.
Men just som jag trodde jag skulle avlida av tristess äntrade Onuka scenen. Deras inslag visade just på det Ukraina jag älskar. Det där kreativa och kaxiga Ukraina. Den delen av Ukraina som ofta fylls av extremt begåvade och självständiga kvinnor. Kvinnor som vågar. Och gör. Det här står i klar kontrast till bilden av ukrainskorna som semiprostituerade livegna. En bild som tyvärr ofta tittar fram mellan orden på annars normalbegåvade svenskar. Det är nämligen bara en bild som inte alls korresponderar med verkligheten. De tre nissarna som var programledare visade egentligen bara på en avsaknad av kunskap, som dröjer sig kvar i Ukraina, och det är avsaknaden av kunskap om kvinnornas enormt betydelsefulla ställning på den ukrainska kulturscenen.
Jag upplever det ändå som ett gott omen, att de tre mellanakten framfördes av kvinnor. Visserligen tre mycket olika kvinnor, men de dominerar inom sina egna genrer.
Lyssna nu till Onuka. Det här är bortom mainstream eller ESC för den delen. Och bortom bilden av ukrainskorna som passiva, viljelösa offer. Ukrainskorna är, och förblir, Europas egentliga hjältar. De leve!
