När jag var så där 8-9 år, fick jag en present av någon av mina föräldrar. Det var en inspelning av Trollflöjten av Mozart. Jag var som trollbunden. Dess musikaliska vindilar passade mitt intellekt helt. Min favorit var arian Nattens drottning. Den var så våldsamt nervkittlande, hemsk och vacker på en och samma gång. Jag kunde inte förstå varför inte Papageno kunde få ihop det med henne istället. Hon var ju så dramatisk och härlig, tyckte mitt barnasinne.
Det har ju verkligen gått en tid sedan dess, men min fascination för Nattens drottning kanske säger en del om mitt musikaliska sinne som vuxen. Jag föredrar fortfarande dramatik och mystik. Jag har därför aldrig återvänt några längre stunder till Mozart. Inte för att jag tycker illa om hans kompositioner, utan eftersom jag förknippar honom med ett annat jag. En liten flicka på skånska slätten.
Ikväll gjorde jag dock en Mozartutflykt. Collegium Musicum spelade Violinkonsert nr 4 i D-dur, Adagio och Rondo för violin och orkester tillsammans med solisten Markijan Melnytjenko (Australien) samt Symfoni nr 25.
Det var just i den sistnämnda jag fick mitt lystmäte för dramatisk och mystik tillgodosett. Dirigenten Ivan Ostapovytj har, sedan jag hört honom senast, fått ett fantastiskt anslag, som lyfter musikerna och musiken.
Allt som allt var det en fin konsert och Collegium Musicum är på väg att utvecklas till att bli en mycket fin ensemble. Lviv kan glädjas åt att ha ett så engagerat sällskap i stan.
Och nästa träff med Mozart blir redan den 7 februari.
